Sjukskrivnas ekonomi

Veckans avsnitt av det konsument- och privatekonomiska radioprogrammet Plånboken handlar bland annat om hur arbetslösas och sjukskrivnas ekonomiska situation förändrats under den senaste tioårsperioden. Bakgrunden var att en sjukskriven bibliotekarie, Gunilla, hörde av sig till programmet och berättade att hennes ekonomi försämrats dramatisk sedan förra gången hon var sjukskriven, vilket var 2002. Plånbokens redaktion gjorde ett reportage om Gunilla och intervjuade mig om vilka regelförändringar som ligger bakom de försämringar som skett för Gunilla och andra i liknande situationer.

I programmet valde redaktionen att fokusera på Gunilla, vilket innebar att en del av de generella förändringar som skett för alla sjukskrivna inte kom fram ordentligt. Jag ska därför så pedagogiskt jag förmår försöka att redogöra för den mer allmänna bilden. Men först en genomgång av Gunillas fall.

Gunilla har sjukintyg och lider bland annat av utmattningsdepression och ångest. I grunden är hon också arbetslös. Trots att Gunilla är sjuk har hon inte sjukpenning utan istället en ersättningsform som heter aktivitetsstöd och som nivåmässigt är kopplat till a-kassan. Detta har betydelse i jämförelse med andra som är sjukskrivna och arbetslösa men som har sjukpenning, vilket jag ska återkomma till i slutet av blogginlägget.

Gunilla är som sagt arbetslös. När det gäller de pengar hon får från Försäkringskassan betyder det att det inte spelar någon avgörande roll om hon får dem i form av sjukpenning eller i form av aktivitetsstöd – ersättningen är densamma oavsett stödform. Detta faller tillbaka på ett riksdagsbeslut från 2003, då den dåvarande socialdemokratiska regeringen la en proposition om harmonisering av ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen och a-kassan. Den ändringen gjordes utifrån den debatt om överutnyttjande som fördes vid den tiden (och som jag beskrivit utförligt i min bok Kampen om sjukfrånvaron). Tanken var att arbetslösa inte skulle kunna få högre ersättning genom att sjukskriva sig, vilket hade varit möjligt innan harmoniseringen. De borgerliga partierna stödde denna förändring.

Ur ett tioårsperspektiv är harmoniseringen en avgörande faktor bakom de försämringar som skett för personer i Gunillas situation. A-kassan har nämligen urholkats kraftigt sedan 2002, vilket inte skett i samma grad för sjukpenningen (även om den också urholkats, vilket jag strax ska återkomma till). Orsaken till detta är att A-kassan, till skillnad från sjukpenningen, inte höjs automatiskt när priserna stiger. A-kassan måste istället höjas med politiska beslut. Den senaste höjningen av a-kassenivån gjordes faktiskt 2002, alltså för precis tio år sedan. Högsta dagpenningen sattes då till 680 kr, vilket motsvarar 14 960 kr per månad. Under de tio år som förflutit sedan dess har prisnivån i samhället ökat med drygt 20 procent. Det innebär att a-kassan hade behövt öka med ca 3 000 kr, till drygt 18 000 kr/månad, för att köpkraften skulle vara opåverkad.

För att få ut a-kassa eller motsvarande nivå i aktivitetsstödet måste man vara medlem i en a-kassa. Avgiften till de flesta a-kassorna höjdes kraftigt av alliansregeringen år 2007. För Gunilla spelar detta ingen roll, eftersom hon är med i Akademikernas a-kassa, en av de billigaste a-kassorna. För andra med a-kassa eller aktivitetsstöd kan det dock vara betydelsefullt. Den dyraste a-kassan, Musikerna, kostar idag 444 kr. Före höjningen kostade den 115 kr. Hade Gunilla varit musiker istället för bibliotekarie hade hon med andra ord förlorat mer än 300 kr per månad.

Till detta kommer dessutom relativa ekonomiska förändringar på grund av regeringens jobbskatteavdrag. För att stärka drivkrafterna till arbete har regeringen som bekant infört fyra jobbskatteavdrag, avdrag som sker automatisk om man arbetar, men som inte omfattar personer som är arbetslösa eller sjukskrivna. Detta är själva poängen med jobbskatteavdragen, och betyder att Gunilla betalar högre skatt än en person som haft motsvarande inkomster (14 960 kr/månad) från lönearbete. För Gunilla gör detta en skillnad på runt 1000 kr varje månaden.

Jag lämnar nu Gunilla och andra arbetslösa sjukskrivna, för att istället beskriva mer generellt hur den ekonomiska situationen förändrats för personer som är sjukskrivna från sina arbeten. Först ska sägas att regelverket i de olika socialförsäkringarna är något av en djungel, med många specialregler och undantag, något som accentueras av att reglerna förändrats väldigt ofta under den senaste tioårsperioden. Huvudprinciperna i dagens försäkring är dock som följer.

Grundläggande för sjukförsäkringen är – eller har åtminstone varit – inkomstbortfallsprincipen. Denna princip innebär att man ska få en ersättning i relation till de inkomster man haft tidigare, så att man inte ska behöva lämna hus och hem om man blir sjuk eller skadad. Dock finns ett tak, för närvarande 7,5 basbelopp per år, vilket idag motsvarar 330 000 kronor. Detta betyder att om du har en månadslön som är högre än 27 500 kr så slår du i taket och din SGI, din sjukpenninggrundande inkomst, blir lägre än din verkliga inkomst (här bör också nämnas att sjukförsäkringsavgiften tas ut på hela din lönesumma, alltså även på den del som faktiskt inte är försäkrad).

År 2006 höjde den socialdemokratiska regeringen taket till tio basbelopp (motsvarande 440 000 kr/år), men alliansregeringen sänkte omedelbart tillbaka till 7,5 basbelopp efter regeringsskiftet hösten 2006.

Den normala ersättningsnivån när du är sjukskriven är 80 procent av din SGI, och så var det också för tio år sedan. Detta stämmer dock bara i formell mening, för beräkningsgrunderna för SGI:n har ändrats av alliansregeringen. SGI:n motsvarar numera inte längre den inkomst du hade då du blev sjukskriven. Istället eftersträvar man att den ska avspegla ”historiska inkomster”. I realiteten innebär det att 80 procent är mindre idag än för tio år sedan. SGI:n multipliceras med faktorn 0,97, så egentligen får man inte ut mer än 77,6 procent av SGI.

Alliansregeringen har även sänkt sjukpenningen till 75 procent efter ett års sjukskrivning. Efter omräkning blir det 72,75 procent av SGI. En person som varit sjukskriven i längre än ett år får därför ut 72,75 procent av sin SGI idag, jämfört med 80 procent för tio år sedan. Det är en kraftig försämring.

För att jämförelsen mellan 2012 och 2002 ska bli rättvisande måste vi även ta hänsyn till de relativa inkomstförändringar som inträder då man går från arbete till sjukskrivning. Taket i sjukförsäkringen är kopplat till prisnivån i Sverige och räknas upp med prisbasbeloppet, som bygger på konsumentprisindex. Sverige har dock haft ganska kraftiga reallöneökningar under 1990- och 2000-talet, vilket betyder att lönerna har stigit mer än priserna. För sjukskrivna innebär det att det relativa värdet av sjukpenningen har sänkts, i takt med att allt fler fått arbetsinkomster över taket. Inkomstbortfallsprincipen har på det sättet urholkats, i takt med att allt färre personer får ut 80 procent (eller rättare sagt 77,6) procent av sin verkliga lön om de blir sjukskriva.

Relativnivån sänks också av att sjukskrivna inte får något jobbskatteavdrag, vilket jag redan nämnt. Är du sjukskriven betalar du mer i skatt än om du jobbar, och det handlar om åtskilliga tusenlappar per år.

Avslutningsvis måste nämnas att de flesta personer även har någon form av tilläggsförsäkring, utöver sjukpenningen från den allmänna sjukförsäkringen . Oftast har man detta genom sitt arbete och fack, som en så kallad avtalsförsäkring. Vad avtalsförsäkringarna omfattar skiljer sig åt mellan olika branscher och sektorer, men de brukar ha stor betydelse och innebära ett avsevärt ekonomiskt tillskott till många sjukskrivnas ekonomi.

Avtalsförsäkringarna bygger dock på att man har sjukintyg och får sin ersättning från just sjukförsäkringen. Om man istället får sin ersättning i form av aktivitetsstöd – som Gunilla och som de tiotusentals människor som utförsäkrats – så brukar rätten till ersättning från tilläggsförsäkringarna upphöra. Att bli utförsäkrad kan därför innebära en ekonomisk katastrof för dem som drabbas, alldeles oavsett om de får lika mycket pengar från Försäkringskassan som tidigare.

Menar de allvar?

Idag presenterar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tillsammans med allianspartiernas talespersoner i socialförsäkringsutskottet förslag till förändringar i sjukförsäkringen, på DN Debatt.

Min första tanke när jag läste debattartikeln var: menar de verkligen allvar? Ska detta vara de förändringar som ska lösa problemen? Är detta vad Ulf Kristersson ruvat på sedan valet? Det är ju... nästan ingenting?!

Artikeln börjar med en sedvanlig upprapning av den officiella mytologin om hur eländigt det var i sjukförsäkringen tidigare och hur mycket bättre det är nu. Det är samma teflontaktik som vanligt, halvsanningar och ovidkommande påståenden i salig blandning. Artikelförfattarna slår fast att reformen "var både riktig och nödvändig och i huvudsak bra". Det jag skrev härom dagen om Ulf Kristersson och sanningen fungerar väl som bemötande av detta.

Därefter går man in på "förslagen".

1. Ökade möjligheter till individuella bedömningar vid den bortre tidsgränsen. Läs: fler undantagsregler som Försäkringskassan får hålla reda på. Nu ska personer få stanna i sjukförsäkringen om det "vore oskäligt på grund av sjukdom" (Sic!) att kasta ut dem. Hur denna skrivning ska underlätta bedömningarna övergår åtminstone mitt förstånd. Vi kommer fortfarande att ha en situation där sjuka friskförklaras på administrativ väg, utan hänsyn till vad deras läkare anser.

2-3. Ökad ekonomisk trygghet och nytt bostadsstöd för de som lämnar tidsbegränsad förtidspension. Specialregler för de nollklassade alltså. Men denna grupp är redan på väg att försvinna. De här specialreglerna skulle ha varit på plats redan när denna grupp började utförsäkras och nollklassas.

4. Tidigare rehabiliteringsinsatser och bättre samarbete mellan myndigheter. Tja, vem kan vara emot detta? Frågan är hur det ska genomföras - arbetslivsinriktad rehabilitering är ett långt lidandes historia. I motiveringen till denna punkt återupprepar Ulf Kristersson och hans medförfattare den vilseledande skrivningen om att hälften av de som utförsäkrats kommit närmare arbetslivet. Sanningen är dock att fler än hälften av de som utförsäkrades i januari 2010 redan hade återvänt till sjukförsäkringen ett år senare, många i sämre skick än när de lämnade den. Bara runt tio procent var i arbete, majoriteten med lönebidrag eller annat stöd. Endast någon enstaka procent hade ett eget arbete utan stöd. Resten var arbetslösa eller i åtgärder – de flesta sjuka och utan realistisk chans att få ett nytt jobb.

5. Ytterligare medel till Arbetsförmedlingen motsvarande 3 000 platser för personer med nedsatt arbetsförmåga. Det är oklart vad detta innebär, men det kommer knappast att lösa problemet, alltså att de allra flesta av de som utförsäkras är för sjuka för att kunna arbeta.

6. Tilltron till sjukförsäkringen måste stärkas. Detta är kanske den märkligaste punkten av dem alla. Efter vad jag kan utläsa handlar det om något slags PR-kampanj för stärka förtroendet för sjukförsäkringen. Statlig opinionsbildning, alltså. Man tar sig för pannan!

Nej, alliansen, det här är bara löjligt. Alla systemfelen i försäkringen kvarstår:

* Det orimligt hårda arbetsförmågebedömningen gentemot en fiktiv arbetsmarknad.

* De stelbenta administrativa tidsgränserna som i praktiken innebär en administrativ friskskrivning av sjuka människor.

* De orimligt hårda krav som ställs för att bevilja sjukersättning (förtidspension).

Man har dessutom inte gjort ett dyft för att lösa de arbetsmarknadsproblem som leder till att personer med nedsatt arbetsförmåga slås ut från arbetsmarknaden - ett av huvudskälen bakom den höga sjukfrånvaron kring millennieskiftet. Arbetsgivarna saknar fortfarande tillräckliga incitament för att arbeta med arbetsanpassning och omställningslösningar.

Remissinstanserna kommer att såga de nya förslagen, tro mig. Det enda socialförsäkringsministern vunnit är en stund av respit. Kanske inte ens det.

Ulf Kristersson och sanningen

Min nya krönika i Efter Arbetet handlar om socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.

Moderaten Ulf Kristersson har ett av regeringens svåraste jobb. Som socialförsäkringsminister ska han åtgärda bristerna i den nya sjukförsäkringen, och dessutom försöka återställa det förtroendekapital som regeringen förlorat genom utförsäkringarna.

Frågan är vilken arbetsbeskrivning statsministern utgått från vid tillsättningen. Ulf Kristersson har inte rykte om sig att vara någon resultatpolitiker. Han är snarare en typisk teflonpolitiker: proper, förtroendeingivande och med ett sällsynt välsmort munläder är han van att neutralisera kritik och undvika besvärliga beslut.

Drygt ett halvår efter senaste valet kvarstår bristerna i sjukförsäkringen. Trots det har Ulf Kristersson lyckats desarmera frågan, på ett sätt som hans företrädare, Christina Husmark Pehrsson, aldrig förmådde. De flesta medierna ägnar nu bara förstrött intresse åt dem som drabbats. Vid de få tillfällen ministern har ställts till svars har han parerat effektivt, med list, skicklighet och vilseledande påståenden.


Ulf Kristersson demonstrerar sin teflontaktik.

Just att vilseleda tycks vara Ulf Kristerssons huvudstrategi. Det är sällan några uppenbara lögner han levererar, men han skarvar, vantolkar och rycker saker ur sitt sammanhang. I vintras hävdade han till exempel att hälften av de sjukskrivna som kommit till Arbetsförmedlingen var ”på väg närmare ett nytt jobb” (DN 11/11). Denna kryptiska formulering fick TT att tro att hälften av de utförsäkrade faktiskt arbetade.

Men sanningen var förstås en helt annan. Majoriteten av dem som utförsäkrades i januari 2010 hade redan återvänt till sjukförsäkringen, många i sämre skick än när de lämnade den. Bara runt tio procent var i arbete, majoriteten med lönebidrag eller annat stöd. Resten var arbetslösa eller i åtgärder – de flesta sjuka och utan realistisk chans att få ett nytt jobb. Ekonomhistorikern Malin Junestav och jag påpekade detta (DN 13/11), men sådant rinner av ministern som vatten från en gås.

Nya exempel på Ulf Kristerssons teflontaktik levererades härom veckan. I Svenska Dagbladet (30/3) kritiserade ett hundratal läkare utförsäkringarna. De beskrev dystra erfarenheter av patienter som hamnat i kläm till följd av stelbenta tidsgränser och orimligt sträng arbetsförmågebedömning.

Socialförsäkringsministern svarade med att beskylla läkarna för att ”sprida felaktigheter” och skrämma upp sjuka i onödan (SvD 1/4). Han följde upp med en rad tveksamma påståenden, som tillsammans bara kan ha ett syfte: att vilseleda.

Ulf Kristersson hävdar att den som är ”allvarligt sjuk” i exempelvis cancer kan ansöka om sjukpenning utan tidsbegränsning. Det är visserligen sant, men han nämner inte att dessa regler – som tillkom i brådrasket förra vintern, sedan cancerläkare larmat om att deras döende patienter var på väg att bli utförsäkrade – är specialregler för cancersjukdomar. För patienter med andra allvarliga sjukdomar, som depression, utmattningssyndrom och reumatisk värk, gäller inte undantagsreglerna.

Socialförsäkringsministern påstår också att möjligheten till sjukersättning (förtidspension) alltid finns för den som har varaktigt nedsatt arbetsförmåga. Det är också sant, men bara i teorin. I praktiken har det blivit nästan omöjligt att få förtidspension beviljad, eftersom detta numera bara får ske om man kan visa att personens arbetsförmåga är nedsatt för all framtid – ett krav som givetvis är mycket svårt att uppfylla. Den ventil som fanns tidigare, i form av tidsbegränsad sjukersättning, har regeringen tagit bort.

Slutligen hävdar Ulf Kristersson att det främsta syftet med sjukförsäkringsreformen har uppnåtts: ”hälften så många är borta från jobbet hälften så länge jämfört med tidigare.” Men han nämner inte att den största delen av minskningen skedde redan innan regeringens reformer trädde i kraft.

Faktum är att sjukfrånvaron vände nedåt redan 2003, en minskning som sedan fortgick ända fram till förra året. Orsakerna till minskningen är inte klarlagda, men måste sannolikt till stor del sökas i policyförändringar som skedde före alliansregeringens tillträde 2006.

De utvärderingar som gjorts av regeringens egna förändringar har visat på mycket blygsamma resultat. En alldeles ny utvärdering av rehabiliteringsgarantin, gjord vid Karolinska institutet, visade att de förväntade positiva effekterna helt uteblivit. När det gäller rehabiliteringskedjan har effekterna varit små, förutom i det sista steget i kedjan, alltså själva utförsäkringen. Men att sjukfrånvaron minskar när man stänger av tiotusentals sjuka från försäkringen är väl knappast ägnat att förvåna.

Frågan är när medierna ska vakna och börja kritiskt granska Ulf Kristerssons påståenden. Hittills har man valt ett neutralt redovisande, ja ett närmast hovsamt förhållningssätt. Man har låtit sig luras av ministerns munläder. Det är ganska bedrövligt, faktiskt.


Sjuktalet 1999-2010. Rehabiliteringskedjan infördes 1 juli 2008. Rehabiliteringsgarantin trädde också i kraft 2008, men har enligt KI:s utvärdering inte minskat sjukfrånvaron. Utförsäkringarna, som ligger bakom en stor del av minskningen i sjuktalet 2010, har inträffat sedan den 1 januari 2010.

Kritik av Kampen om sjukfrånvaron

Hur forskning används i politiken är ett intressant område. I Kampen om sjukfrånvaron tar jag bland annat upp forskarnas bidrag till debatten om den höga sjukfrånvaron kring millennieskiftet. Jag menar att ett av skälen till att sjukfrånvaron till en början uppfattades som ett arbetsmiljöproblem var att det fanns en stor kader av arbetslivs- och arbetsmiljöforskare, som snabbt kunde mobiliseras för att studera ökningen. Efter en diskussion om utvecklingen av och inriktningen på denna forskning konkluderar jag att det

fanns en mycket omfattande svensk arbetsmiljöforskning när sjukfrånvaron började öka. Många discipliner inom fältet sysslade med stress, arbetsrelaterad ohälsa och angränsande frågor. Att denna forskning mobiliserades för att analysera och förklara de ökande sjuktalen var knappast förvånande. Med tanke på hur den akademiska arbetsfördelningen fungerar var det inte heller förvånande att forskarna tolkade ökningen i arbetsmiljötermer. Forskare som är experter på relationen mellan stress och arbetsmiljö upptäcker vanligtvis inte politiska eller ekonomiska faktorer, lika lite som statsvetare eller nationalekonomer upptäcker arbetsmiljöfaktorer.

Vid den tidpunkt då arbetsmiljöproblemet dominerade debatten, åren 2000–2001, fanns få forskare som kunde leverera alternativa tolkningar och motbilder. Några år in på 2000-talet förändrades dock detta, i takt med att nationalekonomer, statsvetare och etnologer började beforska ämnesområdet. Särskilt betydelsefull blev den nationalekonomiska forskning som växte fram. Den nationalekonomiska forskning som dittills hade funnits i Sverige var huvudsakligen inriktad på skillnader i korttidsfrånvaro till följd av förändringar i ekonomiska incitament. Den hade ingen omedelbar relevans för den uppkomna situationen. De ekonomiska incitamenten hade inte förändrats i någon nämnvärd utsträckning och det var den långa sjukfrånvaron som hade ökat, inte den korta.

