Visar inlägg med etikett Politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Politik. Visa alla inlägg

fredag 10 december 2010

Stramare koppel för besvärliga Brå

Min nya krönika i Efter Arbetet (10/12) publiceras även här på bloggen.

Nyligen meddelade justitieminister Beatrice Ask att Statskontoret ska granska kvaliteten på den kriminalstatistik som Brottsförebyggande rådet, Brå, tar fram. ”För att verkligen nå framgång i ambitionen att öka rättsväsendets effektivitet, förbättra dess resultat och därigenom öka människors trygghet krävs också en korrekt bild av verkligheten”, skrev Ask på DN Debatt (22/11).

Beskedet välkomnades av Brå:s generaldirektör Jan Andersson, men det finns skäl att tvivla på att det var hans ärliga reaktion. Jag och många andra har tolkat Asks utspel som att det nu är dags för räfst och rättarting med ännu en misshaglig myndighet. Brå har kritiserats för att inte ha levererat de ”rätta” analyserna, alltså stöd för den skärpta kriminalpolitik som regeringen driver.



Ministerns artikel genomsyras av en föreställning om att det är rättsväsendet som har det avgörande inflytandet över brottslighetens omfattning. Det är rätt enfaldigt. Kriminologerna är visserligen långt ifrån överens om brottslighetens orsaker, men det finns en bred samsyn om att de viktigaste förklaringarna står att finna i människors uppväxt- och levnadsförhållanden samt i andra faktorer på strukturell nivå. Det har Brå ofta påmint om, till bestraffningsivrarnas förtrytelse.

Brå är besvärliga. För några år sedan konstaterade man att det vetenskapliga stödet för kameraövervakning som brottförebyggande åtgärd är svagt. På parkeringsplatser kan många brott förebyggas, visade studier, men det saknas belägg för att kameror på gator och torg är effektivt. Pinsamt för justitieministern, som lyft fram sådan övervakning som en prioriterad åtgärd.

Beatrice Asks idé om att Brå:s statistik bör ge en ”korrekt bild av verkligheten” är märklig, för att inte säga naiv. Statistiken består av en mängd olika sorters data: anmälda brott, dömda brottslingar, återfall i brott och uppgifter från kriminalvården. Till detta kommer självrapport- och offerundersökningar, trygghetsundersökningar och statistik över våldsutsatta personer som tvingats söka sjukvård.

Ingen av dessa källor kan dock ge någon korrekt eller heltäckande bild av den verkliga brottsligheten. Statistiken kan ge viktiga pusselbitar, men tolkningarna försvåras av att data ofta pekar i olika riktningar. Den kraftiga ökningen av polisanmälda misshandelsbrott sedan 1980-talet motsvaras till exempel inte av någon ökning i offerundersökningarna eller sjukvårdsstatistiken. Brå har därför hävdat att det inte är våldet generellt sett som ökat, utan att det snarare är acceptansen för våld som minskat, vilket lett till fler polisanmälningar.

Förmodligen är detta pudelns kärna. Beatrice Ask och andra kriminalpolitiska hökar är övertygade om att brottsligheten ständigt blir värre. Hökarna är missbelåtna över att Brå:s forskare ifrågasätter och problematiserar denna föreställning.

Kommer Brå nu att få sälla sig till de myndigheter som lagts ned för att deras arbete inte passat regeringens galoscher? Djurskyddsmyndigheten och Mobilisering mot narkotika är väl glömda vid det här laget, men många minns fortfarande Arbetslivsinstitutet, som lades ned 2007 och drog en stor del av den svenska arbetslivsforskningen med sig i fallet. Nedläggningen föregicks av en så kallad utvärdering från Statskontoret, ett av de mest bedrövliga beställningsjobb jag skådat.

Nej, jag tror knappast att regeringen tänker lägga ner Brå, åtminstone inte på kort sikt. Det rimmar dåligt med att myndigheten fått en budgetförstärkning inför 2011. Syftet med justitieministerns utspel är snarare signalpolitiskt: Brå-forskarna ska inte vara för säkra. De hör husbondens röst, och känner hur det rycker i kopplet.

tisdag 5 oktober 2010

Om Expressen och rödgrönas valförlust

Jag vet att jag utlovat en fortsatt analys av Expressens valbevakning, men det känns som att ämnet har tröskats rätt bra redan. Radioprogrammet Medierna hade till exempel en bra genomlysning härom veckan.

Jag har talat med flera nyhetsjournaliser som anser att det är helt uppenbart att Expressen även på nyhetsplats tog ställning i valet. Sydsvenskans inrikeschef Pia Rehnquist sa till exempel detta under ett föredrag vid den valvaka som Statsvetenskapliga institutionen i Lund anordnade. Rehnquist ansåg också att Aftonbladet hade tagit ställning för de rödgröna, men den åsikten får inget stöd i Kent Asps mediestudie av valrörelsen.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skrev följande kommentar på min blogg härom veckan, apropå min kritik mot Barbro Fällman och Niklas Svensson:
Jag kan förstås inte betygsätta en extern kommentator – en lektor i retorik – som analyserat partiledare. Det vore inte trovärdigt om jag som chefredaktör, på grundval av att Barbro Fällman enligt dig är "partisk", skulle säga bu eller bä om vad en expert fällt för yttranden om vissa tv-framträdanden.

Du har gjort sammanställt en del citat, men det finns säkert fler och det går säkert – det brukar nämligen vara så – att bevisa något annat med helt andra citat.

Det här är ju ingen exakt vetenskap utan analyser som en retorikexpert gör utifrån sina uppfattningar, och eftersom Barbro Fällman är så erfaren – inte minst från SVT – ser jag ingen orsak att ifrågasätta henne.

Men det står naturligtvis alla tittare och läsare fritt att göra sina egna analyser. Exempelvis kan man ju jämföra vad tidningarna skrev med opinionsmätningarna efter tv-programmen, vi publicerade ju också Demoskop-mätningar. Då kan man åtminstone se om experternas åsikter överensstämde med publikens.

Dock, och det måste man erinra sig, inte heller sådana jämförelser säger egentligen något mer än det man redan vet: nämligen att expertena bara representerar sig själva och de får stå för sina egna analyser, som ju utgår ifrån deras kunskaper och erfarenhet. Det går ju inte riktigt till så att Expressen, SVT och alla andra redaktioner som låter experter medverka påverkar deras budskap – inga experter skulle heller låta sig styras av redaktionerna.
Mitt svar på detta är att den som tvivlar på att jag gjort en rättvisande sammanställning av Barbro Fällmans "expertkommentarer" bör göra som jag gjorde: gå till källorna och läsa kommentarerna i ett svep. Det ger ett nästan skrattretande intryck, om man uppskattar den typen av humor.

Nu är det förvisso så att Fällman inte skriver själv - hennes kommenterar refereras av Expressens journalister. Fällman skulle alltså kunna hävda att urvalet kommentarer som publicerats varit skevt, men det är vore i så fall ett än större problem för Expressen.

Jag såg alla de debatter Fällman kommenterar, och även om jag naturligtvis inte utger mig för att vara någon helt objektiv bedömare - sådana finns inte - tycker jag nog att det finns gott fog för mer nyanserade kommentarer än vad Fällman gjort. Hon uttalar sig konsekvent om vad som är "trovärdigt" eller inte, men nästan aldrig utifrån någon genuint retorisk analys (hur resonerar och argumenterar partiledarna, framför de belägg etc).

Själv är jag skeptisk till användandet av retorikexperter över lag, men förstår såklart varför pressen är så förtjusta i metoden: billigt, lättsamt och slagkraftigt, utan att man behöver ägna en massa seriösa journalistiska resurser åt att komma upp om det politikerna säger verkligen stämmer. Själv är jag expert på sjukförsäkringsfrågan, och har med lätthet kunnat identifiera mängder med grova felaktigheter i partiledarnas utsägelser - främst från alliansens sida, naturligt nog, men även från rödgrönt håll.

Vad gäller Mattssons jämförelse med Demoskops snabbundersökningar om vem som vann debatten så brukar sådana undersökningar i hög grad avspegla partiernas popularitet i opinionen. Lars Ohly får lägst betyg och Fredrik Reinfeldt högst. Men det är intressant att notera - som jämförelse med Barbro Fällmans "bedömningar" - att underöskningarna gör helt andra värderingar än Fällman av Maria Wetterstrand vs. Maud Olofsson.

Vad gäller Niklas Svensson så begriper jag nog att han är på många sätt en skicklig kvällstidningsjournalist. Hans moral kan man dock med fog ifrågasätta - inte minst med tanke på hans dataintrångshistoria från förra valrörelsen.

Jag anser att Expressens trovärdighet naggas ordentligt i kantan när det framkommer att Svensson har ett vänskapsförhållande med Fredrik Federley, en politiker vars personvalskampanj gynnas kraftigt av Svenssons artiklar utifrån Federleys bok.

Nog om detta ämne nu. Det var inte mediernas fel att de rödgröna förlorade valet. Den negativa mediebevakningen hjälpte nog till, liksom den gjorde för Bo Lundgren och hans gamla moderater 2002. Men valförlusten hade andra huvudorsaker. Vilka de är lär sossarna aldrig kunna enas om, men att de finns på följande lista kan vi nog utgå ifrån:

* Alliansen själv. Allianssamarbetet har i sig varit en stor framgång. Alliansens politik har inneburit att de flesta som jobbar fått mer kvar i plånboken. Alliansens skickliga spinn har dessutom varit bra på att flytta fokus från de grupper som varit förlorarna på denna utveckling.

* Samarbetet med Vänsterpartiet, som flyttat bilden av S åt vänster i det politiska landskapet.

* Samarbetet med Miljöpartiet, som retat upp många potentiella väljare i de glesbygdsområden där S traditionellt är stora men bilen viktig och vargarna fler än i storstäderna.

* Att S har tappat bort den generella välfärdspolitiken och istället fokuserat på vad Bo Rothstein brukar kalla "identitetspolitik".

* Att S har försummat folkrörelsearbetet och haft en dåligt fungerande lokal organisation (det Björn Fries kallade "småpåveri" i Expressen härom dagen).

* Att rödgröna gjorde en dålig valrörelse där man länge satsade på helt fel frågor, och valde bort de frågor som varit alliansen svaga punkter (sjukförsäkringen och a-kassan).

* Att rödgröna försökt muta marginalväljare genom diverse bisarra förslag ("butlers" i tunnelbanan, clowner på långvården, skattesänkningar till pensionärer).

* Att rödgröna beslutade att avskaffa RUT-avdraget på ett klantigt sätt, istället för att exempekvis fasa ut det under en längre period så att negativa jobbeffekter kunnat undvikas (det hade åtminstone varit lättare att försvara en sådan modell).

Update: Fick påpekande om en punkt jag missat (som naturligtvis också hör till saken):

* S har en partiledare som är ett verkligt "sänke", som valforskarna säger.

söndag 19 september 2010

Expressens partiska "retorikexpert"

Jag vet att jag lovade en diskussion om Expressens valrörelsebevakning, men jag insåg att det först krävdes en liten fallstudie av tidningen "retorikexpert", Barbro Fällman.

Retorikexperter är något som blivit allt mer använt av tidningar och tv i de senaste valrörelserna. Det är egentligen ett ganska märkligt fenomen, att experter ska bedöma retorik utan hänsyn till budskap och innehåll, men det är ett enkelt, lättsamt och billigt sätt att sköta bevakningen av tal och debatter.

För någon månad väckte det stor uppmärksamhet när det avslöjades att två av de retorikexperter som anlitats av medierna var aktiva folkpartister. Det var bloggen Alliansfritt Sverige som först avslöjade att TV4:s retorikexpert Camilla Eriksson var vice ordförande och gruppledare för Folkpartiet i Kultur- och fritidsnämnen på Lidingö. Eriksson, som beskrivit sin partiordförandes Almedalstal som "så bra att hon fick gåshud", fick omgående sparken.

Strax därefter avslöjades det att även Svenska Dagbladet hade anlitat en folkpartist, Martina Skowronska, som retorikexpert. Skowronska verkade ha skött sitt uppdrag mer professionellt än Eriksson, men tidningen beklagade och lovade att inte anlita henne mer i fortsättningen.

Även Expressen har alltså en retorikexpert, Barbro Fällman. Jag antar att hon inte är politiskt organiserad, men att hon är borgerlig sympatisör framgår mycket klart när man läser hennes "analyser". Hon har, i samtliga debatter hon analyserat under valrörelsen, utsett de borgerliga till segrare. Här nedan kommer en sammanfattning, med länkar, till Fällmans omdömen. Jag har hittat artiklarna genom att söka på "Fällman" på tidningens hemsida, träffar under den senaste månaden. Mönstret är solklart.


Barbro Fällman - Expressens
"retorikexpert".


Ekonomidebatten i SVT, 24 augusti.
Debatt mellan partiernas ekonomiskpolitiska talespersoner. Alliansen gjorde bättre ifrån sig, menar Fällman. Thomas Östros (S) beskrivs som "lugn men uttryckslös och monoton". Anders Borg (M), däremot, är "lugn men dynamisk och energisk". Fällman anser att Mikaela Valtersson (MP) och Ulla Andersson (V) varit för aggressiva i debatten: "När två kvinnor är aggressiva i röst och tonfall hörs det mer än det gjort om det varit män".

Skoldebatten 6 september
Partiledardebatt mellan alla riksdagspartierna. Fällman menar att Fredrik Reinfeldt var "retoriskt bäst" och begriver honom som "lugn" och med "statsmannapondus". Mona Sahlin, däremot "la huvudet på sned för mycket". Men hon gjorde det bra när hon poängterade att allt inte är Alliansens fel, menar Fällman: "Det är bra gjort av henne, det går inte bara att skylla på en regering." Göran Hägglund beskrivs som "hederlig" medan Lars Ohly istället är "aggressiv och mekanisk".

Ideologiska debatten i Kvällsöppet, 9 september
Debatt mellan statsministerkandidaterna. "Mona blir lite lättare upprörd och sur när de inte har samma uppfattning om välfärd och sänkt skatt", menar Fällman. Fredrik Reinfeldt, däremot, "har en fördel av att han så tydligt behåller sitt lugn. Han har fördel av att han har pondus och ett trovärdighet (Sic!) sätt att uttrycka sig."

Agenda den 12 september.
Vårdpolitisk debatt mellan Ylva Johansson (S) och Maria Larsson (KD). Fällman anser att Maria Larsson vann, och kritiserar Ylva Johanssons "gälla" men samtidigt "knarriga" röst. Rättspolitisk debatt mellan Beatrice Ask (M) och Thomas Bodström (S). "Jättedålig debatt", säger Fällman, men kritiserar bara Bodström, som pratade "hektiskt och nervöst", och programledaren KG Bergström, som "avbröt sina gäster".

Miljödebatten den 13 september.
Debatt mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand. Olofsson vann, menar Fällman. "Maria Wetterstrand hade en överlägsen ton och ett stundtals ohyfsat sätt", hon kunde inte dölja sin irritation gentemot Maud Olofsson. Olofsson, däremot, framstod som "trovärdig och sansad".

Stora debatten i SVT den 17 september.
Den avslutande partiledardebatten. Fällmen menar att alliansen klarade sig bättre än de rödgröna. Mona Sahlin var bättre än tidigare "men har en tendens att vara lite spydig". Maria Wetterstrand var också "spydig" och gick dessutom till personangrepp mot Maud Olofsson. Lars Ohly "använde inte sin översittartaktik genom att flina lika mycket som han har gjort tidigare", men däremot var han "tjatig". Maud Olofsson "går aldrig till personangrepp utan håller sig till sakfrågan", det är bra med henne. Jan Björklund "är konkret" och använder tydliga exempel. Göran Hägglund är "saklig och oantastlig" ut ett retoriskt perspektiv. Fredrik Reinfeldt ser bekymrad ut, men är "väldigt trovärdig" och har "en väldig pondus".

Din nästa statsminister den 18 september.
Tal av statsministerkandidaterna. "Reinfeldt var bäst", slår Fällman fast, för han såg gladast ut. Sahlin var "för allvarlig".

Så vad kan man då dra för slutsatser av denna genomgång? Det finns egentligen bara två möjligheter: antingen är allianspolitiker generellt sett betydligt bättre retoriker än rödgröna politiker. Eller så är Barbro Fällmans analyser illa dold propaganda för alliansen.

Även i analyserna av partiledarutfrågningarna i SVT lyser Fällmans politiska preferenser igenom. Länkar till hennes omdömen följer här:

Fredrik Reinfeldt "var lugn och trovärdig, Maud Olofsson "var extremt energisk", Jan Björklund "gjorde en ganska bra insats", Göran Hägglund "var bra men inte lysande", Mona Sahlin "var lugn och gav rediga svar", Maria Wetterstrand "var för aggressiv", Lars Ohly "gjorde en svag insats".

