Del 1. Vådan av att välja fel profilfråga
Ryktet om att Gudrun Schyman var på väg att starta ett feministiskt parti hade cirkulerat en längre tid, så när hon måndagen den 4 april 2005 kallade till presskonferens var intresset från journalistkåren massivt.
Det var fem spända och förväntansfulla kvinnor som mötte medieuppbådet. Förutom den tidigare vänsterledaren var det Tiina Rosenberg, Sofia Karlsson, Monica Amante och Susanne Linde, alla ganska okända personer, och oprövade i partipolitiska sammanhang. De representerade styrelsen för Feministiskt initiativ, Fi, som den nya föreningen hette. Fi var ännu inte ett parti, men alla förstod naturligtvis att syftet med organisationen var att ställa upp i riksdagsvalet i september 2006.
Något partiprogram fanns inte, men väl ett antal profilfrågor. De fem kvinnorna skulle personifiera dessa frågor, och samtidigt visa på den ideologiska spännvidden i den feministiska rörelsen. Var Gudrun Schyman stod ideologiskt var välkänt. Tiina Rosenberg var akademiker, professor i genusvetenskap och queer-aktivist. Monica Amante var antirasistisk feminist med bakgrund inom RFSL och det anarko-syndikalistiska Kafé 44 i Stockholm. Sofia Karlsson var tidigare studentpolitiker, arbetslös, med mer borgerlig profil. Susanne Linde, slutligen, hade en bakgrund inom Folkpartiet. Hon var sedan flera år tillbaka sjukskriven för utmattningsdepression från ett personalchefsjobb på Aerotech Telub i Arboga. Linde var med för att representera alla långtidssjukskrivna, utbrända kvinnor. ”Jag är en del av ohälsotalet”, som hon uttryckte det vid presskonferensen. Linde berättade att hon ville hjälpa till i Fi:s arbete utifrån sina erfarenheter dels av sjukskrivningen, dels av kvinnors situation på arbetsmarknaden.
Så här i efterhand kan man undra hur många av kvinnorna som hade ställt upp om de hade vetat vad som skulle följa – de uppslitande ideologiska striderna, personangreppen, avhoppen och den feministiska backlashen i kölvattnet efter Evin Rubars dokumentär Könskriget. Den som råkade mest illa ut var Tiina Rosenberg, som blev känd som manshatande ”rikshäxa” och anklagades för såväl mobbning som forskningsfusk.
Men den första som drabbades av mediedrevet var Susanne Linde. Ett par dagar efter presskonferensen publicerade elva försäkringsläkare från Västernorrland en debattartikel i Dagens Nyheter, där de protesterade mot Lindes medverkan i Fi. ”Vi finner att det arbete och den energi som krävs för detta inte är förenlig med hel avsaknad av arbetsförmåga i enlighet med socialförsäkringens regelverk”, skrev försäkringsläkarna. Att de gjorde en så entydig bedömning av Lindes arbetsförmåga, utan att ha läst hennes sjukjournal och utan att känna till omfattningen av hennes politiska engagemang, hade kunnat bli den mediala vinkeln. Några år tidigare hade det sannolikt blivit så, om försäkringsläkarna då hade dristat sig till att skriva något liknande. Från att tidigare ha uppfattats som en arbetsmiljöfråga hade emellertid sjukskrivningsdebatten alltmer kommit att handla om överutnyttjande och fusk. Kritiken drabbade därför inte försäkringsläkarna utan Susanne Linde.
Presskonferensen då Feministiskt initiativ
lanserades. Susanne Linde i cerise kavaj
längst till vänster i bild. (Foto: Feministiskt
initiativ)
Alla de stora medierna rapporterade om fallet. Journalister sökte Linde dag och natt i flera veckors tid. Av Gudrun Schyman fick hon rådet att hålla huvudet kallt och låta bli att svara i telefon. ”Du ska inte prata med dem, för de vill dig inte väl”, sa Schyman, vis av egna erfarenheter. Kvällstidningsjournalister rotade i Lindes gamla självdeklarationer. Hennes försäkringskassekontor blev nedringt av uppretade representanter från allmänheten.
