Förra veckan släppte Global Commission on Drug Policy en uppmärksammad rapport om den globala narkotikapolitiken. Budskapet: kriget mot knarket har misslyckats, med förödande konsekvenser för individer och samhällen över hela världen.
I rapporten konstateras att narkotikabruket fortsätter öka, trots alla ansträngningar att bekämpa det. Den förbudsmodell som byggts på FN:s narkotikakonventioner fungerar inte, och är dessutom behäftad med en rad allvarliga biverkningar. Ineffektiva polisinsatser prioriteras framför fungerande skadebegränsning. Droganvändare stigmatiseras och marginaliseras. I producentländerna växer korruptionen, samtidigt som tiotusentals människor mördas av drogkartellerna.
Kommissionens förslag är att narkotikabekämpningen nedprioriteras, att polisinsatserna riktas mot de våldsamma kriminella organisationerna istället för mot drogbrukarna och att betydande resurser satsas på skadebegränsande åtgärder, inklusive heroinbehandling. Man resonerar också om att legalisera cannabis, för att därigenom beröva drogkartellerna deras viktigaste inkomstkälla.
Idéerna är inte nya. Det som är nytt är den breda politiska och folkliga förankringen. Bakom rapporten står en rad tunga makthavare, däribland FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan och Javier Solana, förra generalsekreteraren i EU:s ministerråd. Greklands premiärminister Giorgos Papandreou och flera latinamerikanska ex-presidenter ingår också. Rapporten stöds av ett internationellt upprop med mer än 600 000 undertecknare över hela världen.
Kofi Annan har ändrat åsikt om FN:s narkotikapolitik.
För den som följt dessa frågor är det tydligt att världsopinionen långsamt börjat svänga. I Europa har allt fler länder tonat ner narkotikabekämpningen till förmån för en mer folkhälsoorienterad politik. 2001 avkriminaliserade Portugal konsumtionen av narkotika, utan att missbruket ökade. Och i november förra året röstade 46 procent av Kaliforniens befolkning ja till ett förslag om att legalisera cannabis.
Här i Sverige har kommissionens rapport mötts av politiskt avståndstagande. Hur kan Kofi Annan låna sig till detta, undrar man. Regeringen skyller utvecklingen på internationella lobbygrupper. En legalisering vore att kapitulera och skulle bara leda till ökat missbruk, skriver Maria Larsson (KD), den ansvariga ministern (Expressen 5 juni).
Den svenska förbudspolitiken ligger fast. Målet om det narkotikafria samhället också, trots att det bara blivit mer och mer avlägset sedan det formulerades på 1970-talet.
Fast något har ändå hänt. Opinionsklimatet har förändrats. Kommissionens utspel redovisas som en intressant nyhet, utan värderingar. I radio och tv diskuterats det på ett balanserat sätt. Den svenska narkotikapolitikens kritiker tillåts lägga ut texten på lika villkor som de som försvarar den.
Annat var läget 1998. Då publicerades också ett upprop mot FN:s narkotikapolitik. Det stöddes av 650 personer, däribland Kofi Annans företrädare Javier Perez de Cuellar. Tolv svenskar hade skrivit under, de flesta av dem forskare. De utsattes för en veritabel kölhalning i pressen. Politiker som Margot Wallström (S) och Beatrice Ask (M) tävlade om att fördöma de ”tolv fega svenskarna” som undertecknarna kallades i Expressen, den tidning som ledde drevet. Till och med drottning Silvia tog avstånd från de kätterska idéerna.
Men nu tycks medierna äntligen ha upptäckt att narkotikapolitik inte är någon enkel fråga. Det är inte en kamp mellan gott och ont. Det är inte de modiga knarkmotståndarna mot de fega knarkliberalerna. Kloka personer kan komma fram till motsatta ståndpunkter. Den som arbetar kliniskt med människor som skadats av narkotikamissbruk har ett annat perspektiv än den som ser FN-konventionernas förödande effekter i producentländerna.
Javier Pérez de Quellar bytte också
ståndpunkt efter sin avgång som FN:s
generalsekreterare.
Kloka personer kan också byta ståndpunkt i ljuset av ny information. Kofi Annan är ett gott exempel. 1998 var det han som tog emot det kritiska uppropet av Javier Perez de Cuellar. Då försvarade han den globala narkotikapolitiken. Idag är han dess mest namnkunniga kritiker.
Jag är en av dem som skrivit under det nya uppropet. Inte för att jag ställer mig bakom alla förslagen i kommissionens rapport – det gör jag inte, jag är mycket tveksam till idén om att legalisera cannabis. Men kommissionen har rätt i att kriget mot knarket har misslyckats. Dess förslag förtjänar en seriös diskussion – även här i Sverige.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar