Intressant självbiografi om missbruk

Magnus Callmyrs självbiografi har den något otympliga titeln Smålänning, civilekonom, försäljningschef, alkoholist & "jävla narkoman". Det är en intressant bok som ger en både typisk och otypisk bild av drogmissbruk. Magnus Callmyrs väg in tungt narkotikamissbruk är inte den vi känner från populärkulturen ofta rätt slentrianmässiga beskrivningar.



Magnus Callmyr föds märkesåret 1968 och växer upp i Tranås i Småland, som son till en ensamstående mamma, aktiv inom socialdemokratin. Det går bra för honom i skolan, han engagerar sig inom MUF och frikyrkan, han har en starkt drivkraft att lyckas. Efter värnplikten utbildar han sig till civilekonom och lyckas efter diverse turer slå sig fram till en tjänst som försäljningschef i ett IT-företag.

På andra sätt är berättelsen mer typisk. Magnus Callmyr föds utanför äktenskapet, vilket fortfarande var en skam i Tranås i slutet av 1960-talet. Han beskriver känslor av att vara oönskad, han var "pojken som aldrig borde ha fötts". Uppväxten kantas av känslor av ensamhet, av att vara annorlunda och utanför, något som blir än mer tydligt när han blir frälst och går med i frikyrkan.

I efterhand framstår religionen som det första i en lång rad olika missbruk. Religionen följs av alkohol och sex, alltmer destruktivt, och självmordstankar. Efter att modern hastigt och oväntat avlider 1998 går det ordentligt snett - han kollapsar, hamnar på psyket och förlorar senare sitt arbete. De följande åren kretsar kring ett allt tyngre och intensivare missbruk av alkohol, cannabis, amfetamin.

Magnus Callmyr försöker sluta flera gånger, men återfaller. Beskrivningarna av mötena med vårdsystemet hör till bokens mest intressanta avsnitt. Han vill verkligen ha hjälp, och har tydliga önskemål om hur denna hjälp ska se ut (psykoterapi, behandlingshem), men stöter hela tiden på hinder i form av oförstående läkare och socialsekreterare, som bara har standardlösningar att erbjuda.

Magnus Callmyrs beskrivningar av vårdkontakterna är bitvis närmast tragikomiska, men samtidigt inte särskilt förvånande. Bristerna i missbrukarvården har varit kända länge, och har nyligen dokumenteras ingående av Missbruksutredningen. Öppenvård inom socialtjänsten och drogtester på beroendemottagningen har utan tvekan en viktig roll att fylla för många missbrukare, men utbudet måste vara betydligt större än så. Dessutom krävs det att klienten är med på banan och tror på insatserna, vilket uppenbarligen inte varit fallet i Magnus Callmyrs fall.

Magnus Callmyrs väg ut ur missbruket är en process kantad av behandlingsförsök och återfall. På ett behandlingshem med tolvstegsbehandling får han viktiga verktyg, men varaktig drogfrihet uppnår han först 2006, efter att han till sist fått den terapikontakt han så länge efterfrågat. Längs vägen gör han fler negativa erfarenheter av myndigheterna. Med suverän okänslighet kräver exemeplvis Arbetsförmedlingen att Magnus ska arbetsträna hos Svenska kyrkan. När han förklarar att detta inte är lämpligt, givet sin komplicerade religiösa bakgrund, tolkar Arbetsförmedlingen detta som arbetsvägran och beslutar att han inte står till arbetsmarknadens förfogande. Ergo: ingen a-kassa.

Smålänning, civilekonom, försäljningschef, alkoholist & "jävla narkoman" är en personlig, självutlämnande och läsvärd bok. Den är utgiven på eget förlag och hade vunnit på en noggrann språklig genomgång, för tyvärr finns en hel del korrekturfel, vilket skämmer helhetsintrycket. Det är synd, men låt det inte hindra er från att läsa boken. Den ger en annorlunda bild av drogmissbruk jämfört med de vi är vana vid från medierna, men framför allt erbjuder den gott om kritiska illustrationer av missbrukarvårdens problem med köer, knappa resurser och bristande samverkan. Den visar också på det dåliga bemötande personer med missbruksproblem ofta får av okunniga myndighetspersoner.

Fotnot. Magnus Callmyr är mycket aktiv på nätet, via Twitter, blogg och egen hemsida. Där finns mer information om boken, liksom många skarpa och läsvärda debattinlägg.