Hannes Råstams mästerskap

Inom kort utkommer Fallet Thomas Quick, Hannes Råstams mycket efterlängtade sammanfattning av den största svenska rättsskandalen genom tiderna. Inför boksläppet vill jag rekommendera Råstams debatt med Gubb-Jan Stigson, från Grävseminariet 2010. Det är en enormt imponerande uppvisning Råstam står för. Han får Gubb-Jan Stigson att framstå som en riktig stolle.

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 4.

Här följer tredje delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3.

Relationen mellan fenomen och samhällsproblem
Som jag redan berört intresserar sig forskningen om problemdefiniering primärt för den process som leder till att vissa fenomen kommer att uppfattas som samhällsproblem, medan andra inte gör det. Problemdefinieringsforskare ifrågasätter föreställningen att det finns ett klart samband mellan ett fenomen – exempelvis att människor är sjukskrivna från sina arbeten – och de problembilder som förekommer om detta fenomen. Detta betyder inte nödvändigtvis att man ifrågasätter fenomenets existens eller avfärdar frågor som rör orsaksförhållanden, prevention och förslag på åtgärder. Många forskare har dock en tämligen kritisk grundinställning till de fenomen de intresserar sig för. Ett exempel är Stanley Cohens välkända analys av kravallerna mellan mods och rockers på engelska badorter under 1960-talet, ett fenomen som då uppfattades som ett stort samhällsproblem. Cohen avfärdade problemet som ett uttryck för ”moralpanik” – ett ord han själv myntade – förorsakad av den överdrivna medierapporteringen.

Andra forskare menar att frågor om fenomens existens och orsaker inte är speciellt intressanta om man vill studera problemdefiniering – oavsett om fenomenen är verkliga eller inte så är samhällsproblemen verkliga, i den meningen att de får konkreta politiska konsekvenser.

Inom den internationella vetenskapliga diskussionen har det funnits en omfattande debatt om i vilken mån det är möjligt och önskvärt att bedöma om de problemdefinitioner som förs fram har fog för sig eller inte. Många forskare har varnat för att forskare riskerar att själva bli deltagare i problemdefinieringsprocesserna om de ägnar sig åt den typen av bedömningar.

Min egen inställning – som jag ska argumentera mer utförligt för i kapitel 8 – är att det under vissa förutsättningar går att skilja mellan ”rimliga” och ”orimliga” problemdefinitioner. Jag menar dessutom att det är en angelägen uppgift för forskningen att försöka sig på den typen av värderingar. Om en orimlig uppfattning om ett visst samhällsproblem blir rådande kan det leda till att icke-optimala, och i värsta fall skadliga, policyåtgärder genomförs. Den här boken avslutas därför med ett försök att resonera kring vilket stöd de dominerande problemdefinitionerna på sjukförsäkringsområdet har haft i forskningen om sjukfrånvaron som fenomen.

Undersökningens syfte och frågeställningar
Syftet med den här boken är att undersöka hur den svenska sjukfrånvaron definierats som samhällsproblem, hur dessa problemdefinitioner har förändrats från 1990-talet till idag samt vilka konsekvenser detta fått i policyhänseende. Jag utgår från tre breda frågeställningar.

1) Hur har debatten om sjukförsäkringen och sjukfrånvaron förts under perioden från mitten av 1990-talet till idag?

2) Vilken betydelse har debatten haft för sjukförsäkringssystemets utveckling?

3) Hur rimliga är de problemdefinitioner som dominerat i debatten?

Avstampet för de första två frågeställningarna tar jag i en översiktlig redogörelse för det svenska sjukförsäkringssystemets framväxt, från sent 1800-tal till tidigt 1990-tal. Sjukfrånvarodebatten under åren 1995–1999 beskrivs därefter relativt kortfattat, varefter fokus ligger på perioden 2000–2005. Detta var nämligen de år då debatten var som mest omfattande och striden om hur problemet skulle definieras stod som hårdast. När det gäller åren från 2006 till nutid fokuserar jag huvudsakligen på de policyförändringar som följt sedan den borgerliga alliansregeringens valseger 2006. För att besvara den tredje frågeställningen jämförs sjukfrånvarodebattens dominerande problemdefinitioner med centrala empiriska resultat ur den omfattande forskningen om sjukfrånvaron som fenomen.

Sjukfrånvaroproblemet under 2000-talet har varit ett komplext och mångfacetterat fenomen. Definitionsprocessen ägde rum på en mängd olika arenor samtidigt och samlade ett stort antal aktörer. Att göra en uttömmande redogörelse för en så omfattande process är inte möjligt. Man måste göra val och avgränsningar, välja vilka arenor och aktörer som ska fokuseras.

Jag har valt att studera sjukfrånvaroproblemet i den allmänna debatten, som ett medialt och rikspolitiskt fenomen. Det beror främst på att jag är intresserad av relationen mellan problemdefiniering och politiskt beslutsfattande; för att kunna studera denna relation på sjukfrånvaroområdet bör den rikspolitiska debatten stå i fokus, eftersom det är på den nivån de mest betydelsefulla policybesluten fattas. Medierna fungerar i det sammanhanget både som en arena för problemdefiniering och som en aktör i processen. I undersökningen fokuserar jag i första hand på arenafunktionen, men jag kommer även att uppmärksamma mediernas roll som aktörer.

Jag vill för tydlighetens skull betona att den här boken inte är tänkt som någon uppvisning i statsvetenskaplig eller sociologisk problemdefinieringsteori. Med undantag för resonemanget om möjligheterna att värdera olika problemdefinitioner har jag inga teoretiska ambitioner med boken, vare sig när det gäller teoriutveckling eller hypotesprövning. Precis som med min förra bok Metadon på liv och död, som beskrev de narkotikapolitiska konflikterna kring metadonbehandling och skadelindrande åtgärder i Sverige, så handlar det snarare om modern socialpolitisk historia, där teorin fungerar som ett raster och ett tolkningsschema.

I första hand är detta alltså en empirisk undersökning om det gångna decenniets sjukfrånvarodebatt. Min ambition är dock också att boken ska kunna fungera som kurslitteratur och som ett inlägg i själva debatten. Boken vänder sig till sjukskrivna, politiker, fack- och arbetsgivarrepresentanter, forskare, studenter, journalister och till alla andra som har ett intresse av frågor som rör sjukfrånvaron, socialförsäkringarna och den svenska välfärdsstatens utveckling.

Fortsättning följer inom kort.

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 3.

Här följer tredje delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2.

Problemdefinieringens konsekvenser
Exemplet med Feministiskt initiativ lyfter fram en central aspekt av fenomenet problemdefiniering, nämligen att det i allmänhet rör sig om en politisk process där skilda och ibland oförenliga intressen kämpar om att få gehör för sina respektive uppfattningar. Olika grupper lyfter fram olika problem, tolkar givna problem på olika sätt, för fram olika förklaringar till problemen och lanserar olika åtgärdsförslag.

Fi gjorde misstaget att tro att de skulle kunna styra hur Susanne Lindes sjukskrivning skulle uppfattas, men det visade sig vara en ödesdiger missräkning. Istället för den diskussion man hade hoppats på – en diskussion om kvinnors utsatta roll i arbetslivet, stora ansvar i familjelivet och svårigheter att komma tillbaka till arbetet efter sjukskrivning – fick man en debatt om vad sjukförsäkringen får respektive inte får användas till. Ur ett sådant perspektiv framstod Linde inte som en representant för utsatta men kämpande kvinnor, utan som en person som utnyttjade sin sjukskrivning för att kunna arbeta partipolitiskt – eller i värsta fall som en offentlig parasit och bidragsbedragare.

Fi:s styrelse var naturligtvis inte ovetande om den sjukfrånvarodebatt som hade förts de senaste åren. Man visste mycket väl att de långtidssjukskrivna hade blivit en alltmer ifrågasatt grupp. Skälet till att Fi ändå ville lyfta fram sjukfrånvaron var att man ansåg att de sjukskrivna kvinnorna – och särskilt de kvinnor som var utbrända eller hade andra så kallade vaga diagnoser – var en orättvist behandlad grupp. Man ansåg säkerligen också – även om det ännu inte fanns något färdigt politiskt program – att sjukfrånvaroproblemet borde hanteras på ett annat sätt än vad staten hittills hade gjort. Man ansåg, kort sagt, att sjukfrånvaroproblemet borde definieras annorlunda.

Huvudskälet till att Fi och andra aktörer på den politiska scenen ägnar sig åt problemdefiniering är i grunden samma skäl som gör att statsvetare, sociologer och andra forskare intresserar sig för fenomenet: problemdefiniering får konsekvenser. För Susanne Lindes del handlade det om mycket påtagliga konsekvenser, vilket vi redan noterat. Hon fick stå vid skampålen i medierna, hennes sjukpenning minskades och hennes politiska engagemang kom av sig.

På ett mer generellt plan kan man tänka sig många olika sorters konsekvenser, men två typer är särskilt intressanta ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv: attitydpåverkan och effekter på policynivå. När det gäller det förstnämnda så kan exempelvis låg tilltro till hur andra människor utnyttjar socialförsäkringssystemet främja ökad misstänksamhet och social kontroll. Att sjukfrånvaron kring 2005 alltmer hade kommit att uppfattas som ett överutnyttjandeproblem ledde till misstro mot och stigmatisering av långtidssjukskrivna. Det var detta som var bakgrunden till de reaktioner som drabbade Susanne Linde.

Man kan också tänka sig andra typer av attitydpåverkan; om legitimiteten för social-försäkringarna minskar kan detta göra människor mer benägna att fuska, eftersom ”alla andra” ändå gör det. Sjukfrånvaron skulle därmed kunna öka ytterligare och en social fälla – att låg tillit i samhället leder till minskat samarbete och social kapital – skulle riskera att uppstå. Den här typen av konsekvenser är mycket spännande, men ligger lite utanför undersökningens fokus.

Problemdefiniering kan emellertid även få effekter för det politiska systemet och för policyutvecklingen. Att något uppfattas som ett samhällsproblem innebär närmast per automatik att offentliga insatser efterfrågas. Hur problemet uppfattas påverkar i det sammanhanget både vilka åtgärder som betraktades som möjliga och vilka aktörer som ses som legitima deltagare i den fortsatta processen. Problemdefiniering påverkar därigenom den auktoritativa värdefördelningen i samhället – vem som får vad, när och hur, för att återanvända en känd formulering av statsvetaren Harold Laswell.

Det är denna typ av konsekvenser som har analyserats av de flesta som forskat om problemdefiniering, och det är också sådana konsekvenser som kommer att stå i fokus i den här boken. Faktum är att det var relationen mellan problemdefiniering, politiska beslut och policyförändringar som ursprungligen väckte mitt intresse för sjukfrånvarofrågan. Jag ska beskriva relationen mer i detalj i kapitel 3.

Till nästa del.

Stämpelklocka på dagis

För någon vecka sedan föreslog Kristdemokraterna (KD) att statens skulle bidra med stimulansmedel för att införa elektronisk in- och utcheckning i förskolan.

Stämpelklocka på dagis alltså.



Förslaget presenterades dels som ett sätt att minska belastningen på förskolorna, dels som ett slags rättvisereform: föräldrar ska bara behöva betala för den tid de verkligen har barnen på dagis. Så här skrev man på SvD Brännpunkt:

Fördelarna är flera. Kommunen och förskolan får bättre koll på verksamheten och kan planera den bättre när de kan se exakt vilka barn som varit närvarande vilka tider. Ytterligare en fördel är att man kan koppla avgiften som föräldrarna betalar till faktiskt nyttjad tid. Det är rimligt att man betalar i relation till hur mycket barnomsorg man nyttjar. Om det lönar sig att hämta tidigt är det sannolikt fler som gör det, vilket kan minska trycket på förskolan och ge barnen kortare arbetsdagar.

Förslaget har avfärdats av flertalet kommentatorer och tolkats som ännu ett sätt för KD att föra fram konservativa familjeideal. De föräldrar som har sina barn länge på förskolan gör enligt KD ett dåligt val, och det gäller därför för politikerna att skapa drivkrafter så att föräldrarna kan välja bättre. Johannes Forssberg formulerade det vasst på Expressens ledarsida:

Att nu hela 83 procent av Sveriges 1-5 åringar går på förskola beror enligt Kristdemokraternas familjepolitiska grupp på att "föräldrar matats med uppfattningen att de är otillräckliga för sina små barn". Det är en spännande teori, som för tankarna till skräckfilm. Att människor hjärntvättas till att mot sin egentliga vilja lämna ifrån sig barnen till Stora Stygga Dagis. Men förklaringen är, hemskt ledsen kristdemokrater, mycket enklare: Folk gillar verkligen förskolan.

Förslaget har också kritiserats för att ha orättvisa fördelningspolitiska effekter. Forssberg igen:

Välbeställda föräldrar som ordnar barnhämtning med RUT-avdrag, eller har flexibla arbetstider, kan då få någon extra hundralapp som knappast är värd krånglet. Ensamstående mödrar som inte kan komma ifrån tvingas betala extra och får dessutom ett skamstraff genom att pekas ut som dåliga föräldrar.

Själv vill jag komplettera kritiken med en forskningsbaserad reflektion. Alla, både KD och förslagets kritiker, verkar utgå från att in- och utcheckning skulle leda till minskat dagisutnyttjande. Men det är inte alls så säkert. En en studie som blev mycket omtalad när den kom för tio år sedan, "A Fine Is A Price", redovisadeUri Gneezy (Israel) och Aldo Rustichini (Nederländerna) effekterna av ett system med "böter" för föräldrar som hämtade sina barn för sent från förskolan.

Utgångspunkten för studien var att många föräldrar kom en smula för sent när de skulle hämta barnen. Frågan var om man kunde förhindra detta oskick genom att införa en mindre avgift för dessa föräldrar. Forskarna kunde dock visa att resultatet blev det omvända: andelen föräldrar som hämtade för sent ökade som en följd av bötessystemet.

Resultatet kan tolkas som att det initialt finns sociala normer som säger att man inte ska ha barnen för länge på dagis (alla som har barn i förskoleåldern vet vad jag menar). Denna norm verkar återhållande på dagisutnyttjandet och gör att många föräldrar försöker hämta så tidigt som möjligt. De sena föräldrarna är "normbrytare".

När bötessystemet infördes innebar det att normsystemet förändrades. Det blev plötsligt en acceptabel möjlighet att komma för sent - man betalade ju för det! "A Fine Is A Price", bötesbeloppet är den kostnad man betalar för att få hämta senare.

Utifrån Gneezys och Rustichinis studie är det inte alls säkert att KD:s förslag skulle leda till minskat dagisutnyttjande. Kanske skulle det snarare få motsatt effekt?

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 2.

Här följer andra delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Första delen kan läsas här.



Forskningsproblemet

Problemdefiniering
Sjukfrånvaron har varit en av de mest kontroversiella frågorna i den svenska välfärdspolitiska debatten under 2000-talet. ”Den galopperande sjukfrånvaron” diskuterades intensivt i medierna och betraktades som ett av de allra allvarligaste samhällsproblemen i landet. På bara några år, från 1998 till 2003, fördubblades sjukfrånvaron. Det noterades att Sverige hade upp till tre gånger så hög sjukfrånvaro som vissa andra västeuropeiska länder och att statens utgifter för ohälsan låg i nivå med kostnaderna för hela hälso- och sjukvården. I takt med att antalet sjukdagar vände nedåt igen förlorade frågan visserligen lite av sin sprängkraft, men sjukfrånvaron ses än idag som en central politisk fråga.

De flesta som deltagit i debatten har varit överens om att den höga sjukfrånvaron bör betraktas som ett viktigt samhällsproblem, men det har funnits en hög grad av oenighet om vilken typ av problem det har rört sig om, vilka problemets orsaker har varit och vad som bör göras åt det. Som nämndes ovan [del 1] har striden framför allt stått mellan de som velat betrakta sjukfrånvaron som en arbetsmiljö- och ohälsofråga och de som sett den som ett överutnyttjandeproblem. Sådana oenigheter kan kallas ”rivaliserande problemdefinitioner”, och det finns forskning som studerar deras uttryck, orsaker och konsekvenser. I boken tar jag avstamp i denna forskning, i syfte att beskriva och analysera utvecklingen i sjukfrånvarofrågan.

Utgångspunkten för forskningen om problemdefiniering är att samhällsproblem inte är objektiva, lättidentifierade företeelser som existerar oberoende av de samhälleliga uppfattningar vi har om dem. Världen är förvisso full av olyckliga omständigheter, men alla dessa omständigheter uppfattas inte som problem, än mindre som samhällsproblem. Samhällsproblem kan därför betraktas som ett slags sociala konstruktioner – de upptäcks och blir till politiska frågor som en följd av ett socialt skeende, en ”problemdefinieringsprocess”. Trots att den svenska sjukfrånvaron enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar till och med var högre under slutet av 1980-talet än i början av 2000-talet var det stor skillnad på hur allvarligt problemet ansågs vara och hur mycket uppmärksamhet det fick i medierna och i den politiska debatten. Bedömningen av sjukfrånvarons betydelse som samhällsproblem kan alltså inte sättas i någon självklar relation till dess storlek.

Med hjälp av ”dagordningsteorin”, en teori som kartlägger masskommunikationens betydelse för allmänhetens föreställningar om olika samhällsfrågor, har samhällsforskare kunnat demonstrera att sådana frågor som diskuteras i medierna och den offentliga debatten normalt också blir de som allmänheten anser vara de viktigaste. ”Nyhetsmediernas dagordningsfunktion innebär att de påverkar hur viktig en fråga blir och huruvida ett större antal människor verkligen anser det mödan värt att ha en åsikt om en fråga”, som medieforskaren Maxwell McCombs uttryckt det.

Överfört till sjukfrånvaroområdet betyder detta att om medierna har en omfattande rapportering om sjukfrånvaron så kommer också medborgarna att uppfatta sjukfrånvaron som en viktig samhällsfråga. Det sker en överföring av samhällsfrågor från en dagordning – mediernas – till en annan – medborgarnas.

Den här överföringen gäller även i mer kvalificerade avseenden, såtillvida att mediernas också tenderar att påverka hur människor uppfattar olika frågor. Om den allmänna debatten om sjukfrånvaron ändrar fokus – till exempel genom att medierna i mindre utsträckning framställer sjukfrånvaro som ett ohälsoproblem och i större utsträckning som ett resultat av fusk och överutnyttjande – så kommer liknande tendenser även att kunna märkas i samhället.

Till nästa del.

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 1.

Under julen publicerar jag kapitel 1 ur Kampen om sjukfrånvaron som följetong. Här följer första delen. Hela boken kan beställas via nätbokhandeln, exempelvis Bokus eller Adlibris.



Del 1. Vådan av att välja fel profilfråga

Ryktet om att Gudrun Schyman var på väg att starta ett feministiskt parti hade cirkulerat en längre tid, så när hon måndagen den 4 april 2005 kallade till presskonferens var intresset från journalistkåren massivt.

Det var fem spända och förväntansfulla kvinnor som mötte medieuppbådet. Förutom den tidigare vänsterledaren var det Tiina Rosenberg, Sofia Karlsson, Monica Amante och Susanne Linde, alla ganska okända personer, och oprövade i partipolitiska sammanhang. De representerade styrelsen för Feministiskt initiativ, Fi, som den nya föreningen hette. Fi var ännu inte ett parti, men alla förstod naturligtvis att syftet med organisationen var att ställa upp i riksdagsvalet i september 2006.

