onsdag 16 mars 2011

Ohederlig Gardell?

Härom veckan publicerade frilansskribenten Håkan Lindgren en mycket intressant artikel i Göteborgs-Posten, där han gick igenom och kritiserade Mattias Gardells bok Islamofobi. Gardells bok har ju fått en hel del goda recensioner, och därför var det spännande att ta del av en välargumenterad kritik.


Mattias Gardell i något daterad version.

Jag uppfattar Lindgrens artikel först och främst som en kritik av Gardells metod - att han arbetar med dubbla måttstockar i sina analyser. Gardell har två ögon, skriver Lindgren, och det ena använder han när han skriver om islam, det ser bara individer. Det andra, som han använder när han skriver om väst, ser bara strukturer. Lindgren får utveckla själv:
Med det ena ögat ser [Gardell] ett antal separata uttalanden och fenomen som inte har något med varandra att göra, och som inte får användas för att karaktärisera muslimer som kollektiv. Om någon bär slöja kan det vara ett uttryck för ”hennes egen tolkning av islam”, påpekar han i sin senaste bok Islamofobi. För det här ögat är den atmosfär av krav och traditioner som omger människor osynlig, det finns inga säkra belägg för att den alls existerar. Med det andra ögat ser han bara osynliga förbindelser.

Ombedd att kommentera bråket på Lars Vilks föreläsning svarade han (UNT 14/5 2010): ”Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritiskt tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet”. Inte ens om jag blundar hårt med valfritt öga kan jag se någon likhet mellan studentkårens ovilja att ta emot judiska flyktingar 1939 och den iranska konstnären Sooreh Heras film, som retade upp publiken på Vilks föreläsning. Men för Gardell hänger allt ihop i en enda lång tradition av islamofobi – en rasistisk ideologi som uppstått helt utan samband med något som muslimer har sagt eller gjort.

Han växlar konsekvent mellan dessa två synsätt – det första, där alla generaliseringar är förbjudna, och det andra, där det är tillåtet att associera från medeltida fördomar om muslimer till amerikansk utrikespolitik, som om det ena var en väsentlig orsak till det andra.
Det här är en oerhört intressant kritik, tycker jag. Som konstruktionistiskt skolad samhällsvetare har jag ofta funderat över de problem som kan uppkomma när forskare "dekonstruerar" vissa fenomen samtidigt som de håller andra konstanta. Det är ofta ett nödvändigt grepp för att göra analyser hanterbara, men samtidigt förenat med en hel del risker.

Några stycken senare utvecklar Lindgren kritiken med några konkreta exempel:
I det ena fallet är kontext extremt viktigt: ”slöjan betyder inte samma sak för alla muslimska kvinnor eller i alla sammanhang”, skriver han i Islamofobi (alla citat i det följande har hämtats ur boken). Den som vill generalisera om vad slöjan ”är” gör sig skyldig till islamofobi. I det andra fallet är kontext inte viktigare än att han kan göra en glidning från 1500-talets Spanien till dagens Sverige. Föreställningen om fienden som gömmer sitt sanna ansikte bakom en lismande mask var ”drivande i den spanska inkvisitionens tortyrförhör med judar”, får vi veta. I nästa mening har detta ”kommit att bli en bärande tanke hos ledande ’terrorismforskare’” i Sverige.
Lindgrens artikel är sammanfattningsvis ett hårt men sakfokuserat angrepp på Gardell som forskare och författare. Exakt hur välunderbyggd kritiken är vet jag inte, eftersom jag inte haft tillfälle att läsa Islamofobi. Men man får en antydan genom Mattias Gardells svar, som publicerades i GP igår.

Jag blev rätt förvånad när jag läste det, måste jag erkänna. Gardell gör sig inte direkt något omak med att bemöta Lindgren i sak. Istället är hans artikel ett personangrepp, späckat med insinuationer kring detaljer som tagits ur sitt sammanhang eller som skruvats hårt för att passa in i Gardells tankeschema.

Gardell börjar svaret med att beskriva den diskriminering och de hot och våldshandlingar som många svenska muslimer utsätts för. Mycket upprörande, utan tvekan, men rimligen inte något som har med Lindgrens metodmässiga kritik att göra. Sen konkluderar han:
Dessa händelser är ett konkret, om än osedvanligt oanständigt, uttryck för den framväxande antimuslimska teori och praktik jag undersöker i min senaste studie, Islamofobi, vilket föranledde Håkan Lindgren att i en stort uppslagen artikel i GP (4/3) formulera ett rasande angrepp - inte mot dessa hatbrott eller mot den islamofobi de ger uttryck för, utan mot mig som person.
Gardell anser uppenbarligen att Lindgren borde ha skrivit en helt annan artikel, mer i linje med Gardells egen mission. Vem som är mest fallen åt personangrepp blir i alla fall snabbt glasklart: det är Gardell. Lindgrens kritik i sak bemöter han inte med ett ord.

Om Gardells svar är representativt också för hans forskargärning så blir jag inte direkt sugen på att läsa hans bok.

23 kommentarer:

Svante sa...

Svaret finns här:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.573822--lindgren-har-inte-forstatt-amnet-

Peter sa...

Gardell kommenterar visserligen inte den "dubbla måttstock" han anklagas för att ha, men jag tycker att han sätter fingret på det centrala problemet med Lindgrens artikel: Lindgren vill egentligen att Gardells bok ska handla om något annat än den faktiskt handlar om.

Man kan inte direkt klandra Gardell för att tolka Lindgrens artikel som ett personangrepp, heller. Artikeln slår ju tidigt fast att Gardell är en "ohederlig debattör", och innehåller bland annat följande:

"Gardell vill inte hjälpa läsare som är okunniga om den muslimska världen att se ett komplext sammanhang klarare, han vill göra begreppen suddigare, tills vi inte kan se någon skillnad på islamism och demokrati."

"Gardell skriver så försiktigt och undvikande som om han hade investerat sina pensionspengar i ett auktoritärt och patriarkalt islam."

"Professor Gardell är mycket skicklig i det han gör, men han verkar ha hamnat på fel fakultet: hans verkliga ämne är nog inte religionshistoria, utan retorik. Visst finns det hatiska fördomar om muslimer, men Gardell gör sitt bästa för att dölja att fiendskapen mellan islam och Väst har underblåsts från båda håll."


Frågan om hur befogad kritik av islam kan skiljas från islamofobi är förstås viktig, och man kan väl önska att Gardell gått in på frågan i sin artikel. Men kanske gör han det i sin bok, vad vet jag?


I det första citatet du lyfter fram antyder för övrigt Lindgren att det är Sooreh Heras film, inte Lars Vilks, som är föremål för Gardells kritik. Men är det verkligen så lämpligt att bortse från Vilks själv i sammanhanget, med tanke på hans offentliga image och uttalanden om islam? Det är att blanda bort korten, i min mening, och bidrar inte heller till någon fruktbar diskussion om vad som är islamofobi och inte.

Stardust sa...

De citat du lyfter fram uppfattar jag som kritik i sak. Att hävda att någon argumenterar ohederligt och sen visa varför man hävdar det är inte ett personangrepp. Det är kritik som måste bemötas, vilket ju Gardell inte alls gör.

Tack för länken, nu inlagd!

Kalle P sa...

Om "de problem som kan uppkomma när forskare 'dekonstruerar' vissa fenomen samtidigt som de håller andra konstanta" - har du någon favoritreferens på denna punkt? Själv är jag ett fan av Bruno Latours "Why has critique run out of steam", som ju pekar på nämnda inkonsekvens, men har du några andra bra exempel på samma argumentation?

Peter sa...

Det är sant att det inte är personangrepp i den meningen att den angriper Gardell direkt som privatperson. Men att vara ohederlig är inte ett metodologiskt misstag, det är en personlig hållning, även om det är inom forskningen den visar sig.

Det må _också_ vara kritik i sak, men det är en kritik som är starkt insinuant. I det första citatet får man intrycket av att sammanblandningen av islamism och demokrati är Gardells direkta syfte. Det andra citatet antyder att Gardell har ett personligt intresse i patriarkal islamism (det är visserligen en metafor, men valet av metafor antyder också något). Det tredje citatet är en hånfullt gliring mot Gardells akademiska position som dessutom låter förstå att Gardell medvetet vill grumla vår föreståelse av problematiken.

Och för övrigt kallade du Gardells svar för ett obalanserat personangrepp - men där angriper han Lindgrens förståelse av ämnet, samt Lindgrens egna insinuationer om Gardells sympatier.

Peter sa...

Om man hårdrar saken, kan man dra följande slutsats:

Lindgren fokuserar helst på att patriarkal islamism är ett problem, och på att kritik mot denna orättvist kallas för islamofobi. Han ställer indirekt frågan om inte muslimer faktiskt har gjort något för att förtjäna kritik.

Gardell verkar istället vilja rikta sökarljuset mot den konkreta främlingsfientlighet som i praktiken drabbar muslimer, och på att man inte bör se islam som en monolitisk enhet och muslimer som extremismens företrädare - vilket han menar är vanligt i dagens debatt.

Det skulle inte behöva vara så polariserat, men det blir det lätt i debatter, och båda debattörerna har del i skulden för detta. Det är dock Lindgren som sätter tonen i det här fallet, och det gör han genom att ignorera Gardells huvudsakliga poäng och misstänkliggöra honom för att agera i den patriarkala islamismens sak. Den metodologiska fråga som väcks i samband med detta hamnar tyvärr i skymundan.

Det kanske är dags att läsa Gardells bok och bilda sig en mer välgrundad uppfattning...

Jacob sa...

Lindgren anser uppenbarligen att Gardell borde ha skrivit en helt annan bok, mer i linje med Lindgrens egen mission.

Stardust sa...

@Peter Du gör en helt annan läsning av Lindgrens artikel än jag gör. Jag uppfattar det som att han främst irriteras av Gardell oförmåga att se nyanserna i den svenska debatten, och att han klumpar ihop vitt skilda fenomen i samma "islamofobiska" sörja (vilket ju även är vad Andreas Malm har beskyllts för). De exempel Lindgren tar upp stödjer min tolkning, tycker jag.

Stardust sa...

@Kalle P: Den mest klassiska referensen är nog Steve Woolgar & Dorothy Pawluchs artikel "Ontological Gerrymandering", publicerad i Social Problem 1985. Men jag tycker att de skjuter bredvid målet. Jag tar upp denna diskussion i min bok "Kampen om sjukfrånvaron".

Stardust sa...

@Peter. Du skriver: "Lindgren fokuserar helst på att patriarkal islamism är ett problem, och på att kritik mot denna orättvist kallas för islamofobi. Han ställer indirekt frågan om inte muslimer faktiskt har gjort något för att förtjäna kritik."

Du måste läsa betydligt mer mellan än på raderna för att komma fram till den slutsatsen. Indirekta läsningar är som bekant rätt vanskliga, ju mer indirekta desto vanskligare. Jag kan inte se att Lindgrens budskap syftar till att kritisera islam - det syftar till att kritisera Gardell och hans debattstil.

Kalle P sa...

Ah - tackar - keep up the good akademikerbloggare-work!

Hjalmar sa...

Låt mig inleda med att slå fast att det finns all anledning att diskutera Gardells begrepp om "en islamofobisk kunskapsregim". Men det är inte vad Lindgren gör. Lindgren uttrycker mycket tydligt att han tycker att islamofobi apriori måste läsas mot en bakgrund av vad muslimer gör. Det menar jag vore mycket olyckligt. Islamofobi behöver inte ha något alls att göra med islam, precis som antisemitism inte relaterar till judendomen på något relevant sätt. Kärnan i Gardells kritik är ju därmed träffande och gäller ju den centrala punkten när det gäller diskussionens politiska sammanhang.

Gardells böcker kan förvisso fortfarande vara usla, men Lindgrens ansats är onekligen sämre.

Peter sa...

Ja, vi läser uppenbarligen både Lindgren och Gardell något olika. Nu när jag läser om Lindgrens artikel måste jag medge att jag reducerat hans budskap på ett orättvist sätt.

Men samtidigt som Lindgren ställer en angelägen fråga om Gardells retorik, släpper han pusselbitar till en alternativ tolkning av "konflikten mellan islam och Väst": islamofobin beror delvis på vad "muslimer har sagt eller gjort", problemet med islam är "muslimernas egen rädsla för ett antiauktoritärt islam", frågor om terrorism och sharia är det första läsaren förväntas undra över osv. Det kanske inte är samma islam han och Gardell skriver om?

Jag vet inte hur han skulle ha skrivit istället för att undvika den sedvanliga polariseringen. Gardells lämnar också en hel del övrigt att önska, men jag vidhåller att han har rätt att känna sig påhoppad av Lindgren.

Hjalmar sa...

Jag hamnar tydligen efter Peter hela tiden här, men det här citatet (som han hänvisar till) skriver väl PÅ raderna att det finns rationella skäl till islamofobi "Visst finns det hatiska fördomar om muslimer, men Gardell gör sitt bästa för att dölja att fiendskapen mellan islam och Väst har underblåsts från båda håll." Det låter precis som någon som vill urskulda arabisk antisemitism med att Israel ju har begått övergrepp mot palestinier. Att Lindgren dessutom ger sitt eget bidrag till det huntingtonska uppdelandet av väst och islam bidrar inte till att hans kritik av Gardells begrepp blir vidare relevant. Det är för övrigt inte något som sker mellan raderna och Gardell är väldigt saklig och korrekt i sitt bemötande av det.

Stardust sa...

Ja, vi läser uppenbarligen Lindgren och Gardell på helt olika sätt. Själv läste jag främst med mina samhällsvetenskapliga metodglasögon, vilket nog framgår av mitt blogginlägg. Det är fint att du kan se att du kanske inte var helt rättvis mot Lindgren, Peter. Jag tror faktiskt att den läsning du först gjorde var något slentrianmässig, och grundad i att du sympatiserar med Gardells politiska syften med hans bok (det kan jag också göra, åtminstone delvis).

@Hjalmar: Vad är det mer specifikt du tycker är fel i det citatet du tar upp, och hur får du det till att Lindgren skulle hävda att det finns rationella skäl till islamofobi? Någon sådan innebörd kan jag inte finna i citatet!

Peter sa...

Jag skrev ett långt svar som tillintetgjordes av Google.

Kortversion: Ja, du har delvis rätt i detta med mina sympatier. Men det handlar också om vilket samhälls- och debattklimat som utgör fonden för Lindgrens och Gardells diskussion. Jag tror generellt att "islamfrågan" har fått orimligt stora proportioner. Det är förstås önskvärt att alla som vill det goda är balanserade, tydliga och retoriskt hederliga, men det är i sin tur inte bara en akademisk fråga om metod, utan en fråga om vad vi alls ska betrakta som problem.

Stardust sa...

@Peter, du har naturligtvis rätt i att det finns ett debattklimat som fungerar som fond för denna diskussion. Jag tycker dock att det är väldigt olyckligt när debattörer läser in en massa saker i artiklar som inte finns där. Man kanske inte kan tro det, givet mina rallarsvingar här på bloggen på sistone, men min princip är att lämna "the benefit of a doubt" och inte göra de elakaste läsningarna varje gång jag läser meningsmotståndare eller debattörer som argumenterar utifrån ett för mig ovant perspektiv. Svårt, men välgörande för diskussionen om man lyckas. Annars är risken stor att mindre hårdhudade personer skräms bort från debatterna.