Expressen borde snarast göra sig av med Fällman, som helt saknar trovärdighet. Alternativet är att de flyttar hennes analyser till ledarsidan.

lördag 18 september 2010

Valrörelsen i pressen 1: systematiskt missgynnande av de rödgröna

Idag publicerar medieforskaren Kent Asp sin årliga analys av tidningarnas valbevakning på Dagens Nyheters debattsida. Asp är professor vid Institutet för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Han har följt inte mindre än tio svenska valrörelser i medierna. Att han publicerar delar av resultaten från årets analys redan idag - dagen före valet - beror förmodligen på att de är ganska sensationella.


Professor Kent Asp.

Jag ska analysera resultaten i två längre bloggposter; denna fokuserar på de mer generella mönstren och deras tänkbara effekter, medan nästa fokuserar på bevakningen i den tidning som mest av alla skiljer ut sig: Expressen.

Kent Asp konstaterar, med utgångspunkt i sin tidigare forskning, att mediebilden alltid tenderar att gynna något eller några partier, medan andra missgynnas. Vilka partierna är skiljer sig dock från val till val, och det finns inga systematiska historiska mönster, exempelvis att Socialdemokraterna skulle missgynnas i borgerliga medier eller vice versa. I 2006 års val gynnades Fredrik Reinfeldt och Moderaterna, medan Göran Persson och Socialdemokraterna missgynnades. I valet 2002 var tendensen den omvända: Perssons Socialdemokrater gynnades, medan Bo Lundgrens Moderater missgynnades.

Mediebilden av partierna påverkar enligt medieforskningen deras framgångar och motgångar i valet. Mediebilden bestäms dock inte av journalisterna ensamma - den växer fram i ett dynamiskt samspel med partierna, där partipolitiska strategier och mediernas arbete påverkar varandra.

I årets bevakning finns inga skillnader i de båda blockens totala exponering - de har uppmärksammats lika mycket, skriver Asp. Men det finns klara skillnader i hur denna exponering tagit sig uttryck. Andelen negativt vinklade artiklar har varit avsevärt större för de rödgröna än för alliansen. Ser man mer specifikt på hur statsministerkandidaterna har framställts är tendensen solklar: andelen negativa artiklar om Mona Sahlin är nästan dubbelt så stor som om Fredrik Reinfeldt.

Den enda tidning som haft en balanserad bild av alternativen - i bemärkelsen lika mycket negativt om båda - är Aftonbladet. Göteborgs-Posten har också haft en balanserad bevakning av blocken, men haft en starkt negativ tendens till Mona Sahlin. Procentsatser framgår av tabellen nedan (klicka på tabellen så blir den större).



Medie-bias av det slag som uppvisas i tabellen har en klar påverkan på blockens chanser i valet, så mycket är klart. Medieforskaren Jesper Strömbäck, professor i journalistik och offentlig kommunikation vid Mittuniversitetet, har vid flera tillfällen skrivit om detta på sin utmärkta blogg. Eftersom medierna är medborgarnas viktigaste informationskälla är det naturligt att det finns ett tydligt samband mellan mediebilden och valresultatet, menar Strömbäck. I en belysande bloggpost i juni skrev han:
Det har nu nått en punkt där en dominerande berättelse håller på att växa fram, vars kärna är att i första hand Mona Sahlin och socialdemokraterna är förlorare – och därmed indirekt också de rödgröna – medan i första hand Fredrik Reinfeldt och moderaterna är vinnare – och därmed även den borgerliga alliansen.

När den här typen av dominerande berättelser har etablerats är det mycket svårt att vända på trenden. Det krävs i regel att något dramatiskt sker, antingen i omvärldsutvecklingen (exempelvis den grekiska ekonomiska krisen) eller i politiken. Det gör situationen mycket svår för socialdemokraterna. Varje ny dålig nyhet stärker den för dem negativa dominerande berättelsen, medan det krävs mer än någon enstaka positiv nyhet för att försvaga den berättelsen.
Det Strömbäck lyfter fram i citatet - Socialdemokraternas negativa trend sedan i maj - är också intressant med tanke på mediernas alltmer tilltagande tendens att betrakta politik som ett spel ("sport, spel och strategi", säger Strömbäck), vilket gör att sakfrågorna ofta hamnar i skymundan. Strömbäck bloggade intressant om detta för en dryg månad sedan:
Inom forskningen är det vanligt att skilja mellan olika gestaltningar av politik, där tre vanliga gestaltningar är sakgestaltningar, spelgestaltningar och skandalgestaltningar. Sakgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på politikens innehåll eller sakliga problem i verkligheten och förslag på hur de kan lösas. Spelgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på politik som strategier och taktiker för att vinna väljare och fördelar i kampen om makt, på opinionsmätningar och på hur politik bedrivs. Skandalgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på juridiskt eller moraliskt klandervärda beteenden hos politiker.

Om man utifrån detta studerar den förra valrörelsen [2006] visar forskning att i genomsnitt 49 procent av artiklarna och inslagen i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Rapport, Aktuellt och TV4 Nyheterna gestaltade politik som sak, medan 31 procent gestaltade politik som spel och 20 procent som skandal. [...] Forskning visar här tämligen tydligt att ju mer kommersialiserade medierna är, desto mer gestaltar de politik som antingen spel eller skandal, och desto mindre som sak.
Parentetiskt kan nämnas att jag är rätt övertygad om att Strömbäcks nästa undersökning kommer att visa att spelgestalningar har blivit ännu vanligare i den senaste valrörelsen.

Det finns alltså, för att sammanfatta resonemanget, en dynamisk och ganska omedelbar mediepåverkan som innebär att de partier som beskrivs som förlorare i medierna också ofta blir det. Tendensen förstärks kraftigt av mediernas allt mer maniska användande av opinionsundersökningar - små, hastigt hopkomna väljarbarometrar, där journalisterna ofta drar långtgående slutsatser om trender utifrån förändringar som inte är statistiskt säkerställda.

Men det finns också en mer indirekt mediepåverkan. Med hjälp av dagordningsteorin, en teori som kartlägger masskommunikationens betydelse för allmänhetens föreställningar om olika samhällsfrågor, har medieforskare övertygande kunnat visa att sådana frågor som diskuteras i medierna och den offentliga debatten normalt också blir de som allmänheten anser vara de viktigaste. "Nyhetsmediernas dagordningsfunktion innebär att de påverkar hur viktig en fråga blir och huruvida ett större antal människor verkligen anser det mödan värt att ha en åsikt om en fråga", som medieforskaren Maxwell McCombs en gång uttryckt det.

Relevansen av detta blir tydlig när vi tar en titt på Kent Asps tabell över vilka frågor som medborgarna rankat som viktiga innan valrörelsen och hur stor plats dessa frågor sen har fått i mediernas bevakning.



Av tabellen framgår att vissa frågor rankats högt av både medborgarna och medierna. "Jobben" och "familj/barn" är de tydligaste exemplen. Andra frågor har rankats klart högre av medierna än av medborgarna. "Skatter" är det tydligaste exemplet - bara 6 procent av medborgarna lyfter fram skattefrågan som en viktig fråga, men i medierna får den störst utrymme av alla frågor: 16 procent. Av medieforskningen vet vi att detta med stor sannolikhet leder till att medborgarna påverkas till att tycka att skattefrågan är viktigare än de ansåg tidigare. Den finns en tendens att medborgarnas dagordning närmar sig mediernas.

Detta gynnar de partier som är profilerade och starka i de frågor som står i fokus. När det gäller skatterna alldeles uppenbart den borgerliga alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet. Värt att poängtera är dock att fokuseringen på skattefrågorna naturligtvis starkt har påverkats av de politiska partiernas strategier. Att Socialdemokraterna själva valt att lägga så stort fokus på skattesänkningar för pensionärer var sannolikt ett stort misstag från partiets sida.

De rödgröna har troligen också missgynnats av att uppmärksamheten kring "sjukvården" - dit sjukförsäkringen räknas - varit så liten (de senaste dagarna har detta förvisso ändrats).

Av tabellen framgår också att integrationsfrågan fått mycket mer uppmärksamhet än medborgarna tillmätte den i början av valrörelsen. Detta har otvivelaktigt gynnat Sverigedemokraterna. Detsamma gäller alla spekulationer om att SD kan bli vågmåstare efter valet. SD kommer med all sannolikhet att komma in i Riksdagen imorgon. Till stor del är detta alltså mediernas "förtjänst", även om partiets gräsrotsarbete och framgångsrika internetstrategier inte heller får glömmas bort.

Medievalrörelsen har alltså klart gynnat den borgerliga alliansen i den här valrörelsen, och missgynnat de rödgröna. Detta är en bidragade förklaring till de rödgrönas dåliga opinionsläge, men ingalunda den enda förklaringen. Mitt intryck är att rödgröna gjort en sämre valrörelse än alliansen och att man satsat på fel frågor. Rödgröna borde tidigt ha satsat mycket mer på sjukförsäkringsfrågan och a-kassan, frågor som sätter fokus på alliansens misslyckanden och som ifrågasätter dess regeringsduglighet.