Något partiprogram fanns inte, men väl ett antal profilfrågor. De fem kvinnorna skulle personifiera dessa frågor, och samtidigt visa på den ideologiska spännvidden i den feministiska rörelsen. Var Gudrun Schyman stod ideologiskt var välkänt. Tiina Rosenberg var akademiker, professor i genusvetenskap och queer-aktivist. Monica Amante var antirasistisk feminist med bakgrund inom RFSL och det anarko-syndikalistiska Kafé 44 i Stockholm. Sofia Karlsson var tidigare studentpolitiker, arbetslös, med mer borgerlig profil. Susanne Linde, slutligen, hade en bakgrund inom Folkpartiet. Hon var sedan flera år tillbaka sjukskriven för utmattningsdepression från ett personalchefsjobb på Aerotech Telub i Arboga. Linde var med för att representera alla långtidssjukskrivna, utbrända kvinnor. ”Jag är en del av ohälsotalet”, som hon uttryckte det vid presskonferensen. Linde berättade att hon ville hjälpa till i Fi:s arbete utifrån sina erfarenheter dels av sjukskrivningen, dels av kvinnors situation på arbetsmarknaden.

Så här i efterhand kan man undra hur många av kvinnorna som hade ställt upp om de hade vetat vad som skulle följa – de uppslitande ideologiska striderna, personangreppen, avhoppen och den feministiska backlashen i kölvattnet efter Evin Rubars dokumentär Könskriget. Den som råkade mest illa ut var Tiina Rosenberg, som blev känd som manshatande ”rikshäxa” och anklagades för såväl mobbning som forskningsfusk.

Men den första som drabbades av mediedrevet var Susanne Linde. Ett par dagar efter presskonferensen publicerade elva försäkringsläkare från Västernorrland en debattartikel i Dagens Nyheter, där de protesterade mot Lindes medverkan i Fi. ”Vi finner att det arbete och den energi som krävs för detta inte är förenlig med hel avsaknad av arbetsförmåga i enlighet med socialförsäkringens regelverk”, skrev försäkringsläkarna. Att de gjorde en så entydig bedömning av Lindes arbetsförmåga, utan att ha läst hennes sjukjournal och utan att känna till omfattningen av hennes politiska engagemang, hade kunnat bli den mediala vinkeln. Några år tidigare hade det sannolikt blivit så, om försäkringsläkarna då hade dristat sig till att skriva något liknande. Från att tidigare ha uppfattats som en arbetsmiljöfråga hade emellertid sjukskrivningsdebatten alltmer kommit att handla om överutnyttjande och fusk. Kritiken drabbade därför inte försäkringsläkarna utan Susanne Linde.


Presskonferensen då Feministiskt initiativ
lanserades. Susanne Linde i cerise kavaj
längst till vänster i bild. (Foto: Feministiskt
initiativ)

Alla de stora medierna rapporterade om fallet. Journalister sökte Linde dag och natt i flera veckors tid. Av Gudrun Schyman fick hon rådet att hålla huvudet kallt och låta bli att svara i telefon. ”Du ska inte prata med dem, för de vill dig inte väl”, sa Schyman, vis av egna erfarenheter. Kvällstidningsjournalister rotade i Lindes gamla självdeklarationer. Hennes försäkringskassekontor blev nedringt av uppretade representanter från allmänheten.

Skadeglädjen bland opinionsjournalisterna var stor. Expressens krönikör Marie Söderqvist skrev att det var hon och alla andra som var tillräckligt friska för att orka jobba som hade finansierat Susanne Lindes politiska engagemang. Söderqvist ironiserade över att det nya partiet hade ett så ”flexibelt sätt att se på sjukdom”. Anders Wettergren, ledarskribent på Göteborgs-Posten, konstaterade att Linde även varit engagerad i föreningen Tid för Sverige, en organisation som arbetat mot olika missförhållanden och orättvisor – ”dock ej mot missförhållanden som missbruk av sjukersättning”. Sydsvenskan använde Linde som exempel på problemen i det svenska sjukförsäkringssystemet. ”Om Susanne Linde är sjuk må vara osagt”, skrev tidningen på ledarplats, ”men en symbol för ett sjukt system är hon”.

Allt detta fick dramatiska konsekvenser för Susanne Linde. Till följd av mediedrevet inledde Försäkringskassan i Arboga en utredning om misstänkt försäkringsbedrägeri, trots att man på förhand hade godkänt Lindes politiska engagemang. Utredningen lades dock snart ner. Försäkringskassan minskade också Lindes sjukpenning, vilket gjorde att hon tvingades att gå tillbaka till sitt arbete. Där kollapsade hon efter fyra veckor, varefter hon först nekades arbetsträning och därefter sades upp från sin anställning.

Knappt ett år efter kollapsen togs Lindes fall upp av länsrätten, dit hon hade överklagat. Länsrätten upphävde Försäkringskassans beslut och gav Linde rätt att återfå sin ursprungliga sjukpenning. Enligt domstolen hade hon handlat helt enligt regelboken.

Fi:s styrelse gjorde utan tvekan många misstag. Med facit i hand var det ett misstag att gå ut offentligt utan att ha formulerat ett riktigt politiskt program, och strategin att försöka införliva så många olika ”feminismer” som möjligt inom organisationen var dömd att leda till interna stridigheter. Intrycket av osämja och ideologisk kalabalik förstärktes av att en stor del av programarbetet skedde med offentlig insyn. De här misstagen bidrog till den negativa uppmärksamhet som förstörde organisationens möjligheter att lyckas i riksdagsvalet 2006.

Men valet av tidpunkt för lanseringen av Fi var olycklig även i ett annat avseende. Redan när jag för första gången hörde talas om att organisationen ville använda sig av en utbränd kvinnas erfarenheter för att lyfta upp sjukfrånvarofrågan tänkte jag att detta var ett misstag. I april 2005 hade jag arbetat i drygt ett år med ett forskningsprojekt om sjukfrånvarodebatten, och jag tyckte mig veta tillräckligt mycket om debatten för att kunna avgöra att sjukfrånvaron inte var rätt vapen att använda i valrörelsen. Att satsa på den frågan var inte enbart en högriskstrategi, som jag såg det – det var närmast förutbestämd att slå fel.

Skälet till detta var, som jag redan antytt, hur debatten om sjukfrånvaron hade utvecklats under de senaste åren. Från att ha uppfattats som en ohälsofråga där de sjukskrivna sågs som offer för stress, nedskärningar och andra arbetsmiljöförändringar hade frågan omdefinierats. Debatten handlade nu istället om överutnyttjande och fusk. De sjukskrivna var inte längre offer, utan överkänsliga och arbetsskygga personer som profiterade på det gemensamma trygghetssystemet. Hur denna omdefiniering av sjukfrånvaroproblemet skedde – och vilka konsekvenser den har fört med sig för det svenska sjukförsäkringssystemet – är ämnet för den här boken.

Till nästa del.

På fuskfronten intet nytt

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (Hur var det Ture Sventon brukade uttrycka det? "Ständigt denna...") har idag en artikel om bidragsfusk på DN Debatt.

Igen, ska man kanske tillfoga.

"Det är trist men nödvändigt att diskussionen om fusk, missbruk och bidragsbrott nu kommer upp på den politiska agendan", skriver Kristersson, men det är jag rätt övertygad om att han inte tycker. Tvärtom har han arbetat mycket idogt för att föra upp bidragsfusk på agendan, eftersom Moderaterna tror att de tjänar på detta; bidragsfuskarna fyller nämligen "en central roll i regeringens dominerande berättelse, den om arbetslinjen kontra bidragslinjen", som journalisten Petter Larsson och jag skrev i somras.

Dagens artikel är mer nyanserad än Kristerssons tidigare och de invändningar jag har mot det ministern skriver är mer av detaljkaraktär (som att hans spekulationer om att vi gått från "ett brett men småskaligt fuskande och överutnyttjande, till mer av planerad, organiserad och ibland bolagiserad bidragsbrottslighet" är just spekulationer - det finns inga belägg för att ett brett men småskaligt fuskande någonsin förekommit).

Min främsta invändning handlar istället att artikeln överhuvudtaget skrivs; den innehåller absolut ingenting nytt, förutom att regeringen givit Försäkringskassan ett vagt definierat uppdrag om att "analysera förslag till regelförenklingar".

Den kritik Petter Larsson och jag formulerade i somras är fortfarande i hög grad giltig, och jag rekommenderar vår artikel som bredvidläsning till Ulf Kristerssons.

En avslutande fundering: om nu regeringen är så orolig över att pengar förskingras från statskassan, varför fokuserar man då inte på skattefusk och skattefel istället? Alla bedömare är ju överens om att det är avsevärt mycket större problem.

Beatrice Ask är såsig i huvudet

Den europeiska narkotikastatistiken ger en intressant bild av det svenska narkotikaproblemet och -politiken. Några grundläggande fakta:

* Sverige har lägst andel ungdomar som testar illegal narkotika av alla europeiska länder, om vi utgår från den återkommande undersökningen i klass 9.

* Bland lite äldre ungdomar (gymnasiets klass 2) ökar andelen som testat ganska rejält, andelen som anger att de prövar cannabis ligger kring 15 procent, vilket fortfarande är lågt i förhållande till EU-genomsnittet.

* När det gäller andelen narkotikamissbrukare - definierat som personer med ett problematiskt bruk av illegal narkotika - ligger Sverige kring EU-genomsnittet.

* Den svenska narkotikadödligheten är nästan dubbelt så hög som EU-genomsnittet.

Det är svårt att avgöra hur stor betydelse den svenska narkotikapolitiken haft för dessa förhållanden, men klart är att det är mycket svårt att hävda att den svenska politiken skulle minska de mest negativa konsekvenserna av narkotikan (tungt missbruk och dödsfall).

I Ekots lördagsintervju med justitieminister Beatrice Ask (M) ägnade Tomas Ramberg stort utrymme åt att diskutera denna statistik.



Resultatet var förödande för Beatrice Ask. Först lyckades hon hävda att den svenska politiken hindrar människor från att dras in i missbruk - att döma av statistiken oven är det precis tvärtom, alltså att en betydligt högre andel av de svenskar som testar narkotika blir missbrukare, jämfört med andra EU-länder.

Beatrice Ask hävdade dessutom att det var viktigare att narkotikapolitiken förhindrade att människor "blev såsiga i huvudet" av cannabisbruk än att de dog av narkotikan. Underförstått: lite svinn får man räkna med för det goda syftet att förhindra "såsighet" - men när Ramberg frågade vilka belägg hade för att svenskarna var mindre såsiga än människor i mer "drogliberala" länder blev hon honom svaret skyldig.

Avsnittet om narkotikapolitiken börjar 14 minuter in i programmet och innehöll fler tragikomiska godbitar för den som är insatt i dessa frågor. Själv blir jag bedrövad och beklämd över att justitieministern är så ignorant, intellektuellt ohederlig och självgod när det gäller de här frågorna.

Men jag blir inte förvånad. Moderaterna har gång efter annan bevisat att de är narkotikapolitiska råpopulister. Forskning, statistik och humanism är irrelevanta storheter för Beatrice Ask och hennes partikamrater. Och narkomanerna, dem struntar hon högaktningasfullt i. De är kanonmat i det stora symbolpolitiska kriget mot knarket. Undrar vem det är som är såsig i huvudet?

Läkartidningen om riskbruk, missbruk och beroende

Idag kom ett nytt temanummer av Läkartidningen om riskbruk, missbruk och beroende. Det innehåller flera intressanta artiklar.


Läkartidningen 45/2011

Jag medverkar med en artikel om läckage av metadon och buprenorfin till den illegala drogmarknaden.

Att granska den politiska makten

"Det har blivit svårare att granska regeringen" är rubriken på en artikel från den socialdemokratiska tidskriften Aktuellt i Politiken.

Det är en mycket avslöjande artikel. Inte för vad den säger om regeringen och regeringskansliet - att antalet JO-anmälningar ökat från 13 stycken 2000-2006 till 30 stycken 2007-2011 och att antalet fall av JO-kritik tredubblats - utan för vad den säger om den politiska journalistiken.

Att granskandet blivit svårare bekräftas av de politiska journalister som intervjuas. "Det har blivit besvärligare och tar längre tid än förut. Allt ska prövas av säkerhetspolisen", säger till exempel Aftonbladets Lena Mellin. Expressens Niklas Svensson, Aftonbladets Richard Aschberg och Dagens Nyheters Jens Kärrman håller med.

Men vad är det då de politiska reportarna begärt ut? Hemligt material om ministrarnas handläggning av viktiga politiska frågor? Arbetsmaterial från politiska tjänstemän? Dokumentation av beslutsgången då sjukförsäkringsreformen trummades igenom av finansminister Anders Borg, mot socialdepartementets vilja?


Krognota - huvudingrediens
i medierna politiska granskning.

Ingalunda. Det är naturligtvis kvitton den handlar om. "Jag fick vänta i flera veckor för att få ut kvitton från representationen i Sagerska huset och på Harpsund", säger Niklas Svensson. Richard Aschberg beställde å sin sida ut statsrådens reseräkningar. Jens Kärrman ville kika på UD:s PR-notor.

Det är fan patetiskt att läsa.

Den urartade politiska journalistiken

Jag begriper inte riktigt vad som hänt med Aftonbladet. Först de hämndgiriga publiceringarna om Sven Otto Littorins sexchattande, sen det fruktansvärda klavertrampet som blev "Juholtaffären" och nu senast det smaklösa snaskandet i våra ministrars privatekonomiska förhållanden.



Nyligen "avslöjade" Aftonbladet att finansminister Anders Borg har skulder på sin villa. Jo tjenare, det har väl så gott som alla som utnyttjar den boendeformen. Därefter följde man upp med "scoopet" att Tobias Billström gör fullt lagliga vinster på ett helt rimligt regelverk om dubbel bosättning för toppolitiker. Verkligen hemskt upprörande.

Det blir inte mindre pinsamt av att det är så uppenbart att Aftonbladet nu försöker kompensera för den publicitetsskada man med oärliga medel åsamkade Håkan Juholt och socialdemokratin.

Nu undrar jag: varför ägnar inte Aftonbladet lite journalistiska muskler åt att granska verkliga politiska frågor istället, alltså sådana som påverkar människor i deras vardag? Jag begriper naturligtvis att det är lättare och billigare att ägna sig åt pseudopolitiska "granskningar" av ovan nämnda typ, men de säger absolut inget om riktig politik och maktutövning. De bidrar bara till att göda politikerföraktet.

Jag blir ledsen och beklämd av att bevittna utvecklingen i mediedemokratin, där politik konsekvent reduceras till spel, affärer och underhållning. Kanske det säljer tidningar, vad vet jag. Men konsekvensen blir samtidigt att medierna sviker sitt demokratiska ansvar. Aftonbladets utveckling utgör ett särskilt tragiskt exempel.

Den moraliska frågan är obesvarad

Min nya krönika i Efter Arbetet:

Juholtaffären är inte det värsta mediedrev som drabbat en svensk politiker. Kritiken mot Mona Sahlin under Tobleroneaffären var både hårdare och mer utdragen, liksom den skoningslösa förföljelsen av Lars Danielsson. Men Juholtaffären är otvivelaktigt det värsta drev som slutat med att storviltet ifråga klarat sig kvar på sin post.

Som den politik- och mediejunkie jag är följde jag affären noga, med växlande känslor men aldrig sviktande fascination. Så här med några dagars perspektiv är det ett par teman som dröjer sig kvar i tankarna. Det första är förstås mediernas agerande, i synnerhet Aftonbladets förlorade heder.

Det står nu klart att Aftonbladets stora avslöjande – att Håkan Juholt medvetet skulle ha fuskat med sitt bostadsbidrag – var fel. Värre än så, det var genomfalskt; de regler Håkan Juholt påstods ha brutit mot existerade överhuvudtaget inte. Detta konstaterades också av överåklagaren Björn Ericsson, som därför snabbt la ner sin förundersökning om bedrägeri. Det berodde inte på bevisläget utan på att det helt enkelt inte hade skett något juridiskt fel.

Aftonbladet byggde väsentliga delar av sin journalistik på rykten och anonyma källor. I vissa fall handlade det om ren desinformation. Det mest slående exemplet är de källor som hävdade att Håkan Juholt skulle ha informerats om det (icke-existerande) regelbrottet redan våren 2009, i samband med en internrevision på partikansliet. Detta dementerades med kraft av alla som påstods ha varit inblandade, men Aftonbladet publicerade i alla fall.

Jan Helin, tidningens ansvarige utgivare, har i vanlig ordning försvarat sina publicistiska överväganden med näbbar och klor, men den här gången har han gjort en ovanligt slät figur. Kvällstidningarna brukar försvara sig genom att hänvisa till ”konsekvensneutraliteten”, det vill säga att tidningarna inte har något ansvar för de konsekvenser en viss publicering får.

Vad den principen kan betyda i verkligheten avslöjades dock med skamlig tydlighet av Martin Wicklin i radioprogrammet Medierna (15/10). Medan Wicklin väntade på att intervjua Jan Helin om tidningens bevakning råkar han höra Helin och en kollega diskutera. ”Vi hoppas att Juholt avgår idag”, säger kollegan. ”Ja”, svarar Helin.


Satsade på att fälla Håkan Juholt.

Konsekvensneutralt så det förslår. Men sådan är nu en gång drevets logik. När chansen att fälla en tolvtaggare uppenbarar sig förvisas raskt de publicistiska principerna till högtids- och försvarstalen.

Det andra kvardröjande temat är Håkan Juholts krishantering. Var Juholt ”fruktansvärt stark” och kylig, som medierådgivaren Paul Ronge menade på sin blogg? Eller var krishanteringen istället ”usel”, som PR-konsulten Lars Thalén hävdade på DN Debatt (18/10).

För mig framstår det som att båda herrarna har poänger. Paul Ronge menar att Håkan Juholt gjorde det mesta rätt när drevet startade. Först en rejäl pudel – i efterhand framstår den som nästan perfekt avvägd, givet den information som då fanns. Därefter: inga lögner, inga bortförklaringar, men tydliga dementier av de felaktigheter som hopas.

Nerver verkar karlen överhuvudtaget inte ha några. Drevet kulminerade på tisdagen. Dagen efter deltog Juholt i riksdagens partiledardebatt där han, till synes helt opåverkad, gjorde bra ifrån sig.

Men Lars Thalén har naturligtvis också rätt när han påpekar att Håkan Juholt borde gått ut offentligt redan i september, då han fick signaler från riksdagsförvaltningen om att allt inte stod rätt till med bostadsbidraget. Hade han i det läget klargjort att regelverket var otydligt, att han förmodligen fått för mycket pengar och att han därför skulle betala tillbaka dem, ja då hade det aldrig blivit någon Juholtaffär.


Den moraliska frågan är obesvarad, Håkan.

Drevet är nu över för den här gången och Håkan Juholt ger sig ut på försoningsturné i partidistrikten. Det kan nog behövas, för den moraliska frågan är alltjämt obesvarad. Hur kan Socialdemokraternas partiordförande, med en månadslön på 144 000 kronor i månaden, tycka att det är okej att riksdagen betalar hans sambos bostadskostnader? Hur kan han undgå att reflektera över det orimliga i detta? Ska vi någonsin komma till rätta med den politiska klassens privilegier? Sådana frågor gör att Juholtaffären lämnar en besk smak efter sig.

Kontraproduktiv argumentation

Idag skriver Alexander Bard och avhoppade sverigedemokraten, numera politiska vilden William Petzäll i Aftonbladet om narkotikapolitiken.

Även om jag sympatiserar med kraven på ett ökat fokus på skadebegränsning (harm reduction) är artikelns argumentation slarvig och kontraproduktiv. Den är späckad med fel och överdrifter. Några exempel:

- Bard och Petzäll (B&P) skriver att vi är det enda landet i världen som "kriminaliserat narkotikainnehav i blodomloppet" (alltså eget bruk). Det är fel, sådan kriminalisering finns i många länder (vilket också var ett av argumenten när vi införde lagstiftningen 1988).

- B&P skriver att Sverige "ligger i topp inom EU när det gäller tungt narkotikamissbruk". Det är också fel, vi ligger kring EU-snittet, vilket är illa nog.

- B&P frågar sig om missbrukare verkligen vågar uppsöka vården "när det första som händer där är att man blir arresterad och kastad i fängelse?" Den risken torde vara fullkomligt icke-existerande - jag har aldrig hört talas om någon som "kastats i fängelse" när de uppsökt socialtjänsten eller beroendevården för att få hjälp med missbruksproblem.

- "Endast i Sverige kan man hävda att rena sprutor skickar fel signaler", skriver B&P. Också fel - detta är ett allmänt argument som är vanligt förekommande i de flesta länder som genomfört eller funderat på att genomföra sprutbytesprogram. Argumentet har visserligen haft ett ovanligt stort genomslag i Sverige, men det är en annan sak.

Jag kan inte heller imponeras av en argumentation där man hävdar att vi har en narkotikalagstiftning som "får sharialagarna i Saudiarabien att blekna". Det är inte seriöst.

En av de viktigaste invändningarna mot den svenska narkotikapolitiken är att den inte bygger på kunskap och fakta, utan på myter och moral. Ska man kritisera detta - vilket man givetvis ska - så får man inte fuska själv. Det finns goda och sanna argument för en reformerad narkotikapolitik, man behöver inte hitta på egna eller överdriva.

Alexander Bard och William Petzäll kommer sannolikt att få äta upp den här artikeln. Jag är övertygad om att någon av den svenska narkotikapolitikens tillskyndare kommer att vara snar att svara i Aftonbladet. Jag sätter en femma på att det blir Per Johansson från RNS, han brukar vara snabb i vändningarna.

Moderata knarklögner skoningslöst avslöjade

Söndagens debattartikel i Dagens Nyheter av moderaterna Isabella Jernbeck och Anti Avsan var osaklig, hårdvinklad, överdriven och till stora delar direkt lögnaktig.

Dessbättre har den fått mycket kvalificerad mothugg, och dessutom i en omfattning som åtminstone jag aldrig tidigare skådat på DN Debatt. Igår nätpublicerades hela fem (!) repliker - förhoppningsvis kommer det någon i papperstidningen också. Det är en skoningslös avklädning Jernbeck och Avsan utsätts för. Man kan hoppas att de har vett att skämmas så öronen blir röda, but I wouldn't bet on it. Här är några smakprov ur floden av fördömanden:

Gerhard Larsson, regeringens missbruksutredare:

När det gäller metadon och subutex har Jernbeck och Avsan läst slarvigt. Jag förespråkar inte en ymnigare användning. Mitt förslag syftar i första hand till att skapa en likvärdig tillgång till denna behandling som erbjudits i Sverige sedan 1960-talet, men fortfarande är den enda som har vetenskapligt stöd. Heroinmissbruket finns i hela landet, men behandlingen saknas ofta utanför storstäderna. Positiva effekter är minskat missbruk, minskad dödlighet och möjlighet att gå från kriminalitet till arbete. (Repliken)

Martin Kåberg och Mikael Sandell, psykiatrer och beroendeläkare:

När jämförande exempel med alkohol tas upp i argumentet: ”ingen funderar väl på att erbjuda alkohol mot alkoholism” blir debattörernas avsaknad av medicinsk och farmakologisk kännedom pinsamt uppenbar. Hela grundidén med Metadon och Subutex bygger på att erbjuda en alternativ medicinering som på grund av sin långverkande effekt tar bort suget efter heroin och minskar risken för återfall. Att Jernbeck och Avsan inte har förstått detta grundläggande faktum gör det omöjligt att överhuvudtaget ta dem på allvar. (Repliken)

Joar Guterstam och Jörgen Engel för Svensk förening för beroendemedicin.

När man läser Isabella Jernbeck och Anti Avsans artikel känner man sig förflyttad 30 år tillbaka i tiden. Decennier av vetenskaplig forskning tycks ha gått de moderata riksdagsledamöterna fullständigt förbi. I stället hänvisar man till anekdoter och gamla fördomar när man avfärdar läkemedelsassisterad rehabilitering för heroinberoende.
[---]
Den enda referens Jernbeck och Avsan hänvisar till i sin artikel är en helt ovetenskaplig ”rapport” från Kriminellas revansch i samhället. Denna amatörmässiga skrift påstår motsatsen till all seriös forskning på området, utan att ge några sakliga skäl för detta. (Repliken)

Dag Larsson, Henrik Fritzon, Roger Mogert och Marika Bjerstedt Hansen, S-politiker i Stockholm och Skåne.

Till att börja med talar de svepande om läckage från metadon- och subutexprogramen. Allt sådant läckage är naturligtvis ett problem, men redan här står deras påståenden i strid med såväl svensk som internationell forskning. Svenska studier indikerar här snarare att ett av de främsta skälen till illegal buprenorfinanvändning är att de existerande programmen inte kunnat ta emot alla personer som efterfrågar behandling. (Repliken)

Alec Carlberg, Birgitta Englund och en rad andra representanter för svenska brukar- och klientorganisationer:

På DN Debatt 9/10 framför de två moderata politikerna Isabella Jernbeck och Anti Avsan kritik mot att heroinberoende människor kan erbjudas kontrollerad substitutionsbehandling med läkemedlet subutex. För att stödja sin argumentering påstår de upprepade gånger att människor med tidigare egna erfarenheter av missbruk och beroende motsätter sig läkemedelsassisterad behandling till heroinberoende personer. Detta är inte sant. En stor majoritet av tidigare klienter, patienter och deras organisationer stöder ett brett och varierande utbud av rehabiliteringsinsatser för alkohol- och narkotikaberoende människor. Substitutionsbehandling är bara en av många insatser i ett pluralistiskt vårderbjudande där exempelvis 12-stegs- och KBT-programmen också ingår för att nämna ytterligare metoder som artikelförfattarna själva lyfter fram. (Repliken)

Så försöker Moderaterna sänka missbruksutredningen

Idag har Joar Guterstam och jag en debattartikel i Expressen. Joar Guterstam är läkare och doktorand på Karolinska Institutet. Vi svarar på den debattartikel av moderaten Mats Gerdau som publicerades härom veckan, och som missbruksvårdsutredaren Gerhard Larsson redan svarat på.

Vår artikel kan också delvis fungera som svar på gårdagens DN Debatt-artikel, där två andra moderater, Isabella Jernbeck och Anti Avsan, demonstrerade sin oerhörda okunskap om narkomanvård i allmänhet och läkemedelsassisterad behandling i synnerhet.

Artikeln publiceras även här nedan.

Mats Gerdau, gruppledare för Moderaterna i riksdagens socialutskott, berättar i sin debattartikel 3/10 att han sett en ledsen pojke utanför kliniken för heroinbehandling i Köpenhamn. Utifrån denna erfarenhetsbas misstänkliggör han i svepande ordalag inte bara heroinbehandling, utan även metadonprogrammen och hela den statliga Missbruksutredningen. I våras presenterade utredningen sin analys och en lång rad välgrundade förslag till åtgärder för att förbättra vården av personer med missbruk och beroende.


Mats Gerdau, M, gruppledare i socialutskottet.

Antingen har Mats Gerdau fullständigt missförstått Missbruksutredningen, eller så sprider han cyniskt lögner i syfte att misskreditera den. Även utredaren, Gerhard Larsson, drar nämligen klart och tydligt slutsatsen att vi inte bör införa heroinbehandling ens på försök i Sverige! Den vård som finns tillgänglig idag för heroinberoende har alldeles för stora brister i både kvalitet och tillgänglighet för att en så extraordinär åtgärd som heroinbehandling ska vara aktuell.

Mats Gerdaus syfte kan alltså knappast vara att avråda från heroinbehandling, eftersom ingen seriös debattör överhuvudtaget föreslagit något sådant i Sverige. Han tycks snarare vilja misstänkliggöra Missbruksutredningen i allmänhet och behandlingen med metadon och buprenorfin i synnerhet. Men över 40 års entydig forskning visar att vid etablerat heroinberoende är det endast sådan läkemedelsassisterad behandling som har dokumenterade effekter. Den förbättrar patienternas överlevnad dramatiskt och gör det möjligt att rehabiliteras från livet som heroinist. Hur understår sig Mats Gerdau att kalla denna livräddande behandling ”försåtlig” och uppmana sina politiska allierade att sätta stopp för den?

Mats Gerdau slår i sin artikel mycket brett och signalerar att Moderaterna nu tar avstånd från Missbruksutredningen. Några argument för denna hållning förs dock inte fram. Istället är det en rakt igenom moraliserande syn som erbjuds, där vetenskap och beprövad erfarenhet underordnas Moderaternas obehagskänslor. Mats Gerdau skriver att han ”ryser vid tanken på att få det som i Danmark”. Att Sverige faktiskt skulle kunna ha något att lära av andra länders missbrukarvård tycks överhuvudtaget inte ha fallit honom in. Och ändå måste han väl veta att Sverige har lika många tunga narkomaner som EU-snittet, och högre narkotikadödlighet?

I månader har Moderaterna bedrivit krypskytte mot Missbruksutredningens förslag. Man föredrar uppenbarligen att bekräfta utbredda fördomar istället för att stå upp för en kunskapsbaserad missbrukarvård, med brukarnas behov i fokus. Risken är att övriga borgerliga partier saknar kraft att stå emot utspel av detta slag och att Missbruksutredningen därmed hamnar i byrålådan. Man skulle kanske inte förlora så många röster på detta, men för alla svenskar med missbruks- eller beroendeproblem och deras anhöriga vore det ett tragiskt svek.

Joar Guterstam, leg. läkare, Beroendecentrum Stockholm och doktorand, Karolinska Institutet
Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola

Applåderna avslöjar rasismen

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Sverigedemokraterna (SD) har gjort en fascinerande resa det senaste årtiondet. Att ett parti med rötter i nynazismen skulle ta plats i riksdagen 2010 var det nog få som kunde föreställa sig för tio år sedan. På 1990-talet beskrevs partiet som en samling rasistiska högerextremister, om medierna ens skrev om dem.

SD har arbetat hårt för att tvätta bort denna bild. Med list och skicklighet har Jimmie Åkesson och hans inre krets, ”De fyras gäng”, förändrat partiets offentliga framtoning. Den gamla stammen av judehatare och fullblodsrasister har rensats ut – åtminstone de som inte kunnat hålla tand för tunga offentligt. Det har varit en effektiv makeover. De senaste åren har mediernas beskrivningar gradvis förändrats: främlingsfientlig har blivit invandringskritisk, högerextremism har blivit välfärdspopulism.

Terrordådet i Norge har emellertid försatt SD i ett besvärligt läge. Mediedramaturgins krav på att finna skyldiga och utkräva ansvar har riktat fokus mot partiets antimuslimska retorik. Tidningen Expo demonstrerar de uppenbara likheterna mellan terroristen Breiviks ”manifest” och den konspiratoriska världsbild som framträder i uttalanden från ledande SD-politiker. Riksmedia konstaterar, närmast yrvaket, att det finns muslimhatare i partiets riksdagsgrupp. Vi påminns om att Jimmie Åkesson anser att ”islamiseringen” och ”den muslimska massinvandringen” är ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.


SD:s valfilm 2010.

En backlash alltså. Partiet beskrivs återigen som rasistiskt, även om själva termen sällan används (fast det hade den självfallet gjort om SD-retoriken handlat om judar istället för muslimer).

Bland dem som forskar om SD råder viss oenighet om hur partiet bör karakteriseras. Många betraktar SD som ett högerpopulistiskt parti, men statsvetaren Marie Demker argumenterade nyligen för att såväl SD som deras nordiska syskonpartier snarare borde ses som nationalkonservativa: ”När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten”, skrev hon i ett blogginlägg.

Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö har lyft fram SD:s nationalism, med ”svenskheten” som det mest centrala värdet. SD förespråkar förvisso en utpräglad assimilationspolitik, skriver han på sin blogg, men svenskheten definieras ”så att den blir tillgänglig för vem som helst”. Därför vill Johansson Heinö inte beskriva SD som ett rasistiskt parti. Det begreppet bör sparas för att beskriva mer extrema partier, som det nynazistiska Svenskarnas parti.

Själv menar jag att denna analys är för formell och att Johansson Heinö fäster för stor vikt vid SD:s partiprogram och publika ställningstaganden. Johansson Heinö påpekar att det finns rasister inom alla riksdagspartier, och det är säkert sant. Men det finns bara ett parti där rasismen och islamofobin frodas. Det finns bara ett parti där riksdagsledamöter kallar invandrare från islamska länder för ”kulturberikare” – ett begrepp med nazistisk bakgrund – och ”muselmaner”.

Låt oss ta Kent Ekeroth som exempel. Ekeroth är riksdagsledamot för SD, men han är också den mest kände svensken inom den konspirationsteoretiska och islamfientliga Counter Jihad-rörelsen. Ekeroth anser att västvärlden sedan 1400 år är inbegripna i ett uråldrigt krig mot islam, ett krig som vi nu är på väg att förlora. Under SD:s landsdagar 2009 beskrev han muslimernas lömska strategi: ”Demografisk expansion och smygislamisering när de är få till antalet och svagare, regelrätt krig när de blivit starkare. Det vi upplever i Europa idag är inget nytt, det har hänt tidigare.”


Kent Ekeroth, SD. Foto: Expo.

Ingen som sett Kent Ekeroths tal (del 1, del 2) kan tvivla på att han hatar muslimer. Och ingen som känner till antisemitismens historia kan undgå att se likheterna med judehatet. Det är helt otänkbart att en sådan person skulle tolereras inom något annat riksdagsparti än SD.

Inom SD är Kent Ekeroth dock inte bara tolererad – han är beundrad. Hans tal under landsdagarna möttes av stående ovationer. Jag tror att de applåderna säger mer om SD än en aldrig så noggrann analys av deras partiprogram.

Visst är SD ett nationalistiskt parti. Men det är en nationalism som kräver sin ”andre”. En nationalism som går hand i hand med rasismen.

Porträtt i Skånskan

Sommarstiltjen fortsätter och jag har semester i drygt en vecka till, därav de sporadiska uppdateringarna. Men jag har i alla fall hunnit bli intervjuad av Skånska Dagbladets Anna Lindblom, för ett personporträtt. Det publicerades i tidningen idag och finns även på nätet. Där kan ni bland annat läsa om mina yrkesmässiga drömmar innan jag valde att bli forskare och universitetslärare.

Kritiken mot Fredrik Reinfeldt

De senaste dagarna har statsminister Fredrik Reinfeldt fått en hel del kritik för att ha varit för osynlig i efterdyningarna av terrordådet i Norge. Först ut att formulera kritiken offentligt var något förvånande DN:s Peter Wolodarski, som menade att statsministern dragit sig undan när han istället borde visat ledarskap.

DN har också skrivit på redaktionell plats, där man gått igenom de brev statsministern fått från medborgare under den senaste veckan - många mycket kritiska.


Fredrik Reinfeldt - får kritik.

Men Fredrik Reinfeldt har också sina försvarare. Expressen skriver på ledarplats att man inte ser någon anledning att kritisera statsministern. Tidigare ledarskribenten, numera politikern Maria Abrahamsson (M) försvarar Reinfeldt och är istället kritisk till Peter Wolodarski, som "alltmer besserwisseraktigt läxar upp alla som inte delar hans uppfattning". Abrahamsson fortsätter:

Som tidigare kollega och konkurrent i åsiktsbranschen skulle jag nog ha gratulerat DN:s ledarsida till den annorlunda vinkeln på terrordåden i Norge i form av en bredsida mot Fredrik Reinfeldts ledarskap. Egen, för att inte säga skruvad, är den onekligen. Men som numera politiker charmas jag inte längre av sådana cynismer.

Själv har jag ingen uppfattning i sakfrågan, men hela diskussionen får mig att tänka på mina gamla statsvetarekollega Peter Santesson och hans avhandling om symbolpolitik. I inledningskapitlet berättar Santesson, faktiskt ganska rafflande, om när Vladimir Putin missbedömde den ryska opinionen efter atomubåten Kursks undergång. Så här skriver han:

Den första explosionen inträffade klockan 11 :29 Moskvatid. Smällen var så stor att den observerades av seismo logiska stationer i både Norge och Kanada. Det dröjde två minuter och fjorton sekunder, sedan kom ännu en explosion, denna motsvarande upp till två ton sprängämne. Det var vid lunchtid lördagen den 12 augusti 2000 som den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i vattnen utanför Murmansk.


Atomubåten Kursk.

Alla ubåtar är märkvärdiga, men Kursk hörde till de märkvärdigaste. Fartyget var uppkallat efter historiens största pansarslag, där Röda armén i juli 1943 slutgiltigt lyckades driva tillbaka de tyska ockupationsstyrkorna. Kursk gjorde skäl för namnet - hon var menad att bli krigsmaktens nya triumf. Över 150 meter lång, och med en besättning som just utnämnts till den skickligaste i hela den ryska Norra flottan, var hon bland de största och mest imponerande fartyg som Ryssland sjösatt sedan Sovjetunionens fall, ett hög teknologiskt vidunder på 14 700 ton. Kursk skulle utgöra startskottet på landets återkomst som marin stormakt. Men efter att ha tjänst gjort i fem år låg hon nu utslagen på havets botten, kapsejsad under ett övningsuppdrag, och i den sjunkna ubåten fanns 118 personer instängda.

Under veckan som följde utspelades ett förstklassigt drama inför världspressen. Det sades att man uppsnappat signaler från förmodade överlevande, som flottan nu förgäves försökte rädda. Samtidigt började hård kritik riktas mot den tidigare så populäre ryske presidenten Vladimir Putin. Han uppfattades som likgiltig inför besättningens öde, mer bekymrad över det förlorade fartyget än över manskapet, och dröjde mycket länge med att avbryta sin semester vid Svarta Havet. Putins officiella förklaring till agerandet var att hans närvaro vid räddningsoperationen inte skulle öka sannolikheten till framgång.

Det vanliga sättet att analysera politik är i instrumentella termer, det vill säga att man värderar händelser och vidtar åtgärder med utgångspunkt från de konkreta effekter händelserna och åtgärderna antas ha. Politisk kritik i den instrumentella världen inriktar sig på att vidtagna åtgärder skulle vara ineffektiva eller ha oönskade effekter. Putin levde tydligen i den världen, men Kursk-dramat och den kritik som drabbade honom var av helt annat slag.

Vidden av det inträffade kunde inte rätt förstås genom att räkna liken och värdet på det förlorade fartyget. Nej, någonting långt värre hade hänt. Kursk skulle representera Rysslands återkomst som stormakt. Därmed representerade fartygshaveriet motsatsen: ett enormt fiasko, total impotens, tragedi och ut plåning som stormakt. Den ilskna kritiken mot Putin bestod inte primärt i att han skulle ha någon kausal skuld till besättningsmännens öde, eller att hans uteblivna personliga insatser skulle kunna ha varit avgörande i räddnings arbetet. Kritiken gällde snarare den arroganta och ointresserade attityd som man ansåg att Putin givit utryck för genom sitt agerande, en inställning som ansågs vara typisk för forna dagars sovjetiska makthavare. Inte bara struntade han i att genast åka till olycksplatsen – karln fortsatte sin semester. Kan man bete sig mer likgiltigt? Kan man tydligare visa att man inte berörts av tragedin? Därför blev också Putins förklaring, som utgick från ett instrumentellt perspektiv, missriktad och verkningslös. Kritiken tilltog och Putin tvingades till en snöplig, senkommen Murmanskresa och sitt första stora politiska nederlag.

