Mediebilden av metadon

Metadonbehandling är den metod inom missbruksvården som det finns mest forskning om. Det är också den metod där forskningen kunnat visa klarast och mest entydiga resultat: som grupp har opiatmissbrukare som får metadonbehandling minskad dödlighet och sjuklighet, minskat illegalt drogbruk, de blir mindre kriminella och prostituerar sig i mindre grad än aktiva heroinister. Behandlingen är, kort sagt, mycket framgångsrik. Detsamma gäller för den nyare och mindre välbeforskare buprenorfinbehandlingen (som ges med läkemedlen Subutex, Suboxone eller Buprenotex).

Metadon- och buprenorfinbehandling är inga patentlösningar, långt därifrån. Det finns problem, till exempel i form av läckage av läkemedlen till den illegala marknaden och därtill kopplad dödlighet utanför programmen. Det finns också en stark kontroll och disciplinering av patienterna samt en avsaknad av psykosociala insatser på många håll, insatser som hade kunnat hjälpa många patienter till ett ännu bättre vårdresultat. Men det hindrar inte att vården sammantaget måste ses som mycket framgångsrik - inte för alla patienter, förstås, men för en stor majoritet.

Trots detta är mediebilden av vårdformen mycket ensidig och negativ. Ibland blir den så extremt skev att totalintrycket blir rent förljuget. Härom veckan blev jag tipsad om en artikel i Norrbottens-Kuriren. Artikeln handlade egentligen om drograttfylla, men den grupp som särskilt lyftes fram var metadonpatienter, som beskrevs som "tickande bomber som kör omkring därute". Som exemplifiering är det rena dumheterna, det finns ingen grupp av beroendepatienter som kontrolleras så strikt som patienterna i metadon- och annan underhållsbehandling. I ett tidigare blogginlägg där jag diskuterade körkortsfrågan konstaterade jag:

För att en person i underhållsbehandling ska få körkort ställer Transportstyrelsen dock hårda krav på att personen ska vara stabil och missbruksfri. För att körtkortstillstånd ska medges kräver Transportstyrelsen en noggrann uppföljning med drogtester och läkarintyg under minst två års tid. Detta följs sedan upp med ytterligare läkarintyg för att dokumentera att patienten är missbruksfri. Det har gjorts omfattande psykologiska test som visat att välinställda underhållspatienter är fullt alerta och har en frisk människas funktion och reaktionstid.

Efter att jag läst artikel Norrbottens-Kuriren gjorde jag en sökning på "metadon" på tidningens nätsajt. Resultatet syns på följande bild:



Som synes har tidningen publicerat ett ganska stort antal artiklar om vårdformen, varav nästan alla är negativt vinklade. De av Norrbottens-Kurirens läsare som inte har egen erfarenhet av underhållsbehandling - och det är ju de allra flesta - måste få intrycket att det är en mycket ineffektiv och skadlig metod. Och det påverkar i förlängningen livsvillkoren för de patienter som har sådan behandling - den negativa mediebilden leder till en omfattande stigmatisering, och försvårar därmed patienternas möjligheter på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

Den bild som förmedlas genom Norrbottens-Kuriren är ingalunda unik - när jag söker i mediedatabasen Retriever är den samlade bilden från svenska medier likartad, om än inte lika entydigt negativ (mitt husorgan Sydsvenskan har exempelvis en ganska nyanserad rapportering kring behandlingsmetoden).

Vad beror då den negativa medierapporteringen på? Sannolikt hänger den till stor del samman med de källor medierna väljer att vända sig till - eller som vänder sig till medierna. En organisation som KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället, har i närmare tio år bedrivit en mycket ensidig och negativ propaganda mot läkemedelsbehandling i allmänhet och metadon- och buprenorfinbehandling i synnerhet. Detta har jag skrivit om tidigare här på bloggen, bland annat förra sommaren, efter att organisationen skämt ut sig i Almedalen (och dessutom fått pris för det!).

KRIS har omfattande mediekontakter och lobbar också hårt mot politiker, främst inom Moderaterna (det parti som har absolut sämst koll på narkomanvårdsfrågorna och dessutom delegerat ansvaret för frågorna till en samling inkompetenta bänknötare i riksdagen).

Det är säkert ingen slump att källan till Norrbottens-Kurirens påstående om metadonpatienter som "tickande bomber" i trafiken är en KRIS-medlem. Men det är tragiskt att behöva konstatera att medierna idkar så bristfällig källkritik att de inte kontrollerar uppgifter genom att vända sig till personer som vet vad de talar om. När det gäller körkortsfrågan borde man rimligen vänt sig till Transportstyrelsen, för att ta ett enkelt exempel.

I programmet för årets Almedalsvecka läser jag att KRIS nu återigen ska ägna sina lobbningsaktiviteter åt att förtala och kasta skit på opiatberoende, och på de professionella som försöker hjälpa dessa personer - läkare, sjuksköterskor och annan personal inom underhållsbehandling. Den här gången ska de tydligen presentera en "studie", genomförd av en addiktolog (läs "här" om den titeln). Det ska bli intressant att se hur politiker och medier hanterar detta i år. Förhoppningsvis med lite mer kritisk distans än förra året, men fan tro't.

Mediernas samvete dåliga nyheter för Fredrik Reinfeldt

Min nya krönika i Efter Arbetet.

All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet brukar det heta, men det är en myt. Socialdemokratins kris har med få avbrott dominerat den politiska journalistiken sedan valrörelsen 2010, och partiet har sjunkit som en sten i opinionsmätningarna. Faktum är att Socialdemokraterna gått stadigt nedåt ända sedan slutet av 2008, då det rödgröna samarbetet lanserades. Valet av Håkan Juholt innebar ett kort trendbrott, men förbyttes som vi alla vet i ett katastrofalt ras då hyresaffären briserade.

Att skylla medierna för raset är kontraproduktivt och meningslöst. Medierapporteringen orsakade inte S-krisen – däremot accentuerades och förstärktes den av rapporteringen. Som journalistikprofessorn Jesper Strömbäck påpekat är det mycket svårt att bryta en sådan negativ spiral som Socialdemokraterna fastnade i; den dominerande medieberättelsen får hela tiden näring genom nya händelser och opinionsmätningar som bekräftar den.

Det demokratiska problemet med detta har inte varit att Socialdemokraterna blivit tufft granskade av medierna. Granskning måste politiska partier tåla, även i de fall då den blir överdriven och osaklig. Nej, det allvarliga har varit att regeringen i princip sluppit att få sitt agerande granskat. Svenska medier är omvittnad dåliga på att hålla flera bollar i luften samtidigt, så när samtliga stora nyhetsredaktioner hårdbevakar på S-krisen hamnar regeringspolitiken i medieskugga.

Bland journalister har nu en tid förts en diskussion om att fokuseringen på Socialdemokraterna varit för stark och att regeringen sluppit för lindrigt undan. Detta har förmodligen varit tecken på en gryende kollektiv insikt om att journalistiken sviker sitt demokratiska uppdrag genom att ständigt fokusera på något annat än de politiker som faktiskt styr landet. Det dåliga samvetet är förstås goda nyheter för Stefan Löfven, som redan fått en smakstart i medierna.



För Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater är det däremot dåliga nyheter. De senaste veckorna har regeringen utsatts för en tuff granskning, bitvis mycket tuff. Utbildningsminister Jan Björklund häcklas för sin aversion mot läsplattor, arbetsmarknadsminister Hillevi Engström anklagas för att vilseleda om sysselsättningen och i Ekots lördagsintervju avslöjas barn- och äldreminister Maria Larsson som gravt okunnig om, tja, det mesta. Statsministern själv trampar i klaveret med ett mindre välavvägt uttalande om pensionsåldern, blir sen både utskälld och missförstådd. Till och med mediernas främsta gunstling Anders Borg – oftare castad i rollen som expert än som den politiker han faktiskt är – nagelfars och kritiseras för felaktiga påståenden.

Denna granskning är välkommen som omväxling till de avslöjanden och spekulationer som vanligtvis dominerar den politiska journalistiken. Välkommen, inte för att den drabbar den borgerliga regeringen, utan för att den till skillnad från avslöjandejournalistiken handlar om verklig politik – politik som påverkar oss medborgare i vår vardag. Sådan sakpolitisk granskning har satts på undantag i en mediedemokrati där politik tenderar att reduceras till spel, skandaler och underhållning.

Att granska den politiska makten

"Det har blivit svårare att granska regeringen" är rubriken på en artikel från den socialdemokratiska tidskriften Aktuellt i Politiken.

Det är en mycket avslöjande artikel. Inte för vad den säger om regeringen och regeringskansliet - att antalet JO-anmälningar ökat från 13 stycken 2000-2006 till 30 stycken 2007-2011 och att antalet fall av JO-kritik tredubblats - utan för vad den säger om den politiska journalistiken.

Att granskandet blivit svårare bekräftas av de politiska journalister som intervjuas. "Det har blivit besvärligare och tar längre tid än förut. Allt ska prövas av säkerhetspolisen", säger till exempel Aftonbladets Lena Mellin. Expressens Niklas Svensson, Aftonbladets Richard Aschberg och Dagens Nyheters Jens Kärrman håller med.

Men vad är det då de politiska reportarna begärt ut? Hemligt material om ministrarnas handläggning av viktiga politiska frågor? Arbetsmaterial från politiska tjänstemän? Dokumentation av beslutsgången då sjukförsäkringsreformen trummades igenom av finansminister Anders Borg, mot socialdepartementets vilja?


Krognota - huvudingrediens
i medierna politiska granskning.

Ingalunda. Det är naturligtvis kvitton den handlar om. "Jag fick vänta i flera veckor för att få ut kvitton från representationen i Sagerska huset och på Harpsund", säger Niklas Svensson. Richard Aschberg beställde å sin sida ut statsrådens reseräkningar. Jens Kärrman ville kika på UD:s PR-notor.

Det är fan patetiskt att läsa.

Den urartade politiska journalistiken

Jag begriper inte riktigt vad som hänt med Aftonbladet. Först de hämndgiriga publiceringarna om Sven Otto Littorins sexchattande, sen det fruktansvärda klavertrampet som blev "Juholtaffären" och nu senast det smaklösa snaskandet i våra ministrars privatekonomiska förhållanden.



Nyligen "avslöjade" Aftonbladet att finansminister Anders Borg har skulder på sin villa. Jo tjenare, det har väl så gott som alla som utnyttjar den boendeformen. Därefter följde man upp med "scoopet" att Tobias Billström gör fullt lagliga vinster på ett helt rimligt regelverk om dubbel bosättning för toppolitiker. Verkligen hemskt upprörande.

Det blir inte mindre pinsamt av att det är så uppenbart att Aftonbladet nu försöker kompensera för den publicitetsskada man med oärliga medel åsamkade Håkan Juholt och socialdemokratin.

Nu undrar jag: varför ägnar inte Aftonbladet lite journalistiska muskler åt att granska verkliga politiska frågor istället, alltså sådana som påverkar människor i deras vardag? Jag begriper naturligtvis att det är lättare och billigare att ägna sig åt pseudopolitiska "granskningar" av ovan nämnda typ, men de säger absolut inget om riktig politik och maktutövning. De bidrar bara till att göda politikerföraktet.

Jag blir ledsen och beklämd av att bevittna utvecklingen i mediedemokratin, där politik konsekvent reduceras till spel, affärer och underhållning. Kanske det säljer tidningar, vad vet jag. Men konsekvensen blir samtidigt att medierna sviker sitt demokratiska ansvar. Aftonbladets utveckling utgör ett särskilt tragiskt exempel.

Applåderna avslöjar rasismen

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Sverigedemokraterna (SD) har gjort en fascinerande resa det senaste årtiondet. Att ett parti med rötter i nynazismen skulle ta plats i riksdagen 2010 var det nog få som kunde föreställa sig för tio år sedan. På 1990-talet beskrevs partiet som en samling rasistiska högerextremister, om medierna ens skrev om dem.

SD har arbetat hårt för att tvätta bort denna bild. Med list och skicklighet har Jimmie Åkesson och hans inre krets, ”De fyras gäng”, förändrat partiets offentliga framtoning. Den gamla stammen av judehatare och fullblodsrasister har rensats ut – åtminstone de som inte kunnat hålla tand för tunga offentligt. Det har varit en effektiv makeover. De senaste åren har mediernas beskrivningar gradvis förändrats: främlingsfientlig har blivit invandringskritisk, högerextremism har blivit välfärdspopulism.

Terrordådet i Norge har emellertid försatt SD i ett besvärligt läge. Mediedramaturgins krav på att finna skyldiga och utkräva ansvar har riktat fokus mot partiets antimuslimska retorik. Tidningen Expo demonstrerar de uppenbara likheterna mellan terroristen Breiviks ”manifest” och den konspiratoriska världsbild som framträder i uttalanden från ledande SD-politiker. Riksmedia konstaterar, närmast yrvaket, att det finns muslimhatare i partiets riksdagsgrupp. Vi påminns om att Jimmie Åkesson anser att ”islamiseringen” och ”den muslimska massinvandringen” är ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.


SD:s valfilm 2010.

En backlash alltså. Partiet beskrivs återigen som rasistiskt, även om själva termen sällan används (fast det hade den självfallet gjort om SD-retoriken handlat om judar istället för muslimer).

Bland dem som forskar om SD råder viss oenighet om hur partiet bör karakteriseras. Många betraktar SD som ett högerpopulistiskt parti, men statsvetaren Marie Demker argumenterade nyligen för att såväl SD som deras nordiska syskonpartier snarare borde ses som nationalkonservativa: ”När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten”, skrev hon i ett blogginlägg.

Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö har lyft fram SD:s nationalism, med ”svenskheten” som det mest centrala värdet. SD förespråkar förvisso en utpräglad assimilationspolitik, skriver han på sin blogg, men svenskheten definieras ”så att den blir tillgänglig för vem som helst”. Därför vill Johansson Heinö inte beskriva SD som ett rasistiskt parti. Det begreppet bör sparas för att beskriva mer extrema partier, som det nynazistiska Svenskarnas parti.

Själv menar jag att denna analys är för formell och att Johansson Heinö fäster för stor vikt vid SD:s partiprogram och publika ställningstaganden. Johansson Heinö påpekar att det finns rasister inom alla riksdagspartier, och det är säkert sant. Men det finns bara ett parti där rasismen och islamofobin frodas. Det finns bara ett parti där riksdagsledamöter kallar invandrare från islamska länder för ”kulturberikare” – ett begrepp med nazistisk bakgrund – och ”muselmaner”.

Låt oss ta Kent Ekeroth som exempel. Ekeroth är riksdagsledamot för SD, men han är också den mest kände svensken inom den konspirationsteoretiska och islamfientliga Counter Jihad-rörelsen. Ekeroth anser att västvärlden sedan 1400 år är inbegripna i ett uråldrigt krig mot islam, ett krig som vi nu är på väg att förlora. Under SD:s landsdagar 2009 beskrev han muslimernas lömska strategi: ”Demografisk expansion och smygislamisering när de är få till antalet och svagare, regelrätt krig när de blivit starkare. Det vi upplever i Europa idag är inget nytt, det har hänt tidigare.”


Kent Ekeroth, SD. Foto: Expo.

Ingen som sett Kent Ekeroths tal (del 1, del 2) kan tvivla på att han hatar muslimer. Och ingen som känner till antisemitismens historia kan undgå att se likheterna med judehatet. Det är helt otänkbart att en sådan person skulle tolereras inom något annat riksdagsparti än SD.

Inom SD är Kent Ekeroth dock inte bara tolererad – han är beundrad. Hans tal under landsdagarna möttes av stående ovationer. Jag tror att de applåderna säger mer om SD än en aldrig så noggrann analys av deras partiprogram.

Visst är SD ett nationalistiskt parti. Men det är en nationalism som kräver sin ”andre”. En nationalism som går hand i hand med rasismen.

Uselt, Aftonbladet

Det här är riktig skitjournalistik, Aftonbladet. Förtroende är inget man har, inte som ny partiledare och särskilt inte när man varit nästan helt okänd för en bredare allmänhet. Förtroende är något man skapar.

Uppdatering: Jag inser att jag måste förtydliga ovanstående kritik något. Till att börja med så menar jag inte att Aftonbladet skulle ha någon politisk agenda med artikeln. Lena Mellin, som skrivit den, är säkert först och främst kvällstidningsjournalist.

Men för att vara "politisk kommentator" är hon skrämmande okunnig om fundamenta kring opinionsundersökningar och medieeffekter, alltså samspelet mellan mediernas rapportering och opinionen. Många gånger skapas opinioner först då frågor uppmärksammas i medierna.

Jag menar att denna förtroendemätning har ytterst begränsat nyhetsvärde. Ingen nyutnämnd partiledare i något hyfsat stort parti har varit så okänd som Håkan Juholt vid sin utnämning. Dessutom har han redan genomlidit sin första "affär", den där sliskiga särbohistorien.

Att i det läget gå in och dra stora växlar på en förtroendeundersökning är helt oseriöst. Lika oseriöst som när Aftonbladet talade om en positiv Juholt-effekt härom veckan, baserat på drygt 200 opinionsintervjuer. Ingen seriös opinionsanalytiker skulle ta något sådant på allvar, men Aftonbladet gör braskande rubriker av det.

När det gäller förtroendet för Håkan Juholt som partiledare blir det en fråga som framtiden måste utvisa. Den som i det här läget säger sig ha stort förtroende för honom är väl antingen mycket kunnig i försvarsfrågor, partipolitiskt aktiv inom Socialdemokraterna eller hör till de kärnväljare som skulle rösta S om de så hade en häst som partiledare.

Allt annat är mediekonstruktioner.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Nya numret av Arena har utkommit, och med det mina kritiska reflektioner kring förra numrets temaartiklar om psykoanalys. Jag blev inbjuden av Arenaredaktören Devrim Mavi att skriva artikeln, efter att jag i en kortare diskussion på hennes Facebookvägg varit kritisk till de aktuella artiklarna. Devrim Mavi svarar i tidskriften. Diana Mulinari - som är huvudföremålet för min kritik - svarar dock inte förrän i nästa nummer. Här nedan följer min artikel - en kommentar till Devrim Mavis svar återfinns på slutet.


Arena nr 1 2011: Tema psykoanalys.

”Detta är en text skriven i affekt” – som Arena-supporter blir jag bedrövad och beklämd av förra numrets temaartiklar om psykoanalys. ”Flum” är ett uttjatat skällsord i den politiska debatten, men sällan har det varit mer träffande än för att beskriva dessa artiklar. Litteraturforskaren Carin Franzén jämför ogenerat alliansregeringens arbetsmarknadspolitik med 1930-talets fascism. Statsvetaren Per-Anders Svärd gör långsökta kopplingar mellan individer som ”kastrerade subjekt” och politiska massrörelser grundade på nationell identifikation.

Genusvetaren [av någon outgrundlig anledning har detta ord bytts mot professor i den tryckta tidskriften] Diana Mulinaris text är den som gör mig mest konfunderad. Jag läser och läser igen, fyra gånger tröskar jag mig igenom texten. Som forskare är jag van vid svåra texter, men det här är obegripligt. Så mycket förstår jag att Mulinari är arg: arg på nyliberalismen, arg på läkemedelsindustrin och arg på den vänster som inte vill se psykoanalysens storhet.

Mulinari skriver att psykoanalysen är ”nödvändig” för vänstern (eller snarare för det ”antirasistiska/feministiska/queer-/vänsterprojektet”, som hon envisas med att referera till). Några argument för varför vänstern nödvändigtvis ska bekänna sig till en viss (pseudo)vetenskaplig teori om själen och det undermedvetna presenteras dock inte. Det finns inte ens några beskrivningar av vad Mulinari menar med psykoanalys.

