måndagen den 11:e november 2013

"Adolfin" - myten om metadonets ursprung

"Metadon uppfanns av de tyska nazisterna och namngavs efter Hitler" - detta en långlivad myt som man ibland stöter på, både bland motståndare till underhållsbehandling och ibland även bland patienter. Av allt att döma härrör myten från amerikanska metadonmotståndare under 1970-talet.

Den nedanstående artikeln skrev jag ursprungligen till Metadonpatientföreningens hemsida, för många år sedan, innan jag började blogga. Eftersom myten om metadonets tyska ursprung åter börjat spridas, både i sociala medier och i tidningar , tidskrifter och böcker, så passar det bra att lägga ut artikeln här. Tack till Conny Höjd som letade upp den i sitt arkiv!

Sanningen är att metadon ursprungligen syntetiserades av de tyska forskarna Max Bockmühl och Gustav Erhart, som var anställda vid den kända tyska kemikoncernen IG Farben (Farbweke Hoechst, Frankfurt am Maim). Bockmühl och Erhart tog under flera år fram ett stort antal olika preparat, varav metadon var ett. Metadonpatentet, ”Hoechst 10820”, lämnades in till det tyska patentverket 1939, alltså samma år som Tyskland anföll Polen. Forskningen hade dock inget samband med krigsförberedelserna, utan hade inletts redan i början av 1920-talet. Målet var att ta fram ett smärtstillande läkemedel som skulle vara enkelt att använda vid operationer, men som samtidigt skulle ha lägre beroendepotential än morfin.

Ett vanligt påstående – som jag själv dessvärre har fört vidare, i min bok Metadon på liv och död (2005) – är att metadon skulle ha kommit till stor användning under kriget, efter att tyskarna blivit avstängda från opiumtillförseln. Sannolikt är detta dock i bästa fall en sanning med mycket modifikation; kliniska tester med Hoechst 10820 startade inte förrän 1942, och i samma veva fick den tyska krigsmakten (Wehrmacht) tillgång till preparatet under kodnamnet ”Amidon”. Det finns dock inga handfasta bevis för att Wehrmacht skulle ha producerat eller använt preparatet i några större kvantiteter.



Efter kriget lade den amerikanska läkemedelsjätten Eli Lilly beslag på ett antal tyska patent, däribland Hoechst 10820. År 1947 lanserades detta som ett nytt smärtstillande läkemedel under varunamnet ”Dolophine”, vilket sannolikt är en kombination av de latinska orden dolor (smärta) och finis (slut). Metadon förekommer faktiskt fortfarande under denna varubeteckning. Namnet metadon (methadone) fick preparatet en kort tid därefter, när produktion inleddes av Mallinckrodt Pharmaceuticals.

Under 1950-talet började metadon användas inom narkomanvården, ursprungligen för avgiftning av heroinmissbrukare. Metoder för detta utvecklades vid Addiction Research Center i Lexington, Kentucky. Därefter dröjde det ytterligare ett antal år, till mitten av 1960-talet, innan metoden att långtidsbehandla heroinister med metadon utarbetades av Vincent Dole och hans partner Marie Nyswander. Dole och Nyswander var båda var verksamma vid Rockefeller University i New York. Den första vetenskapliga studien av metadonbehandling publicerades 1965. Därefter spreds behandlingsformen snabbt, både i New York och till övriga USA.

På 1970-talet spreds myten om det nazistiska ursprunget både bland amerikanska metadonmotståndare och bland metadonpatienter. Grunden till myten var varunamnet Dolophine; enligt ryktet hade metadon hetat så i Tyskland, och namnet skulle ha varit en ärebetygelse åt Hitler. Vissa menade till och med att preparatet hade hetat ”Adolphine”. Som vi har sett ovan är detta alltså helt fel.

En särskilt felaktig version av myten spreds faktiskt av svenska metadonmotståndare under 1970-talet. I ett radioprogram beskrev till exempel en lindrigt påläst person metadon som ”en uppfinning av Adolf Hitler som hade köpts upp av den amerikanske miljonären Rockefeller, och som nu användes av honom för att utrota den svarta rasen i Harlem, New York”. Detta uttalande utgör som synes en närmast skrattretande vrångbild av metadonets och metadonbehandlingens bakgrundshistoria.

Källa: Ralf Gerlach (2004).”A Brief Overview on the Discovery of Methadone”.


söndagen den 20:e oktober 2013

Ny svensk forskning: metadon och buprenorfin ovanligt bland unga

Idag publicerade Torkel Richert och jag de första resultaten från vårt "läckageprojekt", i vilket vi undersöker den illegala marknaden för metadon och buprenorfin. Den första artikeln handlar om användningen av dessa preparat bland ungdomar.



