Intersubjektivitet

Med visst välbehag noterar jag att även DN:s recensent gör samma bedömning av "Hanteraren" och "Infiltratören" som Ira Mallik gjorde i Aftonbladet och jag gjorde i Sydsvenskan. Skönt att ha varit först ut :-)

Som om det inte räckte att heta Torkel Gregow...

Ville bara tipsa om en gammal klassiker.

Sundevall är sur

Dick Sundevall gillade inte min dubbelrecension av hans bok "Hanteraren" och Lasse Wierups "Infiltratören". I dagens Sydsvenskan publicerar han en replik, och jag svarar direkt. Finns inte på nätet, åtminsone inte ännu, men jag klipper in här nedan.

Sakfel om "Hanteraren"

Recensionen i Sydsvenskan av min bok "Hanteraren" och Lasse Wierups "Infiltratören" (15.10) innehåller några direkta sakfel. Recensenten hävdar att jag är en vän till Olle Liljegren (OL). Jag träffade OL första gången den 2 maj 2007. Vi sammanfördes med tanke på en eventuell bok, av författaren Börge Hellström. För den som läser min bok torde det framgå att Liljegrens och min relation knappast kan beskrivas som vänskaplig.

Vidare skriver recensenten apropå anklagelser mot OL: "De besvärande indicier som Wierup tar upp förbigår Sundevall med tystnad." Jag utelämnar ingenting som OL åtalas och döms för. Därtill påvisar jag ytterligare ett antal brott som framkommit under mina intervjuer med OL. Men jag återger inte lösa anklagelser från Wierups huvudkälla Max Åström, som under den här tiden var kriminellt aktiv och missbrukade kokain och anabola steroider.

"Tingsrätten valde att tro på Åström" påstår recensenten. Nej, tingsrätten dömde Åström till tre års fängelse mot hans nekande, för grova vapenbrott och grovt narkotikabrott!

Jag ägnade 14 månader åt att kontrollera mina källor i arbetet med boken Hanteraren. Det jag anför här och i boken – är därmed kontrollerbart.

Dick Sundevall
journalist och författare

Mitt svar:

Dick Sundevall hotade styrelsen i bostadsbolagets Stadsholmen med ”tevekamerorna” om de inte lät Olle Liljegren friköpa ett kulturhus på Långholmen. Tillsammans erbjöd Sundevall och Liljegren TV4 att köpa Sefastsson-avslöjandet för en miljon kr.

Om de är vänner, kolleger eller kumpaner må vara en öppen fråga, men det är glasklart för läsaren att Sundevall inte är något objektiv granskande reporter. Då hade han inte underlåtit att redovisa graverande uppgifter ur polisutredningen, som innehållet i inspelade telefonsamtal eller att Liljegren tagit emot anonyma insättningar om fem miljoner kr till sina konton.

Det bör också påpekas att Dick Sundevall inte nämner vilken relation han har till Liljegren i sin bok. Den läsare som känner till historierna med Sefastssonavslöjandet och kulturhuset utelämnas därför att göra sina egna tolkningar, vilket jag gjorde i min recension.

Update: Dick Sundevall är nu ännu surare. Han låter meddela att siffran 1 miljon kr (som jag hämtade från Resumé, Journalisten, Aftonbladet och divrese andra källor) är felaktig och att han och Liljegren aldrig begärt mer än 150 000 kr från TV4. Det må vara hur det vill med den saken, för min poäng var inte summan i sig, utan att Sundevall underlåtit att diskutera sin relation till Liljegren i boken. (Men rätt ska såklart vara rätt ändå.)

Jag blir ett fan igen

Hello Saferides "Anna". Den är så bra!

Vilka rävar?

Och apropå lustigheter; min fru tipsade mig igår om ett absolut underbart svar från coola konstnären Ernst Billgren, på en fråga från en journalist om varför hans tavlor så ofta innehöll rävar:

"VILKA RÄVAR?"

Snoppsystemet har varit en framgång

Min engelska är förvisso inte vad den borde vara, men jag tillåter mig ändå att göra mig lustig över infrastrukturminister Åsa Torstenssons roliga felsägning vid en internationell trafiksäkerhetskonferens härförleden:

Yes Sweden will absolutely keep the prick system. The prick system has been working very well in Sweden.

Lånad från Paul Lindquist.

Dagens bästa

"Om man anställer ett pucko, och så visar det sig att puckot beter sig puckat, så är det lite egendomligt om man reagerar och sparkar den personen."

Steffo Törnquist angående Katrin Zytomierska-"affären"

Mer om Liljegrenaffären

Journalisten Ira Mallik recenserar Wierups "Infiltratören" och Sundevalls "Hanteraren" i dagens Aftonbladet. Det är en fartig och välskriven recension. Hon gör ungefär samma bedömning som jag gjorde om böckerna: Wierups är överlägsen.

Narkotikadebatten är död

I februari i år hävdade jag i ett anfall av optimism att narkotikadebatten levde, men om så var fallet då så har den tyvärr avlidit sedan dess.

Den nu inte längre så nya regeringen har nämligen effektivt lyckats mörda frågan. Detta har skett genom att man lagt ner Mobilisering mot narkotika, genom att man begravt de mer kontroversiella aspekterna av frågan i en "utredning" samt slutligen genom att man konsekvent vägrat att ta debatten med oppositionen och andra aktörer (t.ex. forskarvärlden).

I januari publicerade mina kolleger Bengt Svensson, Leili Laanemets och jag ett skarpt angrepp på folkhälsominister Maria Larsson. Det bevärdigades inte med något svar. I mars arrangerade SVT Debatt en narkotikadebatt, där folkhälsoministern ställde in sin medverkan i sista stund (något som till och med fick SVTs debattredaktion att lacka ur).

Det senaste tragikomiska exemplet är dagens "morgonsoffedebatt" i TV4, då Björn Fries mötte två virriga och dåligt pålästa riksdagspolitiker, Vänsterpartiets Lena Olsson och Kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren.* Syftet var att - rejält senkommet, men det är bara symptomatiskt - diskutera vänsterpartiets tänkvärda förslag om avkriminalisering av eget bruk. Lena Olsson var dock alltför dåligt förberedd för att kunna förklara vad förslaget innebar, och Chatrine Pålsson upprepade med en dåres envishet och en papegojas retoriska finess det enda argument hon verkar ha fått förklarat för sig: signalargumentet.

Jo, ni har såklart hört det till leda: En avkriminalisering av eget bruk "skickar fel signaler till medborgarna om samhällets inställning till narkotika". Det skulle förvisso kunna vara ett hedervärt argument, om det fanns några som helst belägg för att det verkligen fungerar så enkelt. Men det gör det såklart inte. Jag har tidigare argumenterat för att vare sig missbrukarna eller svenska folket kan sväva i någon okunnighet om samhällets inställning till det så demoniserade "knarket". Eget bruk kriminaliserades först 1988, och det gick utmärkt bra att signalera narkotikans fördärv redan dessförinnan. Faktum är att narkotikamissbruket började skena först under 1990-talet, efter kriminaliseringen (därmed inte sagt att det finns något som helst samband mellan dessa båda händelser).

Chatrine Pålsson och andra som gör signalargumentet till sitt huvudargument i narkotikapolitiska frågor missar också något ännu viktigare, nämligen att politiska åtgärder rimligen inte bara är ägnade att fylla symbolpolitiska syften. Åtgärderna har även instrumentella konsekvenser, och det är i det sammanhanget kriminaliseringens misslyckanden varit mest tydliga.

Polisforskaren Stefan Holgersson visade i en MOB-rapport hur kriminaliseringen lett till att polisen prioriterat upp de ringa narkotikabrotten (rimligen på bekostnad av andra brottstyper). Mycket av polisens verksamhet har gått ut på att ta in kända missbrukare, ofta flera gånger i veckan, och "kissa av dem". När missbrukar-Kalles tas in för åttonde gången samma vecka (jo, det har faktiskt förekommit och dokumenteras av Holgersson) är det väl ingen som blir förvånad när han återigen kissar positivt. Och ingen blir väl heller förvånad över att Kalle inte kan betala de dagsböter som blir resultatet av de ringa brotten.

Problemet är såklart att samhället i normalfallet bara erbjuder straff, och inte något annat what so ever (t.ex. vård och behandling). MOB visade i några intressanta försöksverksamheter att det faktiskt går att arbeta konstruktivt med polisingripanden, förutsatt att det finns ett tätt samarbete mellan polisen, socialtjänsten och sjukvården. Men så funkar det inte i Sverige idag. Fries är säkert väl medveten om att det är djupt problematiskt när han försvarar kriminaliseringen med att den skulle kunna fungera på ett positivt sätt, in den bästa av världar. För vi lever dessvärre inte i den bästa av världar.

Det var en kort debatt, men Björn Fries hann ändå se rätt uppgiven ut över sina meddebattörers uppenbara oförmåga att hantera ens de mest fundamentala positionerna och argumenten. Vänsterpartiet borde såklart ha skickat Alice Åström istället, hon har bra koll på läget och gav Fries gott motstånd i frågan i Almedalen härom året.

Den stora skandalen är dock att Kristdemokraterna envisas med att skicka fram Chatrine Pålsson till slakt vareviga gång narkotikan ska diskuteras. Pålsson är en ignorant tant som inte har en susning om ämnet och som gör mig illa berörd genom sitt papegojmässiga snack. Har människan ingen vän eller partikamrat som kan avråda henne från att ställa upp?

