lördag 26 februari 2011

Oetiskt, Aftonbladet!

Idag publicerar Aftonbladet en mycket osaklig och oetisk artikel som påstås illustrera farorna med drogmissbruk. Huvudpoängen i artikel är ett antal bilder som tagits av amerikansk polis. Bilderna föreställer drogmissbrukare "före" och "efter". Tidningen skriver:
Tandlösa, med sönderklösta ansikten och tovigt, stripigt hår. Människorna på de här bilderna är trasiga och slitna. De har en sak gemensamt: de använder droger.
Det är inte första gången tidningen publicerar bilder av det här slaget, man har gjort det vid minst två tidigare tillfällen som jag kan minnas. Förmodligen renderar det många "klick" på nätet. Oetiskt är det i vilket fall som helt - man visar människor som mår mycket dåligt, fotograferade i tvångsmässiga situationer. Flera av personerna är säkerligen psykiskt sjuka.

Det hela åtföljs av en text på temat klassisk skrämselpropaganda, där grundtesen är att droger kan förstöra livet för vem som helst. Börjar du med cannabis riskerar du att sluta som på bilderna är budskapet, den så kallade "inkörsportshypotesen". En polis uttalar sig:
Alla kan experimentera under skoltiden, men med ”from drugs to mugs” vill jag visa ungdomar att alla de här människorna började med cannabis. De kastade sig inte bara direkt in i ett heroinmissbruk.

Jag vill visa sambandet mellan beslutet att prova droger och vart det kan leda senare... Jag ber studenterna att tänka på vad de gör – annars kan de sluta som människorna på de här bilderna.
Detta är ett genomfalskt budskap, vilket tydligt visats i forskningen. Aftonbladets publicering är på alla sätt ett övertramp, värt att fördöma.

torsdag 24 februari 2011

Gästinlägg: Sprutbytesprogram och smittspridning

Jag har härmed nöjet att presentera ett gästinlägg av Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola och en av landets främsta experter på narkotikamissbruk som socialt fenomen. Bengt skriver med anledning av att sprutbytesdebatten åter har blossat upp i Stockholm.

Anders Amnell, Rolf Bromme med flera hävdar i en debattartikel i Svenska Dagbladet att sprutbyte inte har en ”bevisad skyddande effekt mot hiv eller hepatit”. De hänvisar till en forskningsgenomgång av Norah Palmateer med flera som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Addiction förra året.

Palmateers forskargrupp använder en fyragradig skala när det gäller att bedöma insatsens grad av evidens, där högsta nivån var ”tillfredställande” och den lägsta ”ingen evidens”. Effekterna av sprutbyten för att minska hiv-spridning låg på den näst högsta nivån ”tentativ”. Beträffande minskning av c-hepatit hamnade man på den näst lägsta nivån, ”otillräcklig evidens”.

En viktig del av artikeln är forskarnas kritik mot den metodik som många uppföljningar av sprutbytesprogram har använt. Forskargruppens ideal är en studie som består i att man mäter spridningen av HIV och hepatit C i en experimentgrupp som får sprutor i tillräcklig omfattning via ett program och en kontrollgrupp som är hänvisad till att skaffa sprutor illegalt. Grupperna ska vara mycket stora och man ska i mätningarna utgå ifrån laboratorietest, snarare än frågeformulär. Detta upplägg är, konstaterar forskarna, etiskt och praktiskt svårgenomförbart.

Med andra ord: orsaken till att sprutbytesprogram inte anses ha en bevisad effekt, trots att de visar goda resultat i många uppföljningar, är de speciella krav som finns i forskarsamhället idag på hur bevisföring ske se ut.

I avslutningen av artikeln skriver forskarna något som ser ut som ett budskap direkt till beslutsfattare i svenska landsting och kommuner:
Slutsatserna i denna genomgång ska inte användas som argument för att stänga sprutbytesprogram eller för att hindra att nya öppnas. Bevisen är starka när det gäller självrapporterad reduktion av riskbeteende. Dessutom finns det inte några bevis för negativa konsekvenser i de forskningsgenomgångar som granskats.
Avslutningsvis är det viktigt att påminna om att sprutbytesprogram handlar om smittskydd och hälsovård. Det är ingen insats som ersätter vård. Även i fortsättningen är det av högsta vikt att man i regionen satsar på en kvalificerad, lättillgänglig narkomanvård och att man lägger kraft på förebyggande insatser för att hindra att människor börjar använda narkotika.


Bengt Svensson, professor i
socialt arbete, Malmö högskola

tisdag 22 februari 2011

Det påvliga sprutbytesmotståndet

Ola Tedin, ledarskribent på Ystads Allehanda, skriver träffande om det moderata sprutbytesmotståndet. Han jämför det med den katolska kyrkans motstånd mot kondomer. Den främsta skillnanden är kanske att påven börjat svänga på sistone, medan M fortfarande benhårt håller fast vid sitt motstånd...

måndag 21 februari 2011

Droger väcker känslor

Två drogpolitiska frågor är aktuella just nu. Den första är den evighetslånga sprutbytesfrågan. Härom veckan meddelades att socialnämnden i Stockholms stad nu tagit ställning för sprutbyte. Samtliga partier utom Moderaterna uttryckte sitt stöd för införandet av en sprutbytesverksamhet i staden. Beskedet ger en viktig fingervisning om hur det slutliga beslutet i fullmäktige kommer att bli.

Men sprutbytesmotståndarna ger naturligtvis inte upp. Idag publicerar ett antal läkare och politiker en debattartikel i Svenska Dagbladet, där de - återigen - ifrågasätter det vetenskapliga stödet för åtgärden. Det är en artikeln full av lögner och feltolkningar, vilket LUF-ordföranden Adam Cwejman visar. Min uppfattning i frågan är densamma som när jag kritiserade Birgitta Rydberg härom året. (Dessbättre har dock Rydberg ändrat uppfattning. Se även denna bloggpost, där jag reder ut en del av oklarheterna kring forskningsstöd kontra "evidens".)

Update! Här är även ett bra bemötande av Magnus Callmyr.

Den andra drogpolitiska frågan handlar om det svenska snuset i EU. Sverige har länge försökt sitta på två stolar samtidigt i denna fråga. Det har funnits en konflikt mellan de som ser snuset som en handelsvara som bör kunna exporteras fritt till resten av EU och de som ser den som en beroendeframkallande drog vars användning bör begränsas.

Det hela kompliceras av att Socialdepartementet inom Sverige har som officiellt mål att begränsa snusansvändningen. Jag skrev om den närmast strattretande dubbelmoralen i Expressen i höstas.

Nu tycks frågan ha nått en "lösning", genom att den snuspositiva handelslinjen vunnit. Socialminister Göran Hägglund har därmed kommit ut som handelsman i snus, en vara han saluför med hjälp av harm reduction-argument. Jo, det är faktiskt sant. Birgitta Rydberg påpekar det märkliga i situationen i en Newsmill-artkel.

Själv står jag även i denna fråga fast vid min tidigare uppfattning: den svenska linjen är ologisk och märklig. Vi måste bestämma oss för vilken stol vi ska sitta på. Vi kan inte ha som mål att begränsa snusandet i Sverige, samtidigt som vi vill öka det i EU. Och att argumentera för snusexport med hjälp av harm reduction-argument blir nästan komiskt med tanke på hur snara man brukar vara att avfärda sådana argument i narkotikadebatten.

lördag 19 februari 2011

En liberal ur tiden

Jag läser i morgontidningen att Torbjörn Vallinder har avlidit, 85 år gammal. Torbjörn var min rumsgranne när jag började som doktorand på statsvetenskapliga institutionen i Lund 1998. Han var docent och en av landets främsta experter på tryckfrihet. Dessutom var han liberal och beundrade Herbert Tingsten över allt annat. Åtminstone var det intrycket vi unga doktorander fick. Nästan allt Torbjörn skrev - han var fortfarande produktiv då, vid 73 års ålder - handlade om Tingsten eller tryckfrihet.

Jag minns Torbjörn Vallinder som en vänlig och välkomnande man, som gärna bytte några ord med oss i den (då) unga generationen. Men han kunde också bli uppretad, särskilt om det handlade om liberalism. En gång vid ett seminarium skällde han ut debattören Johan Norberg för en bok han skrivit, det måste ha varit Den svenska liberalismens historia (1998). Torbjörn hade uppskattat Norbergs tidigare bok om Vilhem Moberg (en annan av Torbjörns hjältar), men den nya boken föll honom inte i smaken. Det berättade han gärna för Norberg.

Ett av mina roligaste minnen från institutionen var när jag, precis inflyttad i mitt doktorandrum, hör konstiga ljud från rummet bredvid. Jag funderar en stund - det låter bestämt som om någon sänder morse? Efter ett par minuter blir nyfikenheten för starkt, jag måste undersöka vad det är. Där sitter Torbjörn och hamrar frenetiskt på en gammal mekanisk skrivmaskin! Förmodligen var det ett anekdotsprängt antologikapitel om Tingsten han höll på att förfärdiga, för Torbjörns entusiasm märktes tydligt på nedslagsfrekvensen.



Det var mitt första möte med Torbjörn Vallinder. Han hade ingen dator. Kanske berodde det på att datorer fortfarande var relativa nymodigheter då, 1998. Men jag tror mest att det berodde på att Torbjörn var av den gamla skolan. Skrivmaskinen fungerade ju, varför byta? Han satt på en gammal skrivbordsstol som såg ut att datera från 1960-talet. Det var säkert monumentalt obekväm, men det fungerade ju fortfarande.

torsdag 17 februari 2011

Kritik av Kampen om sjukfrånvaron

Hur forskning används i politiken är ett intressant område. I Kampen om sjukfrånvaron tar jag bland annat upp forskarnas bidrag till debatten om den höga sjukfrånvaron kring millennieskiftet. Jag menar att ett av skälen till att sjukfrånvaron till en början uppfattades som ett arbetsmiljöproblem var att det fanns en stor kader av arbetslivs- och arbetsmiljöforskare, som snabbt kunde mobiliseras för att studera ökningen. Efter en diskussion om utvecklingen av och inriktningen på denna forskning konkluderar jag att det
fanns en mycket omfattande svensk arbetsmiljöforskning när sjukfrånvaron började öka. Många discipliner inom fältet sysslade med stress, arbetsrelaterad ohälsa och angränsande frågor. Att denna forskning mobiliserades för att analysera och förklara de ökande sjuktalen var knappast förvånande. Med tanke på hur den akademiska arbetsfördelningen fungerar var det inte heller förvånande att forskarna tolkade ökningen i arbetsmiljötermer. Forskare som är experter på relationen mellan stress och arbetsmiljö upptäcker vanligtvis inte politiska eller ekonomiska faktorer, lika lite som statsvetare eller nationalekonomer upptäcker arbetsmiljöfaktorer.
Vid den tidpunkt då arbetsmiljöproblemet dominerade debatten, åren 2000–2001, fanns få forskare som kunde leverera alternativa tolkningar och motbilder. Några år in på 2000-talet förändrades dock detta, i takt med att nationalekonomer, statsvetare och etnologer började beforska ämnesområdet. Särskilt betydelsefull blev den nationalekonomiska forskning som växte fram. Den nationalekonomiska forskning som dittills hade funnits i Sverige var huvudsakligen inriktad på skillnader i korttidsfrånvaro till följd av förändringar i ekonomiska incitament. Den hade ingen omedelbar relevans för den uppkomna situationen. De ekonomiska incitamenten hade inte förändrats i någon nämnvärd utsträckning och det var den långa sjukfrånvaron som hade ökat, inte den korta.

Kring 2002-2003 började dock nationalekonomer som Magnus Henreksson, Laura Larsson (Hartman), Mårten Palme, Edward Palmer och Mats Persson lyfta fram effekter av ersättningsnivåer och ekonomiska drivkrafter för människors benägenhet att sjukskriva sig. Betydelsen av attityder och sociala normer för skillnader i sjukfrånvaro blev nya forskningsområden inom svensk nationalekonomi och, ett par år senare, etnologi. Forskningsrönen kunde användas för att stödja den alternativa beskrivning av den höga sjukfrånvaron som ett överutnyttjandeproblem som hade börjat växa fram.

I Kampen om sjukfrånvaron är jag kritisk till hur denna forskning har använts i debatten. Jag är också kritisk till en del av forskningen i sig, särskilt delar av den nationalekonomiska forskningen. Vissa nationalekonomer har en tendens att uppfatta sjukfrånvaro i första hand som ett ekonomiskt beteende, vilket ger andra viktiga faktorer – till exempel sjukdom – en helt underordnad roll.

På grund av min kritik mot nationalekonomin kände jag både nyfikenhet och viss oro när jag började läsa den recension av min bok som Margareta Dackehag, fil dr i nationalekonomi vid Lunds universitet, skrivit i tidskriften Ekonomisk Debatt. Oron förbyttes dock snabbt i tillfredsställelse över en recension som jag uppfattar som i huvudsak positiv, men samtidigt i vissa delar kritisk. Kritik är en central del i den vetenskapliga arbetsmetoden och jag har alltid uppskattat det - särskilt om kritiken är konstruktiv eller inbjuder till fortsatt diskussion. Därför tänkte jag ägna återstoden av detta superlånga blogginlägg till att diskutera Margareta Dackehags recension, och bemöta några av hennes synpunkter.