I samhällsdebatten heter det ofta att dessa läkemedel, i synnerhet buprenorfin (Subutex), blivit en vanlig missbrukdrog bland ungdomar och att preparaten fungerar som "inkörsport" till tyngre missbruk. I vissa fall hävdas till och med att buprenorfin inte sällan är den första illegala drog som ungdomar provar.

Men detta är inte med verkligheten överensstämmande. I den nya artikeln kan vi visa att användning av metadon och burenorfin i själva verket är mycket ovanligt bland svenska ungdomar. Bland vanliga skolungdomar är preparaten så gott som okända. Bland unga droganvändare är de mycket ovanliga (drygt 2% av besökare på storstädernas ungdomsmottagningar för unga med drogproblem har testat dem).

Inom den allra tyngsta gruppen - unga vuxna med mycket svåra drogproblem - är preparaten dock vanliga. Bland de unga vuxna som tas in i tvångsvård enligt LVM har till exempel ungefär hälften i åldersgruppen 18-29 år testat metadon, ofta som del i ett omfattande blandmissbruk.

Metadon och buprenorfin kommer generellt in sent i ungdomars och unga vuxnas drogkarriärer, efter alkohol, efter cannabis, efter bensodiazepiner, efter amfetamin, ofta också efter heroin. De är alltså inte "inkörsportar" till tyngre missbruk. Tvärtom, bruk av dessa preparat är istället en indikation på att man redan har ett tyngre missbruk.

Dödsfall med metadon och buprenorfin har ökat kraftigt under senare år, vilket vi ser som en mycket oroande och allvarlig utveckling. Insatser för att minska risken för sådana dödsfall måste snarast sättas in. När de gäller den illegala efterfrågan tyder våra resultat på att sådana insatser främst bör riktas mot den tyngsta gruppen droganvändare - både unga och äldre - där dessa preparat är vanliga. Målgruppsanpassad information om riskerna med preparaten och överdospreventiva insatser är exempel på insatser som bör utvecklas.

Ökad tillgång till vård för unga droganvändare - även läkemedelsassisterad behandling med metadon och buprenorfin - är också en viktig prioritering.

I studien visar vi också att andra narkotikaklassade läkemedel - som bensodiazepiner (lugnande preparat som Stesolid, Sobril, Xanor och Ictorivil), sömnmedel (Imovane, Zopiklon, Zolpidem) och tramadol (Tramadol, Tradolan, Nobligan) - är betydligt vanligare bland unga droganvändare. Dessa läkemedel är lättillgängliga. De skrivs ut till breda användargrupper, och till skillnad från metadon och buprenorfin är de inte utsatta för några speciella kontrollinsatser. Om vi letar efter "inkörsportar" till tyngre missbruk så är dessa preparat definitivt starkare kandidater, eftersom de ofta kommer in tidigt i unga personers drogkarriärer.

Artikeln, "Illicit use of methadone and buprenorphine among adolescents and young adults in Sweden", kan läsas i Harm Reduction Journal, en internationell vetenskaplig tidskrift med open access (tillgänglig för alla).

torsdagen den 12:e september 2013

Galenskaper

För två år sedan publicerade de moderata riksdagsledamöterna Anti Avsan och Isabella Jernbeck en artikel på DN Debatt där de jämförde utbyggnaden av metadon- och buprenorfinbehandling med det misslyckade försöket med så kallad legalförskrivning 1965–67, då amfetamin och morfin skrevs ut till narkomaner utan vare sig kontroll eller uppföljning. ”Subutex håller på att ta över hela den illegala marknaden och med detta sker nyrekrytering av unga missbrukare”, hävdade Jernbeck och Avsan. Som belägg anförde de en rapport från KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället, en oseriös pamflett byggd på fem intervjuer med KRIS-medlemmar.

Jag skrev om Avsans och Jernbecks artikel här på bloggen, och kallade den då för "osaklig, hårdvinklad, överdriven och till stora delar direkt lögnaktig". Artikeln renderade också inte mindre än fem (!) repliker, som samtliga sågade Avsans och Jernbecks beskrivningar jäms med fotknölarna (länkar till alla artiklarna finns här).

Man kan tro att en så massivt kritisk reaktion skulle få de båda riksdagsledamöterna att tänka om, men icke. I dagarna publicerade de en repris på artikeln - märkligt nog på samma debattsida (semestervikarie på redaktörsposten?).

Här kan det vara på sin plats att berätta vilka Avsan och Jernbeck är, för den som inte orkar googla. Konspirationsteoretikernas favorit Anti Avsan är domare och fd polis. Under 1980-talet arbetade han inom Stockholmspolisen på Norrmalm, där narkomaner som bekant inte stod högt i kurs. Tyvärr tycks Avsan ha tagit en del Antipatier med sig till sitt nya arbete som politiker.

Isabella Jernbeck är civilekonom. Mest (ö)känd är hon för ett studiebesök hos RFHL härom året, då hon med emfas inskärpte att fattigdom var någon hon förknippade med Afrika: "Det finns inga fattiga människor i Sverige, tycker jag".

Åter till den nya artikeln. Den har rubriken "substitutdrog löser inte drogberoende", vilket stämmer bra med innehållet. I artikeln påstår de båda författarna att läkemedel som metadon och buprenorfin är droger som inte alls hjälper mot heroinberoende. I realiteten innebär behandlingen bara ett byte av en drog mot en annan, den leder till ett allt djupare blandmissbruk och förorsakar dessutom massdöd utanför programmen. Allt enligt Avsan och Jernbeck.
Under olika besök som vi har genomfört har vi hört många nedslående berättelser från före detta narkotikamissbrukare som har beskrivit svårigheterna att lämna ett narkotikaberoende med de ersättningsdroger som erbjuds, hur en andrahandsmarknad florerar i direkt anslutning till substitutionsbehandlingskliniker och hur många i stället leds in i ett djupare och ökat blandmissbruk.
Det är uppenbart av artikeln att Avsan och Jernbeck anser att substitutionsbehandling inte bör få förekomma. Vad föreslår de då istället? Jo, tolvstegsbehandling. Denna vårdmetod beskrivs som mirakulöst effektiv, något Avsan och Jernbeck själva kunnat konstatera genom sin omfattande studieverksamhet:
Det [är] fantastiskt att möta personer som har fått professionell hjälp och på så sätt har lyckats lämna ett tungt missbruk bakom sig och som i dag lever ett helt drogfritt liv med nya framtidsutsikter, arbete och nytt familjeliv. Det går inte att i ord beskriva den tacksamhet som dessa personer riktar mot dem som har hjälpt dem att bli helt drogfria.
I artikeln hänvisar Avsan och Jernbeck till två källor som stöd för tolvstegsbehandlingens allenasaliggörande egenskaper (förutom de egna observationerna), nämligen KRIS och Nordhemskliniken. Alla som läser den här bloggen vet vad KRIS är - det är en tolvstegsorienterad sekt centrerad kring Christer Karlsson och hans fru, kristdemokraten och nykterhetsivraren Sofia Modigh. Nordhemskliniken är en klinik för alkoholberoende, lokaliserad i Göteborg. Den tar överhuvudtaget inte emot patienter med heroinberoende.

Anti Avsan och Isabella Jernbeck är naturligtvis ute och cyklar å det grövsta. Det framgår också med stor tydlighet av de fyra välskrivna repliker som publicerats denna gången. Replikerna kommer från olika håll, men särskilt glädjande är att politiker från Folkpartiet (sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg), Centern (riksdagsledamöterna Anders W Jonsson och Richard Nordin) och Moderaterna (riksdagsledamoten och forskaren Finn Bengtsson, som skrev tillsammans med kriminalvårdsläkaren Lars Håkan Nilsson och beroendeforskaren Johan Franck, chef för Beroendecentrum Stockholm) fanns representerande. Bengtsson, Nilsson och Franck redovisade forskningsläget kring substitutionsbehandling och skrev sen:
Det förefaller mot denna bakgrund som närmast otänkbart att i dag i Socialutskottet exempelvis avfärda medicinsk behandling mot svåra former av högt blodtryck, diabetes och höga blodfetter, även om förespråkare för detta synsätt står att finna bland en del ovetenskapligt bevandrade medborgare. Vi vet med stor vetenskaplig säkerhet att det vid denna typ av medicinska problem inte alltid räcker att ta in på ett hälsohem, lägga om kosten och börja motionera. Ett förändrat levnadssätt kan påverka hjärtkärlsjukdom men räcker inte för de svåraste sjukdomstillstånden. Men när det kommer till minst lika hälsovådliga psykiatriska sjukdomar såsom allvarliga beroendetillstånd, då förefaller det vetenskapliga bevisläget tillåtas förskjutas till förmån för subjektivt allmänpolitiskt tyckande.