Det du skriver om vad vi betraktar som problem och inte håller jag helhjärtat med om. "Problemdefiniering" heter detta på samhällsvetarprosa, och det är min viktigaste forskningsinriktning. Min senaste bok, Kampen om sjukfrånvaron, är en studie av hur sjukfrånvaroproblemet definierats genom året och hur dess framgångar på dagordningen skiftat.

Här är en artikel jag skrev härom året, som också anknyter till detta perspektiv, applicerat på SD och "invandringsproblemet".

http://www.dn.se/debatt/ledande-politiker-har-naiv-syn-pa-sverigedemokraterna

pytternasmamma sa...

Nu är det inte så att jag väljer sida för någon part, men då jag systematiskt tror på rättvist bemötande måste jag ställa en fråga. Hade det inte känts relevant att läsa Gardells bok, för att få förstahandsreflektera över den, istället för att "välja sida" redan innan detta? Med att välja sida menar jag inte i fråga om islamofobi, utan för att på ett mer neutralt sett kunna göra en objektiv bedömning som ej baseras på andras upplevelser?

Fast, debatten i sig, som följt ditt inlägg, är iofs trevligt att läsa det med-

pytternasmamma sa...

Men jag är inte samhällsvetare, bara undersköterska. Utan högre examen.

Vill tillägga att jag likväl älskar ditt sätt att uttrycka dig på!

Stardust sa...

Tackar :-)

Jovisst borde jag ha läst boken, men jag har inte hunnit. Jag tycker dock att man kommer rätt långt bara genom att läsa de båda debattartiklarna.

Som jag skriver, Gardells testuggande sätt att bemöta kritiken gjorde mig mindre nyfiken än jag var innan. Knappast den effekt han eftersträvade, med tanke på att jag borde tillhöra den primära målruppen (politiskt till vänster om mitten och enormt samhällsintresserad).

pytternasmamma sa...

Kan i och för sig förstå det, min reaktion blev den motsatta. Jag känner nu ett behov av att läsa boken, dels pga Lindgren såväl som Gardell, dels pga ditt inlägg. Kunskap är alltid makt, och jag kan inte på något vis komma med några argument för tillfället vilket känns vemodigt :)

Jo, din "politiskt till vänster om mitten" läste jag. :)


Tackar för upplysandet om en blogg värd att läsa.

ddayperspective sa...

Gardell är så ensidigt osaklig ifråga om islam och muslimer att det må betraktas som ett herrans under att han fortfarande tillåts inneha en professur... MEN i PK-Sverige tycks ju väldigt otroliga saker vara möjliga - än så länge...

För mig existerar han inte längre och fler borde behandla honom så.

pelz sa...

Fobi er en diagnose. den innebærer at den som har diagnosen har en sterk, panikkarted frykt for fenomener som folk flest ikke frykter så sterkt. Klaustrofobi er ett eksempel. Mange tror at dette er frykt for små rom, men det er det selvfølgelig ikke.
Det er en frykt for å bli innelåst i, eller berøvet muligheten for å komme ut av, små rom. Heisfobi er en annen fobi: Igjen: Det er ikke heisen i seg selv man er redd for, men at den skal falle ned, eventuelt gå i lås, stoppe mellom etasjene osv.
Poenget er at det finnes rasjonelle årsaker for fobier. Problemet er at disse årsakene, statistisk sett, er såpass sjeldent virksomme at folk flest nøyer seg med å føle svakt ubehag der noen altså får panikk. Disse noen, altså fobikerne, trenger hjelp og terapi. Å innføre et slikt begrep i Islamdebatten er selvfølgelig meningsløst og har ingen produktiv effekt utover å stemple meningsmotstandere som utilregnelige. Det er en ren retorisk trope som kun tjener den som søker makt gjennom språk, og ikke erkjennelse gjennom språk. Derfor blir det allerede i utgangspunktet vanskelig å ta Gardell på alvor. Han plasserer seg sammen med dem som synes å tro at Islam er en rasebetegnelse.