Vladimir Putin fann sig alltså till sist tvungen att resa till Murmansk, för att mildra kritiken mot hans okänsliga beteende - hans symbolpolitiska misstag.


Vladimir Putin - gjorde symbolpolitiskt misstag.

Det är förmodligen i det ljuset vi bör betrakta Fredrik Reinfeldts debattartikel i Svenska Dagbladet idag - som ett senkommet försök att mildra kritiken om ointresse och bristande ledarskap.

På lång sikt drabbades Vladimir Putin knappast av sina misstag i samband med Kursks undergång. Huruvida Fredrik Reinfeldt kommer att förlora på den aktuella debatten är för tidigt att avgöra. Det är dock värt att notera att diskussionerna ger bränsle åt en redan existerande medieberättelse - den om statsministerns kamrersmentalitet och oförmåga att visa känslor.

Peter Santessons avhandling heter Studier i symbolpolitik och kan läsas i elektronisk form.

Spurious "research" and pseudo science in the combat against harm reduction policies

Förra veckan, i debatten om KRIS och deras hänvisning till en tveksam "forskningsrapport", nämnde jag den webbaserade tidskriften Journal of Global Drug Policy and Practise. För några år sedan skrev jag en debattartikel där jag berörde denna tidskrift, men tyvärr blev artikeln refuserad av Lancet Infectious Diseases. Eftersom artikeln anknyter en smula till KRIS-debatten tar jag tillfället i akt att publicera den här istället. Den som vill läsa mer om den sprutbytesöversikt som nämns i artikeln hänvisas till denna artikel, där jag diskuterar översikten mer i detalj.

In March 2008 Evan Wood, Julio S Montaner and Thomas Kerr published an article (1) in Lancet Infectious Diseases which disclosed an attempt by lobbyists to close down the carefully evaluated and effective safer injection facility (SIF) in Vancouver. The method used by the lobbyists was to disseminate misleading information in purportedly scientific form. A web-based journal, Journal of Global Drug Policy and Practice (JGDPP), published an article highly critical of SIF, which grossly misrepresented the research in this field. Through this article anti-harm-reduction activists nearly succeeded in persuading the Canadian government to ban such programs.

JGDPP claims to be a peer-reviewed medical journal, but as Wood et al. demonstrated it is in fact an organ of the Institute on Global Drug Policy (IGDP), which in turn is an arm of the strongly prohibitionist lobby group Drug Free America Foundation.

In his rejoinder (2) JGDPP’s editor-in-chief Eric A. Voth claimed that IGDP as an institute consisting of "physicians, attorneys, and other highly regarded international experts on drug policy". He goes on to say that the institute has "looked closely at the science and effect of [harm reduction] policies," and found that they did not stand up to closer scrutiny: "Much like the emperor’s new clothes, harm reduction policy has been blindly accepted rather than critically examined." In support of this sweeping generalization Voth quotes only one reference, a review article published in JGDPP which asserts that it clearly demonstrates "the questionable effect" of needle-exchange programs.’ (3)

However, the cited "review" must be scrutinized as it was written by three Swedish lobbyists, Kerstin Käll, Ulric Hermansson and Sten Rönnberg — and in fact there is quite a bit more to it than meets the eye.

In the spring of 2005, the Swedish parliament was considering legislation which would make permanent the (highly restrictive) needle-exchange program in Sweden, which had been run for years on a trial basis up to then. At that point all MPs received a pamphlet written by Käll, Hermansson and Rönnberg claiming that international research—in contrast to what had been the established view thus far—provided no support for needle-exchange. (4) What the MPs were not told was that the review upon which the pamphlet was based had been commissioned by four of Sweden’s most hard-line NGO’s in the drug policy field—among them The Swedish National Association for a Drug-free Society (Sweden’s equivalent to the Drug Free America Foundation).

This ought to have sent the alarm bells ringing in the Swedish parliament, but not so. Instead the "review" attracted widespread media attention, and contributed to one political party changing its stance on the issue.

Several months later five Swedish researchers were able to prove that the purported "review" of the research was fraudulent. (5) They demonstrated in detail that not only had Käll, Hermansson and Rönnberg employed questionable selection criteria, they had also misinterpreted and misrepresented data and doctored quotes. This resulted in Karolinska Institutet, where Hermansson was working at the time, referring the "review" to its Ethics Council.

Since the "review" had neither been published in a scientific journal nor in the name of Karolinska Institutet, the Ethics Council decided against instituting an inquiry of its own. The council did, however, issue a statement pointing out that "the articles forming the basis of the analysis do not constitute a systematic review of the literature, and therefore the review may mislead the reader. Consequently the review could harm the reputation of the Karolinska Institutet." (6)

The article published in JGDPP is an abridged version of that fraudulent "review". In conclusion, it is clear that harm reduction measures in drugs policies nowadays are being fought with spurious research results and references to pseudo science. Researchers as well as politicians should be made aware of this, and not allow themselves to be fooled by dishonest attempts at influencing future policy decisions.

===============================

NOTES

(1) Wood E, Montaner JS Kerr T. Illicit drug addiction, infectious disease spread, and the need for an evidence-based response. Lancet Infect Dis 2008 vol. 8(3):142–43.

(2) Voth EA. Harm reduction drug policy. Lancet Infect Dis 2008 vol. 8 (9):528–29.

(3) Käll K, Hermansson U, Amundsen EJ, Rönnbäck K, Rönnberg S. The effectiveness of needle exchange programmes for HIV prevention: a critical review. Journal of Global Drug Policy and Practice 2007; vol. 1(3), http://www.globaldrugpolicy.org/1/3/1.php (accessed February 5, 2009).

(4) Käll K, Hermansson U, Rönnberg S, Bergvall B. Sprututbyte. En genomgång av den internationella forskningen och den svenska debatten. Stockholm: Fri förlag 2005 (in Swedish).

(5) Antoniusson EM, Kristiansen A, Laanemets L, Svensson B & Tops D. Sprutbytesfrågan. En granskning av en forskningsgenomgång om effekter av sprutbytesprogram. Lund: Socialhögskolan 2005 (in Swedish). http://www.soch.lu.se/images/Socialhogskolan/2005_1.pdf (in Swedish; accessed February 5, 2009).

(6) Karolinska institutet, Etikrådet. Angående fråga om vetenskaplig oredlighet. May 22, 2006 (in Swedish).

Om forskning och "forskning"

I min debatt med KRIS har jag, lite obestämt, hänvisat till "internationell forskning". Skälet är att det gjorts så enormt mycket forskning om underhållsbehandling sedan 1960-talet att det är svårt att ange enskilda referenser. En lång rad studier har visat att sjuklighet och dödlighet hos personer i underhållsbehandling minskar dramatiskt. Behandlingen leder normalt också till en kraftig minskning av illegalt drogbruk, kriminalitet och prostitution. Underhållsbehandling har även visat sig minska spridningen av HIV-smitta bland narkomaner.

Men det finns naturligtvis också risker och problem med behandlingen. För den som är intresserad av en forskningsöversikt har jag publicerat en en artikel som belyser forskningen kring risker och sidoeffekter, varav läckage och dödsfall utanför behandlingsprogrammen är de absolut allvarligaste. Översikten är publicerad i Socialvetenskaplig tidskrift och kan laddas ner här.

I sin Drugnews-replik nämner KRIS en rapport som jag inte tidigare kände till. Så här skriver de:

Tydligen ingår inte den nya studien, med 126 forskningsreferenser, av Kathy Gyngell från England i ”all modern forskning”. Den kommer nämligen fram till den motsatta slutsatsen – att substitutionsbehandling inte är effektivt varken för att minska missbruket, dödligheten eller vårdkostnaderna.

Sånt här blir man naturligtvis lite nyfiken på. En ny studie, som underhänner slutsatserna i snart sagt all annan forskning! Wow!

Nu nämner inte KRIS:arna vad studien heter. Jag söker förgäves i de vetenskapliga databaserna, men utan resultat. Kathy Gyngell finns inte ens representerad - märkligt. Jag övergår till google, och hittar rapporten (Breaking the Habit).

Jag får snart alla mina misstankar bekräftade:

* Kathy Gyngell är inte forskare - hon är konservativ debattör, verksam vid högerorienterade tankesmedjan Centre for Policy Studies. På PowerBase beskrivs hon som "a former television producer turned right-wing operative".

* Kathy Gyngell har tidigare publicerat sig i The Journal of Global Drug Policy and Practise. Det låter misstänkt likt en vetenskaplig tidskrift, men så är inte fallet. Det är en webskrift som ges ut av Institute on Global Drug Policy, en organisation knuten till Drug Free America Foundation - den amerikanska motsvarigheten till RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. The Journal of Global Drug Policy and Practise har tidigare publicerat starkt vinklade politiska rapporter om drogpolitik - rapporter som inga vetenskapliga tidskrifter med självaktning skulle ta i med tång.


Kathy Gyngell.

Nu behöver dessa två omständigheter inte nödvändigtvis diskvalificera Gyngells rapport, den kan ju vara intressant ändå. Kanske har hon kommit på något verkligt smart, som alla hundratals skolade forskare som sysslat med effektforskning kring underhållsbehandling missat?