Varför görs det sådan skillnad i kravet på vetenskapligt förhållningssätt hos politiker i kampen mot våra olika folksjukdomsgissel kan man fråga sig? Ska inte patienter inom psykiatri och beroendevård mötas med samma respekt för vetenskapsbaserade politiska ställningstaganden som andra sjukdomsgrupper med rätta erbjuds inom sjukvården?
Den vassaste repliken skrevs av Hugo Wallén, verksamhetschef för beroendekliniken i Göteborg, en klinik som erbjuder substitutionsbehandling men som också inrymmer Nordhemskliniken för alkoholberoende. Wallén skrev bland annat:
Det som är beklagligast i synsättet hos debattörerna är inte faktafelen, utan den ålderdomliga, moraliserande och antivetenskapliga inställningen att det är ”finare” att vara medicinfri än att få medicin för sin sjukdom. Och riktigt obehagligt blir det när man angriper beroendesjuka, som har så få offentliga försvarare och som många gånger har en mycket besvärlig situation redan. Det skulle vara helt orimligt att föra samma typ av resonemang med patienter inom den övriga vården som behöver livslång medicinering, exempelvis hjärtsjuka, diabetiker eller epileptiker!

I artikeln lyfts Norge och Danmark upp som varnande exempel på stater med alltför liberala vårdformer. Den moraliserande hållningen i artikeln känns igen ifrån de forna sovjetstaterna där man i de flesta av dessa länder har förbjudit sjukvården att erbjuda de beforskade och effektiva läkemedel som finns för opiatberoende patienter.

Kanske borde artikelförfattarna därför ha valt att framhålla Ryssland och Ukraina som lysande föredömen för beroendevård i stället för att använda beroendekliniken i Göteborg? Vi svarar inte alls upp mot den beskrivning man ger. Vi möter alltid våra patienter i den situation de befinner sig och lyssnar på de önskemål de har om sin hälsa. Vi erbjuder de effektivaste behandlingarna och ingenstans inom beroendevården i Göteborg ger vi patienterna morallektioner eller talar om för dem vilka livsmål de ska ha.
Efter denna andra omgång sågningar kan man tycka att Avsan och Jernbeck skulle ha fått nog. Men nej, de avslutade debatten in style, med en av de mest förljugna artiklar jag läst i detta ämne. Helt skamlöst låtsas de båda moderaterna att de inte är motståndare till substitutionsbehandling, utan att de bara velat lyfta angelägna problem och initiera en diskussion om hur man "på bästa sätt kan hjälpa människor tillbaka till fullvärdiga liv".
Vi motsätter oss inte läkemedelsbehandlingar utan påpekar att det finns andra sätt att hjälpa missbrukare till ett helt drogfritt liv som måste prövas. I dag är det snarare norm att sätta in en läkemedelsbehandling utan att se till den enskilda människans förutsättningar.[...]

Om det vore så enkelt att det fanns en enkel lösning så vore missbruksproblemen i det svenska samhället inte av den omfattningen som vi ser i dag. Lite mindre självsäkerhet, lite mindre fördömande och en större öppenhet och ett självkritiskt förhållningssätt till den egna uppfattningen skulle i många fall på ett bättre sätt kunna hjälpa många enskilda människor som har råkat illa ut.
Ja jösses. Vad Avsan och Jernbeck i själva verket gjorde var ju att påstå att substitutionspatienter inte lever fullvärdiga liv. Oavsett vad patienterna själva anser, naturligtvis. Först sätter de sig till doms över sina medmänniskor och struntar blankt i 40 års vetenskaplig och praktisk erfarenhet. Sen har de mage att låtsas ha "blivit missförstådda".

tisdagen den 26:e mars 2013

"Narkotikalandet"

Igår medverkade jag i Studio Ett i P1, för att diskutera vården för opiatmissbrukare. Jag är med ca 5 minuter in i sändningen. Därefter medverkade Johan Anderberg om cannabis samt Björn Fries (S), Birgitta Rydberg (Fp) och Eva Olofsson (V) om missbruksvård och prevention mer generellt. Hela sändningen är väl värd att lyssna på, ett ovanligt nyanserat och resonerande program om narkotikapolitiken!

fredagen den 15:e mars 2013

Det är nog nu - Socialstyrelsen måste agera

Slutrepliken i min, Bengt Svenssons och Anders Åkessons debatt med Socialstyrelsen i Läkartidningen har nu avslutats. Jag publicerar den även här på bloggen:

Ulf Malmström och Linda Almqvist, Socialstyrelsen, skriver i sin replik i LT 8/2013 (sidan 421) att de "tar med sig" vår kritik in i en kommande översyn av de gällande föreskrifterna. Det är ett till intet förpliktigande svar. Som vi påpekade i vår artikel i samma nummer av LT pågår just nu ett tillsynsarbete i Skåne, utifrån en sträng och kontraproduktiv tillämpning av föreskrifterna.

Detta riskerar att drabba enskilda patienter hårt – personer som arbetar och försörjer sig själva, men som Socialstyrelsen nu vill tvinga till mottagningarna varje dag. Det riskerar även att drabba vårdgivarna, som får prioritera ner samtal och kurativa insatser till förmån för ännu fler kontroller. Det duger inte.

Malmström och Lindqvist påstår att de gällande föreskrifterna var väl förankrade då de trädde i kraft i mars 2010. Det är inte sant. I remissvaren fanns hård kritik mot flera ovetenskapliga och moraliserande inslag. När det gäller spärrtiden skrev exempelvis Kriminalvården att denna "endast har en repressiv innebörd som då den inte kan försvaras ur medicinsk synpunkt bör avskaffas".

Svenska Läkaresällskapet och flera behandlingsprogram instämde, däribland Ulleråkers metadonprogram, den enhet i landet som harlängst erfarenhet av denna typ av vård. Ulleråkersprogrammet påpekade också att hela uteslutningsparagrafen borde utgå, eftersom den "saknar stöd i forskningen och ger stort utrymme för godtycklig bedömning som inte hör hemma inom HSL".

Vår kritik har alltså framförts även tidigare, av väl insatta aktörer, men Socialstyrelsen har struntat i den. Vi vet inte vad denna nonchalans beror på – om det är moralism, narkotikapolitisk ängslan eller bara vanlig inkompetens. Men det får vara nog nu! Socialstyrelsen måste agera, och de måste göra det med patienternas bästa för ögonen.

Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola
Bengt Svensson, professor i socialt arbete, Malmö högskola
Anders Åkesson, Mp, regionalråd i Region Skåne med ansvar för psykiatrin

torsdagen den 7:e mars 2013

Att tycka illa om "knarket" är inte tillräckligt

Ny debattartikel (replik) i Aftonbladet. Se även denna replik av andra författare.

I den internationella narkotikapolitiska debatten finns flera olika positioner. Edward Riedl, moderat riksdagsledamot, företräder en av extrempositionerna, den fundamentalistiska förbudspolitiken. Sådana personer tenderar att se alla andra positioner som drogliberala, vare sig de är det eller inte.

Riedls artikel om den ”norska drogliberalismen” (AB 6/3 2013) är ett illustrativt exempel. Riedl har missförstått det mesta. Han förmår inte skilja mellan legaliseringsivrare – den andra extrempositionen – och förespråkare för skadelindring, vilket är den idag dominerande positionen inom EU. Han tror att sprutbytesprogram, som funnits i västvärlden i decennier, leder till legalisering. Han inbillar sig att det finns en motsättning mellan en restriktiv narkotikapolitik och en vilja att minska narkotikans skadeverkningar genom effektiva, skadelindrande insatser.

Tyvärr är denna okunskap symptomatisk för många politiker, inte bara inom Moderaterna utan inom alla partier. Sådana politiker är intellektuellt lata. De tror att det räcker att moralisera, att man inte behöver veta något om narkotika, narkotikabekämpning och narkomanvård. De tror att narkotikapolitik är en tävling, där den som tycker mest illa om ”knarket” vinner.

När narkotikaproblemen ökade kraftigt i Sverige under 1990-talet skyllde förbudsivrarna denna utveckling på ”drogliberalerna” på kontinenten. Idag har det onda krupit än närmare. Nu är det bland annat norrmän, danskar och finländare som Riedl och hans kolleger varnar för. Sanningen är att Sverige blivit mer och mer isolerat. Istället för att framstå som det narkotikapolitiska föregångsland vi vill vara uppfattas vi ofta som verklighetsfrånvända fanatiker.

Lyckligtvis är inte alla politiker som Edvard Riedl. I Region Skåne har den moderatledda Alliansen, som även omfattar Miljöpartiet, aktivt verkat för en kraftig utbyggnad av underhållsbehandlingen och har stött etablerandet av nya sprutbytesprogram. Även Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har ställt sig bakom dessa utmärkta åtgärder.

Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola
Bengt Svensson, professor i socialt arbete, Malmö högskola
Björn Fries (S), fd nationell narkotikapolitisk samordnare
Marika B Hansen, kommunpolitiker (S) och socionom

onsdagen den 6:e mars 2013

KRIS-ter Karlsson

Ibland surfar jag in på KRIS hemsida. Det är en organisation som fascinerar mig - främst för att man tycks ägna mer tid och kraft åt att bekämpa heroinister och försvåra deras möjligheter till effektiv vård än åt att kämpa för sin egen målgrupp (som något förenklat består av ex-kriminella som haft ett amfetaminmissbruk och blivit drogfria genom tolvstegsbehandling).

