onsdag 29 juni 2011

Gudmundsons grumliga vatten

Härom dagen skrev Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, en artikel om "indvandrares brottslighet" som gjort honom till hjälte bland sverigedemokrater. Om artikeln kan man säga mycket, och det har också gjorts. Själv konstaterar jag att den mest är ett tröttsamt uppkok på Mauricio Rojas ökända debattartikel från 2005.


Per Gudmundson. Foto: Expressen.

Gundmundson måste dock rimligen känna till att Rojas fick hård kritik för att han förvanskade BRÅ:s slutsatser - bland annat genom att han påstod att BRÅ visat att "kulturarv" var den viktigaste faktorn bakom utlandsföddas överrepresentation i brottsstatistiken. Jag brukade tidigare ge mina kriminologistudenter i uppdrag att läsa Rojas och sen jämföra med BRÅ-rapporten och analysera skillnaderna - de blev oftast mycket upprörda över Rojas oärliga referat och hårdvinklade slutsatser. "Kulturarv" lyfts till exempel inte alls fram som någon förklaringsfaktor i rapporten.

Gudmundson pladdrar på om vilka åtgärder som kan vara lämpliga för att minska brottsligheten - utvisning av brottsdömda invandrare, minskad invandring och andra typiska SD-förslag avhandlas. Själv tänker jag att det rimligen borde handla om att rättsväsendet och andra myndigheter måste bli effektivare på att förebygga och beivra brott - oavsett brottslingarnas härkomst.

I övrigt vill jag hänvisa till tre artiklar av journalisten Dilsa Demirbag-Sten, juridikprofessorn Mårten Schultz och Expo-medarbetaren Alex Bengtsson, som tillsammans räcker gott och väl för att bemöta Gudmundson artikel.

Uppdatering. Per Gudmundson påstår att man inte får säga i svenska medier att utlandsfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken. Märkligt: kombinationen (invandrar* and överrepre* and brott*) ger 822 träffar i Mediearkivet, varav 132 bara under förra året. Expressen står för 93 av de 822, DN för 89, Svenskan 71, GP 68, AB 57, osv. Läser Gudmundson inte tidningar?

Bidragsfusk: reaktioner

Petter Larssons och min DN Debatt-artikel om det överdrivna bidragsfusket väckte stort rabalder på midsommarafton och togs upp av en stor mängd medier, däribland Ekot, Rapport, Svenska Dagbladet och Expressen.

Senare har även en del ledarkommentarer börjat droppa in. Tyvärr enbart från socialdemokratiska tidningar. Varför, kan man undra? Är borgerliga tidningar bara intresserade av bidragsfusk när de kan utmålas det som ett stort och allvarligt samhällsproblem?

Idag svarar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i DN. Det är ett klent svar där Kristersson inte har något i sak att anföra mot det vi skrev. Förhoppningsvis får Petter och jag chans till en slutreplik, annars kommer jag skriva ett längre svar här på bloggen.

Aftonbladets ledarblogg
Allehanda
Dagens ArenaKarlskoga-Kuriren
HD Kultur
Värmlands Folkblad

fredag 24 juni 2011

Överdrivna siffror om bidragsfusk

Idag har journalisten Petter Larsson och jag en artikelDN Debatt. Vi anknyter till en spännande rapport från Riksrevisionen, Var blev det av det av de misstänkta bidragsbrotten?, där revisorerna ifrågasätter de uppskattningar regeringen utgått från när det gäller bidragsbrott i socialförsäkringarna. Regeringens siffror ligger "anmärkningsvärt långt" från de verkliga återbetalningskraven till följd av misstanke om bidragsbrott, konstaterar man i rapporten.

Det mesta tyder på att det brottsliga fusket är ett tämligen marginellt fenomen i socialförsäkringarna. Försäkringskassan har satsat stora resurser på att jaga fuskare, men 2010 lyckades man bara få in 150 miljoner kronor i återkrav till följd av misstänkt fusk. Så mycket pengar kan enstaka jurister på Skatteverkets storföretagskontor ta in själv varje år. Även om vi accepterar regeringens uppblåsta siffror så är skattefusket många, många gånger större än bidragsfusket.

Kritiken mot de uppblåsta siffrorna har funnits länge. Petter Larsson lyfta fram detta redan 2007, då den så kallade FUT-delegationen presenterade sina första fusksiffror. Jag kritiserade delegationen i min bok Kampen om sjukfrånvaron förra året och har senare skrivit flera artiklar om problematiken. Att regeringen trots kritiken håller fast vid uppfattningen att fusket är stort och allvarligt kan bara förklaras av att dessa föreställningar har en politisk funktion. Som vi skriver i dagens artikel:
Fuskarna har en central roll i regeringens dominerande berättelse, den om arbetslinjen kontra bidragslinjen. Mer tillspetsat: Kampen mot fusket är en bärande del i Moderaternas försök att hetsa medelklass och skötsam arbetarklass mot en vagt definierad underklass som simulerar, latar sig och fuskar. Det ska nog tyvärr mer till än en kritisk rapport från Riksrevisionen för att rucka på den framgångsrika fiendebilden.
Läs hela artikeln här (men undvik kommentarerna, trollen härjar för fullt).

onsdag 22 juni 2011

Ännu en recension

Härom dagen snubblade jag över ännu en recension av Kampen om sjukfrånvaron. Det är Roland Kadefors , tidigare professor i ergonomi vid Arbetslivsinstitutet, som anmäler boken i tidskriften Arbetsmarknad & Arbetsliv. Han kallar boken
pinsam läsning för politiker, ledarskribenter och företrädare för intresseorganisationer, som envetet hävdat orsaksförklaringar som sammanfaller med deras ideologiska utgångspunkter, men som vid närmare analys inte är särskilt hållbara. Kampen om sjukfrånvaron är därmed en obekväm bok som det ligger i mångas intresse att glömma så fort som möjligt.
Roland Kadefors skriver också om egna erfarenheter av välfungerande anpassningsarbete under 1970-talet, då han arbetade som mellanchef på Götaverken Arendal. Han lyfter en fråga som jag funderat en del över, nämligen om det skulle vara möjligt att rekonstruera systemet med anpassningsgrupper:
Om Johnson har rätt – och det är svårt att tro annat – så finns det goda skäl att fundera på om det tidigare och i stort sett välfungerande systemet med decentraliserade, partssammansatta arbetsgrupper med resurser bakom sig, skulle kunna återinföras i någon form som en del av en nystart när det gäller ett system för individuellt inriktad, arbetsplatsnära rehabilitering. Även om Johnson själv är pessimistisk på den punkten så borde väl ändå hans genomgång ge upphov till nya tankar i de politiska smedjorna?
Läs hela recensionen här.

tisdag 14 juni 2011

Den tredje uppgiften

Härom veckan talade jag på Malmö stadsbibliotek under rubriken "Gratis heroin - är danskarna galna?". Det var inom ramen för Malmö högskolas föreläsningsserie En akademisk kvart, korta populärvetenskapliga föreläsningar med högskolans forskare. Min kvart kan ses här.

I samband med föreläsningen blev jag också intervjuad i Sveriges Radio P4 Malmöhus, liksom min vän Evelina Mildner Lindén, som är ansvarig för högskolans populära "skiftesföreläsningar". Det blev ett intressant inslag om den tredje uppgiften, alltså universitetens och högskolans skyldighet att samverka med den omgivande samhället.

måndag 13 juni 2011

Modernisering i elfte timmen

Min krönika från nya numret av Alkohol & Narkotika:

För tolv år sedan började jag intressera mig för metadonfrågan, som en del i min forskarutbildning. Förhållandena då skiljer sig radikalt från dagens situation. I slutet av 1990-talet fanns uppemot tiotusen svenska heroinister, men bara åttahundra platser i landets fyra metadonprogram. Disciplineringen var hård, patienter som misskötte sig löpte stor risk att kastas ut. Då fick man ett års ”spärrtid” och hamnade sist i kön, vilket i praktiken kunde innebära flera år ute i kylan. Dödligheten bland de ofrivilligt utskrivna var skyhög.

I boken Metadon på liv och död (2005) kunde jag visa att situationen berodde på en flera decennier lång vårdideologisk konflikt. Den bottnade i oenighet om missbruket var ett socialt eller medicinskt problem. Det moraliska ansvaret föll tungt på Socialstyrelsen, som inte förmått desarmera konflikten.



Istället för att utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet hade man sökt blidka metadonmotståndarna genom att införa ett närmast drakoniskt regelverk. Där ingick bland annat spärrtiden, trots att det knappast är förenligt med läkaretiken att stänga av patienter från möjligheten att söka hjälp.

Under det senaste decenniet har dessbättre en hel del hänt. Nya läkemedel, Subutex och Suboxone, har införts. Socialstyrelsens regler har mildrats. Patientföreningar har etablerats och vården blivit mer brukaranpassad. Det har också blivit lättare att starta nya behandlingsprogram, antalet patienter börjar nu närma sig fyratusen.

Men alla problem är inte lösta. I många landsting finns fortfarande köer och internationellt sett har Sverige alltjämt en låg andel av heroinisterna i underhållsbehandling. Spärrtiden finns kvar, även om den sänkts.

Dessa problem vill nu Missbruksutredningen råda bot på. I sitt slutbetänkande lyfter man fram flera viktiga förslag på området. Tillgången på vård ska öka. Underhållsbehandling ska få påbörjas inom kriminalvården och inom tvångsvården. Skötsamma patienter ska kunna få sina recept på vårdcentralerna, av allmänläkare. Ofrivillig utskrivning ska bara få ske av medicinska skäl – inte av moraliska eller disciplinära. Och spärrtiden ska äntligen bort.

Allt detta är utmärkta förslag. Om de genomförs kommer vi för första gången att få en modern och kunskapsbaserad reglering av svensk underhållsbehandling. Fast egentligen är det skandal att Socialstyrelsen inte klarat detta själv.

fredag 10 juni 2011

Valskandal i Staffanstorp

Sydsvenskan avslöjar att moderaten Stefan Möller med berått mod fuskat till sig ett av Sverigedemokraternas mandat i Staffanstorps kommunfullmäktige. Stefan Möller, som förra våren tvingades avgå efter en socialtjänstskandal, skrev själv sitt namn på minst två av de tre valsedlar som gav honom ett av SD:s två mandat i kommunen.

Som Staffanstorpsbo blir jag bedrövad och beklämd över att denna valskandal skett i min kommun. Som statsvetare blir jag närmast ursinnig. Detta är inget mindre än valfusk. Stefan Möller måste lämna sin post omgående.


Stefan Möller, M/SD. Grovt omdömeslös - se bara
på kavajen! (Foto: Sydsvenskan.)

torsdag 9 juni 2011

Långsamt svänger narkotikaopinionen

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Förra veckan släppte Global Commission on Drug Policy en uppmärksammad rapport om den globala narkotikapolitiken. Budskapet: kriget mot knarket har misslyckats, med förödande konsekvenser för individer och samhällen över hela världen.

I rapporten konstateras att narkotikabruket fortsätter öka, trots alla ansträngningar att bekämpa det. Den förbudsmodell som byggts på FN:s narkotikakonventioner fungerar inte, och är dessutom behäftad med en rad allvarliga biverkningar. Ineffektiva polisinsatser prioriteras framför fungerande skadebegränsning. Droganvändare stigmatiseras och marginaliseras. I producentländerna växer korruptionen, samtidigt som tiotusentals människor mördas av drogkartellerna.

Kommissionens förslag är att narkotikabekämpningen nedprioriteras, att polisinsatserna riktas mot de våldsamma kriminella organisationerna istället för mot drogbrukarna och att betydande resurser satsas på skadebegränsande åtgärder, inklusive heroinbehandling. Man resonerar också om att legalisera cannabis, för att därigenom beröva drogkartellerna deras viktigaste inkomstkälla.

Idéerna är inte nya. Det som är nytt är den breda politiska och folkliga förankringen. Bakom rapporten står en rad tunga makthavare, däribland FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan och Javier Solana, förra generalsekreteraren i EU:s ministerråd. Greklands premiärminister Giorgos Papandreou och flera latinamerikanska ex-presidenter ingår också. Rapporten stöds av ett internationellt upprop med mer än 600 000 undertecknare över hela världen.


Kofi Annan har ändrat åsikt om FN:s narkotikapolitik.

För den som följt dessa frågor är det tydligt att världsopinionen långsamt börjat svänga. I Europa har allt fler länder tonat ner narkotikabekämpningen till förmån för en mer folkhälsoorienterad politik. 2001 avkriminaliserade Portugal konsumtionen av narkotika, utan att missbruket ökade. Och i november förra året röstade 46 procent av Kaliforniens befolkning ja till ett förslag om att legalisera cannabis.

Här i Sverige har kommissionens rapport mötts av politiskt avståndstagande. Hur kan Kofi Annan låna sig till detta, undrar man. Regeringen skyller utvecklingen på internationella lobbygrupper. En legalisering vore att kapitulera och skulle bara leda till ökat missbruk, skriver Maria Larsson (KD), den ansvariga ministern (Expressen 5 juni).

Den svenska förbudspolitiken ligger fast. Målet om det narkotikafria samhället också, trots att det bara blivit mer och mer avlägset sedan det formulerades på 1970-talet.

Fast något har ändå hänt. Opinionsklimatet har förändrats. Kommissionens utspel redovisas som en intressant nyhet, utan värderingar. I radio och tv diskuterats det på ett balanserat sätt. Den svenska narkotikapolitikens kritiker tillåts lägga ut texten på lika villkor som de som försvarar den.

Annat var läget 1998. Då publicerades också ett upprop mot FN:s narkotikapolitik. Det stöddes av 650 personer, däribland Kofi Annans företrädare Javier Perez de Cuellar. Tolv svenskar hade skrivit under, de flesta av dem forskare. De utsattes för en veritabel kölhalning i pressen. Politiker som Margot Wallström (S) och Beatrice Ask (M) tävlade om att fördöma de ”tolv fega svenskarna” som undertecknarna kallades i Expressen, den tidning som ledde drevet. Till och med drottning Silvia tog avstånd från de kätterska idéerna.

Men nu tycks medierna äntligen ha upptäckt att narkotikapolitik inte är någon enkel fråga. Det är inte en kamp mellan gott och ont. Det är inte de modiga knarkmotståndarna mot de fega knarkliberalerna. Kloka personer kan komma fram till motsatta ståndpunkter. Den som arbetar kliniskt med människor som skadats av narkotikamissbruk har ett annat perspektiv än den som ser FN-konventionernas förödande effekter i producentländerna.


Javier Pérez de Quellar bytte också
ståndpunkt efter sin avgång som FN:s
generalsekreterare.


Kloka personer kan också byta ståndpunkt i ljuset av ny information. Kofi Annan är ett gott exempel. 1998 var det han som tog emot det kritiska uppropet av Javier Perez de Cuellar. Då försvarade han den globala narkotikapolitiken. Idag är han dess mest namnkunniga kritiker.

Jag är en av dem som skrivit under det nya uppropet. Inte för att jag ställer mig bakom alla förslagen i kommissionens rapport – det gör jag inte, jag är mycket tveksam till idén om att legalisera cannabis. Men kommissionen har rätt i att kriget mot knarket har misslyckats. Dess förslag förtjänar en seriös diskussion – även här i Sverige.