fredag 26 oktober 2012

Skandalartad pengarullning till "drogförebyggande" insatser

Idag har Björn Fries och jag en debattartikel i Expressen.



Varje år delar regeringen genom Statens Folkhälsoinstitut ut 40 miljoner kronor till drogförebyggande projekt. Utdelningen sker utan uppföljning, utan utvärdering och utan att Folkhälsoinstitutet funderat över om projekten ens i teorin skulle kunna ha några effekter. Pengarullningen fortsätter trots att Riksrevisionen för två år sedan riktade skarp kritik mot verksamheten, bland annat för att någon effektuppföljning inte gjorts.

Många av de projekt som stöds ger ett närmast tragikomiskt intryck. Folkhälsoinstitutet ger till exempel 300 000 kr till Vita Nykter, en organisation som bröt sig ur IOGT-NTO efter att pingstpastorn Åke Green uteslutits 2008, för att organisationen ska ta fram ett rollspel för att utbilda kristen ungdom att ta hand om barn till missbrukare.

Länsstyrelsen i Gävle fick 250 000 kr för att ordna en tävling bland skolelever, som ”i film, bild och musik” ska formulera en ”populärversion” av regeringens strategi mot alkohol, narkotika, tobak och dopning (prop. 2010/11:47).

Ett annat anslag gick till KRIS i Örebro, en lokalorganisation som nyligen uteslutits ur Riks-KRIS, Kriminellas revansch i samhället, efter att föreningens pengar gått till att finansiera en lyxbil och ett hemmagym åt den tidigare ordföranden. KRIS i Örebro (numera Fenix 019) har på tre år fått över 1,1 miljoner kronor till ”KRIS MC”, ett projekt som bland annat syftat till att ”färdigställa en motorcykel”. Anslaget förnyades trots att Folkhälsoinstitutet kände till skandalen med lyxbilen.

De ovan nämnda projekten kan lätt bytas ut mot andra men lika anmärkningsvärda exempel. Folkhälsoinstitutets projektkatalog är full av oseriösa projekt, varav de flesta drivs av välmenande personer inom idéburna frivilligorganisationer.

Enligt Folkhälsoinstitutets regleringsbrev ska de drogförebyggande medlen användas för att stödja tillämpning av redan kända och verkningsfulla metoder, för att utveckla nya arbetssätt och för att sprida kunskap om framgångsrikt och väl dokumenterat arbete. Det poängteras även att de projekt som stöds ska dokumenteras och utvärderas.

Vi har tagit del av ett 20-tal av de ansökningar som erhållit medel från Folkhälsoinstitutet de senaste åren, och vi har även granskat de sakkunnigutlåtanden som myndigheten grundat sina beslut på. Det är upprörande läsning, åtminstone om man instämmer i Gustav Möllers gamla devis om att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Tydliga kriterier för att bedöma ansökningarna saknas och några försök att anknyta till regleringsbrevets instruktioner görs inte. De sakkunnigas utlåtanden är genomgående så innehållslösa – ofta bara några enstaka rader – att de omöjligen kan ha varit till någon hjälp i beslutsfattandet.

Om organisationen Sambas projekt ”Dizza alkohol och andra droger” skriver till exempel den sakkunnige, Åke Setréus, att ”Samba är nog kapabla att genomföra projektet – dizza tobak [ett tidigare Samba-projekt] var enligt deras egna uppgifter en framgång”. I utlåtandet om projektet ”Oberoende”, ett projekt som syftar till att ta fram en verktygslåda för ANT-förebyggande metoder, ställer samme Setréus den välmotiverade frågan ”Behövs denna verktygslåda?” Han svarar själv: ”Ja, de ingående organisationerna säger så och då får vi väl tro dem. Det mer konkreta innehållet i den symboliska lådan framgår ju inte”.

Den knapphändiga dokumentation som finns avslöjar en arbetsprocess som framstår som helt godtycklig och sakkunniga som verkar djupt okunniga vad gäller drogprevention. Inkompetensen lämnar fältet öppet för nepotism och svågerpolitik. En översiktlig genomgång av de organisationer som erhållit stöd de senaste åren visar att flertalet hör till vad vi kan kalla det förbudspolitiska etablissemanget – ett antal organisationer som lever i ett slags symbios med Folkhälsoinstitutet och andra myndigheter inom den statliga alkohol- och narkotikapolitiken. Organisationer som är kritiska till den förda politiken vet detta och bryr sig därför inte om att söka.

Folkhälsoinstitutets hantering av de drogförebyggande projektmedlen är inget mindre än en skandal. Vi föreslår att regeringen omgående ser över användningen av dessa medel och att man granskar om de pengar som går till idéburna organisationer verkligen fyller sitt drogförebyggande syfte.

Vi ifrågasätter starkt att Folkhälsoinstitutet är rätt myndighet att ansvara för denna verksamhet i framtiden. Vårt intryck är att ansvariga inom institutet saknar både den kompetens och det omdöme som fordras för uppgiften. Generaldirektören Sarah Wamala måste städa upp.

tisdag 23 oktober 2012

Sällsynt tillfälle av klarsyn

Det har blivit dags att återuppliva bloggen så smått efter min hittills längsta bloggpaus. Jag tänkte börja med något mycket ovanligt - att berömma Maria Larsson. Artikeln publiceras även som krönika i nya numret av Alkohol & Narkotika.

I en tidigare krönika, ”Modernisering i elfte timmen” (Alkohol & Narkotika nr 3 2011), skrev jag om Missbruksutredningens förslag när det gäller den svenska underhållsbehandlingen. Utredaren Gerhard Larsson föreslår att Socialstyrelsens föreskrifter ska ändras, att utskrivningar av moraliska och disciplinära skäl ska undvikas och att vården ska anpassas bättre efter brukarnas behov och önskemål.

Vad har hänt sedan dess? Fram till för några veckor sedan var det enkla svaret: ingenting. Varken med underhållsbehandlingen eller med Missbruksutredningens övriga förslag. Av allt att döma har huvudorsaken varit det starka motstånd som många av förslagen mött, dels från det förbudspolitiska etablissemanget – RNS, KRIS, IOGT-NTO och allt vad de heter – dels från Moderaternas ledamöter i riksdagens socialutskott. Mycket talar för att moderniseringen av underhållsbehandlingen varit en av de främsta stötestenarna.

Sedan riksdagsledamoten William Petzäll tragiskt avled i kön till ett metadonprogram har det dock börjat röra på sig. Dödsfallet innebar att bristerna i missbruksvården hamnade i blixtbelysning. Trycket på politikerna ökade och i ett sällsynt tillfälle av klarsyn insåg Maria Larsson (KD), den ansvariga ministern, att något måste göras.


Maria Larsson och jag under Almedalsveckan i somras. En passande bild till denna ovanliga krönika...

Den 27 september, samma dag som William Petzäll begravdes, gav ministern Socialstyrelsen i uppdrag att snabbutreda frågan om underhållsbehandlingen. Myndigheten ska kartlägga brister, exempelvis vad gäller tillgänglighet och ofrivilliga utskrivningar, samt föreslå åtgärder för att lösa problemen.

Jag tror att detta är en klok strategi av Maria Larsson. Kan man få bort underhållsbehandlingen ur ekvationen, utan att blanda in riksdagen, kommer det troligen att bli enklare att få fram en proposition från Missbruksutredningen.

För en sådan behövs verkligen. Gerhard Larsson la förvisso fram en del svårsmälta förslag, som de kontroversiella huvudmannaskapsförändringarna. De förslagen blir det nog omöjligt att göra något konstruktivt av. Men utredningen innehöll också många goda idéer, varav en hel del skulle kunna genomföras snabbt och smärtfritt.

Gerhard Larssons utredning har ett tydligt brukarperspektiv och innehåller en kraftfull plädering för behovet av att stärka individens ställning i vårdsystemet. Därmed är den ett välkommet brott med den paternalistiska och moraliserande tradition som tidigare varit helt dominerande i den svenska missbrukspolitiken.

Utredningen är alldeles för viktig för att gömmas undan och glömmas bort.