Från säkra källor har jag också hört att Maria Larsson vägrar att möta Björn Fries. En så märklig policy kan inte rättfärdigas med argument, och förklaras med säkerhet av att hon vet att hon skulle förlora stort. Så hon väljer istället att skicka fram fåret Pålsson Ahlgren till slakt. Det är fult, fegt och elakt. Och jag som trodde att kristdemokrater satte en ära i "medmänsklighet"...

* Enligt splitter nya svenska skrivregler ska partinamn numera stavas med stor bokstav. By way of PSW.

Bok står mot bok

Jag har en ny text i Sydsvenskan idag. Den handlar om Liljegrenaffären, om vilken två intressanta reportageböcker nyss utkommit. Lasse Wierups "Infiltratören" ger mig genomgående bättre vibbar än Dick Sundevalls "Hanteraren", men läs båda och bilda er en egen uppfattning. Åtminstone om ni är intresserade av svenska rättsfall.

Skomakare, bliv vid din läst

Björn Ranelid har skrivit en krönika om behovet av mer tvång inom narkomanvården. Det borde han inte ha gjort. Maken till sanslöst dravel var det länge sen jag såg.

Mona Sahlins självmål

Mona Sahlin har gjort ett rejält självmål med sina många olika besked om laguppställningen inför nästa riksdagsval. Både hennes agerande och hennes timing (mitt under brinnande finanskris och dessutom inför fyra länge emotsedda debatter med statsminister Reinfeldt) kan ifrågasättas.

Jag råkade knäppa på teven under gårdagens partiledardebatt, och fick se Sahlin och Wetterstrand försöka förklara läget - alltmedan Reinfeldt, Björklund, Olofsson, Hägglund och Ohly flinade brett. Mycket pinsamt var det!

Göteborgsstatsvetaren Jonas Hinnfors hade för övrigt en mycket intressant debattartikel i ämnet i gårdagens Sydsvenskan. Jag tror att Hinnfors har helt rätt i sin bedömning. Klantigt, Sahlin!

Var Catrine da Costa inte viktigare än så?

Frilandsjournalisten Patrik Nyberg har skrivit en bra debattartikel om da Costa-fallet. Han kritiserar polisens bristande intresse för att gå vidare med den tekniska bevisning som finns. Det verkar som att polis och åklagare bara inväntar preskriptionsbeslutet.

Mer scientologer

Det har påpekats - bland annat av Johannes Forssberg - att Uppdrag gransknings avslöjande om att svenska kommuner finansierar scientologernas frontorganisationer med miljonbelopp inte är något egentligt avslöjande. Detta har varit känt länge, ja, lika länge som Narconon funnits i Sverige. När jag gjorde arkivstudier i Socialstyrelsens gamla arkiv med anledning av min studie om metadonkonflikten hittade jag en mängd gamla papper som visade att Socialstyrelsen under 1970-talet arbetade hårt för att få bort Narconon. Uppenbarligen utan framgång.

Det som är bra med att Uppdrag granskning nu dragit fram detta i ljuset är inte att avslöjandet i sig är nytt, utan att många inom den kommunala sektorn uppenbarligen inte vet vad Narconon och de övroga frontorganisationerna är för gökar. Genom uppdrag gransknings reportage kan kunskapen sprida sig lite bättre, vilket förhoppningsvis leder till att pengaflödet minskar.

Här nedan är en kul video med Tom Cruise, producerat för internt bruk inom scientologin. Knäpp den killen är!

Sarah Palin - Freak!

På bloggen Inslag har min gamle vän PSW samlat ett antal skrämmande klipp med Sarah Palin, klipp som med all önskvärd tydlighet dokumenterar hennes extrema olämplighet som USA:s vicepresident. Med tanke på hur lite jag tycks förstå av amerikansk politik skulle det inte förvåna mig särdeles mycket om Palin trots detta får följa med John McCain till vita huset i höst. Bäva månde världen!

PSW:s blogg rekommenderas för övrigt varmt till alla som är intresserade av samhällsvetenskap (och som kan tolerera en eller annan "högeravvikelse" ;-)

Uppdrag granskning vs scientologikyrkan

I februari bloggade jag om Narconon, en av scientologikyrkans frontorganisationer, bland annat verksamma i Eslöv. Posterna kan läsas här och här.

Nu har Uppdrag granskning gjort ett utmärkt reportage om Narconon och scientologernas övriga frontorganisationer. De konstaterar att 156 svenska kommuner under de senaste fem åren på ett eller annat sätt stött frontorganisationerna med skattepengar. En del av dessa pengar tycks ha slussats direkt vidare till scientologernas huvudkvarter i USA.

Uppdrag gransknings reportage var utmärkt och avslöjande, granskande journalistik när den är som bäst. Förhoppningsvis kan reportaget leda till att många kommuner drar öronen åt sig och slutar skicka utsatta människor med missbruksproblem till Narconons bisarra "behandlingsverksamhet".

En av Narconons "affärsidéer" har varit att lura naiva politiker och beslutsfattare att medverka i deras propaganda. För ett par år sedan skrev folkpartipolitikern Iva Parizkova Ryggeståhl - avpolletterat kommunalråd i Malmö - en märklig insändare i Sydsvenskan. Under rubriken "Subutex bara annat missbruk" skrev Ryggeståhl (SDS 27/10 2006):

Att förskriva Subutex till narkomaner har blivit en populär men mycket omdiskuterad behandlingsmetod. Idag har jag träffat en man som var heroinmissbrukare sedan sina tretton år. Efter behandling på Narconon i Eslöv lyckades han leva fem år utan droger. Därefter bodde han utomlands. Efter flytten tillbaka till Malmö började han umgås med sina gamla vänner och började använda Subutex som säljs på svarta marknaden.

Det är svårt att se en ung man förfalla. Han har dock velat bli drogfri. Han arbetar, men får ingen hjälp.

Narconon i Eslöv som drivs av före detta heroinmissbrukare är den enda institution i Sverige som inte använder Subutexmetoden. Narconons ledare är övertygade om att Subutex bara är en annan drog och de får bekräftelse från Subutexanvändare.

Missbrukarnas värld är inte min värld. Jag är ingen expert på hur man kan hjälpa missbrukare att bli drogfria. Det verkar dock för mig att Subutexmetoden bara är en annan sorts av missbruk. Då skall man få hjälp att bli av med missbruket när man kommer fram till denna insikt.

Med de begränsade resurser som Malmö stad har tycker jag att missbrukare som själva söker hjälp för att bli drogfria skall prioriteras.

Detta finns inskrivet i Malmö stads handlingsplan mot drogmissbruk. Politisk vilja finns men någonstans brister den i själva verkligheten. Missbrukare skall inte vänta flera månader på behandling. Långa väntetider leder till människoförnedring och är dessutom en mycket kostsam affär för samhället som helhet.

Jag skrev ett kort och elakt svar på den insändaren, som jag faktiskt fortfarande är rätt nöjd med (SDS 1/11 2006):

Svar till Iva Parizkova Ryggeståhl. Jag vill påpeka några korta saker:

1. Underhållsbehandling med Subutex och metadon är de mest effektiva behandlingsmetoderna som finns att tillgå vid heroin- och annat opiatberoende. Detta har slagits fast i ett stort antal internationella studier, i SBU:s konsensusdokument om behandling vid olika beroendetillstånd och nu senast i Socialstyrelsens nya riktlinjer för missbruks- och beroendevård. Subutex och metadon kan visserligen - liksom de flesta narkotikaklassade mediciner - missbrukas, men när preparaten används i samband med underhållsbehandling är de läkemedel, inte "ersättningsdroger".

2. Det finns många behandlingshem i Sverige som arbetar utan läkemedelsassistans. Ingen behandling fungerar för alla, och även om Subutex och metadon är de mest effektiva behandlingsmetoderna för heroinister så måste även läkemedelsfri behandling av god kvalitet finnas för de klienter som efterfrågar sådan behandling.

3. Narconon är en gren av scientologikyrkan, och använder sig av den ökände L Ron Hubbards idéer. Om någon blir drogfri via Narconon har det sannolikt mer med slump eller självläkning att göra än med den "behandling" som erbjuds. Ingen vet, för det har aldrig genomförts några seriösa utvärderingar av Narconons verksamhet. Det finns dock mycket som talar för att flera av inslagen i Narconons "reningsprogram" - till exempel ideliga, utdragna bastubad och intag av stora mängder av vitaminer och mineraler - faktiskt kan vara direkt skadliga.

Allt detta kan Parizkova Ryggeståhl med fördel kontrollera i lämpligt uppslagsverk, exempelvis Nationalencyklopedin, eller genom att kontakta Socialstyrelsen. Kanske hade det till och med varit klokt om hon hade gjort det innan hon svängde ihop sin lilla artikel.

Jag förstår inte hur vissa människor är funtade (ii)

Expressen publicerade en makalöst anakronistisk debattartikel igår, signerad två gammelkommunister från KPML(r) (jo, jag vet att partiet heter KP nu, men man bör kalla saker vid deras rätta namn). Rekommenderas i avskräckande syfte.

I sammanhanget måste jag också rekommendera några bloggar som den hejdlöst roliga En man med ett skägg skrivit, angående just KPML(r): (1), (2) och (3).