torsdag 12 september 2013

Galenskaper

För två år sedan publicerade de moderata riksdagsledamöterna Anti Avsan och Isabella Jernbeck en artikel på DN Debatt där de jämförde utbyggnaden av metadon- och buprenorfinbehandling med det misslyckade försöket med så kallad legalförskrivning 1965–67, då amfetamin och morfin skrevs ut till narkomaner utan vare sig kontroll eller uppföljning. ”Subutex håller på att ta över hela den illegala marknaden och med detta sker nyrekrytering av unga missbrukare”, hävdade Jernbeck och Avsan. Som belägg anförde de en rapport från KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället, en oseriös pamflett byggd på fem intervjuer med KRIS-medlemmar.

Jag skrev om Avsans och Jernbecks artikel här på bloggen, och kallade den då för "osaklig, hårdvinklad, överdriven och till stora delar direkt lögnaktig". Artikeln renderade också inte mindre än fem (!) repliker, som samtliga sågade Avsans och Jernbecks beskrivningar jäms med fotknölarna (länkar till alla artiklarna finns här).

Man kan tro att en så massivt kritisk reaktion skulle få de båda riksdagsledamöterna att tänka om, men icke. I dagarna publicerade de en repris på artikeln - märkligt nog på samma debattsida (semestervikarie på redaktörsposten?).

Här kan det vara på sin plats att berätta vilka Avsan och Jernbeck är, för den som inte orkar googla. Konspirationsteoretikernas favorit Anti Avsan är domare och fd polis. Under 1980-talet arbetade han inom Stockholmspolisen på Norrmalm, där narkomaner som bekant inte stod högt i kurs. Tyvärr tycks Avsan ha tagit en del Antipatier med sig till sitt nya arbete som politiker.

Isabella Jernbeck är civilekonom. Mest (ö)känd är hon för ett studiebesök hos RFHL härom året, då hon med emfas inskärpte att fattigdom var någon hon förknippade med Afrika: "Det finns inga fattiga människor i Sverige, tycker jag".

Åter till den nya artikeln. Den har rubriken "substitutdrog löser inte drogberoende", vilket stämmer bra med innehållet. I artikeln påstår de båda författarna att läkemedel som metadon och buprenorfin är droger som inte alls hjälper mot heroinberoende. I realiteten innebär behandlingen bara ett byte av en drog mot en annan, den leder till ett allt djupare blandmissbruk och förorsakar dessutom massdöd utanför programmen. Allt enligt Avsan och Jernbeck.
Under olika besök som vi har genomfört har vi hört många nedslående berättelser från före detta narkotikamissbrukare som har beskrivit svårigheterna att lämna ett narkotikaberoende med de ersättningsdroger som erbjuds, hur en andrahandsmarknad florerar i direkt anslutning till substitutionsbehandlingskliniker och hur många i stället leds in i ett djupare och ökat blandmissbruk.
Det är uppenbart av artikeln att Avsan och Jernbeck anser att substitutionsbehandling inte bör få förekomma. Vad föreslår de då istället? Jo, tolvstegsbehandling. Denna vårdmetod beskrivs som mirakulöst effektiv, något Avsan och Jernbeck själva kunnat konstatera genom sin omfattande studieverksamhet:
Det [är] fantastiskt att möta personer som har fått professionell hjälp och på så sätt har lyckats lämna ett tungt missbruk bakom sig och som i dag lever ett helt drogfritt liv med nya framtidsutsikter, arbete och nytt familjeliv. Det går inte att i ord beskriva den tacksamhet som dessa personer riktar mot dem som har hjälpt dem att bli helt drogfria.
I artikeln hänvisar Avsan och Jernbeck till två källor som stöd för tolvstegsbehandlingens allenasaliggörande egenskaper (förutom de egna observationerna), nämligen KRIS och Nordhemskliniken. Alla som läser den här bloggen vet vad KRIS är - det är en tolvstegsorienterad sekt centrerad kring Christer Karlsson och hans fru, kristdemokraten och nykterhetsivraren Sofia Modigh. Nordhemskliniken är en klinik för alkoholberoende, lokaliserad i Göteborg. Den tar överhuvudtaget inte emot patienter med heroinberoende.

Anti Avsan och Isabella Jernbeck är naturligtvis ute och cyklar å det grövsta. Det framgår också med stor tydlighet av de fyra välskrivna repliker som publicerats denna gången. Replikerna kommer från olika håll, men särskilt glädjande är att politiker från Folkpartiet (sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg), Centern (riksdagsledamöterna Anders W Jonsson och Richard Nordin) och Moderaterna (riksdagsledamoten och forskaren Finn Bengtsson, som skrev tillsammans med kriminalvårdsläkaren Lars Håkan Nilsson och beroendeforskaren Johan Franck, chef för Beroendecentrum Stockholm) fanns representerande. Bengtsson, Nilsson och Franck redovisade forskningsläget kring substitutionsbehandling och skrev sen:
Det förefaller mot denna bakgrund som närmast otänkbart att i dag i Socialutskottet exempelvis avfärda medicinsk behandling mot svåra former av högt blodtryck, diabetes och höga blodfetter, även om förespråkare för detta synsätt står att finna bland en del ovetenskapligt bevandrade medborgare. Vi vet med stor vetenskaplig säkerhet att det vid denna typ av medicinska problem inte alltid räcker att ta in på ett hälsohem, lägga om kosten och börja motionera. Ett förändrat levnadssätt kan påverka hjärtkärlsjukdom men räcker inte för de svåraste sjukdomstillstånden. Men när det kommer till minst lika hälsovådliga psykiatriska sjukdomar såsom allvarliga beroendetillstånd, då förefaller det vetenskapliga bevisläget tillåtas förskjutas till förmån för subjektivt allmänpolitiskt tyckande.

Varför görs det sådan skillnad i kravet på vetenskapligt förhållningssätt hos politiker i kampen mot våra olika folksjukdomsgissel kan man fråga sig? Ska inte patienter inom psykiatri och beroendevård mötas med samma respekt för vetenskapsbaserade politiska ställningstaganden som andra sjukdomsgrupper med rätta erbjuds inom sjukvården?
Den vassaste repliken skrevs av Hugo Wallén, verksamhetschef för beroendekliniken i Göteborg, en klinik som erbjuder substitutionsbehandling men som också inrymmer Nordhemskliniken för alkoholberoende. Wallén skrev bland annat:
Det som är beklagligast i synsättet hos debattörerna är inte faktafelen, utan den ålderdomliga, moraliserande och antivetenskapliga inställningen att det är ”finare” att vara medicinfri än att få medicin för sin sjukdom. Och riktigt obehagligt blir det när man angriper beroendesjuka, som har så få offentliga försvarare och som många gånger har en mycket besvärlig situation redan. Det skulle vara helt orimligt att föra samma typ av resonemang med patienter inom den övriga vården som behöver livslång medicinering, exempelvis hjärtsjuka, diabetiker eller epileptiker!

I artikeln lyfts Norge och Danmark upp som varnande exempel på stater med alltför liberala vårdformer. Den moraliserande hållningen i artikeln känns igen ifrån de forna sovjetstaterna där man i de flesta av dessa länder har förbjudit sjukvården att erbjuda de beforskade och effektiva läkemedel som finns för opiatberoende patienter.

Kanske borde artikelförfattarna därför ha valt att framhålla Ryssland och Ukraina som lysande föredömen för beroendevård i stället för att använda beroendekliniken i Göteborg? Vi svarar inte alls upp mot den beskrivning man ger. Vi möter alltid våra patienter i den situation de befinner sig och lyssnar på de önskemål de har om sin hälsa. Vi erbjuder de effektivaste behandlingarna och ingenstans inom beroendevården i Göteborg ger vi patienterna morallektioner eller talar om för dem vilka livsmål de ska ha.
Efter denna andra omgång sågningar kan man tycka att Avsan och Jernbeck skulle ha fått nog. Men nej, de avslutade debatten in style, med en av de mest förljugna artiklar jag läst i detta ämne. Helt skamlöst låtsas de båda moderaterna att de inte är motståndare till substitutionsbehandling, utan att de bara velat lyfta angelägna problem och initiera en diskussion om hur man "på bästa sätt kan hjälpa människor tillbaka till fullvärdiga liv".
Vi motsätter oss inte läkemedelsbehandlingar utan påpekar att det finns andra sätt att hjälpa missbrukare till ett helt drogfritt liv som måste prövas. I dag är det snarare norm att sätta in en läkemedelsbehandling utan att se till den enskilda människans förutsättningar.[...]

Om det vore så enkelt att det fanns en enkel lösning så vore missbruksproblemen i det svenska samhället inte av den omfattningen som vi ser i dag. Lite mindre självsäkerhet, lite mindre fördömande och en större öppenhet och ett självkritiskt förhållningssätt till den egna uppfattningen skulle i många fall på ett bättre sätt kunna hjälpa många enskilda människor som har råkat illa ut.
Ja jösses. Vad Avsan och Jernbeck i själva verket gjorde var ju att påstå att substitutionspatienter inte lever fullvärdiga liv. Oavsett vad patienterna själva anser, naturligtvis. Först sätter de sig till doms över sina medmänniskor och struntar blankt i 40 års vetenskaplig och praktisk erfarenhet. Sen har de mage att låtsas ha "blivit missförstådda".