...att få fram sin favoritfråga i rampljuset är i själva verket ett drömläge för ett parti. Även om den främlingsfientliga opinionen, alltjämt, är liten iSverige att döma av Eurobarometerns opinionsundersökningar är den betydligt större än de procentsiffror Sverigedemokraterna hittills kunnat uppnå. Det finns med andra ord en potentiell väljargrupp, som Sverigedemokraterna skulle kunna mobilisera bara frågan ordentligt kommer upp på dagordningen. Därför håller jag med Björn Johnsson* som på DN debatt varnade de etablerade partierna för att spela på Sverigedemokraternas hemmaplan.I min artikel menade jag att de etablerade partierna skulle låta bli att göra integrationen och invandringen till en valfråga. Jag menade naturligtvis inte att man generellt ska avhålla sig från att diskutera dessa frågor under andra omständigheter, t.ex. efter valet. Jag tolkar Lewin som att han är inne på samma spår.
Leif Lewin - klok och välklädd. (Foto: Fokus)
Lewins uppfattning verkar dock skilja sig lite från min när det gäller vilken strategi partierna bör använda i övrigt. Han skriver:
Enligt min mening bör Sverigedemokraterna inte behandlas på något speciellt sätt. Man bör ta debatten med dem i alla frågor och därmed visa på den valhänthet och brist på konkretion, som tillkommer alla enfrågepartier. Inför de stora frågorna om finanskris, global uppvärmning och saneringen av missbruket inom välfärdssystemet framstår Sverigedemokraternas populistiska slagord i all sin ansvarslöshet och ömklighet. Jag medger att det finns en gnutta önsketänkande, när jag formulerar mig så. Men vårt styrelseskick bygger på framstegstro. Övertygelsen om det goda argumentets seger är demokratins livsnerv.Detta är ett sympatiskt argument, värdigt en expert på demokratiteori som Lewin. Men jag tror att jag instämmer i det där med "en gnutta önsketänkande". Om Lewins strategi ska tillämpas på riksplanet kommer den att leda till att Jimmie Åkesson och hans skickliga strateger i SD-ledningen får mycket medieutrymme. Det kommer inte att gynna SD lika mycket som en integrationsdebatt, men sannolikt gynnar det ändå partiet rejält.
Jag skulle därför vilja modifiera Lewins resonemang genom att anknyta till vad jag själv skrev i min artikel:
Partiet [SD] måste självfallet bemötas på de kommunala arenor där det redan finns representerat, men det finns ingen anledning att bjuda in det till den rikspolitiska debatten.Alltså: ta debatten med SD på det kommunala planet - i kommunfullmäktige och på tidningarnas lokala insändarsidor - och gör det brett, med fokus på partiets politik i allmänhet (eller snarare brist på politik). En sådan strategi har många fördelar:
- SD:s profilfrågor, invandringen och brottsligheten, har bara ytterst begränsad betydelse på kommunal nivå. De viktigaste besluten när det gäller dessa politikområden fattas på riksnivå. SD skulle därför inte ha mycket att hämta i sina favoritfrågor.
- Huvuddelen av den svenska välfärdspolitiken - vård, skola och omsorg - är områden som sköts på det kommunala planet. Att debattera med SD i sådana "vardagsfrågor" skulle effektivt visa deras avsaknad av politik. De skulle framstå som tomma, skramlande tunnor som bara vill skylla alla problem på invandringen.
- Många kommunala frågor framstår som ytterst "tråkiga" och kräver ett sakfrågeengagemang. Exempel på detta är bygglovsfrågor och andra tekniska frågor. Här har de etablerade partierna specialister som tar hand om partiernas politik. Det saknar SD, vilket innebär att partiets valda ombud inte förmår hantera "politikens vardagslunk". Förmodligen är detta en av huvudförklaringarna till varför så många av SD:s ombud har hoppat av sina kommunala förtroendemannaposter sedan valet 2006.
Om det är kommunalpolitiska debatter med SD som Lewin har tänkt sig så instämmer jag till fullo i hans råd.
Slutligen en kort synpunkt i anslutning till min ursprungliga artikel. Många partipolitiska bloggare (oftast S-märkta) har menat att en tänkbar strategi är att ta debatten med SD i invandringspolitiken, men försöka göra om debatten till en demokrati- och rättighetsdebatt istället. Det var det jag menade när jag skrev att de etablerade partierna var naiva; att tro att en sådan strategi ska kunna fungera är nämligen mer än lovligt naivt. Det vittnar dessutom om en enorm övertro på den egna debattförmågan, och om en underskattning av SD.
Jag menar inte alls att SD "har rätt", som många SD-bloggare har påstått. Däremot menar jag att det är oerhört svårt att debattera integrationsfrågor med företrädare för främlingsfientliga partier, eftersom de inte försöker övertyga alla. De försöker bara mobilisera den främlingsfientliga opinion som redan finns i valmanskåren.
* Jag stavar faktiskt mitt efternamn med ett "s". Det påminner mig om en kursare jag hade 1992, Desirée Danielsson tror jag hon hette, som konsekvent i sin B-uppsats hänvisade till "Leif Lenin". Kul!