Skadeglädjen bland opinionsjournalisterna var stor. Expressens krönikör Marie Söderqvist skrev att det var hon och alla andra som var tillräckligt friska för att orka jobba som hade finansierat Susanne Lindes politiska engagemang. Söderqvist ironiserade över att det nya partiet hade ett så ”flexibelt sätt att se på sjukdom”. Anders Wettergren, ledarskribent på Göteborgs-Posten, konstaterade att Linde även varit engagerad i föreningen Tid för Sverige, en organisation som arbetat mot olika missförhållanden och orättvisor – ”dock ej mot missförhållanden som missbruk av sjukersättning”. Sydsvenskan använde Linde som exempel på problemen i det svenska sjukförsäkringssystemet. ”Om Susanne Linde är sjuk må vara osagt”, skrev tidningen på ledarplats, ”men en symbol för ett sjukt system är hon”.
Allt detta fick dramatiska konsekvenser för Susanne Linde. Till följd av mediedrevet inledde Försäkringskassan i Arboga en utredning om misstänkt försäkringsbedrägeri, trots att man på förhand hade godkänt Lindes politiska engagemang. Utredningen lades dock snart ner. Försäkringskassan minskade också Lindes sjukpenning, vilket gjorde att hon tvingades att gå tillbaka till sitt arbete. Där kollapsade hon efter fyra veckor, varefter hon först nekades arbetsträning och därefter sades upp från sin anställning.
Knappt ett år efter kollapsen togs Lindes fall upp av länsrätten, dit hon hade överklagat. Länsrätten upphävde Försäkringskassans beslut och gav Linde rätt att återfå sin ursprungliga sjukpenning. Enligt domstolen hade hon handlat helt enligt regelboken.
Fi:s styrelse gjorde utan tvekan många misstag. Med facit i hand var det ett misstag att gå ut offentligt utan att ha formulerat ett riktigt politiskt program, och strategin att försöka införliva så många olika ”feminismer” som möjligt inom organisationen var dömd att leda till interna stridigheter. Intrycket av osämja och ideologisk kalabalik förstärktes av att en stor del av programarbetet skedde med offentlig insyn. De här misstagen bidrog till den negativa uppmärksamhet som förstörde organisationens möjligheter att lyckas i riksdagsvalet 2006.
Men valet av tidpunkt för lanseringen av Fi var olycklig även i ett annat avseende. Redan när jag för första gången hörde talas om att organisationen ville använda sig av en utbränd kvinnas erfarenheter för att lyfta upp sjukfrånvarofrågan tänkte jag att detta var ett misstag. I april 2005 hade jag arbetat i drygt ett år med ett forskningsprojekt om sjukfrånvarodebatten, och jag tyckte mig veta tillräckligt mycket om debatten för att kunna avgöra att sjukfrånvaron inte var rätt vapen att använda i valrörelsen. Att satsa på den frågan var inte enbart en högriskstrategi, som jag såg det – det var närmast förutbestämd att slå fel.
Skälet till detta var, som jag redan antytt, hur debatten om sjukfrånvaron hade utvecklats under de senaste åren. Från att ha uppfattats som en ohälsofråga där de sjukskrivna sågs som offer för stress, nedskärningar och andra arbetsmiljöförändringar hade frågan omdefinierats. Debatten handlade nu istället om överutnyttjande och fusk. De sjukskrivna var inte längre offer, utan överkänsliga och arbetsskygga personer som profiterade på det gemensamma trygghetssystemet. Hur denna omdefiniering av sjukfrånvaroproblemet skedde – och vilka konsekvenser den har fört med sig för det svenska sjukförsäkringssystemet – är ämnet för den här boken.
Till nästa del.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar