Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Nya numret av Arena har utkommit, och med det mina kritiska reflektioner kring förra numrets temaartiklar om psykoanalys. Jag blev inbjuden av Arenaredaktören Devrim Mavi att skriva artikeln, efter att jag i en kortare diskussion på hennes Facebookvägg varit kritisk till de aktuella artiklarna. Devrim Mavi svarar i tidskriften. Diana Mulinari - som är huvudföremålet för min kritik - svarar dock inte förrän i nästa nummer. Här nedan följer min artikel - en kommentar till Devrim Mavis svar återfinns på slutet.


Arena nr 1 2011: Tema psykoanalys.

”Detta är en text skriven i affekt” – som Arena-supporter blir jag bedrövad och beklämd av förra numrets temaartiklar om psykoanalys. ”Flum” är ett uttjatat skällsord i den politiska debatten, men sällan har det varit mer träffande än för att beskriva dessa artiklar. Litteraturforskaren Carin Franzén jämför ogenerat alliansregeringens arbetsmarknadspolitik med 1930-talets fascism. Statsvetaren Per-Anders Svärd gör långsökta kopplingar mellan individer som ”kastrerade subjekt” och politiska massrörelser grundade på nationell identifikation.

Genusvetaren [av någon outgrundlig anledning har detta ord bytts mot professor i den tryckta tidskriften] Diana Mulinaris text är den som gör mig mest konfunderad. Jag läser och läser igen, fyra gånger tröskar jag mig igenom texten. Som forskare är jag van vid svåra texter, men det här är obegripligt. Så mycket förstår jag att Mulinari är arg: arg på nyliberalismen, arg på läkemedelsindustrin och arg på den vänster som inte vill se psykoanalysens storhet.

Mulinari skriver att psykoanalysen är ”nödvändig” för vänstern (eller snarare för det ”antirasistiska/feministiska/queer-/vänsterprojektet”, som hon envisas med att referera till). Några argument för varför vänstern nödvändigtvis ska bekänna sig till en viss (pseudo)vetenskaplig teori om själen och det undermedvetna presenteras dock inte. Det finns inte ens några beskrivningar av vad Mulinari menar med psykoanalys.

Det finns mängder av detaljer jag reagerar på. Varför sätter Mulinari ”autistiska barn” inom citattecken? Menar hon att autism inte finns? Vad är ”kollektiv mental hälsa”? Den slentrianmässiga kritiken mot det medicinska perspektivet för tankarna till scientologikyrkans kampanjer mot psykiatrin.

Det som stör mig allra mest är Diana Mulinaris sätt att exkludera de läsare som inte hör till de redan frälsta. Låt mig ta ett konkret exempel. Mulinari skriver att psykoanalysen är grundläggande i hennes förståelse av rasismen. Men stycket där detta utvecklas (sid. 34, första stycket i andra spalten) är så kryptiskt och jargongspäckat att det är omöjligt för mig att avkoda. Vad är ”kolonial amnesi”? Vad innebär ”den sammansatta relationen av åtrå och objekt som reglerar konstituering av rasistiska emotioner”? Och ska den ”radikala kunskap om vilken roll kön och sexualitet spelade och spelar för det koloniala projektet och för konstituering av rasistiska ideologer och praktiker” verkligen anses vara så allmän att den inte behöver utvecklas och förklaras?

Mot slutet av artikeln finns en passage som blir ofrivilligt komisk. Det är när Mulinari kritiserar postmodernister för att förvandla psykoanalysen till ”en akademisk abstraktion där det grundläggande engagemanget för liv och rättvisa försvinner i myriader av ord som betyder mycket lite, men som fungerar som koder för en klubb för inbördes beundran.” Faktum är att det är precis så jag uppfattar hennes egen text.

Mitt syfte är inte bara att raljera. Jag tror att högtravande, namedroppande och dunkla texter som de om psykoanalys är det sista en krisande vänster behöver. Jag blir därför allvarligt oroad när de publiceras i Arena, en tidskrift som aspirerar på att vara Sveriges ledande samhällsmagasin. Det leder inte till någon idéutveckling och underlättar inte vänsterns politiska mobilisering.

Björn Johnson

Devrim Mavis svar i tidskriften gör mig tyvärr inte så mycket klokare, måste jag erkänna. Hon skriver först att psykoanalysen "varit en avgörande del i alla politiska befrielseprojekt under 1990-talet", ett påstående hon dock inte gör några försök att leda i bevis.

Därefter namedroppar hon ett antal kända akademiker med mer eller mindre tydlig koppling till psykoanalys, och avslutar med att hävda att Arenas temanummer "visar på just den relevans psykoanalys har för förståelsen, inte bara av begrepp som förtryck, klass, kön, sexualitet, rasism och så vidare, utan även för vad politik är, och varför vi engagerar oss politiskt."

Men se där är jag oenig. Det är nämligen skillnad på att påstå och att visa. I texterna påstods det att psykoanalysen var viktig (jag rentav nödvändig) för allt det där uppräknade. Något visande såg jag däremot inte till.

Jobbjägaren - arbetslöshet som individproblem

Upprördheten inför premiären på Kanal 5:s nya serie "Jobbjägaren" var stor, inte minst i Aftonbladet, där programmet igår behandlades i tre av tidningen avdelningar.

Ingvar Persson påpekade att det som samhällsanalys är "klent att beskriva massarbetslösheten som ett attitydproblem hos de arbetslösa". Petter Larsson skrev om "uppfostrings-tv för arbetslösa" och "underhållningsmobbning" och menade att "den verkliga tragedin är att samma filosofi i dag är regeringspolitik". Elin Grelsson ansåg att programmet är "den perfekta propagandan för att spä på fördomar kring att arbetslösa är lata, bekväma och att det är deras eget fel att de saknar jobb".

Efter att ha sett drygt halva första programmet kan jag bara konstatera att allt detta var rättvist och riktigt beskrivet. Tilläggas kan att dramaturgin var sällsynt seg - jag pallade inte se klart programmet, och det berodde bara delvis på att jag uppfattade det som ärkecynisk skit. Serien kommer knappast att bli någon långkörare för femman.

Men låt mig också ta en lite mer seriös vinkel på problematiken. Jobbjägaren beskriver alltså långtidsarbetslöshet i första hand som ett attitydproblem hos den anställde. Detta attitydproblem kan lösas med coaching, är tesen. Den filosofin har implicit också legat bakom alliansregeringens sönderkritiserade satsning på jobbcoacher. Den enda positiva effekten av denna satsning tycks vara att ett antal new age-profeter och nyandliga skojare kunnat få jobb - som coacher alltså. Många av dessa skulle otvivelaktigt haft svårt att få jobb på den reguljära arbetsmarknaden, som Johannes Forssberg så riktigt påpekat.

Missförstå mig nu rätt: det är alldeles självklart att attityder kan påverka individers möjligheter att få jobb. Men detta kan inte vara kärnan i problemet. Den typ av attityder vi talar om utvecklas inte i ett vacuum, och de förändras inte särskilt snabbt, inte på samhällsplanet i alla fall.

Attityder, självkänsla, utbildning, alternativ, nätverk och alla andra individfaktorer som påverkar chansen att få ett jobb samspelar med situationen på arbetsmarknaden och med arbetsmarknadspolitiken. Det är i dessa mer strukturella omständigheter vi måste söka orsakerna till den ökade långtidsarbetslösheten.

Låt mig ta ett konkret exempel, som jag ofta tar upp när jag föreläser om sjukfrånvaro. På 1970-talet fanns en metadonprogram i Uppsala, som tog emot opiatberoende narkomaner från hela landet. Det handlade om mycket hårt belastade personer, de flesta hade använt droger sedan tonåren och varit tunga narkomaner i fem, tio år, ibland längre än så. Många hade misskött skolan och aldrig skaffat sig någon ordentlig utbildning. Nästan inga hade jobb när de kom in i programmet. Men efter fyra år i behandling hade i genomsnitt mellan 70 och 80 procent av patienterna lyckats skaffa sig sysselsättning - riktiga jobb eller studier (andelen som studerade var cirka 10 procent).

Idag finns motsvarande behandling (metadon- eller buprenorfinbehandling) spridd över hela landet. Kraven för att få hjälp har sänkts, vilket innebär att de som tas in i programmen i genomsnitt är betydligt mindre tungt belastade än 70-talets metadonpatienter. Trots det är det idag bara runt 30 procent av patienterna som har sysselsättning - resten har försörjningsstöd, sjukpenning, förtidspension eller försörjs av närstående.

Ingen ska försöka inbilla mig att dagens narkomaner är mycket mindre arbetsbenägna eller har sämre attityder till att försörja sig själva än vad 1970-talet narkomaner hade. Skillnaden förklaras istället av situationen på arbetsmarknaden. På 1970-talet existerade nästan ingen arbetslöshet. Det fanns en stor efterfrågan på okvalificerad, outbildad arbetskraft. När metadonpatienterna fick ordning på sina liv var de därför eftertraktade av arbetsgivarna.

Idag är läget helt annorlunda. Vem vill anställa en "gammal narkoman" när det finns legioner av arbetslösa ungdomar som köar för jobb? Förändringarna på arbetsmarknaden slår hårdast mot de svagaste grupperna - lågutbildade, personer med krämpor och sjukdomar, de som aldrig varit etablerade på arbetsmarknaden, människor med missbruksproblem...

Men visst är detta ett individuellt problem också. Resultaten i dagens metadonprogram är sämre än vad de var under 1970-talet - fler fortsätter knarka och missköter sin behandling. Jag är övertygad om att det till stor del beror på att många av dagens patienter inte har något meningsfullt att sysselsätta sig med. Med arbete kan man känna sig behövd, man får tillgång till ett nytt nätverk av drogfria kamrater och man kan skapa sig en identitet och position utanför drogvärlden.

Tillgången till ett meningsfullt arbete är sammantaget av oerhört stor betydelse för individers självkänsla och känsla av sammanhang. Regeringspolitiken borde därför i ökad utsträckning handla om att stimulera fram passande arbeten åt personer som har svårt att göra sig gällande på arbetsmarknaden.

AB Kultur AB Debatt AB Ledare GP Kultur HD Johanna Graf (S) P1 Morgon

Graviditet i narkomanvård

Idag blir det en specialare, tidigare publicerad i tidskriften Jordemodern (jo, det är faktiskt sant - det finns en sådan tidskrift, och jag har publicerat en artikel där). Det rör sig om en kort forskningsöversikt om graviditet i samband med läkemedelsassisterad rehabilitering av opiatberoende (LARO). Graviditet under metadonbehandling eller buprenorfinbehandling, alltså. Referenser inom [hakparenteser] återfinns i referenslista i slutet av artikeln.

LARO har blivit en allt vanligare behandlingsmetod för heroinmissbruk. Omkring en tredjedel av patienterna är kvinnor, varav många är i fertil ålder. Inom medicinsk forskning har metadonbehandling länge ansetts vara ”gold standard” vid behandling av gravida heroinmissbrukare, men under senare år har buprenorfinbehandling (med Subutex eller Suboxone) tillkommit som ett intressant alternativ. Båda behandlingarna är dock kontroversiella, inte minst inom mödrahälsovården och förlossningsvården. Barnmorskor och förlossningspersonal utan erfarenheter av opiatberoende mödrar upprörs ofta över att kvinnorna använt droger under graviditeten. Om de nyfödda sedan uppvisar tecken på opiatabstinens – neonatalt abstinenssyndrom – kan ilskan och ifrågasättandet öka.[1]

Fullständig drogfrihet är naturligtvis att föredra under graviditeten, men erfarenheten visar att detta oftast inte är ett realistiskt mål för kvinnor med opiatberoende – särskilt inte som flertalet av kvinnorna lever i relationer med drogmissbrukande män. [2–3] En stor majoritet bland forskare är därför eniga om att gravida heroinmissbrukare bör behandlas med en långtidsverkande syntetisk opioid.[1, 4]



Det är viktigt att förstå vad alternativet till en graviditet med läkemedelsbehandling innebär. Barn som föds av heroinmissbrukande mödrar har ofta svåra abstinensproblem och låg födelsevikt, och förr om åren var det inte ovanligt att barn dog strax efter födseln.[5] När barnen blir äldre uppvisar de ofta tecken på uppmärksamhetsstörningar och beteendeproblem. Tidigare antog man att problemen var en direkt följd av heroinmissbruket, men numera vet vi att fosterskador av lagliga droger som alkohol och tobak ofta är allvarligare än skadorna av illegala droger.[6–7]

Alkoholmissbruk under graviditet kan leda till fetalt alkoholsyndrom och andra svåra skador på barnet.[2] Rökning är också allvarligt och leder till minskad födelsevikt, vilket har ett starkt samband med andra problem för barnets utveckling. Rökning ökar också risken för plötslig spädbarnsdöd.[7] Vid heroinmissbruk orsakas istället de största problemen av näringsbrist, sömnbrist, infektioner och sociala problem som hänger samman med missbruket.[1–2, 7] Skador orsakas också av att nästan alla heroinmissbrukande kvinnor är storrökare.

LARO har många fördelar jämfört med heroinmissbruk. När det gäller metadonbehandling har forskningen entydigt visat att denna i kombination med adekvat mödravård minskar risken för missfall och för tidiga födslar samt ökar barnens födelsevikt. Behandlingen leder dessutom till ökat deltagande i mödravård, minskad infektionsrisk till följd av intravenöst missbruk samt minskad risk för havandeskapsförgiftning och andra allvarliga komplikationer.[1, 8–9] Ju tidigare modern kommer under vård desto bättre blir utfallet.[9]

LARO är emellertid ingen mirakelbehandling för gravida heroinister, lika lite som för andra opiatmissbrukare. Många patienter har ett visst sidomissbruk, och de allra flesta röker under graviditeten. Ett annat vanligt problem är som redan nämnts neonatalt abstinenssyndrom, NAS, hos de nyfödda. NAS är ett akut tillstånd som ofta kräver medicinsk behandling. Problemet är mindre allvarligt än hos barn till heroinmissbrukande kvinnor, men förekommer ändå hos 60–80 procent av barn till mödrar med metadonbehandling.[9]


Ett nyfött barn med NAS.

NAS brukar debutera ett par dagar efter förlossningen och kan yttra sig i form av andningsproblem, nysningar, gäspningar, feber, kräkningar och diarré. I svåra fall kan NAS orsaka ryckningar eller kramp.[8] Behandlingen kan vara besvärlig och är normalt känslomässigt uppslitande för modern. Eftersom neonatal specialistvård ofta krävs kan NAS också försvåra anknytningen mellan modern och barnet.[9]

Försök att förebygga NAS i metadonbehandling har inte varit framgångsrika. Sena avgiftningar bör undvikas, eftersom de kan leda till svåra stressreaktioner hos fostret, vilket kan framkalla för tidig födsel eller i värsta fall leda till att fostret dör.[8] Behandling som syftar till att gradvis minska dosen har också visat sig ineffektiv, eftersom resultatet i allmänhet blir att patienten återfaller i heroinmissbruk.[2, 9] Vissa forskare anser tvärtom att det kan finnas ett behov av att öka dosen mot slutet av graviditeten, eftersom moderns ämnesomsättning då brukar öka.[1, 10]

När det gäller långtidseffekter på barnen har inga allvarliga sådana kunnat påvisas. I flertalet av de studier som gjorts uppvisar barnen en normal kognitiv utveckling jämfört med likvärdiga grupper av barn som inte utsatts för opiater under fosterstadiet (Jones et al. 1999). En studie av 25 fyraåringar vars mödrar haft metadonbehandling visade till exempel på normal utveckling och en genomsnittlig IQ på 106,5, att jämföra med 106 i en kontrollgrupp.[10] Det finns dock några studier som tyder på att barn som haft mycket svår NAS vid födseln är mindre och har långsammare psykomotorisk utveckling än barn utan NAS.[8]



Forskningen om buprenorfin vid graviditeter är ännu inte så omfattande. Ett antal jämförande studier och små kontrollerade studier har dock visat att preparatet är säkert och effektivt för både mamman och barnet, med lägre förekomst av NAS jämfört med metadon.[3, 11–12]

En av de senaste och mest omfattande studierna är svensk jämförande studie.[3] Den omfattade samtliga barn födda till mödrar med metadonbehandling (1982–2006) respektive buprenorfinbehandling (2001–2006) inom Stockholms läns landsting. Det rörde sig sammantaget om 26 kvinnor och 35 graviditeter med metadon respektive 39 kvinnor och 47 graviditeter med buprenorfin. Studien visade att NAS var betydligt vanligare med metadon: 77,8 procent av barnen till mödrar med metadon hade NAS, och hela 52,8 procent av barnen behövde medicinsk behandling. När det gällde barnen till mödrar med buprenorfin hade 40,4 procent NAS, men endast 14,9 procent så svår att behandling krävdes. Barnen till mödrar med metadon föddes dessutom i genomsnitt en vecka tidigare och vägde 300 gram mindre än barnen till mödrar med buprenorfin. Sammantaget tyder detta på att buprenorfin har klara fördelar jämfört med metadon under graviditet.

Till följd av de bemötandeproblem som kan förekomma inom mödrahälsovården menar många att vården bör ske med specialutbildad personal. Miljön måste under alla omständigheter vara stödjande så att riskerna för modern och barnet minimeras, såväl under graviditeten som efter födseln.[2] Forskning har visat att det bästa är att LARO sker i en enkönad behandlingsmiljö där sjukvård, mödravård och föräldrautbildning finns tillgänglig.[7]

Björn Johnson

Referenser

1. J. Ward, R. P. Mattick & W. Hall, 1998. Methadone Maintenance During Pregnancy, i Ward et al. 1998. Methadone Maintenance Treatment and Other Opioid Replacement Therapies. Amsterdam: Harwood Academic Publishers.

2. A. Wright & J. Walker, 2007. Management of Women Who Use Drugs During Pregnancy, Seminars in Fetal & Neonatal Medicine 12:114–118.

3. J. Kakko, M. Heilig & I. Sarman, 2008a. Buprenorphine and Methadone Treatment of Opiate Dependence During Pregnancy: Comparison of Fetal Growth and Neonatal Outcomes in Two Consecutive Case Series, Drug and Alcohol Dependence 96:69–78.

4. G. Fischer, 2000. Treatment of Opioid Dependence in Pregnant Women, Addiction 95:1141–1144.

5. L. P. Finnegan, 1988. Drug Addiction and Pregnancy. London: Kluwer.

6. K. Kaltenbach, 1996. Exposure to Opiates: Behavioral Outcomes in Preschool and School Aged Children, NIDA Research Monograph 164:230–241.

7. H. E. Jones, 2006. Drug Addiction During Pregnancy: Advanced in Maternal Treatment and Understanding Child Outcomes, Current Directions in Psychological Science 15(3):126–130.

8. H. E. Jones, M. L. Velez, M. E. McCaul & D. S. Svikis, 1999. Special Treatment Issues for Women, i E. C. Strain & M. L. Stitzer (red.), Methadone Treatment for Opioid Dependence. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

9. L. Burns, R. P. Mattick, K. Lim & C. Wallace, 2006. Methadone in Pregnancy: Treatment Retention and Neonatal Outcomes, Addiction 102:264–270.

10. H. S. Joseph, S. Stancliff & J. Langrod, 2000. Methadone Maintenance Treatment (MMT): A Review of Historical and Clinical Issues, The Mount Sinai Journal of Medicine 67 (5–6):347–364.

11. H. E. Jones, R. E. Johnson, D. R. Jasinski, K. E. O’Grady, C. A. Chisholm, R. E. Choo, M. Crocetti, R. Dudas, C. Harrow, M. A. Huestis, L. M. Jansson, M. Lantz, B. M. Lester & L. Milio, 2005. Buprenorphine Versus Methadone in the Treatment of Pregnant Opioid-dependent Patients: Effects on the Neonatal Abstinence Syndrom. Drug and Alcohol Dependence 79(1):1–10.

12. T. Binder & B. Vavrinkova, 2008. Prospectove Randomised Comparative Study of the Effects of Buprenorphine, Methadone and Heroin on the Course of Pregnancy, Birthweight of Newborns, Early Postpartum Adaption and Course of the Neonatal Abstinence Syndrome (NAS) in Women Followed Up in the Outpatient Department, Neuroendocrinological Letters 29(1):80–86.

Läsvärt

Helgen är egentligen ingen bra dag att blogga - trafiken till denna blogg är mindre än hälften av vad den är på en vanlig vardag. Å andra sidan har man ofta tid att skriva lite mer utförliga blogginlägg på helgen. Idag har detta märkts tydligt, flera av mina favoritbloggare har lagt ut höggradigt läsvärda inlägg.

Den danske statsvetaren Jacob Christensen bloggar på engelska. Hans senaste inlägg, The "Danish Strategy", handlar om partistrategier på båda sidor av sundet. I Danmark menar många att Venstre, Danmarks motsvarighet till det svenska Folkpartiet, underlättade för Dansk Folkeparti att bli framgångsrika och rumsrena, genom att föra upp deras frågor på dagordningen. Har motsvarande hänt även i Sverige?, frågar sig Christensen.

Det är känt att Folkpartiet vände sig till Venstre för att hämta inspiration i valet 2002 - resultatet blev språktestkravet, som sannolikt hade en viss del i partiets framgångar i det valet. Men vilka likheter och skillnader finns i övrigt? Det resonerar Christensen kring i sitt inlägg. Och jag har tidigare anknutit till liknande frågor i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Nästa lästips: Zooekologen Patrik Lindenfors driver en ateistisk, religionskritisk blogg som är värd att kika förbi. Ofta är inläggen i kortaste laget i min smak, men man får många goda länktips, inte minst till den amerikanska religionsdebatten. Idag har han ett lite länge inlägg om religionshistorikern Karen Armstrong. Mycket intressant - läs det här.

Slutligen har Johan Nordgren, Drogsociologi.se, lagt ut en utmärkt recension av Johan Kakkos nya bok Heroinberoende (Liber 2011). Som vanligt är det ett genomarbetat inlägg fyllt av intressanta observationer. Jag har också läst Kakkos bok, och instämmer i det mesta Nordgren skriver.

Ett spår som Nordgren tar upp är de etiska problem som kan finnas när man jämför läkemedel med placebo. Johan Kakko och forskningsledaren Markus Heilig fick utstå en del kritik för detta när de publicerade sin första studie av buprenorfinbehandling, som genomfördes i Stockholm kring millennieskiftet. I studien jämförde forskarna ett behandlingsprogram med psykosocial behandling och buprenorfinpreparatet Subutex med ett motsvararde placeboupplägg. 40 heroinmissbrukare lottades in i de respektive alternativen, 20 personer i varje.

Resultaten visade att 75 procent av patienterna i Subutexgruppen stannade kvar i behandlingen i över ett år - och därmed fick mycket bättre liv än de hade i missbruket. I placebogruppen hade däremot samtliga patienter lämnat behandlingen efter drygt 50 dagar. Fyra av dessa personer avled senare under upföljningsperioden av överdoser.


Johan Kakko år 2000,
från en artikel i Aftonbladet
om Subutexstudien.

Kakko och Heilig försvarade dock sitt upplägg med att försöket syftade till att utvärdera och därefter sprida en behandling som tidigare inte funnits. Det evidensbaserade alternativet, metadonbehandling, kunde inte heller erbjudas gruppen, eftersom patienterna inte uppfyllda den tidens hårda krav för att få sådan behandling.

Det tragiska utfallet i kontrollgruppen påminner starkt om resultatet i Lars Gunnes och Leif Grönbladhs välkända metadonstudie, som publicerades 1980. Jag skrev om den studien i min avhandling Policyspridning som översättning och i boken Metadon på liv och död (Studentlitteratur 2005). Jag citerade då en tidningsartikel från den aktuella tiden, "Dömda till döden av principer" av Per Olov Enquist. Jag avslutar detta blogginlägg med att citera ur Enquists artikel och vad jag skrev i anslutning till detta (ur Metadon på liv och död):

Man gjorde ett experiment vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala, ett medicinskt experiment, alls inte i hemlighet, men egentligen ett ganska kontroversiellt försök. Ändå var det hela mycket enkelt, själva förfarandet enkelt, och vad resultatet skulle bli, det visste man i stort sett redan på förhand. Kort sammanfattat: man dömde ett antal unga människor till döden, samt exekverade domen. Inget märkvärdigt kanske, men en smula ovanligt i vårt land.

Så här gick det till. En grupp på 34 grava heroinister, samtliga under 24 år men ändå sedan omkring sju år till synes räddningslöst fast i drogen, hade mot slutet av 70-talet begärt att bli behandlade med metadon. /- - -/ Man beslöt i detta läge att göra ett vetenskapligt experiment med de 34. En halva på 17 personer behandlades med metadon. Den andra hälften fick däremot nej. Av dem skapades en kontrollgrupp, för att ge experimentet vetenskaplig signifikans. Den senare gruppen fick tillgång till samtliga andra behandlingsmetoder, som man ju dock sedan åratal visste var verkningslösa. /- - -/ Resultatet av experimentet blev det väntade. 81 % av den grupp som blev behandlade med metadon blev missbruksfria, kunde återanpassas socialt, har i de flesta fall arbete, och lever. Utfallet för kontrollgruppen, de som fått nej, var också helt normalt och väntat. Kontrollgruppen strök i stort sett med, alltså dog: inte som råttor kanske, men som heroinister.

Allteftersom experimentet fortgick lät ledningen dock en viss överströmning till ja-gruppen ske, förmodligen för att kontrollgruppens ”resultat” blev alltför förfärande /…/ Man överförde alltså några till metadongruppen, där de sedan kom att tillhöra dem som upphörde med missbruket och återanpassades.

Dock återstod efter fyra år åtta personer i kontrollgruppen. Av dem hade en lyckats bli drogfri, två var grava heroinister och satt i fängelse, medan fem var döda.

Man kan alltså säga: experimentet var både tydligt, framgångsrikt, samt vetenskapligt säkerställt; inte så mycket tack vare att metadongruppen klarat sig, utan för att kontrollgruppen strukit med.

Här kan det vara på sin plats att inskjuta att forskarna när den aktuella studien inleddes, i mitten av 1970-talet, hade mycket vaga begrepp om dödligheten bland heroinnarkomaner, eftersom så få tidigare studier gjorts. Man visste inte heller ”sedan åratal” att drogfri narkomanvård var ”verkningslös”. Tvärtom fanns det inom de flesta läger en väl spridd föreställning om att den drogfria narkomanvården var mycket effektiv. Vilket den dock inte var. Åter till Enquist:

Vad är då slutsatserna? Är det att ledaren för detta experiment, professor Gunne /…/ i onödan tagit livet av minst fem unga människor för att ge vetenskaplighet åt sitt försök?

Det är kanske en första slutsats man vill dra, men därför inte nödvändigtvis vare sig en slutgiltig, eller ens särskilt relevant. Experimentet utspelas nämligen i ett politiskt fält och har en infattning. Till den hör att professor Gunne sedan många år för en kamp för tillstånd att få metadonbehandla långt fler grava heroinister. /- - -/ Det intressanta och stötande i professor Gunnes experiment var bland annat att han skapade en kontrollgrupp, vars villkor var den alldeles normala heroinistverkligheten. Kontrollgruppen var så att säga det alldeles normala tillståndet, men experimentsituationen tydliggjorde vad politiska beslut, i vilken riktning de än gick, egentligen betydde /…/ Man kunde statistiskt räkna ut vad ett uteblivet beslut kostade väntekön i form av människoliv.

Det intressanta och ovanliga i professor Gunnes experiment var att han tydliggjorde en redan existerande situation.

En klok sammanfattning. Gunne och Grönbladh hade varit inne på samma spår i sin artikel: ”Om någon vill klandra etiken i denna studie måste han samtidigt hävda att metadonbehandlingen borde få tillåtas växa, även utan den kunskap som erhållits ur föreliggande undersökning”. Det var samma argument Johan Kakko och Markus Heilig använde för att försvara sitt forskningsupplägg.

Jag menar att de forskare som försöker lösa en orimlig vårdpolitisk situation självklart inte ska behöva klandras för detta. De som ska klandras är istället de politiker, tjänstemän och organisationsföreträdare som ansvarat för den svenska narkomanvårdspolitiken.

Uppfriskande personangrepp

Oj, kära läsare, igår var det över 1000 sidvisningar här på bloggen - nytt rekord för en enskild dag, tror jag.

Det var naturligtvis blogginlägget kring Mattias Gardells eventuella ohedederlighet som lockade mest. I sammanhanget diskuterades det livligt, både bland kommentarerna och på twitter, om det var Gardell eller Håkan Lindgren som gjort sig skyldiga till personangrepp. Jag skrev ju i mitt inlägg att Gardell gjort ett "rasande personangrepp" på Lindgren.

Så särskilt rasande var det nog knappast, som några så riktigt påpekade. Men vad de missade var att min formulering var en parafras på det Gardell skrev i sin artikel. (Parafraser som läsarna inte uppmärksammar är naturligtvis misslyckade, så jag tog raskt bort formuleringen "rasande".)

Håkan Lindgrens ursprungliga artkel kan förvisso uppfattas som ett personangrepp - han beskyller ju Gardell för att vara ohederlig. Men personangrepp är inte a priori något negativt, som jag ser det. Tvärtom kan personangrepp vara mycket välmotiverade och uppfriskande. I sin ytterst läsvärda debattsamling Förargelseväckande beteende har statsvetaren Bo Rothstein ett helt kapitel med rubriken personangrepp. Det är det klart mest underhållande kapitlet i boken. Här är för övrigt ett exempel ur min egen fatabur.

Jag tycker att Lindgren höll sig saklig i sin artikel - han angav utförliga skäl för varför han ansåg Gardell vara ohederlig, skäl som Gardell inte ens brydde sig om att bemöta i sin svarsartikel. Det ska bli ytterst spännande att läsa Lindgrens nästa inlaga.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att delge er exempel på ett personangrepp som fick mig att garva rejält, trots att det var jag själv som var måltavlan. Härom veckan riktade jag i ett blogginlägg hård kritik mot genusprofessorn Diana Mulinari. Det personangreppet kan läsas här (av en ren slump råkade jag publicera det på Internationella kvinnodagen). Min kompis Björn Fries länkade det på sin Facebookvägg och kallade det "uppiggande". Vilket fick vänsterpartisten Cecilia Mattsson att brista ut i följande tirad:

Det var bland det mest vidriga jag läst på länge! Pompösa, ointellektuella vita män göre sig icke besvär! Att kalla detta för "uppiggande" är ett lågvattenmärke. Diana Mulinari är en mycket teoretisk och socialt medveten och skolad forskare. Att Björn Johnson, med sin ytterst begränsade kunskap i feministisk och postkolonial vetenskap är patetiskt! [Sic!] Och på 8e mars som fet hälsning från de vita medelklass s-männen :(

När jag påpekade att jag inte brydde mig ett vitten om vilka skällsord Mattsson använde, att jag inte kan rå för att jag är vit och medelklass och att hon gärna fick bemöta mig i sak istället för att råskälla blev svaret: "Jag vet inget om dig, jag uttalar mig bara om din text."

Det var då jag garvade.

För övrigt är jag ingen "S-man", även om jag onekligen är rätt sossig av mig.

Ohederlig Gardell?

Härom veckan publicerade frilansskribenten Håkan Lindgren en mycket intressant artikel i Göteborgs-Posten, där han gick igenom och kritiserade Mattias Gardells bok Islamofobi. Gardells bok har ju fått en hel del goda recensioner, och därför var det spännande att ta del av en välargumenterad kritik.


Mattias Gardell i något daterad version.

Jag uppfattar Lindgrens artikel först och främst som en kritik av Gardells metod - att han arbetar med dubbla måttstockar i sina analyser. Gardell har två ögon, skriver Lindgren, och det ena använder han när han skriver om islam, det ser bara individer. Det andra, som han använder när han skriver om väst, ser bara strukturer. Lindgren får utveckla själv:

Med det ena ögat ser [Gardell] ett antal separata uttalanden och fenomen som inte har något med varandra att göra, och som inte får användas för att karaktärisera muslimer som kollektiv. Om någon bär slöja kan det vara ett uttryck för ”hennes egen tolkning av islam”, påpekar han i sin senaste bok Islamofobi. För det här ögat är den atmosfär av krav och traditioner som omger människor osynlig, det finns inga säkra belägg för att den alls existerar. Med det andra ögat ser han bara osynliga förbindelser.

Ombedd att kommentera bråket på Lars Vilks föreläsning svarade han (UNT 14/5 2010): ”Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritiskt tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet”. Inte ens om jag blundar hårt med valfritt öga kan jag se någon likhet mellan studentkårens ovilja att ta emot judiska flyktingar 1939 och den iranska konstnären Sooreh Heras film, som retade upp publiken på Vilks föreläsning. Men för Gardell hänger allt ihop i en enda lång tradition av islamofobi – en rasistisk ideologi som uppstått helt utan samband med något som muslimer har sagt eller gjort.

Han växlar konsekvent mellan dessa två synsätt – det första, där alla generaliseringar är förbjudna, och det andra, där det är tillåtet att associera från medeltida fördomar om muslimer till amerikansk utrikespolitik, som om det ena var en väsentlig orsak till det andra.

Det här är en oerhört intressant kritik, tycker jag. Som konstruktionistiskt skolad samhällsvetare har jag ofta funderat över de problem som kan uppkomma när forskare "dekonstruerar" vissa fenomen samtidigt som de håller andra konstanta. Det är ofta ett nödvändigt grepp för att göra analyser hanterbara, men samtidigt förenat med en hel del risker.

Några stycken senare utvecklar Lindgren kritiken med några konkreta exempel:

I det ena fallet är kontext extremt viktigt: ”slöjan betyder inte samma sak för alla muslimska kvinnor eller i alla sammanhang”, skriver han i Islamofobi (alla citat i det följande har hämtats ur boken). Den som vill generalisera om vad slöjan ”är” gör sig skyldig till islamofobi. I det andra fallet är kontext inte viktigare än att han kan göra en glidning från 1500-talets Spanien till dagens Sverige. Föreställningen om fienden som gömmer sitt sanna ansikte bakom en lismande mask var ”drivande i den spanska inkvisitionens tortyrförhör med judar”, får vi veta. I nästa mening har detta ”kommit att bli en bärande tanke hos ledande ’terrorismforskare’” i Sverige.

Lindgrens artikel är sammanfattningsvis ett hårt men sakfokuserat angrepp på Gardell som forskare och författare. Exakt hur välunderbyggd kritiken är vet jag inte, eftersom jag inte haft tillfälle att läsa Islamofobi. Men man får en antydan genom Mattias Gardells svar, som publicerades i GP igår.

Jag blev rätt förvånad när jag läste det, måste jag erkänna. Gardell gör sig inte direkt något omak med att bemöta Lindgren i sak. Istället är hans artikel ett personangrepp, späckat med insinuationer kring detaljer som tagits ur sitt sammanhang eller som skruvats hårt för att passa in i Gardells tankeschema.

Gardell börjar svaret med att beskriva den diskriminering och de hot och våldshandlingar som många svenska muslimer utsätts för. Mycket upprörande, utan tvekan, men rimligen inte något som har med Lindgrens metodmässiga kritik att göra. Sen konkluderar han:

Dessa händelser är ett konkret, om än osedvanligt oanständigt, uttryck för den framväxande antimuslimska teori och praktik jag undersöker i min senaste studie, Islamofobi, vilket föranledde Håkan Lindgren att i en stort uppslagen artikel i GP (4/3) formulera ett rasande angrepp - inte mot dessa hatbrott eller mot den islamofobi de ger uttryck för, utan mot mig som person.

Gardell anser uppenbarligen att Lindgren borde ha skrivit en helt annan artikel, mer i linje med Gardells egen mission. Vem som är mest fallen åt personangrepp blir i alla fall snabbt glasklart: det är Gardell. Lindgrens kritik i sak bemöter han inte med ett ord.

Om Gardells svar är representativt också för hans forskargärning så blir jag inte direkt sugen på att läsa hans bok.

Moralpanik med Siewert Öholm

Siewert Öholm är förmodligen det närmaste vi kommer den amerikanska religiösa avgrundshögern i Sverige. Siewert Öholm står för det mesta jag tycker illa om: nattstånden värdekonservatism, religiös dogmatism och utpräglat homohat. 2003 kritiserade han SVT för att Jonas Gardell och Mark Levengood ledde den svenska melodifestivalen. Öholm menade att SVT "lagt sig platt för homolobbyn" och att festivalen blivit en "manifestation för paret Gardells läggning som spottar publiken hånfullt i ansiktet". Jag undrar just vem det var som spottade.



Det Siewert Öholm är allra mest känd för är förmodligen hans osvikliga tendenser till moralpanik. Det är många i min generation som minns Öholms enorma upprördhet över hårdrockbandet W.A.S.P. på 1980-talet, ett band vars namn Öholm nämnde med tydlig avsmak (och det sämsta engelska uttal världen skådat).



För den som vill hitta exempel på Siewert Öholms moraliserande är det inte svårt, det är bara att googla runt en stund, så dyker debattinläggen upp. Igår hade han ett närmast självparodierande inlägg i Expressen, där han "textanalyserade" och ondgjorde sig över låtarna i årets melodifestival ("homolobbyn", ni vet). Denna vidriga tävling syftar uppenbarligen till att förleda ungdomen till dans, sex och annan omoral, tycker Öholm. Melodifestivalen är, kort sagt, ett "superkommersialiserat cirkussällskap med ideologiska ambitioner". "Det räcker att granska festivalens sångtexter för att inse att SVT har tappat greppet", skriver Öholm.

Och sen, mina vänner, så börjar han "textanalysen".

När samtliga 32 bidrag spelats upp fick glamrockarna i The Ark i den fjärde deltävlingen knyta samman säcken, och de gjorde det med sin "Breaking up with God". Låten är dessutom avsedd att bli bandets allra sista teveframträdande, vilket gjorde budskapet från den ideologiskt mycket medvetne Ola Salo än mer centralt med sin skarpa udd mot Gud.

När The Ark i texten vill göra slut med såväl Gud som djävul tvingas de snart inse att det inte alls är lika lätt att göra sig av med Guds motpart. Budskap där Gud avsätts och ersätts med att "dance the night away" får sin spegelbild i framför allt de två förhandsfavoriterna till slutsegern, Dannys "In the club" och Erik Saades "Popular". Den förra är väl mest larvig i sitt extremt torftiga tuggande av texten "In the club, the club, oh-oh". Men bakom ligger samma filosofi. Det är på klubben, i discodansen, som livets hela mening ligger. Men vad är kvar när klubben och puben stänger?

Sen fortsätter det på samma sätt en stund till. För en sekulär, liberal läsare är det rena humorfesten! Och ännu roligare blir det när jag föreställer mig hur värdekonservativa gubbstruttar som Roland Poirier Martinsson och Göran Skytte sitter hemma och hummar instämmande åt Öholms debila moraliserande (ni minns väl Martinssons och Skyttes artiklar om analsex?).

Men för att bli lite mer allvarlig en stund. Om någon vill läsa akademiska analyser av moralpaniker kan jag rekommendera de två främsta klassikerna på området. Stanley Cohens Folk Devils and Moral Panics är en analys av medierapporteringen och samhällets reaktioner på de "kravaller" mellan ungdomsgängen mods och rockers som utspelade sig på brittiska badorter under några år på 1960-talet. Cohen menar att kravallerna var ett starkt uppförstorat problem, som främst drevs på av mediernas bevakning. Det var faktiskt Cohen som myntade uttrycket moralpanik, som senare letat sig in i vardagsspråket. Där har det blivit synonymt med överdrivna och stereotypa reaktioner på nya kulturfenomen – allt som oftast relaterade till olika ungdomsgrupper – som på ett eller annat sätt upplevs som hot mot etablerade samhällsnormer.

Den andra klassikern är Erich Goode och Nachman Ben-Yehudas Moral Panics - The Social Construction of Deviance, som redovisar ett stort antal exempel på moralpaniker, från 1600-talets häxbränningar till den amerikanska crackpaniken på 1980-talet. Goode och Ben-Yehuda går också igenom vad som driver panikerna, hur olika moralentreprenörer agerar och hur medielogiken fungerar. Två mycket läsvärda böcker, och ett perspektiv som är en livsviktig motvikt till de fenomen som drivs på av personer som Siewert Öholm.

Aftonbladets knarkbilder

Min nya krönika i Efter Arbetet, som denna vecka även publiceras på Second Opinion.

Härom veckan publicerade Aftonbladet (26/2) ett antal mycket närgångna ”mugshots”, polisbilder av människor med tungt narkotikamissbruk. Det är förfärliga bilder. Personerna är trasiga, såriga och slitna, ”tandlösa, med sönderklösta ansikten och tovigt, stripigt hår” som tidningen skriver.

Texten är klassisk skrämselpropaganda, där grundtesen är att droger kan förstöra livet för vem som helst. Börjar du med cannabis riskerar du att sluta som de här människorna, är budskapet. Aftonbladet citerar den amerikanska polis, vicesheriff Bret King, som sammanställt bilderna. Han säger sig vilja visa ungdomar att ”alla de här människorna började med cannabis. De kastade sig inte bara direkt in i ett heroinmissbruk.”

Ur ett etiskt perspektiv finns det starka skäl att ifrågasätta Aftonbladets publicering. Tidningen visar människor som mår mycket dåligt, fotograferade i tvångsmässiga situationer. Vi får inte veta vad de gjort, men med kännedom om det amerikanska rättsväsendet finns det goda skäl att anta att de flesta av dem gripits för någon form av narkotikabrott. Med tanke på det väldokumenterade samband som finns mellan tungt missbruk och psykisk ohälsa kan vi utgå från att flera av personerna inte är psykiskt friska. Eftersom bilderna tagits under flera års tid är några säkert döda idag.

Hade den svenska polisen offentliggjort bilder av det här slaget hade det varit olagligt. Det hade dessutom varit pressetiskt otänkbart att någon tidning skulle publicera bilderna. Enligt de svenska pressetiska reglerna får kränkande namn- eller bildpubliceringar bara ske om det kan motiveras med ett uppenbart allmänintresse.

Uppenbarligen anser inte Aftonbladet att dessa regler bör tillämpas på utländska medborgare. Att något allmänintresse skulle föreligga är uteslutet. Publiceringarna motiveras snarare av journalistiskt effektsökeri och en osund dragning åt det socialpornografiska. Det är ett cyniskt utnyttjande av svaga och utsatta människor.

Själva artikeln är osaklig och missvisande. Varken polisen som uttalar sig eller tidningen har rimligen någon aning om hur de aktuella personerna började sina drogkarriärer. Men den simpla förklaringsmodell som lanseras – den klassiska inkörsportshypotesen – har blivit grundligt avfärdad i forskningen. Vi vet nu att det bara är en liten minoritet av dem som testar cannabis – runt en på tjugo – som blir beroende av drogen.

Studier visar också att tungt missbruk inte är något som drabbar ”vem som helst” som experimenterar med droger. De som drabbas är främst personer som socialt och biologiskt sett har hög sårbarhet. Dåliga familjeförhållanden, erfarenheter av övergrepp, misslyckanden i skolan och låg självkänsla är några av riskfaktorerna. Neuropsykiatrisk problematik hör också till bilden, liksom samhälleliga riskfaktorer som arbetslöshet, fattigdom och segregation. Den vanföreställning som vicesheriff King och Aftonbladet ger uttryck för har visserligen varit vanlig i den svenska narkotikadebatten, men är icke desto mindre genomfalsk.

Det går inte heller att motivera publiceringen med att den fyller ett avskräckande och drogförebyggande syfte. Skrämselpropaganda, sakfel och överdrifter var länge dominerande inslag i samhällets ”informationskampanjer” om narkotika, men forskningen har tydligt visat att detta inte fungerar. Skrämselpropaganda kan till och med vara kontraproduktiv, genom att den skapar onödig ångest och oro hos föräldrar.

Aftonbladets publicering är därför på alla sätt ett övertramp, värt att fördöma.

Björn Johnson

Intellektuella bedragare

1996 lyckades den amerikanske fysikern Alan Sokal få en påhittad och helt nonsensartad artikel publicerad i Social Text, en tidskrift för postmoderna kulturstudier. Efter att tidskriften utkommit avslöjade Sokal själv bluffen, som bland annat syftade till att kritisera vad Sokal uppfattade som en alltför långtgående kunskapsteoretisk relativism inom delar av humaniora och samhällsvetenskap. Sokal ville också parodiera vissa postmoderna akademikers missbruk av naturvetenskaplig terminologi. Det hela blev snart känt som Sokalaffären.

Något år senare utgav Sokal tillsammans med den belgiske fysikern och vetenskapsteoretikern Jean Bricmont boken Fashionable Nonsense, med undertiteln Postmodern Intellectuals Abuse of Science, där de båda författarna begick lustmord på ett stort antal postmoderna storheter. Boken är rolig och deprimerande i lika grad, när den tar heder och ära av pseudointellektuella, högtravande flumputtar som Jacques Lacan, Julia Kristeva och Gilles Deleuze. Boken finns även publicerad under titeln Intellectual Impostures (Intellektuella bedragare), vilket är lika träffande som originaltiteln.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser Arenas tema om psykoanalys, där ett antal svenska postmoderna akademiker publicerar fullkomligt obegripliga texter fulla av namedropping och begreppsonani (tyvärr inte på nätet). Den mest kända av författarna är Diana Mulinari, professor i genusvetenskap i Lund.

Jag har blivit ombedd av Arena att skriva en kort debattartikel där jag utvecklar min kritik, så jag ska inte föregripa denna här. Kort sammanfattat går kritiken ut på att de aktuella texterna, och i synnerhet Mulinaris text, är helt obegripliga även för en hyfsat beläst disputerad samhällsvetare som jag själv. De riktar sig till en liten skara av närmast sörjande och är knappast något ett samhällsmagasin med självaktning bör befatta sig med.

Att Diana Mulinaris problem inte stannar vid obegriplighet blir jag varse när jag läser Efter Arbetet, den utmärkta Malmöbaserade veckotidning där jag själv brukar medverka som krönikör varje månad. I senaste numret finns ett samtal mellan tre generationer feminister, där Mulinari får representera den mellersta.

Det känns som en rätt misslyckad publicering av Efter Arbetet, men samtidigt belysande för några av vänsterfeminismens problem: sekterism och frasradikalism. Tyvärr finns inte samtalet på nätet, men jag tar mig friheten att citera några passager. Det hela börjar med att den yngsta feministen, Matilda Svärdén, öppnar diskussionen:

Även överklasskvinnorna är välkomna i demonstrationståget. Oavsett om man är en arbetarkvinna eller medelklass så är man fortfarande förtryckt. Vi måste hitta allianser mellan kvinnor.

Detta citat är rätt intressant, för uppenbarligen utgår Svärdén från att alla kvinnor per automatik är förtryckta, bara för att de är just kvinnor. Men hon blir omedelbart satt på plats av genusprofessorn, som resolut sätter ner foten:

Det håller jag verkligen inte med. Jag är öppen för all typ av samverkan men det måste vara inom ramen för ett socialistiskt feministiskt samarbete. Jag marscherar inte för att borgerliga kvinnor ska ha pigor. De vill montera ner välfärden, det oroar mig.

Läs det citatet en gång till. Mulinari "är öppen för all typ av samverkan men det måste vara inom ramen för ett socialistiskt feministiskt samarbete". Det var precis den typen av synsätt som gjorde Fi:s första tid i offentligheten till ett offentligt gräl.

Mulinari fortsätter lite senare med att undervisa Svärdén och den tredje kvinnan, 82-åriga fd Grupp 8-aktivisten Mary Andersson, om feminismens historia:

Historiskt har kvinnor varit socialdemokratiskt eller socialistiskt inspirerade, det ska understrykas. Rätten till abort är en grundläggande rättighet som vi fick 1971, det är inte så länge sedan. Kvinnorörelsen har också kämpat för erkännande av ensamstående mammor och homosexuella föräldrar.

Wow, vilken selektiv historieskrivning! Men det är klart, om man startar feminismens historia med 68-rörelsens feminism så har självklart vänstern dominerat. Mindre enögda bedömare spårar dock feminismen till 1700-talet, till författare som Mary Wollstonecraft. Sen kom den första vågens feminism från 1800-talets liberalism, till exempel John Stuart Mill, och suffragetterna som krävde rösträtt för kvinnor. Jag är ingalunda någon expert på feminismens historia, men att Mulinaris beskrivning är felaktig är inte svårt att se.

Mulinaris tendens till historierevisionism blir tydlig även senare i samtalet. Kvinnorna kommer in på feministernas pacifism, varvid Matilda Svärdén deklarerar att hon inte vill skicka trupper till Afghanistan eftersom hon "håller helt med om kopplingen mellan manlig makt och våld". Diana Mulinari blir nöjd över detta, men vill koppla diskussionen till kolonialismen.

Jag vill tillägga att vi inte ska glömma att Europa har ett kolonialt förflutet. Hela idén med att vita män ska befria ickevita kvinnor från ickevita män, det har varit grunden för det koloniala projektet.

Grunden alltså, singularis. Jag lämnar detta befängda påstående okommenterat.

Uppdate: Niklas Hellgren skriver mycket intressant om psykoanalystexterna i Arena på sin blogg. Texten rekommenderas!

Några kommentarer om Stoltenbergutvalget

Förra året presenterade det så kallade Stoltenbergutvalget en rapport om Norges narkotikapolitik. Stoltenbergutvalget leddes av Thorvald Stoltenberg, diplomat, tidigare minister och dessutom far till statsministern Jens Stoltenberg.

