För tolv år sedan började jag intressera mig för metadonfrågan, som en del i min forskarutbildning. Förhållandena då skiljer sig radikalt från dagens situation. I slutet av 1990-talet fanns uppemot tiotusen svenska heroinister, men bara åttahundra platser i landets fyra metadonprogram. Disciplineringen var hård, patienter som misskötte sig löpte stor risk att kastas ut. Då fick man ett års ”spärrtid” och hamnade sist i kön, vilket i praktiken kunde innebära flera år ute i kylan. Dödligheten bland de ofrivilligt utskrivna var skyhög.
I boken Metadon på liv och död (2005) kunde jag visa att situationen berodde på en flera decennier lång vårdideologisk konflikt. Den bottnade i oenighet om missbruket var ett socialt eller medicinskt problem. Det moraliska ansvaret föll tungt på Socialstyrelsen, som inte förmått desarmera konflikten.
Istället för att utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet hade man sökt blidka metadonmotståndarna genom att införa ett närmast drakoniskt regelverk. Där ingick bland annat spärrtiden, trots att det knappast är förenligt med läkaretiken att stänga av patienter från möjligheten att söka hjälp.
Under det senaste decenniet har dessbättre en hel del hänt. Nya läkemedel, Subutex och Suboxone, har införts. Socialstyrelsens regler har mildrats. Patientföreningar har etablerats och vården blivit mer brukaranpassad. Det har också blivit lättare att starta nya behandlingsprogram, antalet patienter börjar nu närma sig fyratusen.
Men alla problem är inte lösta. I många landsting finns fortfarande köer och internationellt sett har Sverige alltjämt en låg andel av heroinisterna i underhållsbehandling. Spärrtiden finns kvar, även om den sänkts.
Dessa problem vill nu Missbruksutredningen råda bot på. I sitt slutbetänkande lyfter man fram flera viktiga förslag på området. Tillgången på vård ska öka. Underhållsbehandling ska få påbörjas inom kriminalvården och inom tvångsvården. Skötsamma patienter ska kunna få sina recept på vårdcentralerna, av allmänläkare. Ofrivillig utskrivning ska bara få ske av medicinska skäl – inte av moraliska eller disciplinära. Och spärrtiden ska äntligen bort.
Allt detta är utmärkta förslag. Om de genomförs kommer vi för första gången att få en modern och kunskapsbaserad reglering av svensk underhållsbehandling. Fast egentligen är det skandal att Socialstyrelsen inte klarat detta själv.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar