torsdag 29 december 2011

Hannes Råstams mästerskap

Inom kort utkommer Fallet Thomas Quick, Hannes Råstams mycket efterlängtade sammanfattning av den största svenska rättsskandalen genom tiderna. Inför boksläppet vill jag rekommendera Råstams debatt med Gubb-Jan Stigson, från Grävseminariet 2010. Det är en enormt imponerande uppvisning Råstam står för. Han får Gubb-Jan Stigson att framstå som en riktig stolle.

tisdag 27 december 2011

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 4.

Här följer tredje delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3.

Relationen mellan fenomen och samhällsproblem
Som jag redan berört intresserar sig forskningen om problemdefiniering primärt för den process som leder till att vissa fenomen kommer att uppfattas som samhällsproblem, medan andra inte gör det. Problemdefinieringsforskare ifrågasätter föreställningen att det finns ett klart samband mellan ett fenomen – exempelvis att människor är sjukskrivna från sina arbeten – och de problembilder som förekommer om detta fenomen. Detta betyder inte nödvändigtvis att man ifrågasätter fenomenets existens eller avfärdar frågor som rör orsaksförhållanden, prevention och förslag på åtgärder. Många forskare har dock en tämligen kritisk grundinställning till de fenomen de intresserar sig för. Ett exempel är Stanley Cohens välkända analys av kravallerna mellan mods och rockers på engelska badorter under 1960-talet, ett fenomen som då uppfattades som ett stort samhällsproblem. Cohen avfärdade problemet som ett uttryck för ”moralpanik” – ett ord han själv myntade – förorsakad av den överdrivna medierapporteringen.

Andra forskare menar att frågor om fenomens existens och orsaker inte är speciellt intressanta om man vill studera problemdefiniering – oavsett om fenomenen är verkliga eller inte så är samhällsproblemen verkliga, i den meningen att de får konkreta politiska konsekvenser.

Inom den internationella vetenskapliga diskussionen har det funnits en omfattande debatt om i vilken mån det är möjligt och önskvärt att bedöma om de problemdefinitioner som förs fram har fog för sig eller inte. Många forskare har varnat för att forskare riskerar att själva bli deltagare i problemdefinieringsprocesserna om de ägnar sig åt den typen av bedömningar.

Min egen inställning – som jag ska argumentera mer utförligt för i kapitel 8 – är att det under vissa förutsättningar går att skilja mellan ”rimliga” och ”orimliga” problemdefinitioner. Jag menar dessutom att det är en angelägen uppgift för forskningen att försöka sig på den typen av värderingar. Om en orimlig uppfattning om ett visst samhällsproblem blir rådande kan det leda till att icke-optimala, och i värsta fall skadliga, policyåtgärder genomförs. Den här boken avslutas därför med ett försök att resonera kring vilket stöd de dominerande problemdefinitionerna på sjukförsäkringsområdet har haft i forskningen om sjukfrånvaron som fenomen.

Undersökningens syfte och frågeställningar
Syftet med den här boken är att undersöka hur den svenska sjukfrånvaron definierats som samhällsproblem, hur dessa problemdefinitioner har förändrats från 1990-talet till idag samt vilka konsekvenser detta fått i policyhänseende. Jag utgår från tre breda frågeställningar.

1) Hur har debatten om sjukförsäkringen och sjukfrånvaron förts under perioden från mitten av 1990-talet till idag?

2) Vilken betydelse har debatten haft för sjukförsäkringssystemets utveckling?

3) Hur rimliga är de problemdefinitioner som dominerat i debatten?

Avstampet för de första två frågeställningarna tar jag i en översiktlig redogörelse för det svenska sjukförsäkringssystemets framväxt, från sent 1800-tal till tidigt 1990-tal. Sjukfrånvarodebatten under åren 1995–1999 beskrivs därefter relativt kortfattat, varefter fokus ligger på perioden 2000–2005. Detta var nämligen de år då debatten var som mest omfattande och striden om hur problemet skulle definieras stod som hårdast. När det gäller åren från 2006 till nutid fokuserar jag huvudsakligen på de policyförändringar som följt sedan den borgerliga alliansregeringens valseger 2006. För att besvara den tredje frågeställningen jämförs sjukfrånvarodebattens dominerande problemdefinitioner med centrala empiriska resultat ur den omfattande forskningen om sjukfrånvaron som fenomen.