Det finns mängder av detaljer jag reagerar på. Varför sätter Mulinari ”autistiska barn” inom citattecken? Menar hon att autism inte finns? Vad är ”kollektiv mental hälsa”? Den slentrianmässiga kritiken mot det medicinska perspektivet för tankarna till scientologikyrkans kampanjer mot psykiatrin.

Det som stör mig allra mest är Diana Mulinaris sätt att exkludera de läsare som inte hör till de redan frälsta. Låt mig ta ett konkret exempel. Mulinari skriver att psykoanalysen är grundläggande i hennes förståelse av rasismen. Men stycket där detta utvecklas (sid. 34, första stycket i andra spalten) är så kryptiskt och jargongspäckat att det är omöjligt för mig att avkoda. Vad är ”kolonial amnesi”? Vad innebär ”den sammansatta relationen av åtrå och objekt som reglerar konstituering av rasistiska emotioner”? Och ska den ”radikala kunskap om vilken roll kön och sexualitet spelade och spelar för det koloniala projektet och för konstituering av rasistiska ideologer och praktiker” verkligen anses vara så allmän att den inte behöver utvecklas och förklaras?

Mot slutet av artikeln finns en passage som blir ofrivilligt komisk. Det är när Mulinari kritiserar postmodernister för att förvandla psykoanalysen till ”en akademisk abstraktion där det grundläggande engagemanget för liv och rättvisa försvinner i myriader av ord som betyder mycket lite, men som fungerar som koder för en klubb för inbördes beundran.” Faktum är att det är precis så jag uppfattar hennes egen text.

Mitt syfte är inte bara att raljera. Jag tror att högtravande, namedroppande och dunkla texter som de om psykoanalys är det sista en krisande vänster behöver. Jag blir därför allvarligt oroad när de publiceras i Arena, en tidskrift som aspirerar på att vara Sveriges ledande samhällsmagasin. Det leder inte till någon idéutveckling och underlättar inte vänsterns politiska mobilisering.

Björn Johnson

Devrim Mavis svar i tidskriften gör mig tyvärr inte så mycket klokare, måste jag erkänna. Hon skriver först att psykoanalysen "varit en avgörande del i alla politiska befrielseprojekt under 1990-talet", ett påstående hon dock inte gör några försök att leda i bevis.

Därefter namedroppar hon ett antal kända akademiker med mer eller mindre tydlig koppling till psykoanalys, och avslutar med att hävda att Arenas temanummer "visar på just den relevans psykoanalys har för förståelsen, inte bara av begrepp som förtryck, klass, kön, sexualitet, rasism och så vidare, utan även för vad politik är, och varför vi engagerar oss politiskt."

Men se där är jag oenig. Det är nämligen skillnad på att påstå och att visa. I texterna påstods det att psykoanalysen var viktig (jag rentav nödvändig) för allt det där uppräknade. Något visande såg jag däremot inte till.

Jobbjägaren - arbetslöshet som individproblem

Upprördheten inför premiären på Kanal 5:s nya serie "Jobbjägaren" var stor, inte minst i Aftonbladet, där programmet igår behandlades i tre av tidningen avdelningar.

Ingvar Persson påpekade att det som samhällsanalys är "klent att beskriva massarbetslösheten som ett attitydproblem hos de arbetslösa". Petter Larsson skrev om "uppfostrings-tv för arbetslösa" och "underhållningsmobbning" och menade att "den verkliga tragedin är att samma filosofi i dag är regeringspolitik". Elin Grelsson ansåg att programmet är "den perfekta propagandan för att spä på fördomar kring att arbetslösa är lata, bekväma och att det är deras eget fel att de saknar jobb".

Efter att ha sett drygt halva första programmet kan jag bara konstatera att allt detta var rättvist och riktigt beskrivet. Tilläggas kan att dramaturgin var sällsynt seg - jag pallade inte se klart programmet, och det berodde bara delvis på att jag uppfattade det som ärkecynisk skit. Serien kommer knappast att bli någon långkörare för femman.

Men låt mig också ta en lite mer seriös vinkel på problematiken. Jobbjägaren beskriver alltså långtidsarbetslöshet i första hand som ett attitydproblem hos den anställde. Detta attitydproblem kan lösas med coaching, är tesen. Den filosofin har implicit också legat bakom alliansregeringens sönderkritiserade satsning på jobbcoacher. Den enda positiva effekten av denna satsning tycks vara att ett antal new age-profeter och nyandliga skojare kunnat få jobb - som coacher alltså. Många av dessa skulle otvivelaktigt haft svårt att få jobb på den reguljära arbetsmarknaden, som Johannes Forssberg så riktigt påpekat.

Missförstå mig nu rätt: det är alldeles självklart att attityder kan påverka individers möjligheter att få jobb. Men detta kan inte vara kärnan i problemet. Den typ av attityder vi talar om utvecklas inte i ett vacuum, och de förändras inte särskilt snabbt, inte på samhällsplanet i alla fall.

Attityder, självkänsla, utbildning, alternativ, nätverk och alla andra individfaktorer som påverkar chansen att få ett jobb samspelar med situationen på arbetsmarknaden och med arbetsmarknadspolitiken. Det är i dessa mer strukturella omständigheter vi måste söka orsakerna till den ökade långtidsarbetslösheten.

Låt mig ta ett konkret exempel, som jag ofta tar upp när jag föreläser om sjukfrånvaro. På 1970-talet fanns en metadonprogram i Uppsala, som tog emot opiatberoende narkomaner från hela landet. Det handlade om mycket hårt belastade personer, de flesta hade använt droger sedan tonåren och varit tunga narkomaner i fem, tio år, ibland längre än så. Många hade misskött skolan och aldrig skaffat sig någon ordentlig utbildning. Nästan inga hade jobb när de kom in i programmet. Men efter fyra år i behandling hade i genomsnitt mellan 70 och 80 procent av patienterna lyckats skaffa sig sysselsättning - riktiga jobb eller studier (andelen som studerade var cirka 10 procent).

Idag finns motsvarande behandling (metadon- eller buprenorfinbehandling) spridd över hela landet. Kraven för att få hjälp har sänkts, vilket innebär att de som tas in i programmen i genomsnitt är betydligt mindre tungt belastade än 70-talets metadonpatienter. Trots det är det idag bara runt 30 procent av patienterna som har sysselsättning - resten har försörjningsstöd, sjukpenning, förtidspension eller försörjs av närstående.

Ingen ska försöka inbilla mig att dagens narkomaner är mycket mindre arbetsbenägna eller har sämre attityder till att försörja sig själva än vad 1970-talet narkomaner hade. Skillnaden förklaras istället av situationen på arbetsmarknaden. På 1970-talet existerade nästan ingen arbetslöshet. Det fanns en stor efterfrågan på okvalificerad, outbildad arbetskraft. När metadonpatienterna fick ordning på sina liv var de därför eftertraktade av arbetsgivarna.

Idag är läget helt annorlunda. Vem vill anställa en "gammal narkoman" när det finns legioner av arbetslösa ungdomar som köar för jobb? Förändringarna på arbetsmarknaden slår hårdast mot de svagaste grupperna - lågutbildade, personer med krämpor och sjukdomar, de som aldrig varit etablerade på arbetsmarknaden, människor med missbruksproblem...

Men visst är detta ett individuellt problem också. Resultaten i dagens metadonprogram är sämre än vad de var under 1970-talet - fler fortsätter knarka och missköter sin behandling. Jag är övertygad om att det till stor del beror på att många av dagens patienter inte har något meningsfullt att sysselsätta sig med. Med arbete kan man känna sig behövd, man får tillgång till ett nytt nätverk av drogfria kamrater och man kan skapa sig en identitet och position utanför drogvärlden.

Tillgången till ett meningsfullt arbete är sammantaget av oerhört stor betydelse för individers självkänsla och känsla av sammanhang. Regeringspolitiken borde därför i ökad utsträckning handla om att stimulera fram passande arbeten åt personer som har svårt att göra sig gällande på arbetsmarknaden.

AB Kultur AB Debatt AB Ledare GP Kultur HD Johanna Graf (S) P1 Morgon

Aftonbladets knarkbilder

Min nya krönika i Efter Arbetet, som denna vecka även publiceras på Second Opinion.

Härom veckan publicerade Aftonbladet (26/2) ett antal mycket närgångna ”mugshots”, polisbilder av människor med tungt narkotikamissbruk. Det är förfärliga bilder. Personerna är trasiga, såriga och slitna, ”tandlösa, med sönderklösta ansikten och tovigt, stripigt hår” som tidningen skriver.

Texten är klassisk skrämselpropaganda, där grundtesen är att droger kan förstöra livet för vem som helst. Börjar du med cannabis riskerar du att sluta som de här människorna, är budskapet. Aftonbladet citerar den amerikanska polis, vicesheriff Bret King, som sammanställt bilderna. Han säger sig vilja visa ungdomar att ”alla de här människorna började med cannabis. De kastade sig inte bara direkt in i ett heroinmissbruk.”

Ur ett etiskt perspektiv finns det starka skäl att ifrågasätta Aftonbladets publicering. Tidningen visar människor som mår mycket dåligt, fotograferade i tvångsmässiga situationer. Vi får inte veta vad de gjort, men med kännedom om det amerikanska rättsväsendet finns det goda skäl att anta att de flesta av dem gripits för någon form av narkotikabrott. Med tanke på det väldokumenterade samband som finns mellan tungt missbruk och psykisk ohälsa kan vi utgå från att flera av personerna inte är psykiskt friska. Eftersom bilderna tagits under flera års tid är några säkert döda idag.

Hade den svenska polisen offentliggjort bilder av det här slaget hade det varit olagligt. Det hade dessutom varit pressetiskt otänkbart att någon tidning skulle publicera bilderna. Enligt de svenska pressetiska reglerna får kränkande namn- eller bildpubliceringar bara ske om det kan motiveras med ett uppenbart allmänintresse.

Uppenbarligen anser inte Aftonbladet att dessa regler bör tillämpas på utländska medborgare. Att något allmänintresse skulle föreligga är uteslutet. Publiceringarna motiveras snarare av journalistiskt effektsökeri och en osund dragning åt det socialpornografiska. Det är ett cyniskt utnyttjande av svaga och utsatta människor.

Själva artikeln är osaklig och missvisande. Varken polisen som uttalar sig eller tidningen har rimligen någon aning om hur de aktuella personerna började sina drogkarriärer. Men den simpla förklaringsmodell som lanseras – den klassiska inkörsportshypotesen – har blivit grundligt avfärdad i forskningen. Vi vet nu att det bara är en liten minoritet av dem som testar cannabis – runt en på tjugo – som blir beroende av drogen.

Studier visar också att tungt missbruk inte är något som drabbar ”vem som helst” som experimenterar med droger. De som drabbas är främst personer som socialt och biologiskt sett har hög sårbarhet. Dåliga familjeförhållanden, erfarenheter av övergrepp, misslyckanden i skolan och låg självkänsla är några av riskfaktorerna. Neuropsykiatrisk problematik hör också till bilden, liksom samhälleliga riskfaktorer som arbetslöshet, fattigdom och segregation. Den vanföreställning som vicesheriff King och Aftonbladet ger uttryck för har visserligen varit vanlig i den svenska narkotikadebatten, men är icke desto mindre genomfalsk.

Det går inte heller att motivera publiceringen med att den fyller ett avskräckande och drogförebyggande syfte. Skrämselpropaganda, sakfel och överdrifter var länge dominerande inslag i samhällets ”informationskampanjer” om narkotika, men forskningen har tydligt visat att detta inte fungerar. Skrämselpropaganda kan till och med vara kontraproduktiv, genom att den skapar onödig ångest och oro hos föräldrar.

Aftonbladets publicering är därför på alla sätt ett övertramp, värt att fördöma.

Björn Johnson

Oetiskt, Aftonbladet!

Idag publicerar Aftonbladet en mycket osaklig och oetisk artikel som påstås illustrera farorna med drogmissbruk. Huvudpoängen i artikel är ett antal bilder som tagits av amerikansk polis. Bilderna föreställer drogmissbrukare "före" och "efter". Tidningen skriver:

Tandlösa, med sönderklösta ansikten och tovigt, stripigt hår. Människorna på de här bilderna är trasiga och slitna. De har en sak gemensamt: de använder droger.

Det är inte första gången tidningen publicerar bilder av det här slaget, man har gjort det vid minst två tidigare tillfällen som jag kan minnas. Förmodligen renderar det många "klick" på nätet. Oetiskt är det i vilket fall som helt - man visar människor som mår mycket dåligt, fotograferade i tvångsmässiga situationer. Flera av personerna är säkerligen psykiskt sjuka.

Det hela åtföljs av en text på temat klassisk skrämselpropaganda, där grundtesen är att droger kan förstöra livet för vem som helst. Börjar du med cannabis riskerar du att sluta som på bilderna är budskapet, den så kallade "inkörsportshypotesen". En polis uttalar sig:

Alla kan experimentera under skoltiden, men med ”from drugs to mugs” vill jag visa ungdomar att alla de här människorna började med cannabis. De kastade sig inte bara direkt in i ett heroinmissbruk.

Jag vill visa sambandet mellan beslutet att prova droger och vart det kan leda senare... Jag ber studenterna att tänka på vad de gör – annars kan de sluta som människorna på de här bilderna.

Detta är ett genomfalskt budskap, vilket tydligt visats i forskningen. Aftonbladets publicering är på alla sätt ett övertramp, värt att fördöma.

DN:s journalistiska heder

I morse lyssnade jag på en debatt i P1 Morgon mellan Dagens Nyheters chefredaktör Gunilla Herlitz och Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten. Det handlade givetvis om statsministerns kritik mot DN för att man (enligt honom) förvanskat det han sagt om hyresrätter i city (Stockholms City såklart, för riksmedierna finns ju inget annat).

För den som vet något om hur medier arbetar framgick det ganska tydligt att DN i det här fallet inte gjort något direkt felaktigt. Man har visserligen satt en rubrik, "Reinfeldt dömer ut hyresrätter", som inte har full täckning i intervjun (hade man lagt till "i Stockholms city" hade det varit tämligen oantastligt). Men av själv intervjun framgår sammanhanget tydligt. Rubriken ger en betydligt rimligare bild av vad Reinfeldt faktiskt sa än rubriken på det pressmeddelande statsrådsberedningen skickat ut ("Hyresrätter bra idé i city").

Jag förstår alltså inte vad statsministern ryar om. Kanske handlar det helt enkelt om att människors kritiska reaktioner blev så överväldigande att han ville skylla ifrån sig. Statsrådsberedningen räknar nog kallt med att de flesta inte orkar ta sig igenom de ljudfiler som nu lagts ut på nätet av både dem själva och DN.

Att DN inte sällan agerar tvivelaktigt i sin journalistik finns det bättre exempel på än detta. I min bok Kampen om sjukfrånvaron visade jag hur tidningens ledarredaktion bedrivit en osaklig och starkt förenklad propaganda kring orsakerna till den höga sjukfrånvaron. Jag visade också att den felaktiga bilden från ledarsidan snart spred sig in i tidningens nyhetsrapportering. Min bok fick stor uppmärksamhet, men tror ni att den recenserats, refererats eller bemötts av DN? Icke sa nicke. Den utmärkte debattredaktören publicerade visserligen en artikel där jag presenterade boken, men den artikeln mötte ingen som helst respons i tidningen, vare sig från ledarredaktionen, nyhetsredaktionen eller kulturredaktionen.

Ett annat fall - som jag ibland brukar berätta om när jag föreläser om kontakter mellan forskare och journalister inom ramen för den så kallade tredje uppgiften - handlar om sprutbytesfrågan. I juli 2007 kritiserade jag i Expressen Birgitta Rydberg (FP), landstingsrådet i Stockholm, för hennes motstånd mot sprutbytesprogram. Min huvudpoäng var att Rydberg helt bortsåg från det vetenskapliga stöd som finns för åtgärden.

I artikeln skrev jag bland annat att ett av sprutbytesmotståndarnas vanligaste argument är att den internationella forskningen inte har kunnat visa något tydligt stöd för att sprutbytesprogram verkligen fungerar.

Påståendet är felaktigt. Det är visserligen riktigt att forskningen om effekterna av sprutbytesprogram har uppvisat skiftande resultat. Detta beror bland annat på metodproblem och på att sprutor i många länder kan köpas fritt på apoteken (något som givetvis minskar behovet och nyttan av sprutbytesprogram). FN, WHO och inte mindre än sex amerikanska regeringsutredningar har dock slagit fast att sprutbytesprogram minskar spridningen av hiv bland injektionsmissbrukare, och i flertalet av de internationella forskningsöversikter som gjorts dras liknande slutsatser. Ett undantag är en svensk litteraturstudie som fyra sprutbyteskritiska organisationer lät publicera för ett par år sedan, men denna studie visade sig snabbt vara ett rent falsarium.

Några dagar senare kontaktades jag av DN, som ville göra en intervju kring min kritik. Jag förklarade då utförligt och pedagogiskt hur debatten utvecklats och hur det vetenskapliga stödet för sprutbyte ser ut.

Det finns, som jag nämner i Expressen-citatet ovan, gott om belägg för att sprutbyte leder till ett minskat riskbeteende bland injicerande narkomaner. Man kan dock inte påstå att åtgärden är "evidensbaserad" i den mening ordet brukar användas. Jag förklarade för DN att evidensbegreppet hänsyftar på åtgärder som i ett flertal kontrollerade experiment kunnat visas ha tydliga effekter. Ofta är det läkemedel som studeras med denna typ av studier: en experimentgrupp får det nya läkemedlet medan en kontrollgrupp får placebo. I idealfallet ska ingen - varken patienterna eller de som utför experimentet - veta vem som får insatsen.

Problemet med sprutbytesverksamhet är att den inte låter sig studeras med experimentella studier. Dels går det inte att särskilja den grupp som får en insats från den grupp som inte får insatsen, eftersom en minskad smittspridning bland sprutbytare även kan antas leda till minskad smittspridning bland de som inte får insatsen (eftersom prevalensen av smitta minskar i hela populationen - det är enkel epidemiologi). Ett annat problem är att i de flesta länder kan man köpa sprutor fritt på apoteken (dock inte i Sverige), vilket gör kontrollförfarande svårgenomförbart. Ett tredje problem är att experimentella studier på området knappast skulle godkännas av forskningsetiska kommittéer - stödet för att sprutbyte verkligen fungerar är så starkt (från andra typer av studier) att det knappast skulle ses som etiskt försvarbart att undanhålla en kontrollgrupp åtgärden när den väl påbörjats. Med lottens hjälp skulle man ju döma ett antal i kontrollgruppen att smittas av hiv.

Allt detta förklarade jag för DN:s journalist, Hannes Delling. Men i den slutliga artikeln reducerade det hela till följande:

[Björn Johnson] håller visserligen med [Birgitta Rydberg] om att det inte finns evidensbaserad kunskap om sprutorna, men säger att om man ska ha samma krav över lag skulle man tvingas lägga ned nästan all missbruksvård.

Artikeln är sammantaget ett skolexempel på vinklad, tesdrivande journalistik. När jag beklagade mig ryckte redaktören bara på axlarna - DN medger nästan aldrig några rättelser.

Bo Rothstein har tidigare varit starkt kritisk till hur han behandlats av DN:s vetenskapsredaktion. Kontroversen ledde till att Rothstein, som tidigare skrivit mändgder av artiklar för DN Debatt, helt bröt med tidningen.

AB DN1 DN2 Expr1 Expr2 Expr3 Journalisten Dagens Media Resumé

Petzällaffären - blir Sverigedemokraterna särbehandlade i medierna?

Min nya krönika i Efter Arbetet publiceras även här på bloggen.

