måndag 23 maj 2011

Kampen mot fusket måste föras mer systematiskt

Här är en två år gammal artikel som publicerades i Malmö högskolas tidskrift Praktik & Teori (nr 2, 2009). Jag kritiserar högskolans bristande arbete mot studentfusk. Min kritik om avsaknaden av systematiskt arbete mot fusk kvarstår, även om jag har fått intrycket att disciplinnämnden fungerar som en något skarpare instans numera.

För ett par år sedan undervisade jag på en uppdragskurs inom ramen för en KY-utbildning (kvalificerad yrkesutbildning). Vid ett av de första kurstillfällena gav jag studenterna i uppgift att skriftligt besvara ett par frågor utifrån kurslitteraturen. Efter hand som svaren lämnades in kunde jag med stigande förvåning konstatera att åtta av de nio hade kopierat delar av sina svar från internet. Flera av dem hade klippt in avsnitt som jag direkt kunde identifiera som härrörande från en av mina egna texter, en kulturartikel om ungdomsbrottlighet som publicerats i Sydsvenskan.

Jag drog genast slutsatsen att det hela måste bero på missförstånd och bristande förkunskaper. En del av skulden var naturligtvis min egen – jag hade inte varit tillräckligt tydlig med vad jag förväntade mig av studenterna, utan förutsatt att de var vana vid arbetsformen eftersom de var i slutet av sin utbildning. Jag bestämde mig därför raskt för att inte göra någon stor sak av det hela, utan förklarade bara för studenterna vad som var fel och att de skulle få göra om uppgiften. De berättade då samstämmigt att klipp- och klistra-modellen var vad som hade förväntats av dem tidigare under utbildningen (som hade skett vid en folkhögskola), och att de aldrig hade arbetat på något annat sätt.

När jag har berättat om denna lärorika erfarenhet för kolleger har de flesta varit överens med mig om att plagiat är ett växande problem. Skälen till ökningen kan man spekulera om, men betydelsen av internet – med lättillgängliga texter om snart sagt varje upptänkligt ämne – kan knappast överdrivas. Därutöver misstänker jag att gymnasieskolans nya undervisningsformer, där arbetet i allt högre grad går ut på att eleverna bedriver ”forskning” på nätet, har haft stor betydelse. Sådan ”forskning” verkar nämligen allt som oftast innebära att eleverna söker detaljerad information om mycket avgränsade ämnen, för att sen sätta ihop en ”rapport” med hjälp av ordbehandlingsprogrammets kopiera- och klistra in-funktioner.

Den övervägande delen av de plagiat vi upptäcker är säkerligen godartade, i den bemärkelsen att de snarare beror på bristande kunskap om vad som är tillåtet och inte tillåtet än på ont uppsåt. Tidsbrist spelar sannolikt också en viktig roll – när inlämningsuppgiftens deadline närmar sig är det lätt att ta till knep som man kanske misstänker är otillåtna.

Godartat fusk förekommer bland alla sorters studenter och på alla utbildningar och nivåer, men jag tror generellt sett att problemen är större på högskolorna än på de traditionella universiteten. Malmö högskola har lyckats väl med att uppnå målet om breddad rekrytering, men det är en utveckling som rymmer såväl fördelar som nackdelar. När studenterna i allt högre grad kommer från hem utan erfarenhet av akademiska studier innebär det att vi måste ägna mer tid och kraft åt att förklara vad vi förväntar oss av dem och vad akademiska studier innebär. Sådan information får inte vara beroende av enskilda lärares initiativ, utan måste ske i mer organiserad form.

En annan effekt av den breddade rekryteringen är att vi får allt fler studenter som förvärvsarbetar parallellt med studierna, eftersom de inte vill skuldsätta sig. Om det stämmer att tidsbrist ökar risken för fusk så är detta ytterligare en omständighet som talar för att högskolan borde avsätta resurser för organiserat förebyggande arbete.

Uppsåtligt fusk är ett mindre problem än de godartade plagiaten. Även här kan dock kritik riktas mot högskolans tandlösa sätt att hantera fenomenet. För några år sedan var jag anställd vid Arbetslivsinstitutet, men arbetade extra med uppsatshandledning vid socionomutbildningen vid Fakulteten för Hälsa och samhälle på Malmö högskola. Vid ett tillfälle blev jag misstänksam när jag skulle examinera en kandidatuppsats. Uppsatsen var svag och språkligt torftig, men emellanåt förekom rediga och välformulerade avsnitt som även innehållsligt höll god klass. En halvtimmes googling visade att någon av de två författarna, eller kanske båda, hade klippt in ett antal kortare avsnitt från olika internetsidor.

Efter seminariet konfronterade jag studenterna med plagiaten, varvid den ena erkände att hon hade kopierat avsnitten. Hon hade inte förstått att man inte fick göra så, hävdade hon – en uppenbar lögn från en student som läser sista terminen på en högskoleutbildning. Jag meddelade studenterna att uppsatsen var underkänd och att de kunde räkna med att bli anmälda till disciplinnämnden. Därefter ägnade jag ett antal timmar åt att gå igenom uppsatsen och jämföra med titlarna i källförteckningen. Jag fann då ytterligare ett antal direktcitat som inte hade markerats i texten. Sammantaget handlade det om en knapp sida med plagiat, som jag nogsamt redovisade i min anmälan. Sannolikt hade jag kunnat hitta mer om jag hade letat ännu grundligare.

Drygt en månad senare blev jag kallad till disciplinnämndens sammanträde. Studenterna dök inte upp, men de hade skriftigt meddelat att allt var ett missförstånd och att de inte hade avsett att fuska. Jag vidhöll att det handlade om plagiat och föreslog en kortare avstängning som påföljd. Till min ohöljda förvåning valde emellertid nämnden att gå på studenternas linje. En knapp sida plagiat var inte tillräckligt för att påvisa uppsåt att vilseleda, menade nämnden. Studenterna friades helt.

När jag gick från sammanträdet funderade jag på vad jag skulle göra nästa gång en liknande situation uppkom. Skulle jag gå vidare, ånyo ägna ett antal obetalda timmar åt att granska uppsatsen och författa en ännu mer utförlig anmälan, eller skulle jag bara strunta i alltihop? Frågan verkade inte ha något självklart svar.

Efter att jag fått anställning vid högskolan 2007 diskuterade jag mina erfarenheter av disciplinnämnden med en kollega. Hon berättade då om ett annat fall, där två studenter hade anmälts för att ha lämnat in en kandidatuppsats som till stora delar var ordagrant plagierad från andra källor. Vid en granskning av de båda författarnas studiegång hade dessutom tidigare oklarheter och plagiat upptäckts – bland annat hade en av studenterna lämnat in plagierade inlämningsuppgifter, vilket inte anmäldes eftersom det låg för långt tillbaka i tiden.

Kollegan berättade att ärendet med kandidatuppsatsen hade tagit flera månader att avgöra och slutligen resulterat i en avstängning på en (1) månad. För studenter som är så gott som färdiga med sin utbildning är en så kort avstängning inte någon sanktion att tala om. Eftersom ärendet tog så lång tid att bereda kunde dessutom båda studenterna delta i den gemensamma avslutningsceremonin, och när avstängningen trädde i kraft var terminen slut sedan länge.

Det allvarligaste med fall av den här typen av fall är inte de uteblivna sanktionerna i sig, utan de signaler som sänds till lärare och andra studenter. Signalen till studenterna är att fusk inte är särskilt allvarligt, och definitivt inte något som renderar kännbara sanktioner om det uppdagas. Signalen till lärarna är att man lika gärna kan strunta i att anmäla fusk, eftersom det inte är värt besväret. Varför ägna obetalt övertid åt anmälningar som troligen ändå inte ger något resultat?

Min uppfattning är sammantaget att lärosätena måste ta plagiat och andra former av fusk på betydligt större allvar än vad som hittills varit fallet. Det godartade fusket kan sannolikt minskas radikalt om vi satsar seriöst på att bygga upp generella förebyggande insatser. Med förebyggande insatser menar jag inte system av typen Urkund – även om Urkund förvisso är ett användbart verktyg som borde utnyttjas mer – utan mer systematiska, långsiktiga insatser av den typ forskaren Jude Carroll förespråkat (se Praktik & Teori).

När det gäller det mer uppsåtliga fusket måste högskolans disciplinnämnd ta sin uppgift på större allvar. Vid allvarliga fall måste högskoleförordningens möjlighet till maximalt sex månaders avstängning kunna utnyttjas. Med tanke på allvaret i en fuskanklagelse måste den hanteras skyndsamt. Den får inte bli beroende av den enskilde lärarens obetalda övertidsarbete. En möjlighet är att inrätta en särskild tjänstefunktion dit lärare kan anmäla misstänkta fall av fusk. En sådan funktion kan ha till uppgift att utreda fuskärendena samt, vid behov, lämna dem vidare till disciplinnämnden.

söndag 22 maj 2011

Upprörande nyheter

Jag är ledsen över den dåliga frekvensen på bloggandet, men det är så stressigt för närvarande att jag knappt hinner följa med i nyhetsflödet. Den gångna veckan har annars varit intressant, Helsingborgs Dagblad har rosat marknaden med två starka avslöjanden.

Först skrev man om Egmont förlags samarbete med Migrationsverket, ett samarbete som i ett slag förvandade Bamse från världens snällaste till världens dummaste björn. Jag har sagt upp min sons prenumeration i protest (han älskar Bamse, så jag får skaffa äldre Bamsetidningar åt honom istället, i dagsläget är det omöjligt att stödja Egmont).

I torsdags avslöjade HD så att socialtjänsten i Landskrona är hemma och rotar i folks kylskåp innan de beslutar om socialbídrag. En utförsäkrad kvinna hade inte råd att köpa mat, men fick nej till matpengar efter att socialtjänstens inspektörer varit hemma hos henne och konstaterat att hon minsatt hade både makaroner och smör.

Det var sådana kränkningar den socialministern Gustav Möller i det längsta ville undvika när det socialdemokratiska välfärdsbygget inleddes under 1940-talet (Lästips: Bo Rothsteins Vad bör staten göra? från 1994).

Nu tror jag förvisso inte att det är vanligt att socialen går till sådana vidriga ytterligheter - från Socialstyrelsens sida trodde man att det handlade om en skröna - men det är ändå ännu ett obehagligt tecken på att något gått rejält snett med välfärdspolitiken under senare år. Ett förakt för svaghet och en kultur av misstänksamhet verkar frodas, inte bara i samhället i stort utan även i delar av välfärdsbyråkratin. Vissa arbetsuppgifter måste man protestera mot, nej vägra utföra. "Annars är man bara en liten lort", som Jonatan säger i Bröderna Lejonhjärta.

Man kan verkligen fundera över vilken kultur som råder inom socialtjänsten i Landskrona. I en högklassig granskning från 2009 visade HD bland annat att kommunala chefer utnyttjade bidragstagare för privat trädgårdsarbete, flyttning och annat, eftersom "arbetsplikt" råder.

En annan upprörande artikel publicerades i dagens Sydsvenskan. Den handlar om det uppmärksammade fallet med mangaöversättaren som dömdes för barnpornografibrott efter att ha innehaft tecknade mangaserier. Här är det alltså polisen som rotar i folks bokhyllor. Mycket läsvärt!

Slutligen vill jag tipsa om ett par intressanta narkotikapolitiska artiklar. Dels en bra artikel av beroendeläkaren Joar Guterstam kring missbruksutredningens förslag, han besvarar en tidigare artikel av socionomstudenten Terese Farkas. Slutligen en artikel av den centerpartistiska läkaren Anders W Jonsson, som kritiserar Moderaternas narkotikapolitik. I vanliga fall har jag svårt för Jonsson - han är en av arkitekterna bakom den inhumana sjukförsäkringsreformen - men i detta fallet har han helt rätt (även om han kallar Suboxone för Subaron).

tisdag 17 maj 2011

Intressant självbiografi om missbruk

Magnus Callmyrs självbiografi har den något otympliga titeln Smålänning, civilekonom, försäljningschef, alkoholist & "jävla narkoman". Det är en intressant bok som ger en både typisk och otypisk bild av drogmissbruk. Magnus Callmyrs väg in tungt narkotikamissbruk är inte den vi känner från populärkulturen ofta rätt slentrianmässiga beskrivningar.



Magnus Callmyr föds märkesåret 1968 och växer upp i Tranås i Småland, som son till en ensamstående mamma, aktiv inom socialdemokratin. Det går bra för honom i skolan, han engagerar sig inom MUF och frikyrkan, han har en starkt drivkraft att lyckas. Efter värnplikten utbildar han sig till civilekonom och lyckas efter diverse turer slå sig fram till en tjänst som försäljningschef i ett IT-företag.

På andra sätt är berättelsen mer typisk. Magnus Callmyr föds utanför äktenskapet, vilket fortfarande var en skam i Tranås i slutet av 1960-talet. Han beskriver känslor av att vara oönskad, han var "pojken som aldrig borde ha fötts". Uppväxten kantas av känslor av ensamhet, av att vara annorlunda och utanför, något som blir än mer tydligt när han blir frälst och går med i frikyrkan.

I efterhand framstår religionen som det första i en lång rad olika missbruk. Religionen följs av alkohol och sex, alltmer destruktivt, och självmordstankar. Efter att modern hastigt och oväntat avlider 1998 går det ordentligt snett - han kollapsar, hamnar på psyket och förlorar senare sitt arbete. De följande åren kretsar kring ett allt tyngre och intensivare missbruk av alkohol, cannabis, amfetamin.

Magnus Callmyr försöker sluta flera gånger, men återfaller. Beskrivningarna av mötena med vårdsystemet hör till bokens mest intressanta avsnitt. Han vill verkligen ha hjälp, och har tydliga önskemål om hur denna hjälp ska se ut (psykoterapi, behandlingshem), men stöter hela tiden på hinder i form av oförstående läkare och socialsekreterare, som bara har standardlösningar att erbjuda.

Magnus Callmyrs beskrivningar av vårdkontakterna är bitvis närmast tragikomiska, men samtidigt inte särskilt förvånande. Bristerna i missbrukarvården har varit kända länge, och har nyligen dokumenteras ingående av Missbruksutredningen. Öppenvård inom socialtjänsten och drogtester på beroendemottagningen har utan tvekan en viktig roll att fylla för många missbrukare, men utbudet måste vara betydligt större än så. Dessutom krävs det att klienten är med på banan och tror på insatserna, vilket uppenbarligen inte varit fallet i Magnus Callmyrs fall.

Magnus Callmyrs väg ut ur missbruket är en process kantad av behandlingsförsök och återfall. På ett behandlingshem med tolvstegsbehandling får han viktiga verktyg, men varaktig drogfrihet uppnår han först 2006, efter att han till sist fått den terapikontakt han så länge efterfrågat. Längs vägen gör han fler negativa erfarenheter av myndigheterna. Med suverän okänslighet kräver exemeplvis Arbetsförmedlingen att Magnus ska arbetsträna hos Svenska kyrkan. När han förklarar att detta inte är lämpligt, givet sin komplicerade religiösa bakgrund, tolkar Arbetsförmedlingen detta som arbetsvägran och beslutar att han inte står till arbetsmarknadens förfogande. Ergo: ingen a-kassa.

Smålänning, civilekonom, försäljningschef, alkoholist & "jävla narkoman" är en personlig, självutlämnande och läsvärd bok. Den är utgiven på eget förlag och hade vunnit på en noggrann språklig genomgång, för tyvärr finns en hel del korrekturfel, vilket skämmer helhetsintrycket. Det är synd, men låt det inte hindra er från att läsa boken. Den ger en annorlunda bild av drogmissbruk jämfört med de vi är vana vid från medierna, men framför allt erbjuder den gott om kritiska illustrationer av missbrukarvårdens problem med köer, knappa resurser och bristande samverkan. Den visar också på det dåliga bemötande personer med missbruksproblem ofta får av okunniga myndighetspersoner.

Fotnot. Magnus Callmyr är mycket aktiv på nätet, via Twitter, blogg och egen hemsida. Där finns mer information om boken, liksom många skarpa och läsvärda debattinlägg.

lördag 14 maj 2011

Befriande förslag från Missbruksutredningen

Min nya krönika i Efter Arbetet publiceras även nedan. Den handlar om Missbruksutredningens förslag.

Härom veckan lämnade Missbruksutredningen sitt slutbetänkande till regeringen, två digra luntor om sammanlagt nästan 1000 sidor. Men så har utredaren Gerhard Larsson också haft ovanligt lång tid på sig att fundera, tre år – förmodligen delvis för att den ansvariga ministern Maria Larsson (KD) var obekväm med missbruksfrågorna och ville få bort dem från sitt bord.


Gerhard Larsson presenterar sitt slut-
betänkande. (Foto: Drugnews)


Totalt innehåller betänkandet ett 70-tal förslag av olika storlek och dignitet. Bland dem finns en kontroversiell huvudmannaskapsförändring: Gerhard Larsson vill flytta huvudansvaret för missbrukarvården från kommunernas socialtjänst till sjukvården. Han vill också skrota den befintliga tvångsvårdslagstiftningen, LVM, och placera all tvångsvård inom psykiatrin.

Det mest revolutionerande handlar dock inte om huvudmannaskapet eller tvångsvården, utan om utredningens tydliga argumentation för behovet av att stärka individens ställning i vårdsystemet. Brukarperspektivet löper som en röd tråd genom texten, på ett sätt som aldrig tidigare skådats i liknande sammanhang.

Gerhard Larsson föreslår en förstärkt vårdgaranti, med rätt för den enskilde att vänta sig till andra vårdgivare om myndigheterna inte klarar att erbjuda vård inom 30 dagar. Han vill ha en lagreglerad rätt till ett gott bemötande och talar om vikten av att tillvarata brukares erfarenheter och synpunkter. Och han betonar samhällets skyldighet att hjälpa även de personer som saknar kraft eller vilja att ta sig ur missbruket, bland annat genom sprutbytesprogram för injicerande narkomaner.

Det är befriande att läsa. Harm reduction, skadebegränsning, har länge varit en integerad del i drogpolitiken i de flesta EU-länder, men Sverige har strategin fram till nu brukat avfärdas som ”drogliberal” och som oförenlig med målet om ett narkotikafritt samhälle. Faktum är att ordet skadebegränsning knappt ens kunnat nämnas utan att moralpaniken visat sitt fula tryne. Gerhard Larssons utredning är ett mycket välkommet brott med den paternalistiska och moraliserande tradition som tidigare varit helt dominerande i vårt land.

Reaktionerna på utredningsförslagen har varit försiktiga, men väntade. Det är de närmast berörda som talar för sina sjuka mostrar. SKL och socionomernas fackförbund försvarar det kommunala huvudmannaskapet. Tvångsvårdföreträdare försvarar LVM. Alltmedan politikerna tiger.

Att något radikalt verkligen behöver göras tycks de flesta som arbetar inom missbruksområdet vara rätt överens om. Nackdelarna med det delade huvudmannaskap, det fragmenterade vårdutbudet och de långa väntetiderna i vården är problem som varit kända länge. Detsamma gäller bristerna i LVM, en lagstiftning som innebär att missbrukare slentrianmässigt låses in i upp till sex månader, utan att de dömts för något brott.

Men frågan är ändå om våra politiker har det mod som krävs för att rösta igenom så pass genomgripande förändringar som vi nu talar om. Inom regeringen kommer Maria Larsson få bekymmer med Moderaterna, som säkert får svårt att acceptera en del av utredningens mer progressiva och brukarorienterade förslag.

Många förslag kommer också att möta hård kritik i remissbehandlingen, för här finns starka aktörer med intressen att försvara och gott om vårdideologiska låsningar. Vi vet vad vi har, även om det inte funkar särskilt bra. Vi vet inte vad vi får. Det är en trist men begriplig logik. Men låt oss hoppas att jag har fel i min pessimism.

söndag 8 maj 2011

Shamanens sång - en roman om ett mörkt kapitel i svensk sjukvårdshistoria

Hjärtläkaren Martin Lehman är besviken över samhällsutvecklingen och trött på byråkratiseringen och det ständiga omorganiserandet inom sjukvården. När hans hustru dör söker han sig till Afrika, för u-landstjänst inom Läkare utan gränser. I Burundi återfår han en del av sitt engagemang för läkararbetet.

Samtidigt drabbas hans dotter, sjuksköterskan Johanna Lehman, av en svår whiplashskada efter en bilolycka. Hennes möte med sjukvården och Försäkringskassan blir en katastrof. De flesta av de läkare hon möter är oförstående inför hennes smärtor, eftersom de inte går att ”belägga objektivt”. Hon ifrågasätts, förnedras och får så småningom sin sjukpenning indragen.

I sin desperation skickar Johanna ett mejl till sin far, som själv blivit svårt sjuk och hamnat på sjukhus. När han läser det bestämmer han sig för att resa tillbaka till Sverige och ställa de läkare som förgripit sig mot hans dotter till svars. Väl i Sverige söker Martin Lehman upp dem, en efter en. Han vill skipa rättvisa – eller är det hämnd han söker?

Detta är i stora drag handlingen i smärtläkaren Jan Lidbecks roman Shamanens sång, utgiven på egna förlaget Arcona. Hans roman kan beskrivas som en samtidsthriller i sjukvårdsmiljö, med satiriska inslag. Det är en effektivt skriven bok, korta snabba kaptitel driver handlingen framåt. Större delen av boken sträckläste jag.


Jan Lidbeck.

Jan Lidbeck kompletterar handlingen med fiktiva nyhetsartiklar, vilket ger en dokumentär prägel. Eftersom jag forskat om sjukskrivningsdebatten känner jag igen allt, och har stort nöje åt de påhittade men ytterst verklighetstrogna artiklarna.

Sjukfrånvaron har debatterats intensivt i flera år, men Jan Lidbeck visar att det fortfarande finns mycket kvar att säga. Hans främsta måltavlor är läkarkollegerna. Allmänläkaren Rutger Jäger, neurologen Felix Clemens och psykiatern Kuno Böhle är alla karikatyrer, men med tydlig verklighetsbakgrund. Deras sätt att tänka och resonera om de smärtsjuka patienter de möter – med begrepp som ”diffusa diagnoser”, ”somatisering” och ”sjukdomsvinster” – är lätt att känna igen från den debatt som förts i exempelvis Läkartidningen.

Smärtsjukdomar och stressrelaterade diagnoser har mycket låg status i dagens svenska sjukvård. Patienter med sådana sjukdomar hamnar ofta i kläm och riskerar att råka mycket illa ut i mötet med sjukvården och försäkringssystemet. Min tro är att vi i framtiden, då kunskapen om de fysiologiska grunderna för dessa sjukdomar blivit mer kända, kommer att se tillbaka på detta som ett mörkt kapitel i den medicinska historien.

Jan Lidbeck delar utan tvekan den uppfattningen. Hans svidande vidräkning med svensk sjukvård får mig att associera till PC Jersilds klassiker Babels hus från 1978, en bok som framför allt kritiserade den opersonliga behandling som patienter utsattes för på dåtidens storsjukhus. Shamanens sång kommer knappast att få ett lika brett genomslag som Jersilds bok, men jag hoppas att den kommer att läsas och diskuteras i läkarkretsar och bland sjukvårdspolitiker. Det är en viktig roman.

På boken hemsida finns bland annat populärvetenskaplig information och länkar till vetenskapliga ariklar om smärtproblematik.

Updatering. Jan Lidbecks bok får mig att tänka på Åsa Kadowakis bok om sjukskrivningar, som jag nämnde i detta blogginlägg. kadowakis bok påminner en del om Lidbecks - fast precis tvärt om.

torsdag 5 maj 2011

Verkliga missförhållanden blir stark journalistik

Efter en ganska seg inledning utvecklade sig gårdagens Uppdrag granskning till en mindre klassiker. Till skillnad från de hemska och upprörande socialtjänstkatastrofer som brukar vara Uppdrag gransknings paradgren lyckades man i granskningen av FAS 3 att tydligt visa på systemfel, nämligen de som finns i regeringens arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitik.

Programmet innehöll faktiskt det mesta man kan begära av en granskande dokumentär: ett allvarligt missförhållande, läckta internrapporter som demonstrerade detta missförhållande, en blåljugande myndighetschef, centrala mejl från Arbetsförmedlingen med order till lokalkontoren om hur de skulle skönmåla FAS 3 om medierna hörde av sig, enkätfusk*, en svarslös minister... Om ni missade programmet måste ni helt enkelt se det på SVT Play!

Vad gäller den blåljugande myndighetschefen, Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist, kan man fundera en stund över hennes motiv. Borgerliga politiker har ofta kritiserat tidigare S-regeringar för att utnyttja lojala myndighetschefer för att skönmåla deras politik. Arbetsmarknadspolitiken hamnade därvid ofta i fokus, och det med rätta. Arbetsmarknadsstyrelsen leddes under en lång rad år av ett antal S-märkta generaldirektörer, bland annat Allan Larsson och Bosse Ringholm, som båda avancerade till finansministerposten.

Nu verkar det som att alliansregeringen fallit i precis samma fälla. För ingen tror väl att Angeles Bermudez Svankvist skarvar och ljuger helt på eget initiativ?

* Enkätfusket och skönmålningen verkar ha letat sig in i Sydsvenskan härom veckan. Jag hoppas att tidningen tänker följa upp det spåret nu.