Intressant i sammanhanget är också att familjen Stoltenberg har erfarenheter av narkotikamissbruk i familjen - en av Thorvald Stoltenbergs döttrar, Nini Stoltenberg, har varit heroinmissbrukare, och har dessutom som brukarföreträdare varit mycket engagerad i den norska narkotikapolitiska debatten, där hon förespråkat harm reduction.

Den nedanstående kommentaren om Stoltenbergsutvalgets olika förslag kommer publiceras i den kommande numret av NAT, Nordisk alkohol- och narkotikatidskrift.



Stoltenbergutvalgets rapport är intressant läsning. Ur ett svenskt perspektiv är det slående hur lika de norska och de svenska problembeskrivningarna är. Särskilt påfallande är det när det gäller vårdfrågorna. De problem som tas upp av Stoltenbergutvalget - nackdelarna med ett delat huvudmannaskap, det fragmenterade vårdutbudet och de långa väntetiderna i vården - är problem som också behandlas av den svenska Missbruksutredningen, som lämnar sin slutrapport under våren 2011. Den svenska tvångsvårdslagstiftningen behandlas också av Missbruksutredningen, som väntas presentera förslag som anknyter till Stoltenbergutvalgets idé om harmoniserad lagstiftning.

En annan allmän reflektion rör de förändringar som skett i den nordiska narkotikadebatten under det senaste decenniet. 1985 beskrev Nils Christie och Kettil Bruun narkotikan som en ”god fiende” och narkotikaproblemet som ett sätt för konservativa krafter att avleda uppmärksamheten från verkliga samhällsproblem som arbetslöshet, fattigdom och maktlöshet. Till skillnad från alkoholen och tobaken är narkotikan inte kopplad till några legitima industriella intressen. Den är därför effektiv som syndabock och för att uppbåda moralisk panik.

Till viss del är denna beskrivning nog fortfarande giltig, men den måste modifieras på viktiga punkter. Intrycket från den norska debatten är att media ofta tagit ställning för narkotikamissbrukarna. Christies och Bruuns ”goda fiende” har därigenom fått en annan karaktär, och missbrukarna har blivit offer snarare än skurkar.

Förbudsmodellen står alltjämt stark i de nordiska länderna, men den kompletteras numera med inslag av harm reduction. Den finske statsvetaren Tuukka Tammi (2007), som studerat införandet av olika harm reduction-åtgärder i Finland, menar att detta inte inneburit någon förskjutning i riktning mot en mer liberal narkotikapolitik. Istället framstår sträng narkotikakontroll kombinerat med harm reduction som ett nytt ”dubbelspårigt paradigm” i narkotikapolitiken.

Tammis beskrivning stämmer väl in på den utveckling som hittills ägt rum i Norge. I Finland och Norge har harm reduction-åtgärder motiverats ur ett folkhälsoperspektiv. Förändringarna – där den kraftiga utbyggnaden av underhållsbehandling för opiatmissbrukare framstår som den viktigaste – hänger samman med evidenstänkandets och det medicinska paradigmets allt starkare ställning på missbruksområdet.

Medikaliseringstendenserna är tydliga även i Sverige. Missbruksutredningen diskuterar möjligheten att flytta huvudansvaret för den svenska missbrukarvården, från kommunernas socialtjänst till sjukvården, samt att placera all tvångsvård inom den psykiatriska vårdlagstiftningen.

Vissa av Stoltenbergutvalgets förslag har rejäl politisk sprängkraft. Att inleda ett försök med heroinförskrivning är förmodligen det mest kontroversiella förslaget. Det märks både genom att frågan ägnas ett oproportionerligt stort utrymme i rapporten och genom den oenighet som funnits bland utvalgets medlemmar. Ett annat kontroversiellt förslag är att efter portugisisk förebild införa alternativa, icke-straffrättsliga påföljder för bruk och innehav av narkotika. Om detta genomfördes vore det i praktiken liktydigt med en partiell avkriminalisering.

Att Stoltenbergutvalget faktiskt lanserar förslag av den här typen är ett tydligt tecken på att man kommit längre än Sverige på vägen mot det ”dubbelspåriga paradigm” som Tammi talar om. Om förslagen genomfördes vore de kanske till och med ett steg mot en mer uttalad harm reduction-modell. En liknande utveckling i Sverige är fullkomligt otänkbar i dagsläget. När jag och den tidigare svenska narkotikasamordnaren Björn Fries härom året föreslog att det svenska förbudet mot narkotikakonsumtion skulle utvärderas avfärdades vi omedelbart som drogliberaler av justitieministern, moderaten Beatrice Ask.

De olika förslag som bygger på inrättandet av en ny typ av mottagningscentraler över hela Norge – tvärprofessionella MO-centraler – är rent organisatoriskt de mest genomgripande i rapporten. Från norskt håll har det påpekats att sådana centraler skulle bli mycket kostsamma och dessutom vara oförenliga med den befintliga organisationen är naturligtvis tungt vägande invändningar. Jag vill komplettera med två andra invändningar:

Som jag uppfattar MO-centralerna innebär de att själva narkotikamissbruket skulle bli den huvudsakliga sorterings- eller kategoriseringsprincipen vid missbruksrelaterade problem, oavsett om narkotikan är huvudproblemet för den enskilde eller om det är andra problem (av medicinsk, social eller psykosocial karaktär) som dominerar. Risken med en sådan kategorisering har beskrivits väl av den svenska författaren Lo Kauppi (2007). Kauppi skriver om hur hennes problem med ätstörningar hanterades som ett missbruksproblem av de sociala myndigheterna, trots att det i grunden handlade om att hon tog amfetamin för att kunna hålla sig ”smal och snygg”. När Kauppi till sist fick kvalificerad hjälp för ätstörningarna upphörde även missbruket.

En annan risk med MO-centralerna är att de ska hantera klienter med väldigt olika problem och narkotikakarriärer. Enligt rapporten tycks Stoltenbergutvalget mena att centralerna ska ta emot alla kategorier av narkotikamissbrukare, från ungdomar med begynnande narkotikaproblem till tunga heroinister i metadonbehandling. Dessutom ska de ha en samordnande roll för fängelsedömda narkomaner. Man kan fråga sig om det är lämpligt att sammanföra dessa olika klientgrupper på samma plats, och om det verkligen är hanterbart i praktiken.

Björn Johnson

Referenser

Christie, Nils & Bruun, Kettil (1985). Den gode fiende. Oslo: Universitetsforlaget.

Kauppi, Lo (2007). Bergsprängardottern som exploderade. Stockholm: Norstedts.

Tammi, Tuukka (2007) Medicalizing Prohibition. Helsingfors: Stakes.

Läsvärt: Drogsociologi

Jag har tidigare tipsat om Johan Nordgrens extremt läsvärda blogg Drogsociologi. Den uppdateras ganska sporadiskt, men inläggen är alltid mycket genomarbetade och intressanta.

Det senaste är en analys av ett "informationsmaterial" om narkotika, Boken om Knark och sånt, med kopplingar till scientologikyrkan. Johan Nordgrens perspektiv är nästan alltid hypersociologiskt, i ordent mest positiva bemärkelse.

Läs och sprid - Drogsociologi förtjänar en stor läsekrets.