Förra veckan hamnade SD-riksdagsledamoten William Petzäll i fyllecell efter något som brukar beskrivas som ett "lägenhetsbråk" hos ex-flickvännen. Vad som mer i detalj utspelade sig vet vi inte, men det är mindre intressant än reaktionerna på nyheten.

Från Sverigedemokraternas sida valde man en kombination av de två strategier man brukar använda när någon partiföreträdare gjort bort sig. Dels tog man, naturligt nog, avstånd från William Petzälls agerande och tvingade honom att ta ”time out” från riksdagsuppdraget och ordförandeskapet i Sverigedemokratisk Ungdom, SDU. Dels försökte man som vanligt spela ut martyrkortet: William Petzälls snedfylla berodde på att han mår psykiskt dåligt efter ett knivhot förra året. Krishanteringen verkar hittills ha fungerat ganska väl. Medieuppmärksamheten har varit måttlig.

Detta för mig över på mitt verkliga ärende: mediernas agerande. Kvällstidningarna har slagit upp fallet, men radio, teve och de stora morgontidningarna har hållit sig till korta inslag och notiser. Vilket har lett till en rätt ovanlig diskussion: är det så att SD blir positivt särbehandlade när skandaler av det här slaget inträffar?

Min statsvetarkollega Ulf Bjereld bloggade på det temat härom dagen. Han menar att medierna behandlar SD-politiker på ett annat sätt än politiker från andra partier. Vad hade till exempel hänt om SSU-ordföranden Jytte Guteland försatt sig i en motsvarande situation, det vill säga omhändertagits av polisen, efter att kraftigt berusad ha bråkat med sin ex-pojkvän? ”Sannolikt hade hon varit huvudnyhet i Ekots nyhetssändningar och hennes politiska framtid tett sig ytterst osäker”, tror Ulf Bjereld. Han påminner också om att Kalibers avslöjade härom året – att Jimmie Åkesson sjungit hånfulla sånger om Palmemordet under en SDU-organiserad fylleresa med Tallinnfärjan – inte ledde till några avgångskrav.

Ulf Bjerelds tes är tänkvärd, men jag tror inte att den är korrekt. Det mediedrev som drabbade förra SSU-ordföranden Anna Sjödin efter hennes riksbekanta fylla på krogen Crazy Horse i januari 2006 var förvisso av en helt annan magnitud. Men Anna Sjödin var faktiskt brottsmisstänkt, och blev sedermera också dömd för bland annat våldsamt motstånd och förolämpning. William Petzäll misstänks däremot inte för något brott.

De fall som påminner om William Petzälls har, så vitt jag kan bedöma, hanterats på ungefär samma sätt av medierna. Det gäller till exempel den välbeskänkte S-riksdagsman som efter en julfest 2009 ”uppvaktade” en kollega mitt i natten, endast iförd skjorta och kalsonger. Väktare fick tillkallas för att avhysa mannen. Det gäller också SSU-skandalen i Bryssel hösten 2007, då tre SSU:are lämnade ett hotellrum i bedrövligt skick efter ett fylleslag. I båda fallen var uppmärksamheten stor i kvällstidningarna men måttlig i övriga medier. [Update: jämför även detta fall.]

Jag tror dock att Ulf Bjereld har helt rätt när han poängterar att svenska medier bevakar SD ”som om det var ett fenomen, inte ett politiskt parti från vilket man kan utkräva politiskt ansvar”. Ett parti som SD – vars själva grundidé är att organisera nationalistiska, främlingsfientliga och rasistiska krafter – borde vara en tacksam måltavla för granskande journalistik. Eftersom partiet dessutom är moralkonservativt och förespråkar hårdare straff för lagöverträdelser är det naturligt känsligt för klavertramp bland de förtroendevalda.

Den dag medierna börjar bruka allvar i sin granskning av SD tror jag att partiets krishanteringsstrategier kommer sättas på hårda prov.

AB1 AB2 AB3 AB4 Expr1 Expr2 Expr3 Expr4

Mer om William Petzäll

Ett annat fall av politikerfylla

Den drogpolitiska dubbelmoralen i Sverige

Idag har jag en ny debattartikel i Expressen. Den publiceras även här nedan.

Inför den kaliforniska folkomröstningen om cannabis varnade barn- och äldreminister Maria Larsson, KD, för illavarslande konsekvenser även här i Sverige. En legalisering i Kalifornien hade varit ett allvarligt bakslag för den globala narkotikapolitiken.

Maria Larssons slutsats var att vi måste värna den svenska förbudspolitiken inför hotet från den europeiska legaliseringslobbyn. Cannabis är skadligt, och dessutom främmande för svensk kultur. ”Vi har i Sverige ett unikt stöd i den allmänna opinionen för en restriktiv politik och mot att narkotikan skulle bli en naturlig del av en svensk vardag”, skrev ministern.

Bara någon vecka senare publicerade handelsminister Ewa Björling , M, och EU-parlamentarikern Christofer Fjellner , M, en debattartikel om det svenska snuset (Expressen 5/11). Under rubriken ”Hjälp oss att rädda svensk snuskultur” ondgjorde de sig över EU:s sälj- och exportförbud för svenskt snus. ”Det är det svenska folkets vilja att EU slutar bestämma att en i Sverige fullt laglig och reglerad produkt ska stoppas vid vår gräns”, skrev Björling och Fjellner. De poängterade att de drev frågan ”utifrån ett principiellt ställningstagande för frihandel”, men betonade även hur mycket den svenska tobaksindustrin hade att vinna på att exportförbudet hävdes.


Ewa Björling och Christofer Fjellner - två
snustomtar? (Foto från Expressen.)

Tydligare än så här kan inte den svenska dubbelmoralen på drogområdet illustreras. Cannabis är knark, osvenskt och ett livsfarligt hot mot svenska ungdomar. Snus, däremot, är ”kultur” – och dessutom en handelsvara som kan skapa nya arbetstillfällen. Det är märkligt att ingen journalist eller nyhetsredaktion har noterat det motsägelsefulla i regeringens drogpolitiska ståndpunkter. Intressanta vinklar saknas knappast.

En tänkbar vinkel är skadeverkningarna. Att jämföra skador av olika droger är svårt, men i de undersökningar där man försökt brukar cannabis och tobak betraktas som ganska likvärdiga. Det finns vissa indikationer på att båda preparaten kan fungera som inkörsport till andra droger. Hade tobak varit en ny drog i Sverige skulle det omedelbart ha narkotikaklassats och förbjudits.

Snus är förvisso mindre skadligt än röktobak, men nyttigt är det definitivt inte. Snuset har kopplats till cancer i bukspottskörteln och kan också öka riskerna för högt blodtryck. Det är starkt beroendeframkallande – faktiskt i betydligt högre grad än cannabis.

Ett av de viktigaste argumenten mot en legalisering av cannabis är att ökad tillgänglighet leder till ökat bruk, och därmed till ökade skador. Argument kan självfallet även appliceras på snus, och gör man det blir EU:s snusförbud fullt logiskt. Fast så tänker inte Björling och Fjellner – de ser bara vinster när europeiska rökare av hälsoskäl lockas att övergå till det mindre farliga snuset.

En annan vinkel är resonemangen om ”kultur”. Det kan visserligen diskuteras om cannabis verkligen är främmande för svensk kultur – runt 15 procent av svenska gymnasieungdomar uppger faktiskt att de har prövat drogen – men låt oss för resonemangets skulle tänka oss att argumentet är riktigt. Kan då inte liknande argument anföras när det gäller snus i Europa? Är det verkligen rimligt att regeringen bidrar till att sprida vår ”snuskultur” till andra EU-länder?

En tredje vinkel är konflikten inom regeringen. I socialdepartementets åtgärdsprogram för alkohol-, narkotika-, tobaks- och dopningsområdet formuleras ett antal mål för den svenska drogpolitiken. Ett mål är att halvera antalet svenska ungdomar som börjar röka eller snusa fram till 2014. Hur rimmar detta mål med handelsministerns önskan om att få fler européer att börja snusa? Vad tycker Maria Larsson om sin kollegas ”droglobbyism”?

Slutligen kan man fundera över hur den svenska snuslobbyismen hanteras inom EU. I den svenska narkotikadebatten är fortfarande rejält stigmatiserat att argumentera för legalisering av cannabis. Personer som argumenterar för legalisering riskerar utfrysning och får nästan alltid sina motiv ifrågasatta. Är de månne ”haschtomtar” som själva använder drogen?

Jag funderar en stund på det när jag läser de båda legaliseringsivrarna Björlings och Fjellners debattartikel. Jag undrar hur de betraktas av sina europeiska kolleger. Som snustomtar?

Cyberbalkaniseringen i kommentarsfältens kloaker

Min nya krönika i Efter Arbetet. Finns att läsa på tidningens hemsida och här nedan.

Som samhällsforskare deltar jag gärna i den offentliga debatten kring mina forskningsområden. För att inte helt förlora tron på det mänskliga släktet försöker jag dock avhålla mig från att läsa kommentarerna på tidningarnas nätupplagor. Det är nämligen som att öppna locket till en kloakbrunn, som statsvetaren Bo Rothstein en gång uttryckte det (fast han skrev om bloggosfären).

När jag skriver om narkotikapolitik möts detta alltid med varianter på samma tema: knarkarna måste ta sig i kragen, de är parasiter som har sig själva att skylla, de förtjänar inte att ödsla skattepengar på. När jag skriver om sjukförsäkringen hävdar många att sjukskrivna är inbillningssjuka och fuskare.

Men dessa uttryck av människokärlek förbleknar i jämförelse med kommentarerna när man skriver om Sverigedemokraterna. Då fylls kommentarsfälten och mejlboxen av horderna från Mordor. Det är förolämpningar, rasistiska otidigheter och anklagelser om politisk korrekthet. Jag misstänker att alla som skriver om SD eller invandringsrelaterade frågor har liknande erfarenheter.

Frågan är varför det blivit så här. Är de främlingsfientliga verkligen så många, eller ligger det något annat bakom? Kanske någon form av organisering? ”När jag skriver något om invandring så är det som att det går en signal någonstans. Dessutom märker jag att samma typ av argumentation dyker upp i många av de mejl som skickas till mig”, sa ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus nyligen, i en intervju i Expressen.

Artikeln handlade om astroturfing, ett hittills ganska okänt fenomen i Sverige. Astroturfing är planerade kampanjer av företag, lobbyorganisationer eller partier, som maskeras för att framstå som spontana reaktioner från gräsrötter. Termen formulerades av Lloyd Bertsen, en amerikansk senator som 1985 utsattes för en kampanj regisserad av ett försäkringsbolag. Men Bertsen genomskådade upplägget. Han jämförde de ”gräsrötter” som hade hört av sig med AstroTurf, ett fabrikat av konstgräs. Konstgräsrötter alltså – en välfunnen metafor.

Rent praktiskt kan det handla om färdigskrivna insändare, brev eller mejlkampanjer. Fenomenet underlättas av de sociala medierna. Läsarkommentarer, bloggar och mejl är utmärkta och billiga verktyg för att organisera ”spontana” opinionsyttringar.

SD förnekar naturligtvis att de ägnar sig åt denna typ av verksamhet. Jag är också skeptisk till att det skulle handla om en ”konspiration”, orkestrerad av partiets ledning. SD har utan tvekan en avancerad strategi för sociala medier. I likhet med övriga partier uppmanar de sina medlemmar att blogga och sprida sina åsikter på nätet. Det finns nätverk, mejllistor och hemsidor där man tipsar varandra om SD-relaterade nyheter och om artiklar som berör invandring och integrationspolitik.

Men orsakerna till näthatet bör nog snarare sökas i den sociala dynamiken på nätet. Att torgföra främlingsfientliga eller öppet rasistiska åsikter är inte accepterat i andra offentliga sammanhang. Personer med sådana åsikter har istället funnit en ventil på nätet. Där är de sociala spärrarna lägre och man kan gömma sig bakom anonymitetens slöja.

Det finns också en exkluderingslogik som verkar till näthatarnas fördel. Personer med andra åsikter tröttnar eller skräms bort från kommentarsfälten, eftersom de bemöts med hån och glåpord. Bo Rothstein har talat om en ”cyberbalkanisering” av det politiska samtalet. Tyvärr tycks det stämma rätt väl, åtminstone i fråga om invandringsrelaterade ämnen. Läsardiskussionerna i de stora tidningarna har förvandlats till forum för rasistiska fårskallar.

Frågan är hur medierna bör agera. Själv menar jag att en mer aktiv redaktionell granskning är nödvändig – även om det skulle innebära minskad nättrafik och färre klick för tidningarnas nätupplagor. Några demokratiska problem med en sådan granskning kan jag inte se. Tvärtom, faktiskt.

Astroturfing och SD

Det här är något jag och många andra som skriver om SD längre har vetat. Hur fenomenet kunnat undgå Ann-Charlotte Marteus begriper jag inte. Bra dock att det nu uppmärksammas. Tidningarna borde dra öronen åt sig på allvar och fundera över sina strategier för kommentarsfälten. De har ju blivit en kloak för rasistiska tillmälen.

Update: den danske statsvetaren Jacob Christensen uppmärksammade mig på att det finns ett utmärkt danskt uttryck för fenomenet: kunstgræsrødder. Det översätter vi rätt av till konstgräsrötter, tycker jag.

Dags att sluta läsa Expressen?

Är det någon som sett en moralisk kompass? Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har nämligen tappat bort sin. Idag publicerar han namn och bild på en 21-åring som igår direktsände sitt självmord på internet. Verkligt jävla smaklöst, Mattsson.

Ny krönika: Inte bara nattsvart

Min nya krönika i Efter Arbetet publiceras även här på bloggen:

Moralpaniken i medierna och på nätet har slagit nya rekord sedan Sverigedemokraterna (SD) till sist tog sig in i riksdagen. Det senaste året har Jimmie Åkesson och hans kamrater burits fram på en våg av medieuppmärksamhet. Störst har intresset varit i samma tabloider som nu underblåser och profiterar på den självrättfärdiga moralism som sedan valdagen riktats mot partiet och dess väljare.

Det är självklart positivt att många svenskar öppet tar avstånd från främlingsfientlighet och rasism. Men dessa fenomen är inte nya i Sverige. Det närmast rituella fördömandet av SD innehåller därför ett mått av hyckleri och senfärdighet. Frilansskribenten Elin Grelsson liknade nyligen avståndstagandet vid en ”politisk accessoar” som den plånboksröstande medelklassen använder för att dämpa sitt dåliga samvete:

Det är oerhört enkelt att ta avstånd från Sverigedemokraterna i en text eller några Facebookklick – för att sedan stänga ner datorn och återgå till att planera renoveringen av bostadsrätten i sitt innerstadsområde eller äta en spännande maträtt tillsammans med etniskt svenska medelklassvänner. (Expressen 4/10)

Ett liknande resonemang, fast mer nyansrikt och utvecklat, för Malmöstatsvetaren Anders Hellström i Vi är de goda (Tankekraft 2010) . Den bärande tesen i hans vältajmade bok är att SD uttrycker och radikaliserar en blågul nationalism som finns även hos de etablerade partierna. Genom att spegla oss i SD:s överdrivna och osunda nationalism kan vi andra känna oss goda, hyggliga och demokratiska.

Jag tycker verkligen inte om SD. Men partiets inträde i politikens finrum är förmodligen inte något entydigt negativt. Till att börja med kan vi notera att valdeltagandet ökade för andra riksdagsvalet i rad, till anständiga 85 procent. Precis som när Miljöpartiet tog plats in i riksdagen 1988 artikulerar SD en konfliktdimension – synen på invandring och integration – som inte är helt lätt att pricka in på höger/vänsterskalan. SD vann röster från alla partier, men mest från soffan. Partiet har lyckats mobilisera väljare som tidigare känt sig alienerade från det politiska systemet.

Mycket tyder dessutom på att svenskarnas förtroende för politikerna ökat. Enligt SVT:s vallokalsundersökning innebar valet 2010 den hittills största ökningen av förtroendet sedan mätningarna startade 1991. 1998 uppgav 41 procent av väljarna att de hade ”ganska stort” eller ”mycket stort” förtroende för politikerna. I år var siffran 70 procent. Även bland SD:s väljare ökade förtroendet kraftigt.

Slutligen innebär SD:s inträde i riksdagen troligen att riksdagens sammansättning avspeglar medborgarnas åsikter bättre. Detta kan man tycka vad man vill om, men åsiktsrepresentativitet brukar betraktas som ett viktigt värde i demokratin.

Allt är alltså inte nattsvart bara för att SD kom in i riksdagen. De demokratiska partierna har nu en historisk uppgift framför sig: de måste försöka vinna tillbaka SD:s väljare. Jag är övertygad om att det kan ske. Men inte genom en stigmatiserande identitetspolitik som oundvikligen leder till att utsatta grupper ställs mot varandra. Inte heller genom att partierna försöker muta medelklassen med mer eller mindre befängda förslag (”butlers” etc.). Och absolut inte genom att man tävlar i att ta avstånd från SD.

Det som krävs är istället en modern och inkluderande välfärdspolitik – en politik som förmår skapa ökad ekonomisk och social trygghet för alla, även för de bortglömda proteströstare som utgör SD:s viktigaste väljargrupp.

Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola.

Om Expressen och rödgrönas valförlust

Jag vet att jag utlovat en fortsatt analys av Expressens valbevakning, men det känns som att ämnet har tröskats rätt bra redan. Radioprogrammet Medierna hade till exempel en bra genomlysning härom veckan.

Jag har talat med flera nyhetsjournaliser som anser att det är helt uppenbart att Expressen även på nyhetsplats tog ställning i valet. Sydsvenskans inrikeschef Pia Rehnquist sa till exempel detta under ett föredrag vid den valvaka som Statsvetenskapliga institutionen i Lund anordnade. Rehnquist ansåg också att Aftonbladet hade tagit ställning för de rödgröna, men den åsikten får inget stöd i Kent Asps mediestudie av valrörelsen.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skrev följande kommentar på min blogg härom veckan, apropå min kritik mot Barbro Fällman och Niklas Svensson:

Jag kan förstås inte betygsätta en extern kommentator – en lektor i retorik – som analyserat partiledare. Det vore inte trovärdigt om jag som chefredaktör, på grundval av att Barbro Fällman enligt dig är "partisk", skulle säga bu eller bä om vad en expert fällt för yttranden om vissa tv-framträdanden.

Du har gjort sammanställt en del citat, men det finns säkert fler och det går säkert – det brukar nämligen vara så – att bevisa något annat med helt andra citat.

Det här är ju ingen exakt vetenskap utan analyser som en retorikexpert gör utifrån sina uppfattningar, och eftersom Barbro Fällman är så erfaren – inte minst från SVT – ser jag ingen orsak att ifrågasätta henne.

Men det står naturligtvis alla tittare och läsare fritt att göra sina egna analyser. Exempelvis kan man ju jämföra vad tidningarna skrev med opinionsmätningarna efter tv-programmen, vi publicerade ju också Demoskop-mätningar. Då kan man åtminstone se om experternas åsikter överensstämde med publikens.

Dock, och det måste man erinra sig, inte heller sådana jämförelser säger egentligen något mer än det man redan vet: nämligen att expertena bara representerar sig själva och de får stå för sina egna analyser, som ju utgår ifrån deras kunskaper och erfarenhet. Det går ju inte riktigt till så att Expressen, SVT och alla andra redaktioner som låter experter medverka påverkar deras budskap – inga experter skulle heller låta sig styras av redaktionerna.

Mitt svar på detta är att den som tvivlar på att jag gjort en rättvisande sammanställning av Barbro Fällmans "expertkommentarer" bör göra som jag gjorde: gå till källorna och läsa kommentarerna i ett svep. Det ger ett nästan skrattretande intryck, om man uppskattar den typen av humor.

Nu är det förvisso så att Fällman inte skriver själv - hennes kommenterar refereras av Expressens journalister. Fällman skulle alltså kunna hävda att urvalet kommentarer som publicerats varit skevt, men det är vore i så fall ett än större problem för Expressen.

Jag såg alla de debatter Fällman kommenterar, och även om jag naturligtvis inte utger mig för att vara någon helt objektiv bedömare - sådana finns inte - tycker jag nog att det finns gott fog för mer nyanserade kommentarer än vad Fällman gjort. Hon uttalar sig konsekvent om vad som är "trovärdigt" eller inte, men nästan aldrig utifrån någon genuint retorisk analys (hur resonerar och argumenterar partiledarna, framför de belägg etc).

Själv är jag skeptisk till användandet av retorikexperter över lag, men förstår såklart varför pressen är så förtjusta i metoden: billigt, lättsamt och slagkraftigt, utan att man behöver ägna en massa seriösa journalistiska resurser åt att komma upp om det politikerna säger verkligen stämmer. Själv är jag expert på sjukförsäkringsfrågan, och har med lätthet kunnat identifiera mängder med grova felaktigheter i partiledarnas utsägelser - främst från alliansens sida, naturligt nog, men även från rödgrönt håll.

Vad gäller Mattssons jämförelse med Demoskops snabbundersökningar om vem som vann debatten så brukar sådana undersökningar i hög grad avspegla partiernas popularitet i opinionen. Lars Ohly får lägst betyg och Fredrik Reinfeldt högst. Men det är intressant att notera - som jämförelse med Barbro Fällmans "bedömningar" - att underöskningarna gör helt andra värderingar än Fällman av Maria Wetterstrand vs. Maud Olofsson.

Vad gäller Niklas Svensson så begriper jag nog att han är på många sätt en skicklig kvällstidningsjournalist. Hans moral kan man dock med fog ifrågasätta - inte minst med tanke på hans dataintrångshistoria från förra valrörelsen.

Jag anser att Expressens trovärdighet naggas ordentligt i kantan när det framkommer att Svensson har ett vänskapsförhållande med Fredrik Federley, en politiker vars personvalskampanj gynnas kraftigt av Svenssons artiklar utifrån Federleys bok.

Nog om detta ämne nu. Det var inte mediernas fel att de rödgröna förlorade valet. Den negativa mediebevakningen hjälpte nog till, liksom den gjorde för Bo Lundgren och hans gamla moderater 2002. Men valförlusten hade andra huvudorsaker. Vilka de är lär sossarna aldrig kunna enas om, men att de finns på följande lista kan vi nog utgå ifrån:

* Alliansen själv. Allianssamarbetet har i sig varit en stor framgång. Alliansens politik har inneburit att de flesta som jobbar fått mer kvar i plånboken. Alliansens skickliga spinn har dessutom varit bra på att flytta fokus från de grupper som varit förlorarna på denna utveckling.

* Samarbetet med Vänsterpartiet, som flyttat bilden av S åt vänster i det politiska landskapet.

* Samarbetet med Miljöpartiet, som retat upp många potentiella väljare i de glesbygdsområden där S traditionellt är stora men bilen viktig och vargarna fler än i storstäderna.

* Att S har tappat bort den generella välfärdspolitiken och istället fokuserat på vad Bo Rothstein brukar kalla "identitetspolitik".

* Att S har försummat folkrörelsearbetet och haft en dåligt fungerande lokal organisation (det Björn Fries kallade "småpåveri" i Expressen härom dagen).

* Att rödgröna gjorde en dålig valrörelse där man länge satsade på helt fel frågor, och valde bort de frågor som varit alliansen svaga punkter (sjukförsäkringen och a-kassan).

* Att rödgröna försökt muta marginalväljare genom diverse bisarra förslag ("butlers" i tunnelbanan, clowner på långvården, skattesänkningar till pensionärer).

* Att rödgröna beslutade att avskaffa RUT-avdraget på ett klantigt sätt, istället för att exempekvis fasa ut det under en längre period så att negativa jobbeffekter kunnat undvikas (det hade åtminstone varit lättare att försvara en sådan modell).

Update: Fick påpekande om en punkt jag missat (som naturligtvis också hör till saken):

* S har en partiledare som är ett verkligt "sänke", som valforskarna säger.

Expressens partiska "retorikexpert"

Jag vet att jag lovade en diskussion om Expressens valrörelsebevakning, men jag insåg att det först krävdes en liten fallstudie av tidningen "retorikexpert", Barbro Fällman.

Retorikexperter är något som blivit allt mer använt av tidningar och tv i de senaste valrörelserna. Det är egentligen ett ganska märkligt fenomen, att experter ska bedöma retorik utan hänsyn till budskap och innehåll, men det är ett enkelt, lättsamt och billigt sätt att sköta bevakningen av tal och debatter.

För någon månad väckte det stor uppmärksamhet när det avslöjades att två av de retorikexperter som anlitats av medierna var aktiva folkpartister. Det var bloggen Alliansfritt Sverige som först avslöjade att TV4:s retorikexpert Camilla Eriksson var vice ordförande och gruppledare för Folkpartiet i Kultur- och fritidsnämnen på Lidingö. Eriksson, som beskrivit sin partiordförandes Almedalstal som "så bra att hon fick gåshud", fick omgående sparken.

Strax därefter avslöjades det att även Svenska Dagbladet hade anlitat en folkpartist, Martina Skowronska, som retorikexpert. Skowronska verkade ha skött sitt uppdrag mer professionellt än Eriksson, men tidningen beklagade och lovade att inte anlita henne mer i fortsättningen.

Även Expressen har alltså en retorikexpert, Barbro Fällman. Jag antar att hon inte är politiskt organiserad, men att hon är borgerlig sympatisör framgår mycket klart när man läser hennes "analyser". Hon har, i samtliga debatter hon analyserat under valrörelsen, utsett de borgerliga till segrare. Här nedan kommer en sammanfattning, med länkar, till Fällmans omdömen. Jag har hittat artiklarna genom att söka på "Fällman" på tidningens hemsida, träffar under den senaste månaden. Mönstret är solklart.


Barbro Fällman - Expressens
"retorikexpert".

Ekonomidebatten i SVT, 24 augusti.
Debatt mellan partiernas ekonomiskpolitiska talespersoner. Alliansen gjorde bättre ifrån sig, menar Fällman. Thomas Östros (S) beskrivs som "lugn men uttryckslös och monoton". Anders Borg (M), däremot, är "lugn men dynamisk och energisk". Fällman anser att Mikaela Valtersson (MP) och Ulla Andersson (V) varit för aggressiva i debatten: "När två kvinnor är aggressiva i röst och tonfall hörs det mer än det gjort om det varit män".

Skoldebatten 6 september
Partiledardebatt mellan alla riksdagspartierna. Fällman menar att Fredrik Reinfeldt var "retoriskt bäst" och begriver honom som "lugn" och med "statsmannapondus". Mona Sahlin, däremot "la huvudet på sned för mycket". Men hon gjorde det bra när hon poängterade att allt inte är Alliansens fel, menar Fällman: "Det är bra gjort av henne, det går inte bara att skylla på en regering." Göran Hägglund beskrivs som "hederlig" medan Lars Ohly istället är "aggressiv och mekanisk".

Ideologiska debatten i Kvällsöppet, 9 september
Debatt mellan statsministerkandidaterna. "Mona blir lite lättare upprörd och sur när de inte har samma uppfattning om välfärd och sänkt skatt", menar Fällman. Fredrik Reinfeldt, däremot, "har en fördel av att han så tydligt behåller sitt lugn. Han har fördel av att han har pondus och ett trovärdighet (Sic!) sätt att uttrycka sig."

Agenda den 12 september.
Vårdpolitisk debatt mellan Ylva Johansson (S) och Maria Larsson (KD). Fällman anser att Maria Larsson vann, och kritiserar Ylva Johanssons "gälla" men samtidigt "knarriga" röst. Rättspolitisk debatt mellan Beatrice Ask (M) och Thomas Bodström (S). "Jättedålig debatt", säger Fällman, men kritiserar bara Bodström, som pratade "hektiskt och nervöst", och programledaren KG Bergström, som "avbröt sina gäster".

Miljödebatten den 13 september.
Debatt mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand. Olofsson vann, menar Fällman. "Maria Wetterstrand hade en överlägsen ton och ett stundtals ohyfsat sätt", hon kunde inte dölja sin irritation gentemot Maud Olofsson. Olofsson, däremot, framstod som "trovärdig och sansad".

Stora debatten i SVT den 17 september.
Den avslutande partiledardebatten. Fällmen menar att alliansen klarade sig bättre än de rödgröna. Mona Sahlin var bättre än tidigare "men har en tendens att vara lite spydig". Maria Wetterstrand var också "spydig" och gick dessutom till personangrepp mot Maud Olofsson. Lars Ohly "använde inte sin översittartaktik genom att flina lika mycket som han har gjort tidigare", men däremot var han "tjatig". Maud Olofsson "går aldrig till personangrepp utan håller sig till sakfrågan", det är bra med henne. Jan Björklund "är konkret" och använder tydliga exempel. Göran Hägglund är "saklig och oantastlig" ut ett retoriskt perspektiv. Fredrik Reinfeldt ser bekymrad ut, men är "väldigt trovärdig" och har "en väldig pondus".

Din nästa statsminister den 18 september.
Tal av statsministerkandidaterna. "Reinfeldt var bäst", slår Fällman fast, för han såg gladast ut. Sahlin var "för allvarlig".

Så vad kan man då dra för slutsatser av denna genomgång? Det finns egentligen bara två möjligheter: antingen är allianspolitiker generellt sett betydligt bättre retoriker än rödgröna politiker. Eller så är Barbro Fällmans analyser illa dold propaganda för alliansen.

Även i analyserna av partiledarutfrågningarna i SVT lyser Fällmans politiska preferenser igenom. Länkar till hennes omdömen följer här:

Fredrik Reinfeldt "var lugn och trovärdig, Maud Olofsson "var extremt energisk", Jan Björklund "gjorde en ganska bra insats", Göran Hägglund "var bra men inte lysande", Mona Sahlin "var lugn och gav rediga svar", Maria Wetterstrand "var för aggressiv", Lars Ohly "gjorde en svag insats".

Expressen borde snarast göra sig av med Fällman, som helt saknar trovärdighet. Alternativet är att de flyttar hennes analyser till ledarsidan.

Valrörelsen i pressen 1: systematiskt missgynnande av de rödgröna

Idag publicerar medieforskaren Kent Asp sin årliga analys av tidningarnas valbevakning på Dagens Nyheters debattsida. Asp är professor vid Institutet för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Han har följt inte mindre än tio svenska valrörelser i medierna. Att han publicerar delar av resultaten från årets analys redan idag - dagen före valet - beror förmodligen på att de är ganska sensationella.


Professor Kent Asp.

Jag ska analysera resultaten i två längre bloggposter; denna fokuserar på de mer generella mönstren och deras tänkbara effekter, medan nästa fokuserar på bevakningen i den tidning som mest av alla skiljer ut sig: Expressen.

Kent Asp konstaterar, med utgångspunkt i sin tidigare forskning, att mediebilden alltid tenderar att gynna något eller några partier, medan andra missgynnas. Vilka partierna är skiljer sig dock från val till val, och det finns inga systematiska historiska mönster, exempelvis att Socialdemokraterna skulle missgynnas i borgerliga medier eller vice versa. I 2006 års val gynnades Fredrik Reinfeldt och Moderaterna, medan Göran Persson och Socialdemokraterna missgynnades. I valet 2002 var tendensen den omvända: Perssons Socialdemokrater gynnades, medan Bo Lundgrens Moderater missgynnades.

Mediebilden av partierna påverkar enligt medieforskningen deras framgångar och motgångar i valet. Mediebilden bestäms dock inte av journalisterna ensamma - den växer fram i ett dynamiskt samspel med partierna, där partipolitiska strategier och mediernas arbete påverkar varandra.

I årets bevakning finns inga skillnader i de båda blockens totala exponering - de har uppmärksammats lika mycket, skriver Asp. Men det finns klara skillnader i hur denna exponering tagit sig uttryck. Andelen negativt vinklade artiklar har varit avsevärt större för de rödgröna än för alliansen. Ser man mer specifikt på hur statsministerkandidaterna har framställts är tendensen solklar: andelen negativa artiklar om Mona Sahlin är nästan dubbelt så stor som om Fredrik Reinfeldt.

Den enda tidning som haft en balanserad bild av alternativen - i bemärkelsen lika mycket negativt om båda - är Aftonbladet. Göteborgs-Posten har också haft en balanserad bevakning av blocken, men haft en starkt negativ tendens till Mona Sahlin. Procentsatser framgår av tabellen nedan (klicka på tabellen så blir den större).



Medie-bias av det slag som uppvisas i tabellen har en klar påverkan på blockens chanser i valet, så mycket är klart. Medieforskaren Jesper Strömbäck, professor i journalistik och offentlig kommunikation vid Mittuniversitetet, har vid flera tillfällen skrivit om detta på sin utmärkta blogg. Eftersom medierna är medborgarnas viktigaste informationskälla är det naturligt att det finns ett tydligt samband mellan mediebilden och valresultatet, menar Strömbäck. I en belysande bloggpost i juni skrev han:

Det har nu nått en punkt där en dominerande berättelse håller på att växa fram, vars kärna är att i första hand Mona Sahlin och socialdemokraterna är förlorare – och därmed indirekt också de rödgröna – medan i första hand Fredrik Reinfeldt och moderaterna är vinnare – och därmed även den borgerliga alliansen.

När den här typen av dominerande berättelser har etablerats är det mycket svårt att vända på trenden. Det krävs i regel att något dramatiskt sker, antingen i omvärldsutvecklingen (exempelvis den grekiska ekonomiska krisen) eller i politiken. Det gör situationen mycket svår för socialdemokraterna. Varje ny dålig nyhet stärker den för dem negativa dominerande berättelsen, medan det krävs mer än någon enstaka positiv nyhet för att försvaga den berättelsen.

Det Strömbäck lyfter fram i citatet - Socialdemokraternas negativa trend sedan i maj - är också intressant med tanke på mediernas alltmer tilltagande tendens att betrakta politik som ett spel ("sport, spel och strategi", säger Strömbäck), vilket gör att sakfrågorna ofta hamnar i skymundan. Strömbäck bloggade intressant om detta för en dryg månad sedan:

Inom forskningen är det vanligt att skilja mellan olika gestaltningar av politik, där tre vanliga gestaltningar är sakgestaltningar, spelgestaltningar och skandalgestaltningar. Sakgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på politikens innehåll eller sakliga problem i verkligheten och förslag på hur de kan lösas. Spelgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på politik som strategier och taktiker för att vinna väljare och fördelar i kampen om makt, på opinionsmätningar och på hur politik bedrivs. Skandalgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på juridiskt eller moraliskt klandervärda beteenden hos politiker.

Om man utifrån detta studerar den förra valrörelsen [2006] visar forskning att i genomsnitt 49 procent av artiklarna och inslagen i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Rapport, Aktuellt och TV4 Nyheterna gestaltade politik som sak, medan 31 procent gestaltade politik som spel och 20 procent som skandal. [...] Forskning visar här tämligen tydligt att ju mer kommersialiserade medierna är, desto mer gestaltar de politik som antingen spel eller skandal, och desto mindre som sak.

Parentetiskt kan nämnas att jag är rätt övertygad om att Strömbäcks nästa undersökning kommer att visa att spelgestalningar har blivit ännu vanligare i den senaste valrörelsen.

Det finns alltså, för att sammanfatta resonemanget, en dynamisk och ganska omedelbar mediepåverkan som innebär att de partier som beskrivs som förlorare i medierna också ofta blir det. Tendensen förstärks kraftigt av mediernas allt mer maniska användande av opinionsundersökningar - små, hastigt hopkomna väljarbarometrar, där journalisterna ofta drar långtgående slutsatser om trender utifrån förändringar som inte är statistiskt säkerställda.

Men det finns också en mer indirekt mediepåverkan. Med hjälp av dagordningsteorin, en teori som kartlägger masskommunikationens betydelse för allmänhetens föreställningar om olika samhällsfrågor, har medieforskare övertygande kunnat visa att sådana frågor som diskuteras i medierna och den offentliga debatten normalt också blir de som allmänheten anser vara de viktigaste. "Nyhetsmediernas dagordningsfunktion innebär att de påverkar hur viktig en fråga blir och huruvida ett större antal människor verkligen anser det mödan värt att ha en åsikt om en fråga", som medieforskaren Maxwell McCombs en gång uttryckt det.

Relevansen av detta blir tydlig när vi tar en titt på Kent Asps tabell över vilka frågor som medborgarna rankat som viktiga innan valrörelsen och hur stor plats dessa frågor sen har fått i mediernas bevakning.



Av tabellen framgår att vissa frågor rankats högt av både medborgarna och medierna. "Jobben" och "familj/barn" är de tydligaste exemplen. Andra frågor har rankats klart högre av medierna än av medborgarna. "Skatter" är det tydligaste exemplet - bara 6 procent av medborgarna lyfter fram skattefrågan som en viktig fråga, men i medierna får den störst utrymme av alla frågor: 16 procent. Av medieforskningen vet vi att detta med stor sannolikhet leder till att medborgarna påverkas till att tycka att skattefrågan är viktigare än de ansåg tidigare. Den finns en tendens att medborgarnas dagordning närmar sig mediernas.

Detta gynnar de partier som är profilerade och starka i de frågor som står i fokus. När det gäller skatterna alldeles uppenbart den borgerliga alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet. Värt att poängtera är dock att fokuseringen på skattefrågorna naturligtvis starkt har påverkats av de politiska partiernas strategier. Att Socialdemokraterna själva valt att lägga så stort fokus på skattesänkningar för pensionärer var sannolikt ett stort misstag från partiets sida.

De rödgröna har troligen också missgynnats av att uppmärksamheten kring "sjukvården" - dit sjukförsäkringen räknas - varit så liten (de senaste dagarna har detta förvisso ändrats).

Av tabellen framgår också att integrationsfrågan fått mycket mer uppmärksamhet än medborgarna tillmätte den i början av valrörelsen. Detta har otvivelaktigt gynnat Sverigedemokraterna. Detsamma gäller alla spekulationer om att SD kan bli vågmåstare efter valet. SD kommer med all sannolikhet att komma in i Riksdagen imorgon. Till stor del är detta alltså mediernas "förtjänst", även om partiets gräsrotsarbete och framgångsrika internetstrategier inte heller får glömmas bort.

Medievalrörelsen har alltså klart gynnat den borgerliga alliansen i den här valrörelsen, och missgynnat de rödgröna. Detta är en bidragade förklaring till de rödgrönas dåliga opinionsläge, men ingalunda den enda förklaringen. Mitt intryck är att rödgröna gjort en sämre valrörelse än alliansen och att man satsat på fel frågor. Rödgröna borde tidigt ha satsat mycket mer på sjukförsäkringsfrågan och a-kassan, frågor som sätter fokus på alliansens misslyckanden och som ifrågasätter dess regeringsduglighet.

Att man ändå inte gjorde det beror troligen på att Socialdemokraterna var rädda att återigen bli beskrivna som ett "bidragsparti". Den senaste veckans fokus på sjukförsäkringen har dock visat att detta var fel; rödgröna har ägt frågan fullständigt, till följd av alla exempel som uppdagats på hur skoningslöst regelverket kan slå mot svårt sjuka och utsatta människor.

I nästa blogginlägg ska jag diskutera det mest sensationell resultatet i Asps undersökning: Expressens HATCHOCK mot Mona Sahlin.