torsdag 5 maj 2011

Verkliga missförhållanden blir stark journalistik

Efter en ganska seg inledning utvecklade sig gårdagens Uppdrag granskning till en mindre klassiker. Till skillnad från de hemska och upprörande socialtjänstkatastrofer som brukar vara Uppdrag gransknings paradgren lyckades man i granskningen av FAS 3 att tydligt visa på systemfel, nämligen de som finns i regeringens arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitik.

Programmet innehöll faktiskt det mesta man kan begära av en granskande dokumentär: ett allvarligt missförhållande, läckta internrapporter som demonstrerade detta missförhållande, en blåljugande myndighetschef, centrala mejl från Arbetsförmedlingen med order till lokalkontoren om hur de skulle skönmåla FAS 3 om medierna hörde av sig, enkätfusk*, en svarslös minister... Om ni missade programmet måste ni helt enkelt se det på SVT Play!

Vad gäller den blåljugande myndighetschefen, Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist, kan man fundera en stund över hennes motiv. Borgerliga politiker har ofta kritiserat tidigare S-regeringar för att utnyttja lojala myndighetschefer för att skönmåla deras politik. Arbetsmarknadspolitiken hamnade därvid ofta i fokus, och det med rätta. Arbetsmarknadsstyrelsen leddes under en lång rad år av ett antal S-märkta generaldirektörer, bland annat Allan Larsson och Bosse Ringholm, som båda avancerade till finansministerposten.

Nu verkar det som att alliansregeringen fallit i precis samma fälla. För ingen tror väl att Angeles Bermudez Svankvist skarvar och ljuger helt på eget initiativ?

* Enkätfusket och skönmålningen verkar ha letat sig in i Sydsvenskan härom veckan. Jag hoppas att tidningen tänker följa upp det spåret nu.

1 kommentar:

Oscar III sa...

A) Arbetsmarknadsforskare säger att programmen måste likna riktiga jobb för att de ska fungera

B) Programmen får inte likna vanliga jobb av hänsyn till de jobb som i så fall konkurreras ut. Det skulle aldrig (S) och facken tillåta.

C) I hälften av fallen liknade programmen vanliga jobb vilket AF säger sig ingripa mot, men AF får kritik för att de inte ingriper tillräckligt hårt mot detta.

Visst kan man vara kritisk mot Alliansens modell som verkar felkonstruerad. Med vad är oppositionens alternativ?

Hur ser deras lösning ut på detta dilemma? Hur ska man få in folk på arbetsmarknaden om programmen inte får konkurrera med vanliga jobb, när något som liknar vanliga jobb är den enda vägen in på arbetsmarknaden?

Är inte huvudfrågan snarare då hur mycket pengar de ska få?

För "det finns inga jobb" och "vi får inga jobb" är ju vad de arbetslösa själva säger.