Kring 2002-2003 började dock nationalekonomer som Magnus Henreksson, Laura Larsson (Hartman), Mårten Palme, Edward Palmer och Mats Persson lyfta fram effekter av ersättningsnivåer och ekonomiska drivkrafter för människors benägenhet att sjukskriva sig. Betydelsen av attityder och sociala normer för skillnader i sjukfrånvaro blev nya forskningsområden inom svensk nationalekonomi och, ett par år senare, etnologi. Forskningsrönen kunde användas för att stödja den alternativa beskrivning av den höga sjukfrånvaron som ett överutnyttjandeproblem som hade börjat växa fram.

I Kampen om sjukfrånvaron är jag kritisk till hur denna forskning har använts i debatten. Jag är också kritisk till en del av forskningen i sig, särskilt delar av den nationalekonomiska forskningen. Vissa nationalekonomer har en tendens att uppfatta sjukfrånvaro i första hand som ett ekonomiskt beteende, vilket ger andra viktiga faktorer – till exempel sjukdom – en helt underordnad roll.

På grund av min kritik mot nationalekonomin kände jag både nyfikenhet och viss oro när jag började läsa den recension av min bok som Margareta Dackehag, fil dr i nationalekonomi vid Lunds universitet, skrivit i tidskriften Ekonomisk Debatt. Oron förbyttes dock snabbt i tillfredsställelse över en recension som jag uppfattar som i huvudsak positiv, men samtidigt i vissa delar kritisk. Kritik är en central del i den vetenskapliga arbetsmetoden och jag har alltid uppskattat det - särskilt om kritiken är konstruktiv eller inbjuder till fortsatt diskussion. Därför tänkte jag ägna återstoden av detta superlånga blogginlägg till att diskutera Margareta Dackehags recension, och bemöta några av hennes synpunkter.


Margareta Dackehag, Lunds universitet

Till att börja med konstaterar jag att Margareta Dackehag uppfattar boken som angelägen och intressant, vilket självklart glädjer mig. Så här skriver hon:

Johnson anlägger i Kampen om sjukfrånvaron ett intressant perspektiv på debatten om sjukfrånvaron genom att analysera aktörernas kamp för att sätta dagordningen för debatten utifrån sina politiska och materiella intressen. Analysen belyser illustrativt problemdefinitionernas perspektiv och beståndsdelar. Steget att följa upp analysen med en granskning av de orsaksförklaringar som förs fram i debatten känns som logiskt och angeläget, med tanke på debattens ibland höjda tonläge och kategoriska ställningstaganden. Vidare hanteras teoretiska begrepp och forskningsresultat på ett lättillgängligt sätt. [- - -]

Sammanfattningsvis är Kampen om sjukfrånvaron en tankeväckande läsning. Bokens viktigaste bidrag är insikten att den politiska debatten och kampen för att få sätta dagordningen kan leda till en onyanserad problembild och sämre träffsäkerhet i policyhänseende.

Därmed över till Dackehags kritik. Efter det längre citatet ovan skriver hon att ”intrycket av en balanserad och initierad diskussion förtas dock återkommande av tendensen att dra snabba slutsatser och leverera dem i väl övertygade ordalag”. Som exempel nämner hon bland annat att jag i kapitel sju diskuteras Socialförsäkringsutredningens idé om en mer försäkringsmässig sjukförsäkring. Jag argumenterar därvid för att förslaget innebar en ansvarsförskjutning från stat till medborgare, en ansvarsförskjutning som legitimerades av föreställningarna om medborgare som okynnessjuka, omoraliska och arbetsskygga. Dackehag är tveksam till denna tolkning:

Sådana påståenden väcker dels frågan om övertolkning, dels misstanken att debattinlägget, som aviseras i inledningen av kapitel elva, börjar mycket tidigare i framställningen.

Det är möjligt att tolkningen är något snar, givet det empiriska underlag som fanns då boken skrevs. Men jag menar att utvecklingen under det senaste året också stödjer min tes. De förändringar som implementerats i sjukförsäkringen – framför allt införandet av den bortre parentesen, den så kallade stupstocken – innebär definitivt en förskjutning av det ekonomiska ansvaret från staten till hushållen, till de sjuka. Förändringen hade knappast kunnat genomföras om det inte vore för föreställningen om att sjukförsäkringen har överutnyttjats.

Margareta Dackehag övergår därefter till det jag uppfattar vara den viktigaste kritiken i recensionen: mina invändningar mot den nationalekonomiska forskningen. I arbetet med boken fick jag anledning att försöka sätta mig in mängder av forskning från andra discipliner än mina egna (statsvetenskap/socialt arbete). Att klampa in på andra akademiska områden är naturligtvis förenat med risker. En sådan risk är att man missar centrala forskningsreferenser för att man inte har tillräcklig koll på området. En annan risk är att man missförstår forskningen. Den risken bedömde jag som särskilt stor när det gällde den nationalekonomiska forskningen, eftersom den i många fall är mycket teknisk och bygger på ekononometriska analysmetoder som jag inte behärskar. Dackehag skriver:

Framställningen innehåller flera exempel som antyder att författaren anser att nationalekonomernas inträde i debatten är problematiskt, eller att författaren uppfattar nationalekonomisk teori och terminologi som problematisk. [- - -]

I kapitel tio kritiseras också nationalekonomiska modeller för att ha imperialistiska drag (mer än andra forskningsdiscipliner tycks framställningen mena) och en tendens att framställa det komplexa förhållandet mellan försäkringsanvändning och ekonomiska incitament som enkelt (s 225). Antagandet om allt annat lika tycks ha undgått författaren.

Beskrivningen är riktig, även om den är lite väl hårddragen. I boken fäller jag även många positiva omdömen om den nationalekonomiska forskningen. Jag menar att den ger ett nödvändigt och viktigt perspektiv på socialförsäkringssystemet, genom att den visar på betydelsen av ersättningsnivåer, regelverk och normer. Forskningen har tydligt demonstrerat att överutnyttjande och fusk otvivelaktigt förekommer i alla försäkringssystem, inklusive det svenska. ”Moral hazard” är kort sagt ett fenomen som måste hanteras vid utformningen av sociala försäkringar. Den nationalekonomiska forskningen erbjuder centrala verktyg för detta.

Men – och detta är min huvudpoäng – den nationalekonomiska forskningen har otvivelaktigt imperialistiska drag. Det är inte bara jag som missar antagandet om ”allt annat lika”, det gör även många nationalekonomer när de tolkar och drar slutsatser. Jag nämner exempel på detta i boken, och jag ska strax ge er ett till. Men först över till Dackehag. Här kommer ett lite längre citat ur hennes recension:

Granskningen av överutnyttjandedefinitionens orsaksförklaringar i kapitel tio leder fram till slutsatsen att den ökade sjukfrånvaron med stor sannolikhet inte orsakats av ökat överutnyttjande. Diskussionen kretsar till stor del kring om uttaget ökat på grund av förändrade ekonomiska drivkrafter och en normförskjutning i samhället. Johnson finner inga studier som visar att förändringar i regelverkets generositet påverkat sjukfrånvaron i särskilt stor utsträckning. Han finner heller inga vetenskapliga belägg för att det skett en normförskjutning över tid. På grundval av dessa efterforskningar kan därmed problemdefinitionen orimligförklaras enligt Johnson och en ny problemdefinition lanseras. Problemet är att slutsatsen om normförskjutningen baseras på studier som inte undersöker sjukfrånvaron över tid. Generellt sett finns få studier av den typen men jag saknar i sammanhanget en hänvisning till Henreksons och Perssons studie på regelverkets betydelse för användning av sjukförsäkringen från 1955 till 1999 (Persson 2003).

Till att börja med så är detta en ganska orättvis beskrivning av mitt argument. Det är inte avsaknaden av vetenskapliga belägg för normförskjutningar som är mitt huvudargument mot överutnyttjandedefintionen. Jag menar visserligen att det är märkligt att påståendena om normförändringar fick stå oemotsagda så länge, med tanke på att de inte fanns dokumenterade i några studier. Men mitt huvudargument är inte avsaknaden av belägg; det är att strukturen på sjukfrånvarons ökning inte gör det sannolikt att normförändringar spelade någon avhörande eller ens viktig roll för sjukfrånvarons ökning. Så här skriver jag i boken:

Diskussionen i det här kapitlet [kapitel 10] pekar entydigt mot att så inte är fallet. Jag har inte stött på några vetenskapliga undersökningar som kan fungera som belägg för att ett ökat överutnyttjande var en viktig orsak bakom sjukfrånvaroökningen. Däremot har jag kunnat visa av flera av de föreställningar som var centrala inom problemdefinitionen var starkt överdrivna, för att inte säga direkt felaktiga. De regionala skillnaderna ökade inte. Antalet nya sjukskrivna arbetslösa minskade. Några avgörande förändringar i de ekonomiska drivkrafterna skedde inte. Hushållsarbetets fördelning mellan kvinnor och män blev mer jämställt, inte mindre. Faktum är ingen av de förändringsfaktorer som undersökts stödjer tesen om ett ökat överutnyttjande [min kursivering i efterhand].

Dackehag nämner som synes ett exempel på en studie som skulle stödja tesen om normförändringar, nämligen Henreksson och Persson. Jag har läst studien, men av två skäl tog jag inte med den i boken. Det första skälet var att studien på grund av metodmässiga brister inte visar det den påstår sig visa, och det andra skälet var att jag tyckte att det tog för stort utrymme i anspråk att demonstrera dessa brister. Istället struntade jag i studien, vilket möjligen var fel. Studien är nämligen ett utmärkt exempel på den nationalekonomiska ”imperialism” jag kritiserar.

Målet med Henrekssons och Perssons studie var att studera hur förändringar i sjukförsäkringens ersättningsnivåer har påverkat försäkringsutnyttjandet under en lång tidsperiod, 1955–1999. Att studera detta är självklart jättesvårt – det är ju inte bara ersättningsnivåerna som ändras över tid, utan en massa andra faktorer också. Henreksson och Persson försöker kontrollera för detta, eller åtminstone för det de uppfattar som de viktigaste faktorerna. De väljer ut följande faktorer:

* Det allmänna hälsoläget, mätt som mortaliteten i befolkningen,
* Den arbetande befolkningens åldersfördelning, mätt som andel av arbetsstyrkan i åldern 45–64 år, samt
* Läget på arbetsmarknaden, mätt dels genom andelen arbetslösa, dels genom sysselsättningsfrekvensen.

Här lyser imperialismen genast igenom. Henreksson och Persson kontrollerar bara för sådana faktorer som nationalekonomer brukar studera, men de uppvisar en närmast fascinerande brist på förståelse för vad sjukfrånvaro egentligen är för fenomen.

Till att börja med kan man fråga sig om mortaliteten verkligen är ett lämpligt mått för att kontrollera för variationer i hälsoläget inom den arbetande befolkningen. Den tyngre sjukligheten som främst leder till förhöjd dödlighet - cancer, hjärtinfarkter etc - utgör en ganska liten del av den totala sjukfrånvaron.

Allvarligare är dock att forskarna inte gör några ansatser för att kontrollera för en av de faktorer som har allra störst betydelse för variationer i sjukfrånvaro, nämligen arbetsmiljön och kraven i arbetslivet. Inte heller kontrollerar man för andra förändringar i socialförsäkringens regelverk, till exempel reglerna vad gäller arbetsanpassning och rehabilitering. I min bok pekar jag – med hänvisning till Tor Larssons forskning – ut förändringar av just den typen som den viktigaste orsaken bakom ökningen av sjukfrånvaron kring millennieskiftet. Kort sammanfattat, en hårdnande arbetsmarknad i kombination med förändringar i regelverket för anpassnings- och rehabiliteringsarbetet på arbetsplatserna ledde till att det blev enormt mycket svårare att avsluta långa sjukfall. Förändringar av den typen faller dock helt utanför ramen för Henrekssons och Perssons modell. Det tyder på att de inte riktigt begripit vad det är de studerar. Vilket naturligtvis kraftigt devalverar värdet av deras studie.

Margareta Dackehag tar även upp normernas ”smittsamhet” i en avgränsad population, en faktor som varit viktig i både debatt och forskning:

Flera studier vittnar om att tillvaron som bidragstagare/sjukskriven/arbetslös etc upplevs som bättre och att sannolikheten för utträde ur systemet minskar ju fler som befinner sig i samma situation i ens omgivning (Clark 2003; Winkelmann och Winkelmann 1998; Hedström m fl 2003; Stutzer och Lalive 2004).

Jag känner tyvärr inte till de studier Dackehag nämner här, men rent generellt utgår resonemanget från att sjukfrånvaro blev väldigt mycket vanligare under slutet av 1990-talet. Som jag och andra visat bestod dock ökningen av sjukfrånvaron inte främst i ett ökat antal sjukskrivna utan i längre sjukskrivningsperioder. Antalet personer med riktigt långa sjukskrivningar ökade förvisso kraftigt, men var fortfarande tämligen litet. I Tor Larssons fallstudie av en enskilda mellansvensk kommun stod 4 procent av de anställda för över 90 procent av försäkringsutnyttjandet. Sjukfrånvaro är alltså en extremt snedfördelad variabel – de allra flesta utnyttjar över huvud taget inte sjukförsäkringen. Om normerna ”smittar” så gör de det alltså inom väldigt begränsade grupper. Sådan smittsamhet är inget övertygande argument som förklaring till det som hände i slutet av 1990-talet.

Slutligen tar Margareta Dackehag upp min kritik mot rehabiliteringskedjan. Hon skriver:

Rehabiliteringskedjan kritiseras särskilt hårt och klassas som kontraproduktiv i och med sin medicinska renodling men glömmer inte Johnson bort att syftet också var att stärka drivkrafterna för tidiga rehabiliteringsinsatser? De positiva resultat som rapporterats nyligen för de utförsäkrades situation i Malmö (Leijnse 2010) kanske tyder på att systemet fungerar åtminstone inte fullt så dåligt som Johnson prognostiserar.

Även här vill jag mena att det senaste årets utveckling har stött min tes. I den utvärdering som Inspektionen för socialförsäkringen gjorde av rehabiliteringskedjans andra steg (sexmånaderbedömningen) uppmättes blygsamma effekter – sjukfallen minskade med i genomsnitt fyra timmar, om jag inte minns fel.

När det gäller utförsäkringen i tredje steget (efter 2,5 år) så har den varit ett kapitalt misslyckande. Den referens Dackehag nämner som stöd (Lejsne 2010) är en artikel från Sydsvenskan, publicerad i mars förra året. Den väger naturligtvis lätt i förhållande till den statistik Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen senare presenterat. Vi vet nu att bara en mycket låg andel av de utförsäkrade har lyckats ta sig ut på arbetsmarknaden, under tio procent, vara de flesta med lönebidrag eller annat stöd. Och över 60 procent har återvänt till sjukförsäkringen. Se även detta blogginlägg.

Därmed avslutar jag mitt bemötande av Margareta Dackhags kritik. Margareta, du är mycket välkommen att fortsätta diskussionen här på bloggen! Vill du skriva ett längre svar så publicerar jag det gärna som ett gästinlägg.

Slutreplik i debatten om fusk och felaktigheter

Förra året publicerade jag en artikel i Statistikfrämjandets tidskrift Qvintensen , "Mjuka fakta och osannolik noggrannhet" (även här på bloggen). I artikeln kritiserade jag bland annat Försäkringskassans beräkningar av fusk och felaktiga utbetalningar i socialförsäkringssystemet.

Senare fick jag svar av doktoranden Johan Ekstedt, professorn Peter Juslin och försäkringskassedirektören Gunnar Johansson. Svaret finns att läsa i Qvintensen nr 4/2010, sidan 18.

Här följer min slutreplik, som också publiceras i Qvintensen nr 1-2011:

I min artikel ”Mjuka fakta och osannolik noggrannhet” (Qvintensen nr 3/2010) nämnde jag några exempel på missuppfattningar och tveksam statistikanvändning i debatten om den höga sjukfrånvaron. Huvudpoängen i artikeln var en kritik av Försäkringskassans och FUT-delegationens beräkningar av fusk och felaktiga utbetalningar inom socialförsäkringssystemet. Jag menar att dessa beräkningar inte är stort mer än gissningar. De har dessutom utnyttjats av politiker och organisationer som haft intresse av att sprida myten om svenskarna som ett folk av bidragsfuskare.

I en replik av Jonas Ekstedt, Gunnar Johansson och Peter Juslin (Qvintensen nr 4/2010) avfärdas denna kritik. Dels anför de att både inflöde och sjukfallslängd låg bakom den ökade sjukfrånvaron (vilket jag också nämnde i min artikel). Dels menar de att de expertbedömningar som legat bakom beräkningarna varit välgrundade och redovisats på ett transparent sätt.

När det gäller den första punkten skriver författarna att ökningen av antalet fall kan presenteras på olika sätt, som ”bara” 20 procent eller nästan 50 procent. Det är ett underligt påstående, kommande från statistiker. I min artikel talade jag nämligen specifikt om ökningen av antalet sjukpenningdagar 1996–2002 och hur stor del av denna ökning som kan förklaras av ökat inflöde respektive längre sjukskrivningsperioder. Det har genomförts flera oberoende beräkningar av detta, av SCB, Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning och Arbetslivsinstitutet. De har alla kommit fram till samma resultat: att mellan 80 och 85 procent av ökningen berodde på de förlängda sjukskrivningsperioderna. Någon ”väl dold hemlighet” har detta naturligtvis inte varit, men det har definitivt inte varit känt för någon bredare allmänhet utanför Försäkringskassans analysenhet.

När det gäller beräkningarna av fusk och felaktigheter är det närmast skrattretande att kalla dem ”transparenta, välgrundade och objektiva”. I FUT-delegationens skrift Vad kostar felen? (2007) redovisas nästan ingenting om hur experterna kommit fram till de siffror som presenteras för de olika socialförsäkringsslagen. När jag läste skriften första gången häpnade jag över hur en så bristfällig rapport kunnat få så stort genomslag.

Min huvudpoäng är att delegationens gissningar rimligen varit starkt påverkade av den offentliga debatten. Mediebilderna av sjukfrånvaron förändrades dramatiskt i början av 2000-talet, vilket jag visar i boken Kampen om sjukfrånvaron (2010). Vid millennieskiftet ansåg nästan alla att sjukfrånvaron främst var ett arbetsmiljöproblem. Sju år senare, då FUT-delegationens beräkningar togs fram, ansågs den höga sjukfrånvaron istället bottna i överutnyttjande och en grasserande ”sjukskrivningsepidemi” i befolkningen. Det är min fasta övertygelse att delegationen hade landat i helt andra siffror om man gjort sina beräkningar 2000 istället för 2007. Vad säger det om beräkningarnas trovärdighet?

BJÖRN JOHNSON, MALMÖ HÖGSKOLA

Fotnot: FUT-delegationens skrift Vad kostar felen? finns tillgänglig på regeringens webbplats. En pedagogisk analys av inflödets respektive sjukskrivningperiodernas bidrag till den ökade sjukfrånvaron finns i statistikern Anders Wikmans artikel ”Utsorterad från arbetslivet – en fördjupad analys” (2006). Den ingår i antologin Vägar till en öppnare arbetsmarknad och kan laddas ner från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskaps, FAS, webbplats.

Ministerns kreativa bokföring

I torsdags publicerade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson en artikel där han öppnade för vissa förändringar i den nya sjukförsäkringen.

Det är positivt att regeringen nu börjar tänka om kring rehabiliteringskedjan, men ministerns artikel ger en starkt förskönad, på gränsen till förljugen bild av reformen. Tillsammans med ekonomhistorikern Malin Junestav har jag pekat på några av de värsta vinklingarna i en kort replik.

Kristerssons artikel kan läsas här. Malins och min replik kan läsas här, men publiceras även nedan.

”Ministerns kreativa bokföring framstår som stötande”

Regeringens sjukförsäkringsreform kommer att kvala in bland de stora i svensk socialpolitik, tror Ulf Kristersson, den nye socialförsäkringsministern. Det tror inte vi. Ministerns skönmålning av den nya rehabiliteringskedjan har mycket lite med verkligheten att skaffa.

Ulf Kristerssons artikel är späckad av tveksamheter och siffror ryckta ur sitt sammanhang. Att ”upp till 70 000 personer om året förtidspensionerades bort från arbetsmarknaden” stämmer exempelvis inte. Visserligen beviljades 73 000 nya förtidspensioner (sjukersättningar) 2004, toppåret i statistiken, men 40 procent var på deltid, oftast 50 eller 25 procent. Att hävda att dessa personer lämnade arbetsmarknaden är felaktigt.

Behändigt nog underlåter Ulf Kristersson att nämna att sjukfrånvaron hade minskat dramatiskt redan innan rehabiliteringskedjan trädde i kraft. År 2008 var sjuktalet faktiskt lägre än 1997, det år då ökningen började. Antalet nya förtidspensioner var nere på 36 000, varav 14 000 på deltid.

Rehabiliteringskedjans uppmätta effekter har varit blygsamma. Undantaget är effekterna av det sista steget i kedjan, alltså själva utförsäkringen. Men att försäkringsutnyttjandet minskar när man stänger av tiotusentals sjuka från försäkringen är kanske inte så konstigt.

Ulf Kristerssons beskrivning av hur det gått för de utförsäkrade är också vilseledande. ”Av de sjukskrivna som kommit till Arbetsförmedlingen är hälften på väg närmare ett nytt jobb”, skriver han kryptisk, en formulering som fick TT att tro att hälften av de utförsäkrade faktiskt arbetade.

Sanningen är en helt annan. Av de 12 568 personer som utförsäkrades vid årsskiftet och anmälde sig till arbetslivsintroduktionen hade 47 procent återvänt till sjukförsäkringen den 31 augusti (att jämföra med regeringens ursprungliga prognos på 10 procent). Bara 1 508 personer – 12 procent – var i arbete, majoriteten med lönebidrag eller annat stöd. Resten var arbetslösa eller i åtgärder, de flesta sjuka och utan realistisk chans att få ett nytt jobb.

Bakom siffrorna finns tusentals enskilda människoöden. Ministerns kreativa bokföring framstår därför som stötande.

Försäkringar bygger på förtroende, skriver Ulf Kristersson. Det är i alla fall sant. Att tusentals människor nu fått sitt försäkringsstöd urholkat, i många fall till och med upphävt, är dock inte ägnat att öka förtroendet för välfärdsstaten.

Björn Johnson
statsvetare och socialförsäkrings­forskare, Malmö högskola

Malin Junestav
ekonomhistoriker, arbetsmarknads- och välfärdsforskare, Uppsala universitet och Mälardalens högskola

Kampen om sjukfrånvaron - i media

Här är en sammanställning av olika medieinslag som berört Kampen om sjukfrånvaron. Kronologisk ordning, uppdateras fortlöpande. Det har tillkommit ett antal nya klipp med anledning av Dagens Arbetes och Dagens Arenas granskning av "sjukfusket".



Egna debattartiklar
Dagens Nyheter 30/1
Sydsvenskan 8/2
Velferd nr 2-2010 (Norge - ej på nätet)
Newsmill 15/3
Kollega 22/3
Expressen/Kvälls-Posten/Göteborgs-Posten (med Daniel Melén) 1/4
Landsortspressen (Blekinge Läns Tidning 7/4, Kristianstadsbladet 8/4, Länstidningen Östersund 8/4, Västerbottens-Kuriren 14/4, Smålänningen 15/4, Jönköpings-Posten 16/4, Vestmanlands Läns Tidning 19/4, Nerikes Allehanda 22/4, Arbetarbladet 10/5, Eskilstuna-Kuriren 12/5, Norrköpings Tidningar 14/5, Nya Wermlands-Tidningen 14/5, Allehanda 14/5, Helsingborgs Dagblad 14/5, Norrbottens-Kuriren 15/5, Värmlands Folkblad 18/5, Hela Gotland 25/5)
Läkartidningen nr 19-20, 2010
Du & Jobbet nr 5-2010
Newsmill (med Daniel Melén) 17/5
ST Press 25/5
Arena nr 4-2010
Tvärdrag nr 5-2010 (ej på nätet)
Qvintensen nr 2-1010 (ej på nätet)

Recensioner
Aftonbladet, Petter Larsson (23/2)
Borås Tidning, Widar Andersson (26/2)
Vänstra stranden (Marie Demker) (27/2)
Jesper Strömbäck (28/2)
Dagens Socialförsäkring nr 2-2010 (se sid 24f)
Arbetaren/Zenit, Anna-Clara Bratt (26/3)
Svenska Dagbladet, Annika Berg (28/3)
Upsala Nya Tidning, MarieLouise Samuelsson (6/4)
BTJ-häfte 9-2010 (ej på nätet)
Socionomen nr 3-2010 (ej på nätet)
Folket i Bild/Kulturfront , Peter Karlsson, nr 4-2010
LO-tidningen , Vendela Fredricson (23/4)
Allmänmedicin Norrbotten, Peter Olsson (26/4)
Läkartidningen, Bengt Järhult (11/5)
Arena nr 3-2010 (pdf)
Tiden nr 2-2010 (ej på nätet)
Läkartidningen (2), nr 21-2010, Catarina Canivet
Socialmedicinsk tidskrift, nr 2-2010, Åke Thörn
Svensson, Hans Norebrink (1/7)
Dala-Demokraten, Börje Henningsson (10/7)
Allmänmedicin, 3-2010
Göteborgs Fria Tidning (11/8)
Ekonomisk Debatt nr 7, 2010

Intervjuer, nyhetsartiklar, reportage
Sydsvenskan/Trelleborgs Allehanda, Niklas Orrenius & Emma Leijnse (3/2)
SR P1 Morgon (4/2)
Efter arbetet, Johanna Forsberg (8/2)
Du och jobbet, Hans Lundgren (8/2)
SR P4, Skåne Direkt (8/2)
Sydsvenskan, Niklas Orrenius (10/2)
TCO-Tidningen nr 2-2010
Arbeidsliv i Norden, Gunhild Wallin (24/2)
Sunt Liv, Åsa Hammar (26/2)
SR P4, Radio Jönköping (1/3)
Socialpolitik nr 1-2010
Dagens Nyheter, Annica Carlsson (9/3)
Fria Tidningen Göteborg, Maria-Pia Cabero (12/3)
SR P1, Medierna (13/3)
Dagens Samhälle, Anna Eriksson (18/3)
Skånska Dagbladet, Lars Johansson (21/3)
Läkartidningen, Fredrik Hedlund (23/3)
ÅSS Emellan nr 1-2010 (Svenska Ångestsyndromsällskapet)
Dagens Arbete, Anna Tiberg (pdf, april 2010)
Arbetsliv, Peter Rhenfeldt (5/5)
Arena, Isobel Hadley-Kamptz nr 3-2010
Östersunds-Posten, Tord Andersson (15/5)
Dagens Nyheter, Maciej Zaremba (30/5)
LIV nr 2-2010
Kommunalarbetaren nr 11-2010
Göteborgs-Posten 8/8
Etc 29/8
Nerikes Allehanda, Tina Enström 5/9 (ej på nätet)
Dagens Arena, Yonna Waltersson, 6/9
ST Press, Ann Dahlin, 8/9
Nerikes Allehanda, Tina Enström 10/9
Etc, Jonna Sima 11/9
Upsala Nya Tidning, Staffan Wolters 27/9
Proletären, Nils Littorin 29/9
Sunt Liv, Michael Nyhaga 22/10
Dagens Arbete/Dagens Arena (1/11)
Pockettidningen R nr 4, 2010
Svenska Dagbladet, Anna D Öberg 2/12

Ledare, opinionsartiklar, debatt
Socialmedicinsk tidskrift, ledare nr 6-2009
Aftonbladet, Katrine Kielos (27/1)
Folkbladet, Widar Andersson (30/1)
Gotlands Tidningar, Håkan Ericsson (1/2)
Dagens Arena, Björn Elmbrandt (3/2)
NE, Arne Järtelius (3/2)
Dagens Etc, Johan Ehrenberg (5/2)
Helsingborgs Dagblad/Nordvästra Skånes Tidningar, Lotta Hördin (5/2)
Expressen, ledare (5/2)
Västerbottens Folkblad, Lars Bodén (5/2)
LO-Tidningen, Anna Norling (10/2)
Karlskoga-Kuriren, Monica Sundberg (13/2)
Dagsavisen, Ali Esbati (Norge 20/2)
Svenskt Näringsliv, Sofia Bergström (25/2)
Folkbladet, Widar Andersson (1/3)
Aftonbladet, Kennet Andreasson (3/3)
ST Press, Alexander Armiento (24/3)
Västerbottens Folkblad, Lars Bodén (11/4)
Läkartidningen, Åke Thörn (12/4)
Läkartidningen, Lars Englund (12/4)
Göteborgs-Posten, Eva-Lotta Hultén (krönika 13/4)
Läkartidningen, Lars Englund (10/5)
Läkartidningen, Åke Thörn (10/5)
Läkartidningen, Lars Englund (11/5)
Newsmill, Bengt Järhult (17/5)
Arena nr 3-2010, Isobel Hadley-Kamptz
Norrländska Socialdemokraten 21/5
Norrländska Socialdemokraten 24/5
Folkbladet, Widar Andersson 29/5
Borås Tidning, Widar Andersson 3/6
Västerbottens Folkblad 31/7
Expressen, Isobel Hadley-Kamptz (14/8)
Folket, Hans Hjälte (24/8)
Allehanda, Susanne Sjöstedt (26/8)
Södra Dalarnes Tidning 28/8 (ej på nätet)
Newsmill, Klara Tovhult m fl (6/9)
Newsmill, Bengt Järhult (7/9)
Dagens Arbete, Hans Larsson (1/11)
Dagens Arena, Nisha Besara (1/11)
Värmlands Folkblad (2/11)
Karlskoga-Kuriren, Monika Sundberg (3/11)
Västerbottens Folkblad, Lena Sandling (5/11)
Tidningen Ångermanland, Peter Franke (8/11)
Aftonbladet, Martin Ezpeleta (8/12)

Notiser, ledarstick, pressgrannar
ST Press (notis 1/2)
Västerbottens Folkblad (notis 2/2)
Helsingborgs Dagblad (pressklipp 4/2)
Östgöta Correspondenten
Gotlands Tidningar (pressklipp 4/2)
Trelleborgs Allehanda (pressklipp 5/2)
Göteborgs-Posten (pressklipp 6/2)
Hallands Nyheter (pressklipp 9/2)
Smålands-Posten (notis 17/2)
Akademikern (notis 2/3)
Trelleborgs Allehanda (pressklipp 2/3)

Krönikör i Efter arbetet

Jag har blivit krönikör i tidningen Efter arbetet. Min debutkrönika handlar om sjukförsäkringen och Jörg Teichert, strokeläkaren som själv drabbades av en stroke. Läs den här.

Nu blommar löken!

Kors i lingonskogen, Dagens Arena har fått Anna Hedborg att uttala sig om den kritik jag riktat mot henne och Socialförsäkringsutredningen!

Föga förvånande vill dock inte Hedborg kännas vid kritiken:

Jag vägrar gå med på att diskussionerna om överutnyttjande och fusk var något som präglade socialförsäkringsutredningen. Det är fullständigt felaktigt. Jag har från allra första början sagt att det inte är en fråga om fusk utan att det är en fråga om ett samhälle som har hanterat en viktig samhällssektor på ett felaktigt sätt.

Den som vill jämföra Hedborgs uttalande mot verkligheten rekommenderas att läsa Socialförsäkringsutredningens slutbetänkande, SOU 2006:86, gärna parallellt min min analys i Kampen om sjukfrånvaron eller min och Annika Hermanssons rapport Överutnyttjandediskursen.


Hedborg vill inte kännas vid kritiken.

Vad gäller kritiken om att Hedborg inte borde ha tagit utredningsuppdraget av jävskäl framgår det inte av artikeln hur hon ställer sig till detta, så här i efterhand. Däremot kritiserar Hedborg hur sjukförsäkringsförändringarna genomförts av den borgerliga alliansen:

Det som är allvarligast i det som är gjort är den retroaktivitet man i praktiken har tillämpat mot de som har varit sjukskrivna under en väldigt lång tid och som inte fått del av rehabilitering i tid. Det är en väldig skillnad på att ha varit sjukskriven och bortglömd i sju år och sen plötsligt utsättas för att försäkringen tar slut.

Detta instämmer jag gärna i.

Perversa effekter och anekdotisk bevisföring

Dagens DN-ledare - med all säkerhet skriven av deras "sjukskrivningsexpert" Hanne Kjöller - lyfter föga förvånande fram fallet med strokeläkaren Jörg Teichert, som själv drabbades av en stroke.

Ni känner förmodligen till historien vid det här laget: under en längre tids sjukskrivning återgick Teichert gradvis i arbete. När han arbetade 75% gjorde dock Försäkringskassan bedömningen att han teoretiskt sett skulle kunna jobba 100% i något annat, mindre ansträngande arbete. De hänvisade honom därför till Samhall (!).

Teicherts exempel togs upp i SVT:s partiledarutfrågning med Fredrik Reinfeldt härom dagen. Men uppenbarligen hade researchen inte funkat som den skulle: Teichert hade också bestämt sig för att medverka vid en S-presskonferens dagen efter. Detta visste, enligt egna uppgifter, varken S eller SVT, men händelsen har ändå fått många borgerliga debattörer att ropa om konspirationer och sosse-TV. Teichert har blivit uthängd och ifrågasatt, trots att fakta i ärendet tycks oomtvistliga. DN/Kjöller menar (i ledaren ovan) att det är orimligt att ta upp enskilda exempel på det sätt som skedde i utfrågningen. "Valrörelsen riskerar att drabbas av exempelsjuka."


Fredrik Reinfeldt frågas ut av SVT. Jörg Teichert på
bild i bakgrunden.

Nu hör det till saken att Teicherts fall inte är någon nyhet. Det togs upp för flera veckor sedan i Dalarnas Tidningar, där både SVT och S säger att de uppmärksammade det. Liknande fall har också förekommit tidigare, t.ex. i vintras, då en professor som arbetade 75% också hänvisades till just Samhall.

Det som drabbade Teichert är en uppenbart pervers effekt av de nya sjukförsäkringsreglerna. Nu hör det förmodligen inte till vanligheterna att högutbildade personer som läkare och professorer hänvisas till just Samhall - i den meningen är exemplen säkert ganska avvikande - men enligt de nya reglerna är det de facto så att den som är sjukskriven på heltid eller deltid, men som teoretiskt sett kan arbeta mer i ett annat yrke, inte har rätt till fortsatt sjukskrivning efter 180 dagar.

Denna prövning tillämpas förmodligen inte strikt (utrymme för rättsosäkerhet alltså), men i det sista steget av rehabkedjan är det no mercy enligt regelverket: det spelar ingen roll om du faktiskt jobbar 75% som läkare, undersköterska eller svetsare - kan du jobba 100% som pappersvändare eller i anpassat arbete på Samhall har du enligt lagstiftningen inte längre rätt till 25% sjukskrivning.

I normalfallet torde sjukskrivna i liknande situationer uppmanas att begära tjänsteledigt från 25% av sin tjänst (eller hur hög sjukskrivningsgraden nu är), för att därefter anmäla sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen. Men det är värt att notera att arbetsgivaren ingalunda har något skyldighet att godkänna sådan tjänstledighet. Många arbetsgivare tar säkert hellre chansen att göra sig av med en anställd med historia av ohälsa och sjukskrivning.

Detta drabbar mängder av människor idag. Hårdast drabbade är säkerligen personer med varierande arbetsförmåga - t.ex. reumatiker och smärtpatienter - vars arbetsförmåga är mycket beroende på "dagsformen". Jag förutsätter också, även om detta knappast hunnit beforskas ännu, att det finns stora klasskillnader i tillämpningen. Att läkare och professorer som jobbar 75% drabbas är nog ovanligt, men att undersköterskor och förskolelärare skulle slippa undan prövningen är mindre sannolikt.

Så visst, DN, Teicherts fall är bara ett exempel, och med exempel kan man inte bevisa särskilt mycket. Å andra sidan brukar ju inte anekdotisk bevisföring vara främmande för Hanne Kjöller. Hennes sjukfrånvaroartiklar är oftast pepprade med hårdragna slutsatser, grundade på hörsägen och på exempel ur hennes bekantskapskrets.

När jag debatterade med Kjöller på Malmö högskola i februari använde hon till och med sin mormor som exempel: när mormor var ung gick man minsann inte sjukskriven, då var normerna annorlunda och arbetsmoralen högre.

Att Kjöllers mormor var ung under en tid i Sveriges historia då vi inte ens hade någon allmän sjukförsäkring verkade inte ha fallit henne in.

Sanningen bakom de sjukskrivna

Jag har en ny artikel om sjukfrånvaron i nya numret av tidskriften Arena:

Det har talats mycket om Socialdemokraternas behov av att tänka nytt och självkritiskt efter valförlusten 2006. Inte minst inom sjukförsäkringsområdet. Tyvärr verkar många inom partiet anse att Socialförsäkringsutredningen, ledd av den tidigare sjukförsäkringsministern Anna Hedborg, är en bra utgångspunkt för självkritiken. Det är den inte. Tvärtom är det arvet efter Anna Hedborg och hennes politik som partiet måste göra upp med. Det duger inte att skyffla problemen mellan olika myndigheter och försäkringssystem - politiken måste syfta till att söka goda och hållbara lösningar för individerna.

Kring millennieskiftet ökade den svenska sjukfrånvaron dramatiskt. På några få år, från hösten 1997 till våren 2003, fördubblades antalet sjukdagar. Men tvärtemot vad de flesta förutsatte handlade det aldrig om någon sjukskrivningsepidemi. Nästan hela ökningen berodde på att de långa sjukskrivningarna blev ännu längre- inte på att sjukskrivningarna blev fler. Orsakerna till den höga sjukfrånvaron har stått i centrum för en rad utredningar under 2000-talet. Förre landshövdingen Jan Rydh, som genomförde två mastodontutredningar mellan 1999 och 2002, lyfte fram försämrad psykosocial arbetsmiljö och förändringar som ledde till att utrymmet i arbetslivet för människor med sviktande arbetsförmåga minskade.

Anna Hedborgs utredning, som gjordes 2005 till 2006, gav ett annat svar: det var försäkringssystemet som inte fungerade som det skulle. Sjukförsäkringen var "för mjuk", vilket gjorde att attitydförändringar i befolkningen och släpphänthet inom sjukvården slog igenom. Hedborg menade att sjuk-försäkringen överutnyttjades: "Rätt till ersättning har i längden bara den som är arbetsoförmögen i relation till varje i Sverige normalt förekommande arbete. Det är ingen yrkes- eller bostadsortsförsäkring", slog hon fast.

Läs resten av artikel här.

Hanne Kjöller förnekar sig inte

Idag skriver DN:s Hanne Kjöller om Monica Renstigs bok Sjukskrivning på lösa boliner, en oseriös propagandapamflett maskerad till populärvetenskap.

Jag fick boken i handen i samband med ett seminarium under Almedalsveckan, ett oerhört pinsamt seminarium där begåvade paneldeltagare som frilansjournalisten Isobel Hadley-Kamptz och Maria Abrahamsson (M) stod och vred sig av olust under tiden som Karin Pilsäter (FP) och Stefan Fölster (Svenskt Näringsliv) gjorde sig lustiga över alla korkade, vänstervridna journalister och forskare de hade stött på (se även denna bloggpost).

När jag började bläddra lite i Renstigs bok insåg jag omedelbart att seriositetsnivån till och med var lägre än de "rapporter" Svenskt Näringsliv brukar släppa ifrån sig på området; var och varannan sida var pepprad med fel och förbiseenden, som för en någorlunda insatt läsare var tämligen lätta att identifiera. Urvalet av forskning var gravt vinklat och flera diagram var manipulerade. Jag vek hörn på sidorna för varje gång jag hittade ett fel, och det blev fler sidor med hörn än ovikta sidor; ibland fick jag fundera noga över åt vilket håll jag borde vika hörnet.

Bara ett exempel: i två diagram som beskrev utvecklingen av sjukskrivningar respektive förtidspensioner över tid redovisade Renstig tidslinjen 1996 - 2004 - 2005 - 2006 - 2007 - 2008 - 2009. Varför byta skala och göra ett hopp från 1996 till 2004, för att sen redovisa varje år? Jo, för att låta påskina att sjukskrivningar och förtidspensioner ökade samtidigt under perioden 1996-2004. Men i själva verket var ökningen av förtidspensioner ett resultat av att Försäkringskassan till slut valde att pensionera bort tiotusentals personer som gått sjukskrivna i många år på raken.

Medveten manipulation eller dumhet är svårt att säga, men det ena behöver kanske inte utesluta det andra? Sjukskrivning på lösa boliner är bland det mest hårdvinklade och oseriösa jag överhuvudtaget har läst om sjukfrånvaron. Och ur det perspektivet är det såklart bara symptomatiskt att Hanne Kjöller skriver uppskattande om den läskiga lilla boken.

För några månader sedan skrev Kjöller om en annan bok, Svensk sjukvård till vanvett av läkaren och KBT-terapeuten Åsa Kadowaki. Jag noterade detta i en tidigare bloggpost, men var då osäker på om Kjöller verkligen gjorde Kadowakis resonemang rättvisa.

Efter att ha plågat mig igenom boken kan jag konstatera att hon faktiskt gjorde det. Kadowaki framstår i boken som läkarkårens svar på just Hanne Kjöller. Att läsa den var ungefär som att läsa sisådär trettio Kjöller-ledare om sjukfrånvaro - på raken. Jag har faktiskt gjort detta - som en del i min forskning, nota bene - men det är definitivt inget jag rekommenderar som fritidssysselsättning.

Kommentar i Sydsvenskan

Jag har givit en kommentar till Sydsvenskan angående sjukfrånvaron i statlig verksamhet.

Artikeln innehåller en intressant aspekt, nämligen att många myndigheter (och andra organisationer och företag) kan sänka sjukfrånvaron genom att outsourca sådana verksamheter som är drabbade av hög sjukfrånvaro, till exempel lokalvård. Detta påpekas av Suzanne Jacobsson, personaldirektör på Länsstyrelsen i Skåne.

Läs hela artikeln här.

Nu: åter till semesterledigheten!

"Stupstock" eller "omförsäkring"?

Arbetsförmedlingen (AF) och Försäkringskassan (FK) har publicerat en ny uppföljning av hur det gått för de 12 600 personer som påbörjade Arbetslivsintroduktion hos AF efter att de tvingades lämna sjukförsäkringen vid årsskiftet.

Resultaten debatterades i gårdagens Aktuellt, där socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (M) mötte Veronica Palm (S), vice ordförande i Riksdagens socialförsäkringsutskott. Föga förvånande var det diametralt olika värderingar de båda kombattanterna gjorde av reformen. Husmark Pehrsson menade att 60 % framgångsrikt lyckats lämna sjukförsäkringen, medan Palm talade om hur stupstocken gjort individuella bedömningar omöjliga.


Se debatten här.

Men hur bör man egentligen bedöma förändringen? Är reformen en framgång eller ett misslyckande? De viktigaste resultaten är följande:

* Endast 370 personer - färre än 3 procent av de 12 600 - hade i slutet av maj lämnat Arbetslivsintroduktionen för nya anställningar (tillsvidareanställningar eller tillfälliga dito)

* Ytterligare omkring 1 400 personer var i någon form av annat arbete, t.ex. lönebidragsanställning, i slutet av maj.

* Av dessa drygt 1 800 som jobbade i slutet av maj har sedan dess 300 återvänt till sjukförsäkringen under de senaste två månaderna.

* Sammanlagt har alltså runt 1 500 personer - knappt 12 procent av de ursprungliga 12 600 - någon form av arbete idag, drygt ett halvår efter att de lämnade sjukförsäkringen.

* I mitten av juni hade omkring 6 000 personer - alltså nästan hälften av de 12 600 - åter ansökt om sjuk- eller rehabiliteringspenning. Knappt 3 500 av dessa hade fått ersättning från FK i april och/eller maj.

* Resterande personer var kvar hos AF, antingen i någon form av program med aktivitetsstöd, inskrivna utan aktiva insatser eller som arbetssökande.

Till dessa 12 600 personer ska läggas ytterligare runt 1 800 personer, som lämnade sjukförsäkringen utan att vare sig FK eller AF visste var de tog vägen. Denna grupp har jag tagit upp tidigare här på bloggen, i samband med att Kjell Rautio från TCO och jag riktade hård kritik mot Försäkringskassan för att dragit långtgående - och för regeringen starkt positiva - slutsatser av en helt undermålig uppföljning av hur det gått för gruppen (se tidigare inlägg här och här)

För att värdera resultaten behöver man ta i beaktande ytterligare några viktiga omständigheter:

1. En minoritet av de som lämnade sjukförsäkringen var sjukskrivna på deltid, och arbetade följaktligen redan innan de tvingades ut ur sjukförsäkringen. För att man ska kunna värdera resultaten räcker det inte med enkla siffror över hur många som jobbar eller inte jobbar; man behöver veta hur deras arbetstid har förändrats.

2. De positiva effekterna - att personer kommit i arbete eller klarar att vara jobbsökande - måste vägas mot de negativa effekter som drabbar andra personer, t.ex. i form av försörjningssvårigheter (minst 10 procent av de 1 800 som saknade kontakt med AF eller FK - sannolikt betydligtfler - tvingades leva på anhöriga, sparade pengar eller socialbidrag), försämrad hälsosituation, ångest och oro.

3. Många av de som flyttades över till AF hade i själva verket redan kontakt med myndigheten. Enligt Försäkringskassans personaltidning Dagens Socialförsäkring omfattades mer än 40 procent av de utförsäkrade som skrevs in vid AF sedan tidigare av AF:s åtgärder eller av den rehabiliteringssamverkan som AF och FK gemensamt bedrivit sedan 2003 (DS, se sid. 4).

4. Slutligen måste man också fundera på om de positiva effekterna hade kunnat uppnås på något annat sätt än genom att schablonmässigt tvinga de sjukskrivna att lämna sjukförsäkringen och hänvisa dem till AF. Hade man t.ex. kunnat arbeta med någon form av positiva drivkrafter för att pröva att återinträda på arbetsmarknaden?

Slutligen ett råd till de journalister som planerar att rapportera om dessa resultat: Nöj er inte med att intervjua politiker och chefspersoner på FK och AF! Tala även med representanter för de anställda som arbetar praktiskt med de "omförsäkrade", alltså handläggarna på AF och FK. Dessa organiseras av fackförbundet ST. ST är en part som hittills fått mycket liten uppmärksamhet i den här debatten.

Min erfarenhet, efter många föredrag om min bok Kampen om sjukfrånvaron, är att frontlinjebyråkraterna, alltså personalen "på golvet", gör en annan och mindre positiv värdering av det sista steget i rehabiliteringskedjan än vad exempelvis FK:s Stig Orustfjord gör.


Stig Orustfjord, överdirektör på Försäkrings-
kassan - snart generaldirektör?

För övrigt skulle det väl knappast förvåna någon om Orustfjord utsågs till ny generaldirektör på FK efter drygt 66-åriga Adriana Lender. Törs man i så fall gissa att en sådan utnämning sker före valet?

Corren DN1 DN2 Mattias Lundbäck Rapport SR ST SvD SVT1 SVT2 SVT3

Hur bedömer man sjukförsäkringsreformernas resultat?

Kjell Rautio har idag en intressant bloggpost på Utredarna, där han frågar sig när de enskilda fallen blir så många att man snarare bör tala om ett generellt problem.

En annan intressant frågeställning är hur man bör väga lyckade utfall (till exempel personer som utförsäkrats och därefter lyckats ta sig in på arbetsmarknaden igen) mot mindre lyckade utfall (till exempel personer som utförsäkrats och tvingats söka försörjkningsstöd eller leva på släktingar).

Några uppenbara svar på dessa frågor finns knappast, men de journalister och debattörer som granskar och diskuterar dessa reformer borde i alla fall reflektera över dem.

Ny recension i Socialmedicinsk tidskrift

En ny recension av Kampen om sjukfrånvaron har publicerats i Socialmedicinsk tidkskrift nr 2-2010. Recensenten Åke Thörn, som även tidigare tagit upp boken, kallar den en "millenniumthriller" och jämför med en spännande deckare. :-)

Jag antar att man måste vara ganska intresserad av själva sjukfrånvarofrågan för att göra den bedömningen, och tyvärr lär jag väl knappast komma upp i några Stieg Larsson-upplagor...

Mer Lundbäck och ännu en recension i Läkartidningen

Härom dagen kallade jag Mattias Lundbäck (M) för "propagandist", eftersom han ger en så uppenbart skev och ofullständig bild av sjukförsäkringsreformen. Lundbäck har hävdat att det "bland forskare och personer som arbetar med sjukskrivningsfrågor" finns en "stor enighet om att rehabiliteringskedjan lett till stora förbättringar".

Jag bad Lundbäck om belägg och hänvisningar för detta påstående, eftersom jag ingalunda märkt av någon sådan enighet när jag talat med sjukvårdspersonal, försäkringskassepersonal eller forskare. Lundbäck svarar att han "samtalat med enskilda forskare" (som han dock inte vill namnge) och citerar sedan vällustigt (men ytterst selektivt) från Riksrevisionens rapport om förändringarna i sjukförsäkringsprocessen.

Inget av detta fungerar naturligtvis som några belägg för Lundbäcks påståenden om "stor enighet om förbättringar". Han försöker bara slå blå dunster i ögonen på folk.


Mattias Lundbäck, "Den hälsosamme ekonomisten"

Om Lundbäck hade läst min bok - vilket han säkert inte har - så hade han varit medveten om att jag överhuvudtaget inte försvarar Socialdemokraternas tidigare politik på sjukförsäkringsområdet (en politik som de borgerliga partierna stod bakom, nota bene!). Renodlingen av sjukförsäkringen och statens tillbakadagande ledde till att många människor fastnade i årslånga, passiva sjukskrivningar.

Men alliansregeringens rehabiliteringskedja - som i praktiken inte har något med rehabilitering att göra, utan bara är fasta tidsgränser för Försäkringskassans bedömningar - löser inte problemen med det havererade anpassningsarbetet; den förflyttar bara de långtidssjuka till en annan socialförsäkring istället, nämligen a-kassan.

Som jag nämnde har jag inte märkt av någon hurra- och hallelujakör till rehabiliteringskedjans lov när jag varit ute och pratat om min bok. Tvärtom verkar det finnas en stark opinion mot reformen bland läkare och annan vårdpersonal. De flesta som läst Kampen om sjukfrånvaron verkar dessutom vara tämligen eniga om att min analys förtjänar att tas på allvar.

Härom dagen publicerades ytterligare en recension av boken i Läkartidningen. Den är skriven av allmänläkaren Catarina Canivet. Hon beskriver slutkapitlet - där jag presenterar Tor Larssons analys av anpassningsgruppernas kollaps - som "en intensiv aha-upplevelse".

I anslutning till Canivets recension finns länkar till samtliga artiklar Läkartidningen har publicerat i anslutning till boken - hela nio stycken. Ingen av artiklarna tar upp rehabiliteringskedjans fantastiska förtjänster (även om Lars Englund förmodligen är positivt till en del av de förändringar regeringen infört). Kanske något för Mattias Lundbäck att ta en titt på?

Vatten på min kvarn

Ekot rapporterar idag om fler problem med Försäkringskassans undersökningar. I torsdags redovisade Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan en gemensam undersökning, som tydde på att något färre än väntat av de utförsäkrade hade sökt sig tillbaka till sjukförsäkringen. Från regeringshåll framställdes siffrorna som en stor framgång för regeringens politik.

Nu visar det sig att Försäkringskassan hade glömt bort 500 personer som sökt sjukersättning (förtidspension) istället för sjukpenning.

Inkompetens eller systematisk skönmålning, det är frågan. Fast behöver det ena utesluta det andra?

Kritik mot Försäkringskassan

I Ekot riktar jag idag kritik mot Försäkringskassan, dels för allvarliga kvalitetsbrister i en nyligen släppt rapport om hur det har gått för de ca 2000 personer som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet men som varken anmält sig hos arbetsförmedlingen eller var kvar hos Försäkringskassan, dels för hur kassan valt att pressmeddela resultaten från den aktuella rapporten.

Jag hade inte gått ut så hårt om jag inte hade sett ett mönster i att Försäkringskassan konsekvent går regeringens ärenden och beskriver sjukförsäkringsproblematiken på ett partiskt och osakligt sätt.



När den aktuella rapporten släpptes härom veckan hördes en suck av lättnad från många borgerliga debattörer. DN:s Hanne Kjöller sammanfattade resultaten med att "mer än hälften försörjde sig genom eget arbete. Bara ett par procent levde på socialbidrag." Kjöller skrev att resultaten var en stor framgång för regeringens politik:

För ett halvår sedan diskuterades om reformeringen av sjukförsäkringen var det som skulle fälla regeringen på valdagen. Nu, med denna första granskning av Försäkringskassan, kan man fundera över om det inte rent av kan bli tvärtom. Om det visar sig att det gått bra för tillräckligt många på arbetsförmedlingen, under förutsättning att det inte gått alltför illa för andra, kan detta på sikt kanske bli både en politisk och mänsklig seger.

Även moderaten Mattias Lundbäck, hälsoekonom och sakkunnig i socialdepartementet, jublade:

Överdrifter om att människor skickas direkt till socialbidrag var just detta - överdrifter. Ser vi till Försäkringskassans siffror är det färre än femtio personer (jo, ni läste rätt) av de 18 000 som har tvingats söka socialbidrag för sin försörjning. Om gruppen är representativ kommer behovet av försörjningsstöd att stanna under 100 personer - en kostnad för kommunerna på ungefär 20 miljoner kronor årligen.*

Även jag blev positivt överraskad. Tillfrågad av Ekots reporter Mari Forssblad om vad jag trodde om resultaten svarade jag att det var intressanta men kanske inte helt väntade resultat och att de nya reglerna faktiskt kunde visa sig vara positiva för den grupp av de sjukskrivna som står närmast arbetsmarknaden (men negativa för dem som står längst från densamma). Jag tillfogade dock att man bör avvakta mer långsiktiga och oberoende akademiska analyser innan man drar några säkrare slutsatser, och inte förlita sig för mycket på Försäkringskassans siffror.

Några dagar senare läste Kjell Rautio, utredare på TCO, Försäkringskassans rapport. Rautio, som själv har forskat om socialbidrag, såg genast flera allvarliga brister med rapporten. Han har publicerat sin kritik här. Jag sammanfattar de viktigaste invändningarna nedan:

- Försäkringskassan drar slutsatsen att endast 2 procent av de utförsäkrade har försörjningsstöd (socialbidrag). Den slutsatsen kan dock starkt ifrågasättas, eftersom Försäkringskassan (eller snarare SIFO, som genomförde undersökningen åt kassan) inte har frågat om detta. De har istället frågat om hur många som har försörjningsstöd som huvudsaklig inkomstkälla. Detta är en väsentlig skillnad, eftersom försörjningsstöd oftast är något man ansöker om när de övriga inkomsterna inte räcker till. Det är rimligt att tro att det finns betydligt fler i undersökningsgruppen som har tvingats be om försörjningsstöd för att dryga ut sina övriga inkomster.

- Frågan gällde vilken huvudsaklig inkomstkälla de tillfrågade hade haft vid undersökningstillfället. Det kan med andra ord finnas personer i gruppen som haft försörjningsstöd vid andra tidpunkter sedan de utförsäkrades.

- Undersökningen visar att en inte obetydlig andel av de svarande uppgivit att de "helt saknat inkomst", att de "försörjs av anhörig" eller att de "lever på sparade medel". Försörjningsstöd får man som bekant bara om man inte har några egna pengar att använda istället, men i dessa kategorier finns personer som i framtiden kan komma att behöva försörjningsstöd. Summerar man dessa kategorier blir det sammanlagt 12 procent som inte alls kunde försörja sig på egen inkomst - inte 2 procent.

Kjell Rautio har fler betydelsefulla invändningar. Vad han dock inte tar upp är de urvalsproblem och den bristande bortfallsanalys som också karakteriserar undersökningen. SIFO har t.ex. redan från början valt bort de personer som inte haft något antecknat telefonnummer i Försäkringskassans rullor. Dessa utgjorde nästan 30 procent av gruppen! Här finns sannolikt ett antal personer som helt enkelt inte har råd att ha telefonabbonnemang. Hur många av dessa har försörjningsstöd? Det är omöjligt att säga. Bortfallsanalysen är på det hela taget undermålig, och omöjlig att dra några slutsatser av. Vad betyder det till exempel att över 120 personer av de knappt 800 i undersökningsgruppen "vägrat" att delta i undersökningen?

Hela rapporen framstår sammantaget som ett dåligt planerat och illa genomfört hastverk. Desto märkligare att Försäkringskassan i sitt pressmeddelande endast väljer att lyfta fram de "positiva" resultaten, och struntar i att nämna de reservationer som faktiskt finns i rapporten. "Hälften till sysselsättning, få till försörjningsstöd", lyder rubriken, och i pressmeddelandet slår verksamhetsområdeschefen Magdalena Brasch fast att "reformen har fungerat som avsett".

Som jag nämde tidigare är detta inte första gången som Försäkringskassan släpper undermåliga utredningsprodukter som därefter används i debatten för att avleda eller ifrågasätta kritik mot regeringens sjukförsäkringsreform. För ett par månader sedan släppte kassan en rapport med "beräkningar" av felaktiga utbetalningar och fusk i socialförsäkringssystemet. Denna rapport innehöll endast mer eller mindre grundlösa gissningar, vilket jag påtalade både här på bloggen (1, 2) och i radioprogrammet Medierna i P1.

Det finns fler exempel än de två nu nämnda. Det båda exemplen har det gemensamt är att de är svar på regeringsuppdrag; Försäkringskassan har alltså inte genomfört undersökningarna på eget initiativ, utan beordrats göra det av Socialdepartementet.

Journalister bör, mot den bakgrunden, inte betrakta Försäkringskassan som en opartisk organisation i de här sammanhangen, utan som departementets myndighet och som en part i sjukförsäkringsdebatten.

Den reservation jag mailade till Mari Forssblad kvarstår alltså: det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser om vad utförsäkringarna har lett till. Vi måste avvakta oberoende akademiska analyser som studerar utvecklingen ur ett mer långsiktigt (och seriöst!) perspektiv.

En liknande kritik som min har formulerats av tre nätverk för sjukskrivna. Läs här.

/Björn Johnson

* Mattias Lundbäck kan knappast mena allvar med detta bisarra påstående. I april redovisade SKL att mer än hälften av Sveriges knappt 300 kommuner räknade med att få ökade socialbidragskostnader till följd av de nya sjukreglerna. I januari och februari 210 ökade kommunernas socialbidragskostnader i genomsnitt med 7 procent jämfört med samma månader år 2009.