Rapporten är lång, men jag läser lite här och där. Nej, det känns inte seriöst. Jag scrollar bland referenserna. Finns Johan Kakko och Markus Heilig, forskarna bakom de internationellt mycket uppmärksammade 2G- och 3G-studierna med? Nej. Lars Gunne då? Nej, inte det heller. Men Vincent Dole och Marie Nyswander, metadonbehandlingens grundare, de måste väl ändå vara citerade? Nope.

Däremot finns inte mindre än fyra referenser till Neil McKeganey, förbudsrörelsens mest omhuldade forskare.

Vid närmare eftertanke struntar jag nog i att ägna semestern åt Kathy Gyngell och hennes "forskning".

Överdrivna slutsatser skadar KRIS trovärdighet

KRIS svar på min artikel om deras aggressiva och osakliga opinionsbildning är helt symptomatisk. Christer Karlsson, Lasse Liljegren och Magnus Andersson bemöter inte min kritik om att KRIS sparkar nedåt och vill försämra för en grupp narkomaner som valt en annan väg ut ur missbruket än den de själva förespråkar. Istället gör de sitt bästa för att svärta ner mig. Detta gör de bland annat genom att insinuera att jag skulle vara köpt av läkemedelsindustrin – något jag redan bemött på min blogg, i en diskussion med Lasse Liljegren.

I Almedalen presenterade KRIS en broschyr om missbruk av Subutex. Den var ett framgångsrikt propagandastycke, utan tvekan, men tyvärr helt utan vetenskapligt värde. Broschyren är ingen systematisk sammanställning utan bygger på fem intervjuer med medlemmar i den egna organisationen. Av dessa intervjuer drar KRIS sedan ett antal långgående slutsatser, alla mer eller mindre märkliga. Några exempel:

• ”Subutexprogrammen läcker som såll till missbruksmarknaden.”
• ”Subutex minskar inte drogdödligheten.”
• ”Subutexprogrammen minskar inte kriminaliteten.”
• ”Subutex vid frigivning är brotts- och missbruksskapande.”

Slutsatser av det här slaget är självklart omöjliga att dra utifrån några enstaka fallbeskrivningar. Detta accentueras också av att de flesta slutsatserna klart strider mot den svenska och internationella forskning som finns på området.

KRIS sätter fingret på några verkliga problem i den svenska underhållsvården. Att Subutex och metadon missbrukas och att läckage från programmen förekommer är ett faktum. Att det kan finnas problem med en del av de utredningar som görs innan patienter antas till underhållsbehandling är också troligt och borde studeras närmare. Tyvärr beskriver KRIS dessa problem i så överdrivna och kategoriska ordalag att det blir uppenbart att de inte är ute efter några konstruktiva lösningar.

Hösten 2010 fick jag forskningsanslag från FAS, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, för att genomföra en vetenskaplig studie om läckaget från de svenska underhållsprogrammen. Under KRIS seminarium försökte jag därför berätta lite om vad den internationella forskningen hittills kommit fram till när det gäller läckage. Det var detta som KRIS:arna upplevde som ”chockerande och upprörande”. Att ifrågasätta KRIS verklighetsbeskrivning var som att svära i kyrkan.

KRIS bakomliggande agenda är tydlig, och har varit så i många år. Man vill förbjuda Subutexbehandling och reservera metadonbehandling för en liten skara äldre heroinister – ungefär som det såg ut på 1970- och 1980-talen. Om detta genomfördes skulle det säkert öka KRIS rekrytering, inget snack om den saken. Men framför allt skulle det leda till massdöd bland landets opiatmissbrukare – ett mycket dyrt pris att betala.

Låt mig avslutningsvis ge ett konkret exempel för att visa hur KRIS använder sig av osakliga argument för att försämra och försvåra för patienter i underhållsbehandling. En av slutsatserna i deras broschyr är att ”ingen med Subutex i kroppen borde få köra bil” (en slutsats som för övrigt helt saknar koppling till de fem intervjuerna).

KRIS konstaterar – helt korrekt – att personer med Subutexbehandling får köra bil (om de har körkort) medan personer som kör bil med illegalt Subutex i kroppen kan dömas för drograttfylla. Detta anser de vara oklart och motsägelsefullt. Men de bortser från att det finns en enkel och logisk förklaring.

En person som missbrukar Subutex blir rejält påverkad av detta, åtminstone så länge personen inte byggt upp tillräcklig opiattolerans. Att en person som använder illegalt Subutex kan dömas för drograttfylla är därför helt naturligt.

För att en person i underhållsbehandling ska få körkort ställer Transportstyrelsen dock hårda krav på att personen ska vara stabil och missbruksfri. För att körtkortstillstånd ska medges kräver Transportstyrelsen en noggrann uppföljning med drogtester och läkarintyg under minst två års tid. Detta följs sedan upp med ytterligare läkarintyg för att dokumentera att patienten är missbruksfri. Det har gjorts omfattande psykologiska test som visat att välinställda underhållspatienter är fullt alerta och har en frisk människas funktion och reaktionstid.

KRIS har alltså inte några som helst grunder för att kräva att Subutexpatienter generellt ska hindras från att köra bil. Det är ett orimligt och omotiverat krav. Det skulle bara göra det svårare för en redan stigmatiserad och utsatt grupp, inte minst genom att försämra deras möjligheter på arbetsmarknaden.

Som jag skrev i min ursprungliga artikel så är KRIS på många sätt en nyttig och bra organisation. Genom sin kamratstödjande verksamhet gör de viktiga insatser för sina medlemmar och för samhället. Av det skälet är det extra synd att KRIS ägnar så mycket kraft åt att kritisera andra utsatta grupper. Det är ovärdigt. På sikt kommer det att skada organisationens trovärdighet.

Hårdvinklad propaganda som sparkar nedåt

Min nya krönika i Efter Arbetet. Även refererad i Resumé.

Kriminellas revansch i samhället, KRIS, utsågs i år till ”hetast i Almedalen” av Westanders PR-byrå. Detta för att de ”på klassiskt Almedalsmanér med tydliga t-shirts och många medlemmar på gatorna” spridit sitt budskap om att ”Subutexprogrammen för narkomaner är kontraproduktiva”.


KRIS - hetast i Almedalen. Foto: Anders Pihlblad,
TV4 Nyheterna.

KRIS och deras sidogren Unga KRIS är på många sätt en nyttig och hedervärd organisation. Utifrån parollen ”hederlighet, drogfrihet, kamratskap och solidaritet” arbetar de för att hjälpa människor att lämna kriminalitet och missbruk bakom sig. Som kamratförening gör de goda insatser för en utsatt grupp människor. För det förtjänar de respekt.

Men KRIS är också en problematisk organisation. Deras opinionsbildning är ensidig, aggressiv och riktar sig mot en grupp – heroinister i underhållsbehandling – som KRIS inte representerar. De flesta i KRIS ledning har haft ett amfetaminmissbruk och blivit drogfria genom tolvstegsbehandling. Det är en metod som sällan fungerar för personer med ett utvecklat opiatberoende, och följaktligen är antalet heroinister i KRIS litet. Personer som får läkemedelsbehandling accepteras över huvud taget inte som medlemmar, eftersom de inte är drogfria enligt KRIS egen snäva definition.

Jag har inga synpunkter på vilken målgrupp KRIS organiserar, det finns andra föreningar som vänder sig till patienter med metadon eller Subutex. Problemet är att KRIS i flera år sparkat nedåt, genom att aktivt propagera mot underhållsbehandling. ”De trampar på mina patienter”, som en av mina vänner inom beroendevården uttryckte det. Många patienter vittnar om hur föraktfullt de bemöts av KRIS-medlemmar.

Under Almedalsveckan var jag och några av mina forskarkolleger i Visby för att presentera en studie om hur underhållsbehandlingen i Skåne ser ut och hur den skulle kunna förbättras. I seminariet deltog politiker, läkare, forskare och patientföreträdare. I publiken fanns även ett tjugotal svartklädda aktivister med demonstrativt korslagda armar – KRIS.

Under större delen av seminariet envisades de med att avbryta talarna, fnysa, sucka, hånskratta, slå i dörrar och på andra sätt visa sitt missnöje med det som sades. Hade jag varit oförberedd hade jag förmodligen upplevt deras närvaro som hotfull, men efter flera år i branschen är jag van. När det var dags för frågor hade alla KRIS:arna redan avtågat, så de var definitivt inte där för att föra någon dialog.

KRIS är duktiga på att synas. I Almedalen hade de enligt uppgift sjuttio man på plats, och någon kvinna. Det gick inte att missta sig på vilka de var: uppumpade, tatuerade och klädda i trånga svarta t-shirts med sloganen ”Statligt knark är också knark” på bröstet. De delade ut minttabletter som skulle symbolisera illegalt Subutex.


KRIS delade ut "Subutextabletter" i Almedalen.

Det var säkert en effektfull anblick för ledamöterna i Westanders jury. Men det förvånar mig ändå att juryn ville prisa dem. Som PR-människor borde de känna igen ett fulbudskap när de ser det.

Det fula är inte att KRIS uppmärksammar att läkemedel som Subutex missbrukas – det är ett verkligt problem, väl värt att diskutera. Det fula är hur man gör det. KRIS påstår att underhållsprogrammen ”läcker som såll”. De hävdar att de flesta patienterna är som drogade zombies, kvar i missbruk och kriminalitet. Det är påståenden så överdrivna att det måste vara medvetna lögner. KRIS anser att underhållsbehandling bör reserveras för en liten skara äldre missbrukare, något som går stick i stäv med all modern forskning på området.

KRIS prisade PR-verksamhet är alltså inget annat än hårdvinklad propaganda – ett negativt budskap som slår mot de narkomaner som valt att söka en annan väg ur missbruket än den man själv förespråkar.

Det är synd och skam, särskilt som det måste finnas mängder av konstruktiva budskap KRIS skulle kunna ägna sin opinionsbildning åt. Varför inte satsa resurserna på att motverka den stigmatisering många ex-kriminella utsätts för och förbättra deras möjligheter på arbetsmarknaden?