söndag 31 januari 2010

Man läser som man vill

Många forskare avstår från att delta i samhällsdebatten, eftersom de är rädda för hur deras resultat ska tolkas och användas av olika aktörer i debatten. När man väl släppt något ifrån sig "i offentligheten" har man inte längre kontroll över det. Forskning kring hur vetenskapliga resultat används i samhällsdebatten har också visat att de ofta används mycket selektivt av politiska aktörer; man väljer så att säga russinen ur kakan, för att backa upp den ståndpunkt man redan har intagit.

Detta är dock inget försvar för de forskare som avstår från att delta i samhällsdebatten. Jag menar att man som offentligt finansierad samhällsforskare har ett ansvar att sprida sina forskningsresultat så effektivt som möjligt och att sträva efter samhällsrelevans.

Föga förvånande har min bok - som hittills bara presenterats på DN Debatt igår och kommenterats i ett par ledarartiklar (1, 2), och alltså inte ens finns på marknaden ännu - kommenterats uppskattande av många socialdemokratiska bloggare. Jag har full förståelse för att de uppskattar min kritik av alliansregeringens rehabiliteringskedja, som ju är den självklara aktualitetsvinkeln i boken.

Jag vill dock påpeka att de analyser som görs i boken ingalunda automatiskt gynnar de rödgröna. Jag beskriver "kampen om sjukfrånvaron" som en makt- och intressekamp mellan olika intressegrupper - fack, arbetsgivare, politiska partier och andra aktörer - där alla missförstod, överdrev eller struntade i vad den höga sjukfrånvaron i början av 2000-talet berodde på.

Den förklaring jag för fram i boken - en förklaring som ursprungligen formulerades av sociologen Tor Larsson Arbetslivsinstitutet- pekar ut strukturella förändringar och politiska beslut som huvudorsaker.

Kort sammanfatting: Dels sparade man under krisåren på 1990-talet bort de resurser som fanns för anpassningsåtgärder ute på arbetsplatserna. Detta skedde främst inom den kommunala sektorn (primärkommuner och landsting), och ledde till att sjukskrivna fick svårare att komma tillbaka till sina arbeten efter en sjukskrivning.

Dels fattades ett antal politiska beslut som innebar att de resurser som staten tidigare hade tillhandahållit för att hjälpa till med sådant anpassningsarbete - möjligheter till lönebidragsanställningar för sjukskrivna, möjligheter att deltidspensionera av andra skäl än rent medicinska, stöd från en statligt finansierad företagshälsovård - försvann.

Det politiskt brännbara i denna förklaring är att samtliga dessa förändringar fördes fram av socialdemokratiska regeringar, för att sedan genomdrivas i riksdagen under bred politisk enighet över blockgränserna.

Alltså: om denna förklaring stämmer så orsakades den höga sjukfrånvaron av politiskt fattade beslut på statlig och kommunal nivå. Sen har de politiska aktörerna turats av att skylla detta på först arbetsgivarna, sedan de sjukskrivna.

Som försvar för den socialdemokratiska regeringen kan nämnas att Larssons förklaring lanserades först hösten 2005, och att kunskapen om de politiska beslutens verkningar tidigare hade saknats. Det är dock inget försvar alliansregeringen kan anföra. Istället för att utnyttja den nya kunskap som fanns valde man att lägga ner Arbetslivsinstitutet och befolka socialförsäkringsministerns stab med nationalekonomer som tror att anpassnings- och rehabiliteringsproblem bäst kan lösas med en medicinskt orienterad "rehabiliteringsgaranti". Att ge sjukvården extra pengar gör det självfallet inte lättare att skapa anpassade arbetsuppgifter åt anställda med sviktande arbetsförmåga.

fredag 29 januari 2010

Kampen om sjukfrånvaron på DN Debatt

Idag presenterar jag några av de viktigaste resultaten från min nya bok på DN Debatt. Boken, Kampen om sjukfrånvaron, är en studie av debatten och politiken kring sjukförsäkringen under perioden 1995-2009. Jag visar sambanden mellan de problembeskrivningar som förekom i debatten och de politiska åtgärder som beslutades, men jag gör också ett försök att bedöma beskrivningarna med utgångspunkt i forskning och officiell statistik.



Boken kommenteras idag även av Widar Andersson i Folkbladet Norrköping.

Ett utdrag ur boken, i form av inledningskapitlet, kan laddas ner gratis här.
Boken har en hemsida på Malmö högskola, där bland annat pressbilder finns. Information finns även på mitt förlags hemsida.
Boken kommer inom kort att gå att beställa i bokhandeln och på nätet, men kan redan nu bevakas på exempelvis Adlibris och Bokus.

Som jag berättat om tidigare arrangerar Malmö högskola den 10 februari en diskussion mellan den tidigare sjukförsäkringsutredaren Jan Rydh, Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller och mig.

Katrine Kielos om Kampen om sjukfrånvaron

I onsdagens Aftonbladet kommenterade Katrine Kielos min nya bok på ett mycket trevligt sätt. Hon skriver bland annat att boken "kunde inte ha varit mer angelägen" och att den är en utmärkt början på en mer nyanserad debatt om sjukskrivingarna.


Katrine Kielos, ledarskribent på Aftonbladet

Läs hela artikeln.

torsdag 28 januari 2010

Fuskare eller offer?

Det har väl knappast undgått någon som läser här att jag i dagarna utkommer med en ny bok, Kampen om sjukfrånvaron. Med anledning av detta arrangerar Malmö högskola en diskussion mellan mig, den tidigare sjukförsäkringsutredaren Jan Rydh och Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller

Rubriken för diskussionen är "Fuskare eller offer? Kampen om sjukfrånvaron". Den går av stapeln onsdagen den 10 februari. Plats: Orkanenbiblioteket, Nordenskiölsgatan 10, Malmö. Tid: 19.00-20.30. Diskussionen modereras av Lars Mogensen.

Hela arrangemanget sänds live via Malmö högskolas hemsida. Utsändningen kommer även att vara tillgänglig att se i efterhand.

onsdag 27 januari 2010

Björn Fries på socionomutbildningen i Malmö

Idag höll Björn Fries en intressant gästföreläsning på den kurs om Normöverträdelser, normkonflikter och sociala interventioner som Leili Laanemets och jag är ansvariga för inom socionomutbildningen.

Björn Fries talade om likheterna mellan två normavvikelser som han har stor yrkesmässig erfarenhet av: nynazism och narkotikamissbruk. Som Fries poängterade värjer sig båda grupperna (nynazister och personer med drogmissbruk) kraftigt mot denna jämförelse, men den har faktiskt en del fog för sig. Fries argumenterade för de individer som ingår i grupperna ofta har en liknande bakgrund. De är i allmänhet unga män, de har misslyckats i skolan (inte nödvändigtvis för att de är obegåvade), och de har växt upp utan goda vuxna förebilder.


Nynazister...

Björn Fries menade också att samhällets insatser bör se ut på liknande sätt i båda fallen, och bestå av en kombination av tydlig gränssättning och skapande av positiva möjligheter för och en icke fördömande attityd mot personerna som individer. Han argumenterade i det sammanhanget för ett ökat fokus på skadebegränsande åtgärder inom den svenska narkotikapolitiken.


...och personer med missbruk. Olika
yttringar av samma problem?


Allra viktigast är dock en generell socialpolitik, menade Fries. Genom en sådan politik, t.ex. i form av boende- och familjestödjande åtgärder som riktas som erbjudande till alla nya familjer, kan man fånga upp människor på ett tidigare stadium än vad som nu är fallet. När tvångsåtgärder som drogtester i skolan blir aktuella är det ofta redan för sent, menade Fries, som även i andra sammanhang har kritiserat sådana åtgärder.

tisdag 26 januari 2010

Om burkor (inte burkar!)

Erik Svensson har ett intressant inlägg, "Burkan - ett stort problem i Skandinavien?", på sin blogg Biology & Politics. Svensson diskuterar den danska debatten om ett eventuellt förbud mot burka, vilket föreslagits av Konservative, ett av de två partierna i den danska regeringen. Svensson konstaterar att en ny studie har visat att inga danskor tycks bära burka, och att debatten därför är en ren pseudodebatt.
Det är intressant, men knappast överraskande. Det finns förmodligen inte särskilt många i Sverige som bär burka heller, så det är inget problem här heller. Personligen har jag aldrig sett någon under alla mina år i Sverige. Jag kan tänka mig att det skulle kunna bli ett problem i en (högst hypotetisk) framtid, om burkorna blev vanliga, t. ex. på universitetskurser när vi behöver kunna identifiera studenter som ska tentera. Detta gäller också de vanligare plaggen hijab (Niqab)... Men inte heller dessa plagg är särskilt vanligt förekommande, och sannerligen inte ett stort samhällsproblem.
Svenssons reflektion är intressant, och jag har också gjort den vid två tillfällen. Två tillfällen är nämligen så många gånger som jag sett plagget Niqab, och då bor och arbetar jag ändå i Malmötrakten, som inte direkt är känt som något etniskt homogent område.



Idén om förbud mot klädesplagg som burka och niqab är typiska exempel på effekterna av den skeva rapporteringen kring invandringen och integrationen.

Mer publicistiskt debatt om Sverigedemokraterna

Tre intressanta och mediekritiska bloggposter om samma debatt (om mediernas SD-bevakning på Publicistklubben Väst) finns hos statsvetarna Ulf Bjereld, Vänstra stranden (Marie Demker) och Andreas Heinö Johansson.

Missbruksutredningen efterlyser ökat fokus på harm reduction

Gerhard Larssons missbruksutredning har släppt en diskussionspromemoria, Bättre vård och stöd för individen, som jag ännu inte har hunnit studera i detalj. Drugnews har dock en intressant artikel om promemorian och har intervjuat Gerhard Larsson. Intressant nog öppnar Larsson tydligt upp för ett ökat fokus på skadebegränsande strategier - harm reduction alltså, detta så bespottade och missförstådda begrepp i svensk narkotikadebatt.


Gerhard Larsson, missbruksutredare.

I promemorian skriver utredningen, under rubriken "Insatser för att begränsa skadeverkningarna av missbruk" (s. 202f):
Missbruksutredningens kartläggningsarbete hittills indikerar att så kallade skadebegränsande åtgärder (harm reduction) av olika slag kan vara en underutnyttjad strategi i Sverige. Utredningen kommer närmare att analysera orsakerna till detta samt lämna förslag som innebär att insatser enligt denna strategi kan utnyttjas i större omfattning i hela landet.
En lovande skrivning, även om resonemangen om harm reduction i övrigt verkar väldigt allmänt hållna i promemorian.

Till Drugnews bekräftar Larsson att man följer utvecklingen kring det danska heroinförskrivningsförsöket, men att ett liknande försök knappast kommer att bli aktuellt i Sverige på grund av att frågan är alltför kontroversiell här. Det är en bedömning jag delar, och jag är inte heller säker på att heroinförskrivning är någon särskilt god idé (1, 2).

För vidare läsning om harm reduction, se mitt kapitel om harm reduction på det narkotikapolitiska området, i antologin Straffa syndare eller hjälpa människor. Se även min bok Metadon på liv och död.

söndag 24 januari 2010

Lite nyheter och tips

Nytt #1: Sveriges Radio P1:s Publicerat handlade i helgen om mediernas bevakning av Sverigedemokraterna. Jag medverkade i en telefonintervju. Programmet kan avlyssnas på Publicerats hemsida.

Nytt #2: Min nya bok Kampen om sjukfrånvaron har nu kommit från trycket. Den var jäkligt snygg! Landar hos ett antal recensenter i början av veckan, första recensionsdag 4 februari, samma dag som boken släpps.

Tips: Läs gärna Vänstra strandens (Marie Demker) nya blogginlägg med titeln "Rå sanning eller censur", som är mycket intressant. Läs även kommentarsfältet, där bl.a. Niklas Orrenius har ett inlägg.

torsdag 21 januari 2010

Analys: politik som spel

Idag har Jesper Strömbäck ett mycket läsvärt inlägg om mediernas bevakning av partipolitiken på sin blogg. Strömbäck reflekterar specifikt kring Dagens Nyheters politiska kommentator Henrik Brors analys (tyvärr inte på nätet) av gårdagens partiledardebatt. Läs!

Publicerat i P1

Idag blev jag intervjuad i Publicerat i P1, angående mediernas SD-bevakning. Sen får det räcka med SD-diskussioner för min del, jag vill ju trots allt inte bidra till extra medieuppmärksamhet för partiets räkning.

Programmet sänds på lördag och söndag. Lena Sundström, Niklas Orrenius och Pontus Mattsson medverkar också. Programledare är Åke Pettersson.

onsdag 20 januari 2010

Debatten på Publicistklubben

Här är debatten jag deltog i på Publicistklubben i måndags. Mycket intressant och lärorikt att vara med. Jag har fått större förståelse för Jan Helins och Aftonbladets publicistiska överväganden, även om jag fortfarande inte tycker att de var riktiga. Lena Sundström och Niklas Orrensius gjorde mycket genomtänkta inlägg hela vägen.

Ett smakprov ur min nya bok

Ett smakprov ur min nya bok "Kampen om sjukfrånvaron", i form av inledningskapitlet, finns fritt att ladda ner här.

Läs om vådan av att välja fel profilfråga - om hur den nya föreningen Feministiskt initiativ år 2005 misslyckades kapitalt med att slå mynt av sjukfrånvarofrågan. Läs om hur Fi-medlemmen Susanne Linde drabbades av ett mediedrev. Och läs om vilka generella fenomen dessa händelser var symptom på.

Kampen om sjukfrånvaron släpps den 4 februari. Stay tuned för mer information och smakprov!

Boken finns att köpa genom de flesta nätboklådor, t.ex. Bokus och Adlibris, samt genom Arkiv förlags hemsida.

lördag 16 januari 2010

Tillfälligt avbrott...

...hette ett på sin tid mycket underhållande och oroande inslag i humorprogrammet Lorry. Tillfälligt avbrott var Stefan Sauks genombrott i TV, och jag minns det mycket väl. Vissa avsnitt har hållit sig fantastiskt bra, t.ex. det följande, om aids.



Andra inslag har inte farit lika väl av tidens tand, t.ex. det som handlar om styckmordsmålet. Det länkar jag inte till, eftersom det ger en ganska fadd smak i munnen, med tanke på att de båda läkarna var oskyldiga.

Publicistklubben, måndagen den 18 januari kl. 19.30

På måndag deltar jag i en debatt på Publicistklubben i Stockholm, på temat hur medierna bör sköta sin bevakning av partiet. I debatten medverkar Aftonbladets chefredaktör Jan Helin (som jag kritiserade i min DN-artikel härförleden), Aftonbladets krönikör Lena Sundström (som skrivit den intressanta boken Världens lyckligaste folk om den politiska situationen i Danmark), Sydsvenskans stjärnreporter Niklas Orrenius (med SD-bevakning som en av sina paradgrenar) och SVT:s Eva Landahl, redaktionschef på Aktuellt. Och så jag.


Aftonbladets chefredaktör deltar i debatten. Jag anser att han har haft en märklig publicistisk strategi när det gäller Sverigedemokraterna. (Foto: Wikipedia)

Debattledare är Ulrika Knutson. Läs mer om debatten här. Den kommer att sändas på nätet, via Publicistklubbens hemsida.

söndag 10 januari 2010

De regeringstrogna fruktar sjukförsäkringsdebatten

Dagens ledarkrönika av DN:s politiske chefredaktör Peter Wolodarski visar tydligt på den oro som borgerliga debattörer känner över sjukförsäkringsfrågan inför valet.

Huvudstrategin, som Wolodarskis artikel ger exempel på, verkar vara att rädda ansiktet på socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson genom att hävda att den s.k. rehabiliteringskedjan var en nödvändig, om än tekniskt sett något ofullgången, reform. Wolodarski:
Cristina Husmark Pehrsson den första socialförsäkringsminister som på allvar försökt göra någonting åt Sveriges orimligt höga sjuktal – och i flera avseenden har hon lyckats. Ytterst lite av det positiva har kommit fram i debatten.
Wolodarskis inledande påstående må vara formellt korrekt, eftersom den förra socialdemokratiska regeringen inte hade någon "socialförsäkringsminister"; ansvaret för sjukfrånvarofrågan låg på arbetslivsministern Hans Karlsson. Påståendet att den socialdemokratiska regeringen inte gjorde något för att råda bot på sjukfrånvaroproblemet är dock inte korrekt. Visserligen var s-regeringen mycket sena ur startblocken, de åstadkom nästan inget under den period som sjukfrånvaron ökade som mest (1998-2002).

Från och med Hans Karlssons tillträde fattades dock ett flertal beslut, där det viktigaste sannolikt var att regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett beslutsstöd för rekommenderade sjukskrivningstider vid olika diagnoser. Man genomförde också bland annat en uppmärksammad "harmonisering" av nivåerna i a-kassan och sjukförsäkringen för sjukskrivna arbetslösa.


Hans Karlsson, arbetslivsminister i s-regeringen 2002-2006, genomförde flera viktiga beslut på sjukförsäkringsområdet.

Vilken betydelse dessa beslut hade för nivån på sjukfrånvaron är svårt att veta, eftersom väldigt lite forskning finns om detta. Men ser man till sjukskrivningsstatistiken är det helt uppenbart att minskningen av sjukfrånvaron började 2003-2004. När alliansregeringen tillträdde hösten 2006 hade sjuktalet redan minskat ordentligt, och denna minskning fortsatte under den borgerliga regeringens första år vid makten - utan att någon rehabiliteringskedja ännu hade beslutats.

1997 11,1
1998 11,2
1999 13,8
2000 16,6
2001 19,4
2002 20,9
2003 20,4
2004 18
2005 15,5
2006 14
2007 12,3
2008 10,2

Sjuktalet 1997-2008. Källa: Försäkringskassan.

Den politiska debatten om sjukfrånvaron, samt de beslut som fattats av de olika regeringarna, beskrivs utförligt i min kommande bok (Kampen om sjukfrånvaron). Jag argumenterar där för att rehabiliteringskedjan är en utomordentligt kontraproduktiv reform, som sannolikt kommer att få långtgående negativa konsekvenser. Detta är dock inget försvar för socialdemokraternas politik på området, som under många år var enormt handfallen, ja rentav impotent.

Sjukfrånvaron är en fråga som misskötts av både s-regeringen och alliansregeringen. Nu är det dock alliansen som har ansvaret för frågan, så det är dem som väljarna kommer att straffa om frågan blir en viktig valfråga. Vilket den lär bli.

fredag 8 januari 2010

Segrarna skriver historia

Hanne Kjöller, en av de främsta företrädarna överutnyttjandeperspektivet, det segrande lägret i sjukfrånvarodebatten, har idag en ny artikel i ämnet på DN:s ledarsida. Oklart vilken i ordningen - bara under den period som min mediestudie av DN:s bevakning omfattade, 1995-2004, författade Kjöller ett femtiotal artiklar om sjukfrånvaron.

Idag demonstrerar Kjöller som irritation över alla mail hon fått från sjukskrivna som inte uppskattat hennes skriverier. Det får hon ta, tycker jag, med tanke på arten av hennes artiklar. Nedan finns två representativa Kjöller-citat från den tid då debatten om sjukfrånvaron var som allra hetast - de finns båda med i min kommande bok "Kampen om sjukfrånvaron".
Arbetslösa som blir sjukskrivna riskerar inte att bli av med sina a-kassedagar, att tvingas flytta eller att delta i någon aktivitetsgaranti ... I stället kan man i lugn och ro fiska, plocka bär, baka bröd, vara hemma med barnen och kanske snickra lite på grannens hus. Vem skulle inte föredra det framför att ägna åtta timmar om dagen åt en verksamhet som många arbetslösa menar är meningslös eller till och med kränkande? (Kjöller om arbetslösa sjukskrivna, "Mystiska teorier om skumma sjuktal", DN 2001-08-24)

Medvetslöshet är sannolikt det enda tillstånd där man kan säga att det föreligger någon form av objektiv och otvetydig bedömning av arbetsoförmåga. Resten är – åtminstone delvis – en fråga om attityder och arbetsuppgifter. (Kjöller om svårigheter med arbetsförmågebedömning, "Med läkarnas välsignelse", DN 2002-09-10)

Debatt på Publicistklubben

Den 18 januari kommer jag att delta i en debatt på Publicistklubben i Stockholm, om mediernas bevakning av Sverigedemokraterna. Anledningen till min medverkan är naturligtvis min artikel på DN Debatt härom månaden. I debatten medverkar bland annat Niklas Orrenius från Sydsvenskan. Mer information kommer senare.

tisdag 5 januari 2010

Folkpartiet och sprutbytesfrågan... igen

Politikerbloggen hade igår ett intressant inlägg som sprinner vidare på Folkpartiets interna strid om sprutbytesprogram. Enligt bloggens uppgiftslämnare så har sprutbytesförespråkaren och Liberatimedlemmen Erik Wassén manövrerats bort från nomineringarna till landstingsråd i Stockholm inför valet. Ansvarig för detta är enligt bloggen Gabriel Romanus, känd sprutbytesmotståndare. Orsaken uppges vara Wasséns engagemang i sprutbytesfrågan.

Om detta stämmer - osvuret är väl bäst när det gäller Politikerbloggen - så är det givetvis deprimerande. Knappast förvånande dock, med tanke på hur brännhet den här frågan är inom FP.

Kampen om sjukfrånvaron


Som en liten försmak av min kommande bok - som ges ut i slutet av denna månad - följer här baksidestexten:

Efter att kostnaderna för den svenska sjukförsäkringen skjutit i höjden vann bilden av de sjukskrivna som fuskare och inbillningssjuka mark i början av 2000-talet. Vad som inte kom fram i debatten var att antalet nya sjukskrivna faktiskt inte hade ökat särskilt mycket. Istället var det rehabiliteringsarbetet ute på arbetsplatserna som hade havererat, med allt längre långtidssjukskrivningar som resultat.

Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola, tecknar i Kampen om sjukfrånvaron ett stycke socialpolitisk nutidshistoria. Han visar hur debatten definierade om sjukfrånvaron från ett arbetsmiljöproblem till att handla om överutnyttjande och fusk. Johnson visar hur ett allt mer polariserat och onyanserat debattklimat ledde politikerna att fatta beslut på bristfälliga och i vissa fall direkt felaktiga grunder.

Kampen om sjukfrånvaron
riktar sig till alla oss sjukförsäkrade, till politiker, fackligt engagerade, arbetsgivare, sjukskrivna, forskare, studenter, journalister och alla andra som är intresserade av frågor som rör socialförsäkringarna och den svenska välfärdsstatens framtid.

måndag 4 januari 2010

En kommentar till Stig-Björn Ljunggren

Den fristående statsvetaren Stig-Björn Ljunggren kritiserade i Piteå-Tidningen mina resonemang om orsakerna till SD:s opinionsframgångar. Mitt argument var att alla partier, och särskilt små enfrågepartier, gynnas av att "deras" frågor diskuteras. Detta är ett argument som har gediget stöd i forskningen om partier, val och politisk kommunikation, och jag exemplifierade resonemanget med att mobiliseringen i invandringsfrågan hade gynnat Ny demokrati 1991 och Folkpartiet 2002 - de två partier som vid dessa tillfällen hade störst utsikter att kunna dra till sig främlingsfientliga och invandringskritiska röster.

Ljunggren kritiserar mitt resonemang genom att hävda att valet 1991 inte alls handlade om invandringen; istället hävdar han att det var ett miljöval, och att detta rimmar illa med att Miljöpartiet faktiskt åkte ur riksdagen. På ytan ter sig detta som en rimlig invändning, men ser man till SCB:s statistik framgår det att Ljunggren rycker saker ur sitt sammanhang.

Ljunggren har visserligen rätt i att miljön var den fråga som rankades som "viktig" av flest väljare - 25 procent - tätt följt av sysselsättning (23), välfärd (22), pensioner (20), ekonomi (20) etc. - men det mest slående är att miljöfrågan tappade stort i förhållande till valet 1988 (som verkligen var ett miljöval!).

I valet 1988, "sälvalet" för dem som minns det, uppgav hela 46 procent av väljarna att de rankade miljön som en viktig fråga. Miljöpartiet seglade in i riksdagen, som det första nya partiet sedan den allmänna rösträtten infördes 1921 (då kommunisterna, föregångarna till dagens vänsterparti, gjorde entré).


Uppmärksamheten kring "säldöden"
bidrog till att Miljöpartiet 1988
tog plats i riksdagen.


Men i valet 1991 hade andelen som ansåg att miljön var en viktig fråga alltså sjunkit till 25 procent. Att Miljöpartiet, ett nytt och oetablerat riksdagsparti, gick tillbaka är inte så konstigt under de omständigheterna.

Ljunggren hävdar också att Ny demokrati inte var ett öppet främlingsfientligt parti, utan att de framför allt var system- och skattekritiska populister. Det kan vara som det vill med den saken, men att partiet var smygrasistiskt och spelade på främlingsfientliga strömningar är helt uppenbart för alla som var med och minns valkampanjen.

Guillou om Sverigedemokraterna

I en krönika i Aftonbladet diskuterar Jan Guillou Sverigedemokraternas möjligheter till framgång i höstens riksdagsval. Hans tes är att SD nu åter har "kommit ut" som rasistiskt parti i och med den artikel av Jimmie Åkesson som Aftonbladet publicerade i höstas.

Guillou menar att de tidigare framgångarna för partiet varit en föjd av att man varit "smygrasistiskt" och inte öppet ståtat med främlingsfientliga åsikter.

Han menar att detta är orsaken till varför politiker från de etablerade partierna tidigare haft så svårt att hantera debatter med SD, om nämner särskilt Mona Sahlins debatt mot Jimmie Åkesson:
För det första att det var smygrasism som gällde. Alla medborgare måtte förstå att är man mot invandrare skall man rösta på Sverigedemokraterna. Däremot var alla öppet rasistiska yttringar strängt förbjudna i partiet ... I partiprogrammet fanns inte en enda rasistisk formulering. Det var därför Mona Sahlin gjorde en så slät figur när hon skulle ”ta fajten” med Jimmie Åkesson i tv. Det gick inte att kalla honom rasist när han hade ett ickerasistiskt partiprogram – som han själv i huvudsak författat – i ryggen.



Efter Åkessons artikel om det "muslimska hotet" är läget dock ett annat, menar Guillou:
Hade Mona Sahlin haft den debattartikeln att tillgå när hon mötte Jimmie Åkesson i tv-debatt hade hon gjort intellektuell slarvsylta av honom. Och den förutsättningen består och gäller från och med den 19 oktober alla politiker från de demokratiska partierna. Därför var det alldeles strålande att Aftonbladet kunde publicera Jimmie Åkessons artikel. I all fortsatt politisk debatt kommer nu Jimmie Åkesson att kunna hanteras som öppen rasist.

Konsekvensen av detta är att SD kommer att tappa i opinionen, hävdar Guillou. Öppet rasistiska partier kommer inte att accepteras i svensk politik, och folket kommer knappast att rösta på ett sådant parti:
...utan den skyddande hinnan av smygrasism har det nu blivit skamligt att rösta på Sverigedemokraterna. Hade de suttit stilla och hycklande i båten hade de säkert kommit in i riksdagen. Men vill verkligen fyra procent av befolkningen rösta på ett idiotparti som förklarat sig öppet rasistiskt? Det tror jag faktiskt inte.

Problemet med Guillous resonemang är att det är fullkomligt verklighetsfrämmande. Varken teoretiskt eller empiriskt finns något som helst stöd för det Guillou hävdar. Ett parti som SD vinner så gott som alltid på att få sina favoritfrågor belysta, vilket bland andra Jesper Strömbäck, Leif Lewin och jag har skrivit om.

SD har relativt effektivt lyckats försvara sig mot motståndare som velat spela ut rasismkortet. Jag tror inte alls att Mona Sahlin hade varit så mycket mer framgångsrik om hon hade haft Åkessons artikel att hänvisa till. När Maud Olofsson prövade sina vingar i debatten mot Åkesson direkt efter artikeln blev resultatet en kraschlandning av sällan skådat slag för en politiker på den nivån. En dåligt förberedd och oprofessionell Olofsson blev (till skillnad från Sahlin, som åtminstone nådde oavgjort) överrumplad och utskåpad av Åkesson.



Rent opinionsmässigt nådde SD faktiskt sina hittills största framgångar (7,2 procent i en mätning) strax efter Aftonbladets publicering av Åkessons artikel, som jag nämnde i min artikel.

Det "råd" man kan utläsa ur Guillous artikel är rimligen att de etablerade partierna bör attackera SD och försöka utmåla partiet som öppna rasister. Detta råd är fullkomligt tossigt och saknar helt stöd i statsvetenskaplig forskning och erfarenhet. Guillous är ute och seglar, helt enkelt.

Se även: 1 2 3 4