En sak som ofta slagit mig är hur toppstyrd organisationen tycks vara. Den styrs av allt att döma av Christer Karlsson, "magkänslan" kallad, och hans fru Sofia Modigh, nykterist och kristdemokratik politiker. På många sätt framstår organisationen som en slags sekt, eller åtminstone en religiös gemenskap, ledd av frälsaren, Chister Karlsson.


Christer Karlsson. Pressbild från KRIS. Foto: Joakim Berndes.

Att organisationen är oerhört personcentrerad framgår av den tidning man ger ut, Vägen ut, med Christer Karlsson som ansvarig utgivare. Jag ägnade en timme åt att kolla igenom gamla nummer och räkna bilder och sidor där Christer Karlsson fanns med. En normal tidning har 24 sidor, varav cirka hälften består av annonser och listor över lokalorganisationer. Här är resultatet:

Vägen ut nr 1, 2011 - Christer på omslaget!
Bilder av Christer Karlsson: 10
Sidor om Christer Karlsson: 5

Vägen ut nr 2, 2011 - stort Christer-tema, omslagsbild, Christer fyller 60!
Bilder av Christer Karlsson: 25
Sidor om Christer Karlsson: 6

Vägen ut nr 3, 2011
Bilder av Christer Karlsson: 2
Sidor om Christer Karlsson: 1

Vägen ut nr 4, 2011
Bilder av Christer Karlsson: 4
Sidor om Christer Karlsson: 3

Vägen ut nr 1, 2012
Bilder av Christer Karlsson: 1
Sidor om Christer Karlsson: 1

Vägen ut nr 2, 2012
Bilder av Christer Karlsson: 3
Sidor om Christer Karlsson: 1

Vägen ut nr 3, 2012
Bilder av Christer Karlsson: 2
Sidor om Christer Karlsson: 1

Vägen ut nr 4, 2012
Bilder av Christer Karlsson: 6
Sidor om Christer Karlsson: 3

Om vi räknar lite enkla genomsnitt kan vi konstatera att Christer Karlsson de senaste två åren funnits med på
- 25 procent av omslagen
- i genomsnitt 2,6 sidor per nummer (det utgör cirka 25 procent av det redaktionella materialet, om vi räknar bort annonssidorna)
- 6,6 bilder per nummer

Nu dras genomsnitten förstås upp en del av den formliga Christer Karlsson-orgien i numret där hans 60 årsdag firas.
Men det är samtidigt betecknande att Vägen ut ägnade lika mycket utrymme åt Christer 60-årsdag som åt föreningen KRIS 15-årsfirande (då Christer Karlsson intervjuades över ett helt uppslag).


Vi tar en Christer Karlsson-bild till!

tisdagen den 5:e mars 2013

Vårdval för heroinmissbrukare i Skåne

Igår meddelade Region Skåne att man inför vårdval för opiatmissbrukare. I morse satte jag kaffet i vrångstrupen. Låt mig ta det i tur och ordning.

Igår meddelade alltså Region Skåne att vårdvalet framöver även ska omfatta heroinmissbrukare som behöver läkemedelsassisterad rehabilitering med metadon eller buprenorfin (Sydnytt, SR P4, Sydsvenskan). Med det beslutet blir man först i landet att låta vårdval även omfatta högspecialiserad beroendevård. Det är en spännande utveckling som har diskuterats ett tag. Bland annat har jag varit inbjuden att ge synpunkter på idéerna utifrån min forskning.

Hade detta beslut kommit för fem år sedan så hade jag jublat över det. Idag är jag mer försiktigt positiv. Skälet är att utvecklingen de senaste åren gått i helt rätt riktning. De tidigare så långa köerna i Malmö är ett minne blott, och även på andra håll i Skåne har tillgängligheten ökat kraftigt. Kvalitetsproblemen har minskat, utskrivningarna av personer som återfallet har minskat, nya vårdgivare som erbjuder god vård har tillkommit. Nya program som privata INM i Malmö och forskningsmottagningen Matris är mycket uppskattade av de patienter som går där. Matris, som tar emot en mycket tung grupp heroinister och rekryterar dem direkt från sprutbytet, är en av de absolut finaste verksamheter jag sett på området.

Många av de problem som vårdvalet är avsett att lösa är därför redan lösta eller på väg att lösas. Men jag är ändå försiktigt positiv - att ge denna grupp patienter mer makt över sin egen behandling är på sikt nödvändigt, och vårdval kan vara ett sätt att göra det. Med ett vårdval kan de patienter som vill ha behandling på INM, som har hög symptomtolerans, välja det. De som vill sätta press på sig själva kan välja nolltoleransprogrammet 1E i Lund. Kvinnor som vill ha en enkönad behandling kan välja Navet i Malmö, och så vidare (en del av dessa valmöjligheter finns förstås redan idag).

Om vårdvalet blir en succé, ett misslyckande eller något däremellan kommer att avgöras av hur reglerna för valet utformas. Med rätt ackrediteringsregler och krav på vårdgivarna och ett väl utformat ersättningssystem kan detta bli riktigt bra. Det är därför viktigt att Region Skåne tar hjälp av kunnig expertis på området i sitt arbete för att utforma vårdvalssystemet (jag menar inte mig själv, om nu någon trodde det!).

Det som gjorde att jag satte kaffet i vrångstrupen i morse var en kommentar i Sydsvenskan av Socialdemokraternas oppositionsråd i regionen, Henrik Fritzon. Ombedd av tidningen att kommentera vårdvalet säger Fritzon att det är "cyniskt" att lägga ut vården på privata entreprenörer och att man "inte kan blunda för att köerna är ovärdigt långa idag".


Henrik Fritzon, S.

Vilket kvalificerat skitsnack, Fritzon!

För det första så är det inte säkert att ett vårdval innebär omfattande privatiseringar - det finns flera goda offentliga verksamheter idag, varav Matris är den jag är mest imponerad av. Och även om det skulle bli privatiseringar, varför är det a priori ett problem? Själv skulle jag inte ha ett dugg emot att se fler program som INM i Skåne, och jag är övertygad om att brukarna - de heroinister som behöver hjälp - är överens med mig.

För det andra så är kösituationen i Skåne idag enormt mycket bättre än när Socialdemokraterna styrde i Region Skåne. Den tidigare S-styrda regionen misskötte vårdsystemet för opiatmissbrukare å det grövsta. Låt mig ge några exempel:

År 2006 fanns tre underhållsbehandlingsprogram i Malmö, mottagning 2, Process och Navet. Den enda som drevs och finansierades av region Skåne var mottagning 2. Där hade man officiellt kapacitet för 200 patienter, men förmådde bara ge vård åt ca 150. Köerna var flera år långa, och vissa statdsdelar valde därför att köpa medicinsk vård åt sina heroinister från Process, en privat vårdgivare. Kommunerna köpte alltså sjukvård, eftersom regionen inte förmådde leverera. Navet, en innovativ och bra försöksverksamhet som riktade sig till prostituerade kvinnliga heroinister, finansierades av Mobilisering mot narkotika.

År 2006 var köerna till underhållsbehandlingen i Lund fem år (!).

År 2006 fanns behandling på tre orter i Skåne: förutom Malmö och Lund fanns det även ett program i Helsingborg, som också hade långa köer. Sammanlagt uppgick kapaciteten i Region Skånes verksamheter till ca 400 patienter. Personer som inte fick hjälp flydde över sundet till Danmark, som "metadonflyktingar", antingen för att köpa illegalt metadon där eller för att försöka komma in i ett danskt program.

Idag finns behandling för opiatmissbrukare i Malmö (LARO-mottagningen, INM, Matris, Navet samt kommunfinansierade Befem), Lund (Metadonmottagningen, Avdelning 1E samt Interimsmottagningen), Helsingborg, Kristianstad, Trelleborg samt Ystad/Simrishamn (Carema). Runt 1000 patienter får vård idag, och köerna är generellt korta, med svenska mått mätt.

I Malmö kan en injicerande heroinmissbrukare få hjälp på 11 dagar, från första kontakt och utredning till första medicindosen. I Lund får de patienter som köar hjälp med medicin på Interimsmottagningen, en annan spännande forskningsverksamhet som drivs av regionen.

Alltså: Läget idag är på alla områden bättre än då Socialdemokraterna styrde i regionen. Tillgängligheten är bättre, vårdkvaliteten är bättre, vården är mer differentierad och brukaranpassad. Dessutom följer man upp metodutvecklingen med högkvalificerad forskning.

Nu menar jag inte att Region Skånes styrande femklöver ensamma ska rosas för dessa förbättringar. Utvecklingen har drivits på av initiativ från behanlingsprogram och forskare, bättre administrativ ledning inom beroendevården i Malmö samt genom den opinionsbildning som gjorts av brukarorganisationer som Skånes Brukarförening och forskare som Bengt Svensson och mig själv. Dessutom har Sydsvenskan länge bevakat området på ett utmärkt sätt, vilket bidragit till att lyfta fram de problem som funnits och i viss mån fortfarande finns.

Men det är regionsledningen som fattat besluten och skjutit till de nödvändiga resurserna. Att uttala sig som Henrik Fritzon gör idag är mer än magstarkt. Det är verklighetsförfalskning.

lördagen den 2:e mars 2013

Sydsvenskan uppmärksammar metadonkritik

Sydsvenskan uppmärksammade igår kritiken mot Socialstyrelsens kontraproduktiva regler för substitutionsbehandlingen. Nyheten var både på förstasidan och i två välmatade artiklar i tidningen.

I den ena uttalar sig Åsa Magnusson, chef för Beroendecentrum Malmö, Micke Johansson, ordförande för Skånes Brukarförening och jag. Socialstyrelsens Ulf Malmström svarar, tyvärr utan att ta till sig av kritiken.

I den andra artikeln medverkar en patient, Kalle Andersson. Stor eloge åt dig Kalle som ställt upp i tidningen - det är strongt av dig att berätta och att visa på den stora positiva kraft som ofta finns i behandlingen!

måndagen den 25:e februari 2013

Jo, det moraliseras tyvärr fortfarande en hel del i missbrukarvården

Envisa rykten gjorde gällande att det var en del surpellar inom det "förbudspolitiska etablissemanget" som blev förbannade över min senaste krönika i Alkohol & Narkotika. En av dem som upprördes - Gabriel Romanus - har fattat pennan och skrivit ett genmäle i det nya numret (nr 1, 2013). "Bra moral är inte fult", menar Romanus, i en artikel som kan läsas här.



Mitt svar finns också i tidskriften, men jag publicerar det även här på bloggen.

Gabriel Romanus tycks inte ha följt med så noga i den drogpolitiska debatten de senaste åren. Att hävda att statsrådet Maria Larsson inte har rosat marknaden när det gäller missbruksfrågorna är varken ett tillmäle eller en udda uppfattning. Det är tvärtom en tämlig okontroversiell beskrivning av verkligheten. Det gäller såväl bland forskare som bland praktiker, klienter och anhöriga.

Romanus irriteras av min beskrivning av den svenska missbrukarvården som präglad av en paternalistisk och moraliserande tradition. Han menar att det är svepande och felaktigt. Låt mig därför ge några exempel.

• I Sverige är det fortfarande på 2000-talet kontroversiellt att äldre alkoholmissbrukare som inte klarar att sluta dricka ska ha någonstans att bo. Det framgick av ABC Nyheters (1/10 2012) kritik mot boendet Västberga utanför Stockholm i höstas, men också av Alkohol & Narkotikas (nr 4, 2009) tidigare reportage om boendet Lönngården i Malmö.

• I svenska kommuner är det inte ovanligt att socialtjänsten avbryter sociala insatser och behandlingsinsatser om klienten återfaller i missbruk. Detta oskick verkar dessbättre ha minskat under senare tid, men förekommer alltjämt, vilket framgår av Missbruksutredningen.

• Norr om Skåne förvägras injicerande narkotikamissbrukare ännu år 2013 möjligheten att skydda sig mot hiv och hepatit genom sprutbytesprogram – en effektiv och billig insats som används inom hela EU sedan decennier tillbaka.

• Tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen kräver – helt utan stöd i den internationella forskningen – att svenska metadonpatienter ska hämta sin medicin på mottagningarna varje dag under behandlingens första sex månader. Detta gäller även om patienterna yrkesarbetar och även om de har flera timmars restid till mottagningen.

• Fungerande institutioner för brukarinflytande förekommer knappast, varken inom den kommunala missbrukarvården eller inom beroendevården. I de fall brukarråd och liknande förekommer så befolkas de ofta av ”proffsbrukare” från olika frivilligorganisationer, som inte har något med den aktuella verksamheten att göra.

De fem exempel jag nu angivit är tydliga illustrationer på att det fortfarande förekommer en hel del paternalism och moralism inom den svenska missbrukarvården. Tyvärr hade exemplen lätt kunnat bytas ut mot fem, tio eller femton andra exempel.

Gabriel Romanus och jag är helt överens om att den svenska drogpolitiken bör präglas av ett folkhälsoperspektiv, att den bör sträva efter att förebygga skador och att de åtgärder som används bör grundas i forskning och dokumenterade erfarenheter. Det vi är oense om gäller bedömningen av sakernas tillstånd. Romanus anser att det mesta är till det bästa – att den politik han själv varit med om att bygga upp fungerar ganska bra. Jag är av en annan uppfattning.