Sjukfrånvaroproblemet under 2000-talet har varit ett komplext och mångfacetterat fenomen. Definitionsprocessen ägde rum på en mängd olika arenor samtidigt och samlade ett stort antal aktörer. Att göra en uttömmande redogörelse för en så omfattande process är inte möjligt. Man måste göra val och avgränsningar, välja vilka arenor och aktörer som ska fokuseras.

Jag har valt att studera sjukfrånvaroproblemet i den allmänna debatten, som ett medialt och rikspolitiskt fenomen. Det beror främst på att jag är intresserad av relationen mellan problemdefiniering och politiskt beslutsfattande; för att kunna studera denna relation på sjukfrånvaroområdet bör den rikspolitiska debatten stå i fokus, eftersom det är på den nivån de mest betydelsefulla policybesluten fattas. Medierna fungerar i det sammanhanget både som en arena för problemdefiniering och som en aktör i processen. I undersökningen fokuserar jag i första hand på arenafunktionen, men jag kommer även att uppmärksamma mediernas roll som aktörer.

Jag vill för tydlighetens skull betona att den här boken inte är tänkt som någon uppvisning i statsvetenskaplig eller sociologisk problemdefinieringsteori. Med undantag för resonemanget om möjligheterna att värdera olika problemdefinitioner har jag inga teoretiska ambitioner med boken, vare sig när det gäller teoriutveckling eller hypotesprövning. Precis som med min förra bok Metadon på liv och död, som beskrev de narkotikapolitiska konflikterna kring metadonbehandling och skadelindrande åtgärder i Sverige, så handlar det snarare om modern socialpolitisk historia, där teorin fungerar som ett raster och ett tolkningsschema.

I första hand är detta alltså en empirisk undersökning om det gångna decenniets sjukfrånvarodebatt. Min ambition är dock också att boken ska kunna fungera som kurslitteratur och som ett inlägg i själva debatten. Boken vänder sig till sjukskrivna, politiker, fack- och arbetsgivarrepresentanter, forskare, studenter, journalister och till alla andra som har ett intresse av frågor som rör sjukfrånvaron, socialförsäkringarna och den svenska välfärdsstatens utveckling.

Fortsättning följer inom kort.

torsdag 22 december 2011

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 3.

Här följer tredje delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2.

Problemdefinieringens konsekvenser
Exemplet med Feministiskt initiativ lyfter fram en central aspekt av fenomenet problemdefiniering, nämligen att det i allmänhet rör sig om en politisk process där skilda och ibland oförenliga intressen kämpar om att få gehör för sina respektive uppfattningar. Olika grupper lyfter fram olika problem, tolkar givna problem på olika sätt, för fram olika förklaringar till problemen och lanserar olika åtgärdsförslag.

Fi gjorde misstaget att tro att de skulle kunna styra hur Susanne Lindes sjukskrivning skulle uppfattas, men det visade sig vara en ödesdiger missräkning. Istället för den diskussion man hade hoppats på – en diskussion om kvinnors utsatta roll i arbetslivet, stora ansvar i familjelivet och svårigheter att komma tillbaka till arbetet efter sjukskrivning – fick man en debatt om vad sjukförsäkringen får respektive inte får användas till. Ur ett sådant perspektiv framstod Linde inte som en representant för utsatta men kämpande kvinnor, utan som en person som utnyttjade sin sjukskrivning för att kunna arbeta partipolitiskt – eller i värsta fall som en offentlig parasit och bidragsbedragare.

Fi:s styrelse var naturligtvis inte ovetande om den sjukfrånvarodebatt som hade förts de senaste åren. Man visste mycket väl att de långtidssjukskrivna hade blivit en alltmer ifrågasatt grupp. Skälet till att Fi ändå ville lyfta fram sjukfrånvaron var att man ansåg att de sjukskrivna kvinnorna – och särskilt de kvinnor som var utbrända eller hade andra så kallade vaga diagnoser – var en orättvist behandlad grupp. Man ansåg säkerligen också – även om det ännu inte fanns något färdigt politiskt program – att sjukfrånvaroproblemet borde hanteras på ett annat sätt än vad staten hittills hade gjort. Man ansåg, kort sagt, att sjukfrånvaroproblemet borde definieras annorlunda.

Huvudskälet till att Fi och andra aktörer på den politiska scenen ägnar sig åt problemdefiniering är i grunden samma skäl som gör att statsvetare, sociologer och andra forskare intresserar sig för fenomenet: problemdefiniering får konsekvenser. För Susanne Lindes del handlade det om mycket påtagliga konsekvenser, vilket vi redan noterat. Hon fick stå vid skampålen i medierna, hennes sjukpenning minskades och hennes politiska engagemang kom av sig.

På ett mer generellt plan kan man tänka sig många olika sorters konsekvenser, men två typer är särskilt intressanta ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv: attitydpåverkan och effekter på policynivå. När det gäller det förstnämnda så kan exempelvis låg tilltro till hur andra människor utnyttjar socialförsäkringssystemet främja ökad misstänksamhet och social kontroll. Att sjukfrånvaron kring 2005 alltmer hade kommit att uppfattas som ett överutnyttjandeproblem ledde till misstro mot och stigmatisering av långtidssjukskrivna. Det var detta som var bakgrunden till de reaktioner som drabbade Susanne Linde.

Man kan också tänka sig andra typer av attitydpåverkan; om legitimiteten för social-försäkringarna minskar kan detta göra människor mer benägna att fuska, eftersom ”alla andra” ändå gör det. Sjukfrånvaron skulle därmed kunna öka ytterligare och en social fälla – att låg tillit i samhället leder till minskat samarbete och social kapital – skulle riskera att uppstå. Den här typen av konsekvenser är mycket spännande, men ligger lite utanför undersökningens fokus.

Problemdefiniering kan emellertid även få effekter för det politiska systemet och för policyutvecklingen. Att något uppfattas som ett samhällsproblem innebär närmast per automatik att offentliga insatser efterfrågas. Hur problemet uppfattas påverkar i det sammanhanget både vilka åtgärder som betraktades som möjliga och vilka aktörer som ses som legitima deltagare i den fortsatta processen. Problemdefiniering påverkar därigenom den auktoritativa värdefördelningen i samhället – vem som får vad, när och hur, för att återanvända en känd formulering av statsvetaren Harold Laswell.

Det är denna typ av konsekvenser som har analyserats av de flesta som forskat om problemdefiniering, och det är också sådana konsekvenser som kommer att stå i fokus i den här boken. Faktum är att det var relationen mellan problemdefiniering, politiska beslut och policyförändringar som ursprungligen väckte mitt intresse för sjukfrånvarofrågan. Jag ska beskriva relationen mer i detalj i kapitel 3.

Till nästa del.

onsdag 21 december 2011

Stämpelklocka på dagis

För någon vecka sedan föreslog Kristdemokraterna (KD) att statens skulle bidra med stimulansmedel för att införa elektronisk in- och utcheckning i förskolan.

Stämpelklocka på dagis alltså.



Förslaget presenterades dels som ett sätt att minska belastningen på förskolorna, dels som ett slags rättvisereform: föräldrar ska bara behöva betala för den tid de verkligen har barnen på dagis. Så här skrev man på SvD Brännpunkt:
Fördelarna är flera. Kommunen och förskolan får bättre koll på verksamheten och kan planera den bättre när de kan se exakt vilka barn som varit närvarande vilka tider. Ytterligare en fördel är att man kan koppla avgiften som föräldrarna betalar till faktiskt nyttjad tid. Det är rimligt att man betalar i relation till hur mycket barnomsorg man nyttjar. Om det lönar sig att hämta tidigt är det sannolikt fler som gör det, vilket kan minska trycket på förskolan och ge barnen kortare arbetsdagar.
Förslaget har avfärdats av flertalet kommentatorer och tolkats som ännu ett sätt för KD att föra fram konservativa familjeideal. De föräldrar som har sina barn länge på förskolan gör enligt KD ett dåligt val, och det gäller därför för politikerna att skapa drivkrafter så att föräldrarna kan välja bättre. Johannes Forssberg formulerade det vasst på Expressens ledarsida:
Att nu hela 83 procent av Sveriges 1-5 åringar går på förskola beror enligt Kristdemokraternas familjepolitiska grupp på att "föräldrar matats med uppfattningen att de är otillräckliga för sina små barn". Det är en spännande teori, som för tankarna till skräckfilm. Att människor hjärntvättas till att mot sin egentliga vilja lämna ifrån sig barnen till Stora Stygga Dagis. Men förklaringen är, hemskt ledsen kristdemokrater, mycket enklare: Folk gillar verkligen förskolan.
Förslaget har också kritiserats för att ha orättvisa fördelningspolitiska effekter. Forssberg igen:
Välbeställda föräldrar som ordnar barnhämtning med RUT-avdrag, eller har flexibla arbetstider, kan då få någon extra hundralapp som knappast är värd krånglet. Ensamstående mödrar som inte kan komma ifrån tvingas betala extra och får dessutom ett skamstraff genom att pekas ut som dåliga föräldrar.
Själv vill jag komplettera kritiken med en forskningsbaserad reflektion. Alla, både KD och förslagets kritiker, verkar utgå från att in- och utcheckning skulle leda till minskat dagisutnyttjande. Men det är inte alls så säkert. En en studie som blev mycket omtalad när den kom för tio år sedan, "A Fine Is A Price", redovisadeUri Gneezy (Israel) och Aldo Rustichini (Nederländerna) effekterna av ett system med "böter" för föräldrar som hämtade sina barn för sent från förskolan.

Utgångspunkten för studien var att många föräldrar kom en smula för sent när de skulle hämta barnen. Frågan var om man kunde förhindra detta oskick genom att införa en mindre avgift för dessa föräldrar. Forskarna kunde dock visa att resultatet blev det omvända: andelen föräldrar som hämtade för sent ökade som en följd av bötessystemet.

Resultatet kan tolkas som att det initialt finns sociala normer som säger att man inte ska ha barnen för länge på dagis (alla som har barn i förskoleåldern vet vad jag menar). Denna norm verkar återhållande på dagisutnyttjandet och gör att många föräldrar försöker hämta så tidigt som möjligt. De sena föräldrarna är "normbrytare".

När bötessystemet infördes innebar det att normsystemet förändrades. Det blev plötsligt en acceptabel möjlighet att komma för sent - man betalade ju för det! "A Fine Is A Price", bötesbeloppet är den kostnad man betalar för att få hämta senare.

Utifrån Gneezys och Rustichinis studie är det inte alls säkert att KD:s förslag skulle leda till minskat dagisutnyttjande. Kanske skulle det snarare få motsatt effekt?

tisdag 20 december 2011

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 2.

Här följer andra delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Första delen kan läsas här.



Forskningsproblemet

Problemdefiniering
Sjukfrånvaron har varit en av de mest kontroversiella frågorna i den svenska välfärdspolitiska debatten under 2000-talet. ”Den galopperande sjukfrånvaron” diskuterades intensivt i medierna och betraktades som ett av de allra allvarligaste samhällsproblemen i landet. På bara några år, från 1998 till 2003, fördubblades sjukfrånvaron. Det noterades att Sverige hade upp till tre gånger så hög sjukfrånvaro som vissa andra västeuropeiska länder och att statens utgifter för ohälsan låg i nivå med kostnaderna för hela hälso- och sjukvården. I takt med att antalet sjukdagar vände nedåt igen förlorade frågan visserligen lite av sin sprängkraft, men sjukfrånvaron ses än idag som en central politisk fråga.

De flesta som deltagit i debatten har varit överens om att den höga sjukfrånvaron bör betraktas som ett viktigt samhällsproblem, men det har funnits en hög grad av oenighet om vilken typ av problem det har rört sig om, vilka problemets orsaker har varit och vad som bör göras åt det. Som nämndes ovan [del 1] har striden framför allt stått mellan de som velat betrakta sjukfrånvaron som en arbetsmiljö- och ohälsofråga och de som sett den som ett överutnyttjandeproblem. Sådana oenigheter kan kallas ”rivaliserande problemdefinitioner”, och det finns forskning som studerar deras uttryck, orsaker och konsekvenser. I boken tar jag avstamp i denna forskning, i syfte att beskriva och analysera utvecklingen i sjukfrånvarofrågan.

Utgångspunkten för forskningen om problemdefiniering är att samhällsproblem inte är objektiva, lättidentifierade företeelser som existerar oberoende av de samhälleliga uppfattningar vi har om dem. Världen är förvisso full av olyckliga omständigheter, men alla dessa omständigheter uppfattas inte som problem, än mindre som samhällsproblem. Samhällsproblem kan därför betraktas som ett slags sociala konstruktioner – de upptäcks och blir till politiska frågor som en följd av ett socialt skeende, en ”problemdefinieringsprocess”. Trots att den svenska sjukfrånvaron enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar till och med var högre under slutet av 1980-talet än i början av 2000-talet var det stor skillnad på hur allvarligt problemet ansågs vara och hur mycket uppmärksamhet det fick i medierna och i den politiska debatten. Bedömningen av sjukfrånvarons betydelse som samhällsproblem kan alltså inte sättas i någon självklar relation till dess storlek.

Med hjälp av ”dagordningsteorin”, en teori som kartlägger masskommunikationens betydelse för allmänhetens föreställningar om olika samhällsfrågor, har samhällsforskare kunnat demonstrera att sådana frågor som diskuteras i medierna och den offentliga debatten normalt också blir de som allmänheten anser vara de viktigaste. ”Nyhetsmediernas dagordningsfunktion innebär att de påverkar hur viktig en fråga blir och huruvida ett större antal människor verkligen anser det mödan värt att ha en åsikt om en fråga”, som medieforskaren Maxwell McCombs uttryckt det.

Överfört till sjukfrånvaroområdet betyder detta att om medierna har en omfattande rapportering om sjukfrånvaron så kommer också medborgarna att uppfatta sjukfrånvaron som en viktig samhällsfråga. Det sker en överföring av samhällsfrågor från en dagordning – mediernas – till en annan – medborgarnas.

Den här överföringen gäller även i mer kvalificerade avseenden, såtillvida att mediernas också tenderar att påverka hur människor uppfattar olika frågor. Om den allmänna debatten om sjukfrånvaron ändrar fokus – till exempel genom att medierna i mindre utsträckning framställer sjukfrånvaro som ett ohälsoproblem och i större utsträckning som ett resultat av fusk och överutnyttjande – så kommer liknande tendenser även att kunna märkas i samhället.

Till nästa del.

lördag 17 december 2011

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 1.

Under julen publicerar jag kapitel 1 ur Kampen om sjukfrånvaron som följetong. Här följer första delen. Hela boken kan beställas via nätbokhandeln, exempelvis Bokus eller Adlibris.



Del 1. Vådan av att välja fel profilfråga

Ryktet om att Gudrun Schyman var på väg att starta ett feministiskt parti hade cirkulerat en längre tid, så när hon måndagen den 4 april 2005 kallade till presskonferens var intresset från journalistkåren massivt.

Det var fem spända och förväntansfulla kvinnor som mötte medieuppbådet. Förutom den tidigare vänsterledaren var det Tiina Rosenberg, Sofia Karlsson, Monica Amante och Susanne Linde, alla ganska okända personer, och oprövade i partipolitiska sammanhang. De representerade styrelsen för Feministiskt initiativ, Fi, som den nya föreningen hette. Fi var ännu inte ett parti, men alla förstod naturligtvis att syftet med organisationen var att ställa upp i riksdagsvalet i september 2006.

Något partiprogram fanns inte, men väl ett antal profilfrågor. De fem kvinnorna skulle personifiera dessa frågor, och samtidigt visa på den ideologiska spännvidden i den feministiska rörelsen. Var Gudrun Schyman stod ideologiskt var välkänt. Tiina Rosenberg var akademiker, professor i genusvetenskap och queer-aktivist. Monica Amante var antirasistisk feminist med bakgrund inom RFSL och det anarko-syndikalistiska Kafé 44 i Stockholm. Sofia Karlsson var tidigare studentpolitiker, arbetslös, med mer borgerlig profil. Susanne Linde, slutligen, hade en bakgrund inom Folkpartiet. Hon var sedan flera år tillbaka sjukskriven för utmattningsdepression från ett personalchefsjobb på Aerotech Telub i Arboga. Linde var med för att representera alla långtidssjukskrivna, utbrända kvinnor. ”Jag är en del av ohälsotalet”, som hon uttryckte det vid presskonferensen. Linde berättade att hon ville hjälpa till i Fi:s arbete utifrån sina erfarenheter dels av sjukskrivningen, dels av kvinnors situation på arbetsmarknaden.

Så här i efterhand kan man undra hur många av kvinnorna som hade ställt upp om de hade vetat vad som skulle följa – de uppslitande ideologiska striderna, personangreppen, avhoppen och den feministiska backlashen i kölvattnet efter Evin Rubars dokumentär Könskriget. Den som råkade mest illa ut var Tiina Rosenberg, som blev känd som manshatande ”rikshäxa” och anklagades för såväl mobbning som forskningsfusk.

Men den första som drabbades av mediedrevet var Susanne Linde. Ett par dagar efter presskonferensen publicerade elva försäkringsläkare från Västernorrland en debattartikel i Dagens Nyheter, där de protesterade mot Lindes medverkan i Fi. ”Vi finner att det arbete och den energi som krävs för detta inte är förenlig med hel avsaknad av arbetsförmåga i enlighet med socialförsäkringens regelverk”, skrev försäkringsläkarna. Att de gjorde en så entydig bedömning av Lindes arbetsförmåga, utan att ha läst hennes sjukjournal och utan att känna till omfattningen av hennes politiska engagemang, hade kunnat bli den mediala vinkeln. Några år tidigare hade det sannolikt blivit så, om försäkringsläkarna då hade dristat sig till att skriva något liknande. Från att tidigare ha uppfattats som en arbetsmiljöfråga hade emellertid sjukskrivningsdebatten alltmer kommit att handla om överutnyttjande och fusk. Kritiken drabbade därför inte försäkringsläkarna utan Susanne Linde.


Presskonferensen då Feministiskt initiativ
lanserades. Susanne Linde i cerise kavaj
längst till vänster i bild. (Foto: Feministiskt
initiativ)

Alla de stora medierna rapporterade om fallet. Journalister sökte Linde dag och natt i flera veckors tid. Av Gudrun Schyman fick hon rådet att hålla huvudet kallt och låta bli att svara i telefon. ”Du ska inte prata med dem, för de vill dig inte väl”, sa Schyman, vis av egna erfarenheter. Kvällstidningsjournalister rotade i Lindes gamla självdeklarationer. Hennes försäkringskassekontor blev nedringt av uppretade representanter från allmänheten.

Skadeglädjen bland opinionsjournalisterna var stor. Expressens krönikör Marie Söderqvist skrev att det var hon och alla andra som var tillräckligt friska för att orka jobba som hade finansierat Susanne Lindes politiska engagemang. Söderqvist ironiserade över att det nya partiet hade ett så ”flexibelt sätt att se på sjukdom”. Anders Wettergren, ledarskribent på Göteborgs-Posten, konstaterade att Linde även varit engagerad i föreningen Tid för Sverige, en organisation som arbetat mot olika missförhållanden och orättvisor – ”dock ej mot missförhållanden som missbruk av sjukersättning”. Sydsvenskan använde Linde som exempel på problemen i det svenska sjukförsäkringssystemet. ”Om Susanne Linde är sjuk må vara osagt”, skrev tidningen på ledarplats, ”men en symbol för ett sjukt system är hon”.

Allt detta fick dramatiska konsekvenser för Susanne Linde. Till följd av mediedrevet inledde Försäkringskassan i Arboga en utredning om misstänkt försäkringsbedrägeri, trots att man på förhand hade godkänt Lindes politiska engagemang. Utredningen lades dock snart ner. Försäkringskassan minskade också Lindes sjukpenning, vilket gjorde att hon tvingades att gå tillbaka till sitt arbete. Där kollapsade hon efter fyra veckor, varefter hon först nekades arbetsträning och därefter sades upp från sin anställning.

Knappt ett år efter kollapsen togs Lindes fall upp av länsrätten, dit hon hade överklagat. Länsrätten upphävde Försäkringskassans beslut och gav Linde rätt att återfå sin ursprungliga sjukpenning. Enligt domstolen hade hon handlat helt enligt regelboken.

Fi:s styrelse gjorde utan tvekan många misstag. Med facit i hand var det ett misstag att gå ut offentligt utan att ha formulerat ett riktigt politiskt program, och strategin att försöka införliva så många olika ”feminismer” som möjligt inom organisationen var dömd att leda till interna stridigheter. Intrycket av osämja och ideologisk kalabalik förstärktes av att en stor del av programarbetet skedde med offentlig insyn. De här misstagen bidrog till den negativa uppmärksamhet som förstörde organisationens möjligheter att lyckas i riksdagsvalet 2006.

Men valet av tidpunkt för lanseringen av Fi var olycklig även i ett annat avseende. Redan när jag för första gången hörde talas om att organisationen ville använda sig av en utbränd kvinnas erfarenheter för att lyfta upp sjukfrånvarofrågan tänkte jag att detta var ett misstag. I april 2005 hade jag arbetat i drygt ett år med ett forskningsprojekt om sjukfrånvarodebatten, och jag tyckte mig veta tillräckligt mycket om debatten för att kunna avgöra att sjukfrånvaron inte var rätt vapen att använda i valrörelsen. Att satsa på den frågan var inte enbart en högriskstrategi, som jag såg det – det var närmast förutbestämd att slå fel.

Skälet till detta var, som jag redan antytt, hur debatten om sjukfrånvaron hade utvecklats under de senaste åren. Från att ha uppfattats som en ohälsofråga där de sjukskrivna sågs som offer för stress, nedskärningar och andra arbetsmiljöförändringar hade frågan omdefinierats. Debatten handlade nu istället om överutnyttjande och fusk. De sjukskrivna var inte längre offer, utan överkänsliga och arbetsskygga personer som profiterade på det gemensamma trygghetssystemet. Hur denna omdefiniering av sjukfrånvaroproblemet skedde – och vilka konsekvenser den har fört med sig för det svenska sjukförsäkringssystemet – är ämnet för den här boken.

Till nästa del.

torsdag 15 december 2011

På fuskfronten intet nytt

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (Hur var det Ture Sventon brukade uttrycka det? "Ständigt denna...") har idag en artikel om bidragsfusk på DN Debatt.

Igen, ska man kanske tillfoga.

"Det är trist men nödvändigt att diskussionen om fusk, missbruk och bidragsbrott nu kommer upp på den politiska agendan", skriver Kristersson, men det är jag rätt övertygad om att han inte tycker. Tvärtom har han arbetat mycket idogt för att föra upp bidragsfusk på agendan, eftersom Moderaterna tror att de tjänar på detta; bidragsfuskarna fyller nämligen "en central roll i regeringens dominerande berättelse, den om arbetslinjen kontra bidragslinjen", som journalisten Petter Larsson och jag skrev i somras.

Dagens artikel är mer nyanserad än Kristerssons tidigare och de invändningar jag har mot det ministern skriver är mer av detaljkaraktär (som att hans spekulationer om att vi gått från "ett brett men småskaligt fuskande och överutnyttjande, till mer av planerad, organiserad och ibland bolagiserad bidragsbrottslighet" är just spekulationer - det finns inga belägg för att ett brett men småskaligt fuskande någonsin förekommit).

Min främsta invändning handlar istället att artikeln överhuvudtaget skrivs; den innehåller absolut ingenting nytt, förutom att regeringen givit Försäkringskassan ett vagt definierat uppdrag om att "analysera förslag till regelförenklingar".

Den kritik Petter Larsson och jag formulerade i somras är fortfarande i hög grad giltig, och jag rekommenderar vår artikel som bredvidläsning till Ulf Kristerssons.

En avslutande fundering: om nu regeringen är så orolig över att pengar förskingras från statskassan, varför fokuserar man då inte på skattefusk och skattefel istället? Alla bedömare är ju överens om att det är avsevärt mycket större problem.

söndag 11 december 2011

Beatrice Ask är såsig i huvudet

Den europeiska narkotikastatistiken ger en intressant bild av det svenska narkotikaproblemet och -politiken. Några grundläggande fakta:

* Sverige har lägst andel ungdomar som testar illegal narkotika av alla europeiska länder, om vi utgår från den återkommande undersökningen i klass 9.

* Bland lite äldre ungdomar (gymnasiets klass 2) ökar andelen som testat ganska rejält, andelen som anger att de prövar cannabis ligger kring 15 procent, vilket fortfarande är lågt i förhållande till EU-genomsnittet.

* När det gäller andelen narkotikamissbrukare - definierat som personer med ett problematiskt bruk av illegal narkotika - ligger Sverige kring EU-genomsnittet.

* Den svenska narkotikadödligheten är nästan dubbelt så hög som EU-genomsnittet.

Det är svårt att avgöra hur stor betydelse den svenska narkotikapolitiken haft för dessa förhållanden, men klart är att det är mycket svårt att hävda att den svenska politiken skulle minska de mest negativa konsekvenserna av narkotikan (tungt missbruk och dödsfall).

I Ekots lördagsintervju med justitieminister Beatrice Ask (M) ägnade Tomas Ramberg stort utrymme åt att diskutera denna statistik.



Resultatet var förödande för Beatrice Ask. Först lyckades hon hävda att den svenska politiken hindrar människor från att dras in i missbruk - att döma av statistiken oven är det precis tvärtom, alltså att en betydligt högre andel av de svenskar som testar narkotika blir missbrukare, jämfört med andra EU-länder.

Beatrice Ask hävdade dessutom att det var viktigare att narkotikapolitiken förhindrade att människor "blev såsiga i huvudet" av cannabisbruk än att de dog av narkotikan. Underförstått: lite svinn får man räkna med för det goda syftet att förhindra "såsighet" - men när Ramberg frågade vilka belägg hade för att svenskarna var mindre såsiga än människor i mer "drogliberala" länder blev hon honom svaret skyldig.

Avsnittet om narkotikapolitiken börjar 14 minuter in i programmet och innehöll fler tragikomiska godbitar för den som är insatt i dessa frågor. Själv blir jag bedrövad och beklämd över att justitieministern är så ignorant, intellektuellt ohederlig och självgod när det gäller de här frågorna.

Men jag blir inte förvånad. Moderaterna har gång efter annan bevisat att de är narkotikapolitiska råpopulister. Forskning, statistik och humanism är irrelevanta storheter för Beatrice Ask och hennes partikamrater. Och narkomanerna, dem struntar hon högaktningasfullt i. De är kanonmat i det stora symbolpolitiska kriget mot knarket. Undrar vem det är som är såsig i huvudet?