Lova nu att vara trevlig. Om bisarra "avtal" inom narkomanvården.

Min nya krönika i tidskriften Alkohol & Narkotika.



Bland Missbruksutredningens många förslag fanns ett som hittills gått ganska obemärkt förbi, nämligen att lagstifta om att personer med missbruk ska ha rätt till ett bra bemötande av sjukvården och socialtjänsten. Jag nämnde detta förslag för några vänner, som förvånat höjde på ögonbrynen. ”Ska en sådan lag verkligen vara nödvändig?”, undrade de. ”Bra bemötande, det har man väl rätt till från alla myndigheter?”

Jo, det kan man tycka. Men verkligheten ser annorlunda ut ibland. Det vet alla som har erfarenhet av eller insikt i svensk missbrukarvård.

Härom månaden stötte jag på ett besynnerligt exempel, i form av ett ”patientavtal” för metadonpatienter som används vid en av landets beroendemottagningar. Enligt avtalet ska patienten lova att avstå från alla beroendeframkallande droger, inklusive alkohol men exklusive nikotin. Patienten får inte göra något olagligt – langa, stjäla, hota, bära vapen osv. – eller laborera med sin medicinering. Han eller hon ska dessutom delta i samtalsbehandling, om personalen på beroendemottagningen tycker att det behövs.

En första reflektion. Är det inte en smula märkligt att sjukvården formulerar krav som innebär att patienterna inte får visa symptom på de problem de söker hjälp för? Om Ylva dricker några glas vin till helgen, ska hon skrivas ut då? Och om Daniel stjäl en bil eller Robert grips för brott mot knivlagen, ska då beroendemottagningen straffa dem genom att avbryta deras livsviktiga behandling? Här finns utrymme för både godtycklighet och orättvisor.

Men det finns fler krav i avtalet. Patienten ska också – bland mycket annat – samtycka till att hålla tider och komma till avtalade möten, ta hand om sig själv och prioritera sin hälsa samt uppföra sig på ett trevligt sätt mot all personal vid besök på mottagningen.

Det står faktiskt så i avtalet, ”uppföra sig trevligt”. Där sitter du alltså på ditt inskrivningssamtal, nervös, abstinent och utlämnad. Du måste lova att aldrig vara morgonsur eller oartig, för annars får du ingen medicin. Take it or leave it. Det är en klockren utpressningssituation.

Ett par reflektioner till. Den första är att avtal av den här typen måste vara olagliga. Det kan inte finnas någon rättslig grund att vägra en person sjukvård bara för att han eller hon inte vill skriva på ett bisarrt avtal. Den andra är att den där bemötandelagen nog är en rätt bra idé ändå.

Mediernas samvete dåliga nyheter för Fredrik Reinfeldt

Min nya krönika i Efter Arbetet.

All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet brukar det heta, men det är en myt. Socialdemokratins kris har med få avbrott dominerat den politiska journalistiken sedan valrörelsen 2010, och partiet har sjunkit som en sten i opinionsmätningarna. Faktum är att Socialdemokraterna gått stadigt nedåt ända sedan slutet av 2008, då det rödgröna samarbetet lanserades. Valet av Håkan Juholt innebar ett kort trendbrott, men förbyttes som vi alla vet i ett katastrofalt ras då hyresaffären briserade.

Att skylla medierna för raset är kontraproduktivt och meningslöst. Medierapporteringen orsakade inte S-krisen – däremot accentuerades och förstärktes den av rapporteringen. Som journalistikprofessorn Jesper Strömbäck påpekat är det mycket svårt att bryta en sådan negativ spiral som Socialdemokraterna fastnade i; den dominerande medieberättelsen får hela tiden näring genom nya händelser och opinionsmätningar som bekräftar den.

Det demokratiska problemet med detta har inte varit att Socialdemokraterna blivit tufft granskade av medierna. Granskning måste politiska partier tåla, även i de fall då den blir överdriven och osaklig. Nej, det allvarliga har varit att regeringen i princip sluppit att få sitt agerande granskat. Svenska medier är omvittnad dåliga på att hålla flera bollar i luften samtidigt, så när samtliga stora nyhetsredaktioner hårdbevakar på S-krisen hamnar regeringspolitiken i medieskugga.

Bland journalister har nu en tid förts en diskussion om att fokuseringen på Socialdemokraterna varit för stark och att regeringen sluppit för lindrigt undan. Detta har förmodligen varit tecken på en gryende kollektiv insikt om att journalistiken sviker sitt demokratiska uppdrag genom att ständigt fokusera på något annat än de politiker som faktiskt styr landet. Det dåliga samvetet är förstås goda nyheter för Stefan Löfven, som redan fått en smakstart i medierna.



För Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater är det däremot dåliga nyheter. De senaste veckorna har regeringen utsatts för en tuff granskning, bitvis mycket tuff. Utbildningsminister Jan Björklund häcklas för sin aversion mot läsplattor, arbetsmarknadsminister Hillevi Engström anklagas för att vilseleda om sysselsättningen och i Ekots lördagsintervju avslöjas barn- och äldreminister Maria Larsson som gravt okunnig om, tja, det mesta. Statsministern själv trampar i klaveret med ett mindre välavvägt uttalande om pensionsåldern, blir sen både utskälld och missförstådd. Till och med mediernas främsta gunstling Anders Borg – oftare castad i rollen som expert än som den politiker han faktiskt är – nagelfars och kritiseras för felaktiga påståenden.

Denna granskning är välkommen som omväxling till de avslöjanden och spekulationer som vanligtvis dominerar den politiska journalistiken. Välkommen, inte för att den drabbar den borgerliga regeringen, utan för att den till skillnad från avslöjandejournalistiken handlar om verklig politik – politik som påverkar oss medborgare i vår vardag. Sådan sakpolitisk granskning har satts på undantag i en mediedemokrati där politik tenderar att reduceras till spel, skandaler och underhållning.

Odell och Germundsson: att vilja ha kakan och äta den.

Göran Hägglund vann partiledarstriden mot Mats Odell med betryggande majoritet, han fick 69 procent av rösterna mot Odells 31 procent. Nu har det redan börjat knorras om "utrensningar" inom de förlorande falangerna.

Den förste som fick gå var kommunalrådet i Markaryd, Bengt Germundsson, KD:s mest framgångsrika politiker på det kommunala planet. Han fick lämna partiets verkställande utskott, formellt för att han inte längre representerade partiet i Sveriges Kommuner och Landsting.

I realiteten handlade det också om att Germundsson innan valet klart deklarerade att han inte ville ingå i partiets ledning om Hägglund satt kvar. Har man sagt något sådant så får man enligt min mening stå sitt kast. Germundsson borde ha vett att inse det själv - det finns ingen annan att skylla på.

Samma sak gäller Mats Odell; när Odell förstod att han skulle förlora började han tala om "försoning" och erbjuda Hägglund att sitta kvar som minister om han (Odell) skulle vinna valet. Nu kämpar Odell för att få behålla sin post som KD:s gruppledare i Riksdagen (en post som inbringar ett nätt extraarvode utöver Riksdagslönen om 57 000 kr i månaden).

Men nej, har man dragit igång en så oförsonlig partiledarstrid som Mats Odell gjorde - med talrika övertramp från båda sidor - så måste man inse när loppet är kört. Mats Odell borde ta konsekvenserna av sitt eget handlande och avgå frivilligt från sin gruppledarpost. Det är det enda hedersamma agerandet.

Inga högoddsare

Jag har inte bloggat så mycket i år, men den 1 januari skrev jag att 2012 var året du Håkan Juholt skulle avgå och att jag skulle bli förvånad om han satt kvar så länge som till sommaren.

Sista spiken i Juholts kista blir förmodligen Vänsterpartiets kongress i veckan som kommer. När Jonas Sjöstedt väljs till partiledare där - ensam eller tillsammans med Ulla Andersson - så kommer Vänsterpartiet att börja knapra åt sig stöd från Socialdemokraternas vänsterflygel. När det sker är tålamodet slut med Juholt. Jag skulle bli mycket förvånad om han sitter kvar till sommaren.

Juholt påskyndade processen genom sitt olyckliga försvarspolitiska utspel i Sälen, men även utan det misstaget hade han varit rökt, för att travestera Sören Holmberg.

Idag redovisar flera tidningar resultatet från januari månads Sifo. På bara ett par veckor har Vänsterpartiet vunnit runt 100 000 potentiella väljare från Socialdemokraterna - och dessutom ett ansenligt antal även från Miljöpartiet. I undersökningen går V fram 2,5 procentenheter, till sammanlagt 8,8 procent.

Det för mig över till ett annat av mina blogginlägg, det om Jonas Sjöstedts chanser. Jag trodde där att Sjöstedt lätt skulle kunna nå omkring 10 procent om han skötte sina och partiets kort rätt. Processen går snabbare än jag kunnat föreställa mig, men vi får väl se vad som händer när - om - Socialdemokraterna lyckas skärpa till sig.

Under partiledardebatten i Riksdagen i veckan som gick försökte statministern smeta "kommunist"-stämpeln på Jonas Sjöstedt, men det gick som väntat mycket dåligt. Jag har faktiskt svårt att tänka mig att Fredrik Reinfeldt gör om det - åtminstone inte i så klumpig form - med tanke på hur elegant Sjöstedt replikerade.



Nej, Sjöstedts största problem är inte de politiska motståndarna i regeringen. Det största hotet på vägen mot 15 procent är snarare partiets radikaler. Under V-kongressen beslutades bland annat om att V ska fortsätta att driva frågan om sex timmars arbetsdag - snarare än en mindre arbetstidsförkortning till 37 timmars arbetsvecka, vilket Sjöstedt och Ulla Andersson pläderade för på DN Debatt i början av januari - och att man skulle driva på för ett förbud mot bemanningsföretag.

Detta är inga frågor Jonas Sjöstedt vill driva, det är jag rätt övertygad om, men nu måste han, och interndemokratiskt är det förstås inget att säga något om.

Hur som helst så känns det skönt att ha fått rätt i båda mina "förutsägelser" inför det nya året - även om det inte direkt var några högoddsare.

Ljus framtid för V om Jonas Sjöstedt spelar sina kort rätt

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Förväntningarna på Jonas Sjöstedt är skyhöga, både inom Vänsterpartiet och bland politiskt intresserade som hoppas på en vassare opposition och mer skiljelinjer i debatten. Sjöstedt själv försöker klokt nog tona ner förväntningarna något, han talar om att partiet potentiellt sett kan ha 10–15 procent inom några val. Alls ingen orealistisk förhoppning, under Gudrun Schyman nådde vänstern 12 procent i valet 1998. För att något liknande ska ske krävs dock inte bara att partiet lyckas nå ut med sin politik – man måste också marknadsföra den på ett mer trovärdigt sett än vad som hittills varit fallet.

För egen del tror jag att Jonas Sjöstedt är som klippt och skuren för den uppgiften. Han har en resonerande och uppriktig framtoning, både bredd och djup i sina profilfrågor och ger ett kunnigt och pedagogiskt intryck. Men Sjöstedts allra främsta styrka som debattör är att han är modig nog att erkänna styrkan även i sina motståndares argument. Exempel på det fick vi i början av veckan, då Sjöstedt debatterade arbetstidsförkortning med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (P1 Morgon 10/1). Det blev ett samtal utan rallarsvingar, där båda förde fram sina argument på ett sakligt och respektfullt sätt - vilket inte hindrade att Sjöstedt vann klart (enligt DN:s ledarsida "sprang en frustande debattglad Jonas Sjöstedt... i cirklar runt arbetsmarknadsministern").


Jonas Sjöstedt har höga förväntningar att leva upp till.

Sjöstedt valdes efter en öppen process som utmynnade i en klang och jubelföreställning. Den nye vänsterledaren har nu ett så starkt personligt mandat att han till en början kan räkna med att slippa intern kritik. Troligen betyder detta, tillsammans med det ovanligt stora medieintresset, att Vänsterpartiet nu kommer att börja knapra i sig av de krisande Socialdemokraternas vänsterflygel. Ett par procentenheter är ingen orimlighet på kort sikt. Mer dåliga nyheter för Håkan Juholt, således.

Mina statsvetarkolleger hävdar ofta att effekterna av partiledaren är mindre än man kan tro; svenska väljare röstar på partier, idéer och förslag, inte på personer. Det ligger mycket i det, givet de metoder forskarna använt. Men jag tror också att det finns partiledareffekter som är svårare att studera, genom att de på ett intrikat sätt samverkar med hur förslag och budskap formuleras och med hur den politiska dagordningen bestäms.

Det är där Jonas Sjöstedts verkliga utmaning ligger. Om Vänsterpartiet ska nå 15 procent räcker det inte att med att några besvikna vänstersossar byter parti. Då måste hela det politiska spektrat förskjutas åt vänster. Socialdemokraterna har misslyckats kapitalt med att åstadkomma en sådan förskjutning, dels på grund av att Håkan Juholt haft fullt upp med att hantera den interna och externa kritiken, dels för att partiet alltjämt är djupt splittrat i avgörande frågor. Caremaskandalen kunde till exempel inte utnyttjas, eftersom Caremas agerande bygger på en politik som den socialdemokratiska kongressen ställt sig bakom.

Det som talar för att Jonas Sjöstedt kan lyckas där Juholt gått bet är att Sjöstedt har ett knippe profilfrågor där utvecklingen nu tycks ha gett vänstern rätt. Både privatiserings- och valfrihetshysterin i välfärden och problemen bakom de finansiella och monetära kriserna på kontinenten är frågor där Sjöstedt med stor trovärdighet kan säga: ”Vad var det vi sa?”. Skolfrågan, sysselsättningen och arbetsmarknadspolitiken är andra områden där regeringen kommer att få allt svårare att förklara varför utlovade förbättringar uteblivit.

Om Sjöstedt lyckas utnyttja dessa frågor går Vänsterpartiet en ljus framtid till mötes. Och då kan på sikt även Socialdemokraterna gynnas, förutsatt att de kan presentera en trovärdig politik för att locka väljare från höger.

Men det finns också mycket som talar emot detta scenario. Fredrik Reinfeldts nya moderater är formidabla motståndare. Moderaterna åtnjuter stort förtroende och har blivit allt skickligare på att dominera medierna och den politiska dagordningen. Den politiskt intresserade går därför ett spännande år till mötes.

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Sista delen.

Här följer fjärde och sista delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4.

Metod och material
Jag har använt mig av flera typer av material som undersökts med olika text- och innehållsanalytiska metoder. Det viktigaste underlaget för de följande kapitlen består av pressmaterial från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan. Jag använder också material från offentligt tryck, framför allt riksdagstryck och offentliga utredningar.

Materialet har analyserats med kvalitativ textanalys. Det finns numera dataprogram som kan användas vid den typen av analyser, men jag har gjort analysen manuellt: läst, läst igen, antecknat, strukit under, sorterat, klassificerat och sökt efter mönster och trender. Det har varit ett tidsödande men intressant arbete.

Undersökningen bygger också i stor utsträckning på resultat från tre tidigare publicerade delrapporter. Den mest omfattande av dessa är Mediebilden av sjukfrånvaron som samhällsproblem, en longitudinell kvantitativ innehållsanalys av Dagens Nyheters bevakning av sjukfrånvaron under åren 1995–2004.

Valet av Dagens Nyheter gjordes främst av praktiska skäl – tidningens artiklar var redaktionellt kodade med ”sjukfrånvaro” respektive ”sjukförsäkring” och därmed lätta att sortera ut – men det är på samma gång strategiskt välmotiverat. När det gäller det redaktionella materialet är det sannolikt skäligt representativt för den rikstäckande pressen. En utförlig diskussion om representativiteten och urvalet – liksom av den valda metodens för- och nackdelar i övrigt – finns i det metodappendix som finns i slutet av den här boken.

Den andra rapporten är Överutnyttjandediskursen, skriven tillsammans med Annika Hermansson, fil mag i samhälls- och kulturanalys från Linköpings universitet. Rapporten, som presenteras mer utförligt i kapitel 7, består av en kritisk diskursanalys av ett antal texter från Socialförsäkringsutredningen och Försäkringskassan, utgivna 2004 och 2005. Även när det gäller denna rapport hänvisar jag till appendixet för en diskussion kring metoden och materialet.

Den tredje rapporten, Kampen om sjukfrånvaron, är skriven tillsammans med Lena Christiansson och Tilde Dahlqvist, båda pol mag i statsvetenskap från Lunds universitet. Studien fokuserar på problemdefiniering som intressekamp och visar hur aktörers politiska och materiella intressen påverkar deras definitioner av sjukfrånvaroproblemet. Resultaten från den studien redovisas närmare i kapitel 6.

Bokens disposition
Boken har tre delar. I den första, som består av detta inledningskapitel och av de två följande kapitlen, presenterar jag undersökningens syfte, bakgrund och teoretiska utgångspunkter.

Kapitel 2, ”Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati”, innehåller en allmän redogörelse för sjukförsäkringsfrågans utveckling i Sverige. I kapitlet beskriver jag först sjukförsäkringens förhistoria och framväxt, från sent 1800-tal till mitten av 1900-talet. Därefter tar jag upp den allmänna sjukförsäkringens introduktion och expansion samt den debatt som fördes om sjukfrånvaron under 1970- och 1980-talen. I kapitlet visar jag hur de grundläggande principerna bakom dagens sjukförsäkringssystem gradvis vuxit fram under 1900-talet.

Kapitel 3, ”Problemdefiniering – hur samhällsproblem blir till”, innehåller en beskrivning av problemdefinieringsperspektivet, som utgör undersökningens teoretiska ram. Jag tar bland annat upp perspektivets uppkomst och utveckling samt ger exempel på sådana forskningsfrågor som brukar ställas. I fokus för redogörelsen står två moderna ansatser inom perspektivet, dels den sociologiska forskningen om anspråksformering, dels den statsvetenskapliga forskningen om dagordningsmakt.

I bokens andra del återfinns den empiriska analysen av sjukfrånvaroproblemets utveckling. Här besvaras undersökningen första två frågeställningar om sjukfrånvarodebatten och dess konsekvenser.

Kapitel 4, ”Sjukfrånvaron som samhällsproblem – översikt och upptakt”, inleds med en kort metod- och materialdiskussion. Därefter går jag igenom några kvantitativa mått över sjukfrånvarons ”karriär” i den offentliga debatten, från mitten av 1990-talet och framåt. Slutligen görs en relativt kortfattad beskrivning av sjukfrånvarodebatten mellan 1995 och 1999, en period då frågan mer uppfattades som ett statsfinansiellt orosmoment än som ett självständigt samhällsproblem.

I kapitel 5, ”Sjukfrånvaron som arbetsmiljöproblem”, beskriver jag hur sjukfrånvaron först kom att uppfattas som ett arbetsmiljörelaterat ohälsoproblem när frågan steg på dagordningen under 2000 och 2001. Enigheten i debatten var stor om att det var arbetsmiljön och stressen i arbetslivet som bar skulden för de många och långa sjukskrivningarna. Utbrändheten beskrevs som en ny folksjukdom i medierna, och förslag formulerades om att skapa starkare drivkrafter för arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.

Kapitel 6, ”Sjukfrånvaron som överutnyttjandeproblem”, skildrar den genomgripande förändring som skedde i debatten från 2002 till 2004. Arbetsmiljöproblemet hamnade i skymundan i takt med att sjukfrånvaron alltmer kom att betraktas som ett problem som berodde på överutnyttjande och fusk. Regionala skillnader i sjukfrånvaro, hög andel arbetslösa bland de sjukskrivna och en utvidgning av sjukdomsbegreppet var företeelser som blev särskilt uppmärksammade. I kapitlet beskriver jag kampen om sjukfrånvaroproblemet som en maktkamp mellan aktörer – partier och organisationer – med skilda och oförenliga intressen.

I kapitel 7, ”Överutnyttjandediskursen och dess konsekvenser”, visar jag slutligen hur överutnyttjandeproblemet från ungefär 2005 och framåt blev den fullständigt dominerande problemdefinitionen, samtidigt som intresset för sjukfrånvaron minskade i den offentliga debatten. Det växte fram ett slags konsensus – en överutnyttjandediskurs – som byggde på föreställningen om en svensk sjukskrivningsepidemi. Aktörer tvingades att förhålla sig till denna diskurs, som därmed satte sin prägel på hela debatten. I kapitlet analyserar jag diskursen samt de konsekvenser den har fört med sig för socialförsäkringssystemet och för de sjukskrivna.

I bokens tredje del görs ett försök att besvara undersökningens tredje och sista frågeställning, som handlar om hur rimliga sjukfrånvarodebattens problemdefinitioner ter sig när de konfronteras med tillgänglig forskning på området.

Kapitel 8, ”Rimliga och orimliga problemdefinitioner”, är ett kort teorikapitel. I det redovisas olika vetenskapliga positioner när det gäller möjligheten och nyttan av att försöka värdera och bedöma problemdefinitioner. Jag argumenterar därvid för att rimlighetsbedömningar kan ske genom att man granskar de faktapåståenden som framförs och jämför dem med empiriska forskningsresultat.

I kapitel 9, ”Arbetsmiljöproblemets rimlighet”, tillämpas denna strategi på några av de påståenden som varit gemensamma för hela sjukfrånvarodebatten. Därefter granskas de påståenden som framförts som stöd för arbetsmiljöproblemet. Slutsatsen blir att brister i arbetsmiljö ofta är en viktig orsak till sjukfrånvaro, men att detta knappast kan förklara den stora ökningen av sjukfrånvaron mellan 1997 och 2003. Orsakerna till denna ökning måste väsentligen sökas på andra håll.

I kapitel 10, ”Överutnyttjandeproblemets rimlighet”, görs en motsvarande granskning av överutnyttjandeproblemet. Även här blir slutsatsen att problemdefinitionen i huvudsak inte kan förklara den stora sjukfrånvaroökningen. Det går knappast att förneka att överutnyttjande och fusk förekommer inom sjukförsäkringen, men det finns samtidigt väldigt lite som talar för att sådana företeelser är väldigt omfattande eller att de ökade dramatiskt under den aktuella tidsperioden.

Kapitel 11, ”Gåtans lösning”, är bokens sista kapitel. Det tar upp en annan, och enligt min mening mer hållbar, förklaring till den höga sjukfrånvaron. Huvudargumentet är att flera samverkande faktorer har orsakat en kollaps i rehabiliteringssystemet, vilket i sin tur lett till att långtidssjukskrivningarna rakat i höjden. Förklaringen, som fokuserar på strukturella omständigheter och politiska beslut, har lanserats av sociologen Tor Larsson. Märkligt nog har den inte fått någon uppmärksamhet att tala om i debatten. Om förklaringen stämmer har emellertid en stor del av de åtgärder som genomförts under senare år siktat in sig på ”fel” problem. En diskussion kring denna nedslående eventualitet avslutar kapitlet.

I slutet av boken finns en sammanfattning av de viktigaste resultaten samt ett metodappendix, där jag diskuterar metod- och materialfrågor som specifikt rör de tidigare nämna delrapporterna.

Därmed avslutar jag detta smakprov ur Kampen om sjukfrånvaron. Vill du läsa resten av boken så finns den tillgänglig på de flesta större bibliotek och även på många små. Du kan även beställa den till en ganska billig penning, exempelvis via Bokus.

2012 - året då Håkan Juholt avgår

Som statsvetare och samhällsforskare arbetar man oftast i tolkningsbranchen, inte med prediktioner. En förutsägelse vågar jag mig dock på för 2012, och det är att Håkan Juholt kommer att avgå. Socialdemokraternas opinionssiffror är fortsatt mycket låga och partiledarens förtroendesiffror börjar närma sig absoluta botten, dvs. Jimmie Åkesson-klass.

Det finns i dagsläget inget som talar för att trenden ska vända - tvärtom riskerar S under Juholt att cementeras på en nivå kring 25 procent. Allt fler tunga socialdemokrater demonstrerar sitt missnöje offentligt - nu senast Ylva Johansson, som på sin blogg beskriver opinionssifforna som "ett allvarligt underkännande av socialdemokratin och av vår partiordförande".

Det som hittills räddat den hårt kritiserade partiordföranden är avsaknaden av goda alternativ och rädslan för ett nytt utbrott av "Rosornas krig". Med valet av Juholt fick partivänstern äntligen en intern framgång, men denna framgång har artat sig till rena Pyrrhussegern. Juholt har visserligen retoriskt lagt sig till vänster, men sakpolitisk har han flaxat fram och tillbaka som en skadskjuten kråka. Debaclet med höstbudgeten - då Juholt obegripligt nog försökte kuppa bort satsningarna på a-kassan och sjukförsäkringen - är bara ett bland många exempel. Redan där borde Juholt ha bränt det mesta av sin goodwill bland partivänstern.


Efter Juholt? Mikael Dambergs rykte som
"högersosse" är förmodligen ett av de
främsta skälen till att Juholt klarat sig
så här långt.

Sista spiken i Juholts kista blir förmodligen Vänsterpartiets kongress i veckan som kommer. När Jonas Sjöstedt väljs till partiledare där - ensam eller tillsammans med Ulla Andersson - så kommer Vänsterpartiet att börja knapra åt sig stöd från Socialdemokraternas vänsterflygel. När det sker är tålamodet slut med Juholt. Jag skulle bli mycket förvånad om han sitter kvar till sommaren.

Hannes Råstams mästerskap

Inom kort utkommer Fallet Thomas Quick, Hannes Råstams mycket efterlängtade sammanfattning av den största svenska rättsskandalen genom tiderna. Inför boksläppet vill jag rekommendera Råstams debatt med Gubb-Jan Stigson, från Grävseminariet 2010. Det är en enormt imponerande uppvisning Råstam står för. Han får Gubb-Jan Stigson att framstå som en riktig stolle.

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 4.

Här följer tredje delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3.

Relationen mellan fenomen och samhällsproblem
Som jag redan berört intresserar sig forskningen om problemdefiniering primärt för den process som leder till att vissa fenomen kommer att uppfattas som samhällsproblem, medan andra inte gör det. Problemdefinieringsforskare ifrågasätter föreställningen att det finns ett klart samband mellan ett fenomen – exempelvis att människor är sjukskrivna från sina arbeten – och de problembilder som förekommer om detta fenomen. Detta betyder inte nödvändigtvis att man ifrågasätter fenomenets existens eller avfärdar frågor som rör orsaksförhållanden, prevention och förslag på åtgärder. Många forskare har dock en tämligen kritisk grundinställning till de fenomen de intresserar sig för. Ett exempel är Stanley Cohens välkända analys av kravallerna mellan mods och rockers på engelska badorter under 1960-talet, ett fenomen som då uppfattades som ett stort samhällsproblem. Cohen avfärdade problemet som ett uttryck för ”moralpanik” – ett ord han själv myntade – förorsakad av den överdrivna medierapporteringen.

Andra forskare menar att frågor om fenomens existens och orsaker inte är speciellt intressanta om man vill studera problemdefiniering – oavsett om fenomenen är verkliga eller inte så är samhällsproblemen verkliga, i den meningen att de får konkreta politiska konsekvenser.

Inom den internationella vetenskapliga diskussionen har det funnits en omfattande debatt om i vilken mån det är möjligt och önskvärt att bedöma om de problemdefinitioner som förs fram har fog för sig eller inte. Många forskare har varnat för att forskare riskerar att själva bli deltagare i problemdefinieringsprocesserna om de ägnar sig åt den typen av bedömningar.

Min egen inställning – som jag ska argumentera mer utförligt för i kapitel 8 – är att det under vissa förutsättningar går att skilja mellan ”rimliga” och ”orimliga” problemdefinitioner. Jag menar dessutom att det är en angelägen uppgift för forskningen att försöka sig på den typen av värderingar. Om en orimlig uppfattning om ett visst samhällsproblem blir rådande kan det leda till att icke-optimala, och i värsta fall skadliga, policyåtgärder genomförs. Den här boken avslutas därför med ett försök att resonera kring vilket stöd de dominerande problemdefinitionerna på sjukförsäkringsområdet har haft i forskningen om sjukfrånvaron som fenomen.

Undersökningens syfte och frågeställningar
Syftet med den här boken är att undersöka hur den svenska sjukfrånvaron definierats som samhällsproblem, hur dessa problemdefinitioner har förändrats från 1990-talet till idag samt vilka konsekvenser detta fått i policyhänseende. Jag utgår från tre breda frågeställningar.

1) Hur har debatten om sjukförsäkringen och sjukfrånvaron förts under perioden från mitten av 1990-talet till idag?

2) Vilken betydelse har debatten haft för sjukförsäkringssystemets utveckling?

3) Hur rimliga är de problemdefinitioner som dominerat i debatten?

Avstampet för de första två frågeställningarna tar jag i en översiktlig redogörelse för det svenska sjukförsäkringssystemets framväxt, från sent 1800-tal till tidigt 1990-tal. Sjukfrånvarodebatten under åren 1995–1999 beskrivs därefter relativt kortfattat, varefter fokus ligger på perioden 2000–2005. Detta var nämligen de år då debatten var som mest omfattande och striden om hur problemet skulle definieras stod som hårdast. När det gäller åren från 2006 till nutid fokuserar jag huvudsakligen på de policyförändringar som följt sedan den borgerliga alliansregeringens valseger 2006. För att besvara den tredje frågeställningen jämförs sjukfrånvarodebattens dominerande problemdefinitioner med centrala empiriska resultat ur den omfattande forskningen om sjukfrånvaron som fenomen.

Sjukfrånvaroproblemet under 2000-talet har varit ett komplext och mångfacetterat fenomen. Definitionsprocessen ägde rum på en mängd olika arenor samtidigt och samlade ett stort antal aktörer. Att göra en uttömmande redogörelse för en så omfattande process är inte möjligt. Man måste göra val och avgränsningar, välja vilka arenor och aktörer som ska fokuseras.

Jag har valt att studera sjukfrånvaroproblemet i den allmänna debatten, som ett medialt och rikspolitiskt fenomen. Det beror främst på att jag är intresserad av relationen mellan problemdefiniering och politiskt beslutsfattande; för att kunna studera denna relation på sjukfrånvaroområdet bör den rikspolitiska debatten stå i fokus, eftersom det är på den nivån de mest betydelsefulla policybesluten fattas. Medierna fungerar i det sammanhanget både som en arena för problemdefiniering och som en aktör i processen. I undersökningen fokuserar jag i första hand på arenafunktionen, men jag kommer även att uppmärksamma mediernas roll som aktörer.

Jag vill för tydlighetens skull betona att den här boken inte är tänkt som någon uppvisning i statsvetenskaplig eller sociologisk problemdefinieringsteori. Med undantag för resonemanget om möjligheterna att värdera olika problemdefinitioner har jag inga teoretiska ambitioner med boken, vare sig när det gäller teoriutveckling eller hypotesprövning. Precis som med min förra bok Metadon på liv och död, som beskrev de narkotikapolitiska konflikterna kring metadonbehandling och skadelindrande åtgärder i Sverige, så handlar det snarare om modern socialpolitisk historia, där teorin fungerar som ett raster och ett tolkningsschema.

I första hand är detta alltså en empirisk undersökning om det gångna decenniets sjukfrånvarodebatt. Min ambition är dock också att boken ska kunna fungera som kurslitteratur och som ett inlägg i själva debatten. Boken vänder sig till sjukskrivna, politiker, fack- och arbetsgivarrepresentanter, forskare, studenter, journalister och till alla andra som har ett intresse av frågor som rör sjukfrånvaron, socialförsäkringarna och den svenska välfärdsstatens utveckling.

Fortsättning följer inom kort.

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 3.

Här följer tredje delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2.

Problemdefinieringens konsekvenser
Exemplet med Feministiskt initiativ lyfter fram en central aspekt av fenomenet problemdefiniering, nämligen att det i allmänhet rör sig om en politisk process där skilda och ibland oförenliga intressen kämpar om att få gehör för sina respektive uppfattningar. Olika grupper lyfter fram olika problem, tolkar givna problem på olika sätt, för fram olika förklaringar till problemen och lanserar olika åtgärdsförslag.

Fi gjorde misstaget att tro att de skulle kunna styra hur Susanne Lindes sjukskrivning skulle uppfattas, men det visade sig vara en ödesdiger missräkning. Istället för den diskussion man hade hoppats på – en diskussion om kvinnors utsatta roll i arbetslivet, stora ansvar i familjelivet och svårigheter att komma tillbaka till arbetet efter sjukskrivning – fick man en debatt om vad sjukförsäkringen får respektive inte får användas till. Ur ett sådant perspektiv framstod Linde inte som en representant för utsatta men kämpande kvinnor, utan som en person som utnyttjade sin sjukskrivning för att kunna arbeta partipolitiskt – eller i värsta fall som en offentlig parasit och bidragsbedragare.

Fi:s styrelse var naturligtvis inte ovetande om den sjukfrånvarodebatt som hade förts de senaste åren. Man visste mycket väl att de långtidssjukskrivna hade blivit en alltmer ifrågasatt grupp. Skälet till att Fi ändå ville lyfta fram sjukfrånvaron var att man ansåg att de sjukskrivna kvinnorna – och särskilt de kvinnor som var utbrända eller hade andra så kallade vaga diagnoser – var en orättvist behandlad grupp. Man ansåg säkerligen också – även om det ännu inte fanns något färdigt politiskt program – att sjukfrånvaroproblemet borde hanteras på ett annat sätt än vad staten hittills hade gjort. Man ansåg, kort sagt, att sjukfrånvaroproblemet borde definieras annorlunda.

Huvudskälet till att Fi och andra aktörer på den politiska scenen ägnar sig åt problemdefiniering är i grunden samma skäl som gör att statsvetare, sociologer och andra forskare intresserar sig för fenomenet: problemdefiniering får konsekvenser. För Susanne Lindes del handlade det om mycket påtagliga konsekvenser, vilket vi redan noterat. Hon fick stå vid skampålen i medierna, hennes sjukpenning minskades och hennes politiska engagemang kom av sig.

På ett mer generellt plan kan man tänka sig många olika sorters konsekvenser, men två typer är särskilt intressanta ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv: attitydpåverkan och effekter på policynivå. När det gäller det förstnämnda så kan exempelvis låg tilltro till hur andra människor utnyttjar socialförsäkringssystemet främja ökad misstänksamhet och social kontroll. Att sjukfrånvaron kring 2005 alltmer hade kommit att uppfattas som ett överutnyttjandeproblem ledde till misstro mot och stigmatisering av långtidssjukskrivna. Det var detta som var bakgrunden till de reaktioner som drabbade Susanne Linde.

Man kan också tänka sig andra typer av attitydpåverkan; om legitimiteten för social-försäkringarna minskar kan detta göra människor mer benägna att fuska, eftersom ”alla andra” ändå gör det. Sjukfrånvaron skulle därmed kunna öka ytterligare och en social fälla – att låg tillit i samhället leder till minskat samarbete och social kapital – skulle riskera att uppstå. Den här typen av konsekvenser är mycket spännande, men ligger lite utanför undersökningens fokus.

Problemdefiniering kan emellertid även få effekter för det politiska systemet och för policyutvecklingen. Att något uppfattas som ett samhällsproblem innebär närmast per automatik att offentliga insatser efterfrågas. Hur problemet uppfattas påverkar i det sammanhanget både vilka åtgärder som betraktades som möjliga och vilka aktörer som ses som legitima deltagare i den fortsatta processen. Problemdefiniering påverkar därigenom den auktoritativa värdefördelningen i samhället – vem som får vad, när och hur, för att återanvända en känd formulering av statsvetaren Harold Laswell.

Det är denna typ av konsekvenser som har analyserats av de flesta som forskat om problemdefiniering, och det är också sådana konsekvenser som kommer att stå i fokus i den här boken. Faktum är att det var relationen mellan problemdefiniering, politiska beslut och policyförändringar som ursprungligen väckte mitt intresse för sjukfrånvarofrågan. Jag ska beskriva relationen mer i detalj i kapitel 3.

Till nästa del.