Välfärdsmyter

Den stridbare ekonomhistorikern Daniel Ankarloo, kollega till mig på Malmö högskola, har givit ut en ny bok: Välfärdsmyter.



Boken är en riktig myth-buster. Ankarloo driver ett annorlunda och fascinerande resonemang kring de ifrågasatta möjligheterna att finansiera framtidens offentliga välfärd. Han övertygar om att det s.k. finanisieringsproblemet - att allt färre yrkesarbetande ska finansiera välfärd för allt fler pensionärer och personer utanför arbetsmarknaden - är kraftigt överdrivet.

Ankarloos bok är en välargumenterad och vass liten debattbok, som dessutom är rappt skriven. Rekommenderas!

Ikväll är det boksläpp på Inkonst i Malmö kl. 19. Daniel Ankarloo presenterar boken, varefter jag fått i uppdrag att kommentera och diskutera.

Ett ljus i det kriminalpolitiska (M)örkret

Moderat kriminal- och narkotikapolitik är vanligtvis en sorglig och kunskapsföraktande historia. I morse skrev jag om justitieminister Beatrice Asks kritik mot Brå, en kritik som sannolikt motiveras av att Brå ifrågasätter och problematiserar den kriminalpolitik som omhuldas av Moderaterna.

Många läsare minns säkert sommarens och höstens debatt om kriminaliseringen av det egna narkotikabruket, där Ask och Maria Larsson (KD) avfärdade Björn Fries och mitt förslag om en utvärdering. Fakta kring hur kriminaliseringen fungerar är nämligen inte relevanta eftersom den förda politikens syfte inte är instrumentellt utan symbolpolitiskt; narkotikan spelar rollen av "den goda fienden", och narkomaner är per definition lagbrytade och omoraliska syndare som ska straffas.

Därför är det enormt uppfriskande att läsa Mattias Svensson intervju med Maria Abrahamsson i dagens Neo. Maria Abrahamsson är en tung moderat politiker. Abrahamsson är dessutom, som Mattias Svensson konstaterar, en fritänkare. Hon ifrågasätter både det ena och det andra i den moderata rätts- och kriminalpolitiken. Bland annat ifrågasätter hon det omoderna nämndemannasystemet:

I alla andra sammanhang så accepterar vi inte en lekman som inte besitter rätt faktakunskap, det räcker att du går till skomakaren eller till hårfrisörskan. Men i domstol, där du till och med kan bli dömd till livstids fängelse, där ska inte denna fackkunskap vara ledande. Den ska blandas upp med något slags allmänt förnuft. Men i det ligger ju också fördomar och okunskap, bristande logiskt tänkande, rasism, ja... allt.

Fast politiker tycker att det är hemskt kul att vara nämndemän. Det är ett statusuppdrag. Och partierna tycker det är ganska bekvämt att kunna placera sina antingen hopplösa eller lojala partiarbetare på en nämndemannaplats.

Om narkotikapolitiken säger hon:

Jag jobbade ju med Gun Hellsvik i 7-8 år och var lika rabiat emot exempelvis sprutbyten som hon. I dag tycker jag att rena sprutor nog ändå är att föredra. Jag är väldigt glad att Stockholms landsting tagit det beslutet, även om Filippa Reinfeldt drev en ren obstruktionspolitik. Gärna också en vårdgaranti för missbrukare, varför inte? Att vara missbrukare är inte att vara brottsling.

När det gäller kriminaliseringen av det egna bruket säger Abrahamsson att hon "tycker det är lite problematisk om jag ska vara ärlig". Hon fortsätter:

Politiskt är det ju ingen levande fråga. Ingen vågar säga att man vill avskaffa kriminaliseringen av eget bruk. Och det är knappt så jag vågar göra det heller. Men diskussionen är på sin plats. Jag säger inte att jag tycker det, men om vi uppfattar missbruk som en sjukdom är det ju snudd på oanständigt att se det som en kriminell handling.

Därefter lyfter Abrahamsson fram Björn Fries och säger att han "lyckades driva rätt många bra saker som narkotikasamordnare", ett uttalande med potential att reta gallfeber på både Beatrice Ask och Maria Larsson.

Läs hela intervjun här. Maria Abrahamsson är en tänkande politiker som vågar omvärdera invanda ståndpunkter - inte bara sitt partis utan även sina egna. Hon är en moderat som kan ta ordet rättssäkerhet i sin mun utan att det låter som en läpparnas bekännelse. Heder åt henne!

Stramare koppel för besvärliga Brå

Min nya krönika i Efter Arbetet (10/12) publiceras även här på bloggen.

Nyligen meddelade justitieminister Beatrice Ask att Statskontoret ska granska kvaliteten på den kriminalstatistik som Brottsförebyggande rådet, Brå, tar fram. ”För att verkligen nå framgång i ambitionen att öka rättsväsendets effektivitet, förbättra dess resultat och därigenom öka människors trygghet krävs också en korrekt bild av verkligheten”, skrev Ask på DN Debatt (22/11).

Beskedet välkomnades av Brå:s generaldirektör Jan Andersson, men det finns skäl att tvivla på att det var hans ärliga reaktion. Jag och många andra har tolkat Asks utspel som att det nu är dags för räfst och rättarting med ännu en misshaglig myndighet. Brå har kritiserats för att inte ha levererat de ”rätta” analyserna, alltså stöd för den skärpta kriminalpolitik som regeringen driver.



Ministerns artikel genomsyras av en föreställning om att det är rättsväsendet som har det avgörande inflytandet över brottslighetens omfattning. Det är rätt enfaldigt. Kriminologerna är visserligen långt ifrån överens om brottslighetens orsaker, men det finns en bred samsyn om att de viktigaste förklaringarna står att finna i människors uppväxt- och levnadsförhållanden samt i andra faktorer på strukturell nivå. Det har Brå ofta påmint om, till bestraffningsivrarnas förtrytelse.

Brå är besvärliga. För några år sedan konstaterade man att det vetenskapliga stödet för kameraövervakning som brottförebyggande åtgärd är svagt. På parkeringsplatser kan många brott förebyggas, visade studier, men det saknas belägg för att kameror på gator och torg är effektivt. Pinsamt för justitieministern, som lyft fram sådan övervakning som en prioriterad åtgärd.

Beatrice Asks idé om att Brå:s statistik bör ge en ”korrekt bild av verkligheten” är märklig, för att inte säga naiv. Statistiken består av en mängd olika sorters data: anmälda brott, dömda brottslingar, återfall i brott och uppgifter från kriminalvården. Till detta kommer självrapport- och offerundersökningar, trygghetsundersökningar och statistik över våldsutsatta personer som tvingats söka sjukvård.

Ingen av dessa källor kan dock ge någon korrekt eller heltäckande bild av den verkliga brottsligheten. Statistiken kan ge viktiga pusselbitar, men tolkningarna försvåras av att data ofta pekar i olika riktningar. Den kraftiga ökningen av polisanmälda misshandelsbrott sedan 1980-talet motsvaras till exempel inte av någon ökning i offerundersökningarna eller sjukvårdsstatistiken. Brå har därför hävdat att det inte är våldet generellt sett som ökat, utan att det snarare är acceptansen för våld som minskat, vilket lett till fler polisanmälningar.

Förmodligen är detta pudelns kärna. Beatrice Ask och andra kriminalpolitiska hökar är övertygade om att brottsligheten ständigt blir värre. Hökarna är missbelåtna över att Brå:s forskare ifrågasätter och problematiserar denna föreställning.

Kommer Brå nu att få sälla sig till de myndigheter som lagts ned för att deras arbete inte passat regeringens galoscher? Djurskyddsmyndigheten och Mobilisering mot narkotika är väl glömda vid det här laget, men många minns fortfarande Arbetslivsinstitutet, som lades ned 2007 och drog en stor del av den svenska arbetslivsforskningen med sig i fallet. Nedläggningen föregicks av en så kallad utvärdering från Statskontoret, ett av de mest bedrövliga beställningsjobb jag skådat.

Nej, jag tror knappast att regeringen tänker lägga ner Brå, åtminstone inte på kort sikt. Det rimmar dåligt med att myndigheten fått en budgetförstärkning inför 2011. Syftet med justitieministerns utspel är snarare signalpolitiskt: Brå-forskarna ska inte vara för säkra. De hör husbondens röst, och känner hur det rycker i kopplet.

Moderat prestige går före narkomaners hälsa

Moderaterna i Stockholms stad förhalar och försenar starten för den planerade sprutbytesverksamheten i staden. Tidigare var det Filippa Reinfeldts landstingsmoderater som förhalade, genom att kräva en återremiss av det förslag som allade övriga partierna i landstingsfullmäktige stod bakom.

Frågan är varför Moderaterna agerar på detta sätt; det kan knappast vara för att man på allvar är osäker över åtgärdens effekter - därtill är den alltför väl utredd. Förmodligen handlar det om prestige och om en inbillning om att moderata kärnväljare förväntar sig denna typ av agerande. Alternativt om ren elakhet.

Dagens Arena skriver, jag uttalar mig.

Läs också Dagens Medicin, Sanna Rayman i Svenska Dagbladet, Expressen, Stefan Nilsson (MP) på DN Debatt,

Välfärdspolitik som ger trygghet för alla enda sättet att möta SD

Sverigedemokraternas framgångar de senaste valen kan inte förklaras av att främlingsfientligheten ökat. Istället hänger de samman med att partiet organiserat sig bättre och lyckats väl med sin väljarmobilisering. Statsvetare har lyft fram faktorer som ökad medieuppmärksamhet, internt upprensningsarbete och de strategier som använts av de etablerade partierna. Själv har jag pekat på betydelsen av att invandringen och integrationen i allt högre grad kommit att framstå som ett samhällsproblem och förknippats med religiös extremism, brottslighet och andra sociala missförhållanden (DN 12/12 2009).

Allt detta är viktiga pusselbitar för att förstå SD:s frammarsch. Men de säger inte så mycket om vilka partiets väljare är eller varför de väljer att rösta på ett högerradikalt, populistiskt och främlingsfientligt parti.

Vi vet sedan tidigare att SD:s väljare på många punkter skiljer sig från de övriga partiernas väljare. Studier av statsvetare vid Göteborgs universitet visar att SD-väljarna har mycket lågt förtroende för politiker. När det gäller kunskaper om politik ligger nivån avsevärt lägre än snittet i befolkningen. De är också mindre politiskt intresserade och har lägre utbildningsnivå.

Enligt SVT:s valundersökning klassificerar sig en klar majoritet av SD:s väljare som arbetare. Partiet är starkare på landsbygden än i städerna. SD-väljarna är också fler bland grupper som finns utanför arbetsmarknaden, som arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionärer. Slutligen är män – särskilt unga män – klart överrepresenterade.

Men varför väljer då dessa personer att rösta på SD? Jag tror att svaret har att göra med social status. Av uppräkningen framgår att det handlar om grupper med låg social status – grupper som förlorat på de senaste decenniernas samhällsutveckling, med stigande ungdomsarbetslöshet, ökade inkomstklyftor och avfolkning av landsbygden.

Den stora invandringen sedan 1980-talet har otvivelaktigt medfört en snabb samhällsomvandling. Sverige, förr ett homogent land i etniskt hänseende, har blivit mångkulturellt. Sådana förändringar leder ofta till att människor ser sin status som hotad.

Ett belysande exempel är sociologen Joseph Gusfields klassiska analys av bakgrunden till det amerikanska rusdrycksförbudet 1920–1933. I Symbolic Crusade (1963) argumenterade Gusfield för att förbudet var ett resultat av konflikter kring social status och invandring.

Nykterhetsivrarna – främst protestanter från medelklassen med måttlighet eller avhållsamhet som en integrerad del av livsstilen – upplevde under 1800-talet att de värden de värnade om kom att devalveras och ifrågasättas i takt med den ökande invandringen. Katolska immigranter, bosatta i de växande urbana områdena, stod för en annan syn på alkohol och på vad som mer allmänt kännetecknade ett respektabelt levnadssätt.

Mot slutet av århundradet, när de tidigare dominerande värderingarna ytterligare hade eroderats, förbyttes nykterhetsrörelsens initiala tolerans och vilja att hjälpa dem som fallit offer för alkoholen i en öppen motvilja mot alkoholisten, som sågs som en dålig människa.

Gusfield betraktade förbudstankens framryckning under decennierna kring det förra sekelskiftet som den protestantiska medelklassens sista desperata försök att försvara sin enhetskultur mot industrialisering, urbanisering och religiös diversifiering. Förbudslagstiftningen symboliserade ett återupprättande, om än tillfälligt, av nykterhetsrörelsens status och normer.

Gusfields analys har tydliga paralleller med dagens svenska situation. Bland SD:s väljare finns otvivelaktigt en grupp individer med grundmurat främlingsfientliga åsikter. Men de flesta tillhör knappast den kategorin. Troligare är att det handlar om människor som upplever att deras status och position i samhället är hotad. Detta leder till skamkänslor, vilket kan få människor att gå till ytterligheter. Sökandet efter förklaringar blir till ett sökande efter syndabockar.

Situationen accentueras av att SD-väljarna i de flesta avseenden tillhör majoritetsbefolkningen. För unga vita män, landsbygdsbor, lågutbildade och förtidspensionärer finns inga mobiliserade intressegrupper och ingen identitetspolitik. Många känner sig därför bortglömda av politikerna. En del av dem protesterar genom att rösta på SD.

Men för dessa väljare är nationalism och främlingsfientlighet knappast någon stark ideologisk drivkraft. Snarare handlar det om en nostalgisk konservatism, om en längtan tillbaka till en tid då idén om folkhemmet var levande och den egna gruppens status var högre.

Om denna analys är riktig står de demokratiska partierna inför en svår uppgift om de vill vinna tillbaka SD:s väljare. Den moralpanik som riktats mot partiet och dess väljare sedan valet är uppenbart kontraproduktiv – sådan självrättfärdig moralism kommer bara att befästa SD:s ställning som etablissemangskritiska ”sanningssägare”.

Åtgärder för att minska utanförskapet i invandrartäta områden riskerar att stärka SD-väljarna i deras uppfattning om att politikerna inte bryr sig om dem, att deras bekymmer är mindre viktiga är ”invandrarnas”. De alltmer desperata försöken att muta den storstadsbaserade medelklassen (”butlers” etc.) är inte heller någon framkomlig väg.

Det som krävs är istället att partierna lyckas formulera en effektiv och modern inkluderingspolitik. En välfärdspolitik som förmår skapa ekonomisk och social trygghet för alla – även för de bortglömda proteströstare som utgör SD:s viktigaste väljargrupper. Lättare sagt än gjort, förvisso, men sannolikt den enda möjliga vägen.

Björn Johnson, statsvetare, Malmö högskola

Denna artikel har bland annat publicerats i Värmlands Folkblad och Smålands-Posten.

Fint som snus?

Artikel i Svenska Dagbladet om snus. Jag uttalar mig och säger att svenska regeringen försöker sitta på två stolar samtidigt. Man måste bestämma sig - är snus en drog eller en handelsvara?

Det kan naturligtvis vara båda, men det rimmar väldigt illa när regeringen försöker få bort EU:s exportförbud och sprida snuset till nya, "snusnaiva" länder, samtidigt som man har som officiellt mål att minska den svenska snuskonsumtionen.

Se även Drugnews.