Att man ändå inte gjorde det beror troligen på att Socialdemokraterna var rädda att återigen bli beskrivna som ett "bidragsparti". Den senaste veckans fokus på sjukförsäkringen har dock visat att detta var fel; rödgröna har ägt frågan fullständigt, till följd av alla exempel som uppdagats på hur skoningslöst regelverket kan slå mot svårt sjuka och utsatta människor.

I nästa blogginlägg ska jag diskutera det mest sensationell resultatet i Asps undersökning: Expressens HATCHOCK mot Mona Sahlin.

Expressens förlorade heder

Läs Kent Asps viktiga artikel DN Debatt om valbevakningen i våra större dagstidningar. Jag kommenterar utförligare senare.


Expressens "valbevakning" anno 2010 i
kortversion.

torsdag 16 september 2010

Mer granskningar och mindre Niklas Svensson, tack Expressen!

Expressen publicerar idag en utmärkt granskning av sjukförsäkringsfrågan, där undertecknad och en rad andra forskare uttalar sig. Läs den! Mer sådant, Expressen, om mindre "Expressens stjärnreporter Niklas Svensson avslöjar".

För övrigt begriper jag inte hur tidningen kan hålla sig med en politisk reporter som umgås privat med dem han är satt att granska och dessutom hjälper dem i deras personvalskampanjer. Gjorde inte Svensson bort sig tillräckligt i dataintrångsskandalen i förra valet?

onsdag 8 september 2010

Väljarprofilering enligt Centerpartiet

Idag skriver Aftonbladet om att Centerpartiet skickat ut olika valmaterial beroende på vilka potentiella väljargrupper de vänt sig till.

Att man på detta sätt "profilerar" sina utskick är inget att uppröras eller förvånas över, men den terminologi och indelning Centern använt kan väl få en och annan att höja på ögonbrynen. Centern delar in sina tilltänkta väljare i följade kategorier:

Lågutbildade och äldre
Låglöneakademiker
Villa & Radhus
Välbeställda villaägare


Det här är ju sjukt roligt! Här har vi alltså alltså en kategorisering som blandar ålder, utbildning, klassbakgrund och bostadsförhållanden. Och då vet vi inte ens vilka ytterligare kategorier Centern använt sig av! Typologin är ju knappast uttömmande med de fyra kategorier som nämnts ovan - var är de "obildade arbetarna", till exempel? Och de "yngre pensionärerna"?

Det hela får mig helt osökt att tänka på Jorge Luis Borges underbara och surrealistiska kategorisering av olika djur:

Djur kan delas in i a) djur som tillhör kejsaren, b) balsamerade djur, c) tama djur, d) spädgrisar, e) sirener, f) fabeldjur, g) hundar som springer fritt, h) de som ingår i föreliggande klassifikation, i) djur som uppför sig som galna, j) oräkneliga djur, k) djur målade med en mycket tunn kamelhårspensel, l) etc, m) djur som just haft sönder en kruka, n) djur som på långt håll ser ut som flugor.

måndag 6 september 2010

Oenighet

"Lars Ohly medgav oenighet hos rödgröna", skriver SVT Text. Liknande rubriker har förekommit i en lång rad medier, som pekat på rödgrön oenighet i allt från rättspolitiska frågor till skolpolitiken. Till och med i frågor där rödgröna mot alla odds har kommit överens - som betygsfrågan - får de kritik. Vänsterpartier tycker ju egentligen inte om betyg.

Man får lätt intrycket att journalister och regeringsföreträdare kräver en gemensam politik från rödgröna på alla områden - men då vore det ju ingen poäng med att ha olika partier.

Alliansen, däremot, är inte oeniga om någonting. Inte om kommunaliseringen av skolan. Inte om vårdnadbidraget. Inte om turordningsrelglerna i LAS. Inte om a-kassans framtida administration. Inte om burkaförbud. Inte om familjepolitiken och inte om NATO. Och Maud Olofsson och Jan Björklund är rörande överens i kärnkraftsfrågan. Not.

Oenighet är för övrigt politikens livsluft, dess raison d'être. Utan oenighet behövde vi ingen partipolitik. Fram för mer oenighet!