Margareta Dackehag, Lunds universitet

Till att börja med konstaterar jag att Margareta Dackehag uppfattar boken som angelägen och intressant, vilket självklart glädjer mig. Så här skriver hon:
Johnson anlägger i Kampen om sjukfrånvaron ett intressant perspektiv på debatten om sjukfrånvaron genom att analysera aktörernas kamp för att sätta dagordningen för debatten utifrån sina politiska och materiella intressen. Analysen belyser illustrativt problemdefinitionernas perspektiv och beståndsdelar. Steget att följa upp analysen med en granskning av de orsaksförklaringar som förs fram i debatten känns som logiskt och angeläget, med tanke på debattens ibland höjda tonläge och kategoriska ställningstaganden. Vidare hanteras teoretiska begrepp och forskningsresultat på ett lättillgängligt sätt. [- - -]

Sammanfattningsvis är Kampen om sjukfrånvaron en tankeväckande läsning. Bokens viktigaste bidrag är insikten att den politiska debatten och kampen för att få sätta dagordningen kan leda till en onyanserad problembild och sämre träffsäkerhet i policyhänseende.
Därmed över till Dackehags kritik. Efter det längre citatet ovan skriver hon att ”intrycket av en balanserad och initierad diskussion förtas dock återkommande av tendensen att dra snabba slutsatser och leverera dem i väl övertygade ordalag”. Som exempel nämner hon bland annat att jag i kapitel sju diskuteras Socialförsäkringsutredningens idé om en mer försäkringsmässig sjukförsäkring. Jag argumenterar därvid för att förslaget innebar en ansvarsförskjutning från stat till medborgare, en ansvarsförskjutning som legitimerades av föreställningarna om medborgare som okynnessjuka, omoraliska och arbetsskygga. Dackehag är tveksam till denna tolkning:
Sådana påståenden väcker dels frågan om övertolkning, dels misstanken att debattinlägget, som aviseras i inledningen av kapitel elva, börjar mycket tidigare i framställningen.
Det är möjligt att tolkningen är något snar, givet det empiriska underlag som fanns då boken skrevs. Men jag menar att utvecklingen under det senaste året också stödjer min tes. De förändringar som implementerats i sjukförsäkringen – framför allt införandet av den bortre parentesen, den så kallade stupstocken – innebär definitivt en förskjutning av det ekonomiska ansvaret från staten till hushållen, till de sjuka. Förändringen hade knappast kunnat genomföras om det inte vore för föreställningen om att sjukförsäkringen har överutnyttjats.

Margareta Dackehag övergår därefter till det jag uppfattar vara den viktigaste kritiken i recensionen: mina invändningar mot den nationalekonomiska forskningen. I arbetet med boken fick jag anledning att försöka sätta mig in mängder av forskning från andra discipliner än mina egna (statsvetenskap/socialt arbete). Att klampa in på andra akademiska områden är naturligtvis förenat med risker. En sådan risk är att man missar centrala forskningsreferenser för att man inte har tillräcklig koll på området. En annan risk är att man missförstår forskningen. Den risken bedömde jag som särskilt stor när det gällde den nationalekonomiska forskningen, eftersom den i många fall är mycket teknisk och bygger på ekononometriska analysmetoder som jag inte behärskar. Dackehag skriver:
Framställningen innehåller flera exempel som antyder att författaren anser att nationalekonomernas inträde i debatten är problematiskt, eller att författaren uppfattar nationalekonomisk teori och terminologi som problematisk. [- - -]

I kapitel tio kritiseras också nationalekonomiska modeller för att ha imperialistiska drag (mer än andra forskningsdiscipliner tycks framställningen mena) och en tendens att framställa det komplexa förhållandet mellan försäkringsanvändning och ekonomiska incitament som enkelt (s 225). Antagandet om allt annat lika tycks ha undgått författaren.
Beskrivningen är riktig, även om den är lite väl hårddragen. I boken fäller jag även många positiva omdömen om den nationalekonomiska forskningen. Jag menar att den ger ett nödvändigt och viktigt perspektiv på socialförsäkringssystemet, genom att den visar på betydelsen av ersättningsnivåer, regelverk och normer. Forskningen har tydligt demonstrerat att överutnyttjande och fusk otvivelaktigt förekommer i alla försäkringssystem, inklusive det svenska. ”Moral hazard” är kort sagt ett fenomen som måste hanteras vid utformningen av sociala försäkringar. Den nationalekonomiska forskningen erbjuder centrala verktyg för detta.

Men – och detta är min huvudpoäng – den nationalekonomiska forskningen har otvivelaktigt imperialistiska drag. Det är inte bara jag som missar antagandet om ”allt annat lika”, det gör även många nationalekonomer när de tolkar och drar slutsatser. Jag nämner exempel på detta i boken, och jag ska strax ge er ett till. Men först över till Dackehag. Här kommer ett lite längre citat ur hennes recension:
Granskningen av överutnyttjandedefinitionens orsaksförklaringar i kapitel tio leder fram till slutsatsen att den ökade sjukfrånvaron med stor sannolikhet inte orsakats av ökat överutnyttjande. Diskussionen kretsar till stor del kring om uttaget ökat på grund av förändrade ekonomiska drivkrafter och en normförskjutning i samhället. Johnson finner inga studier som visar att förändringar i regelverkets generositet påverkat sjukfrånvaron i särskilt stor utsträckning. Han finner heller inga vetenskapliga belägg för att det skett en normförskjutning över tid. På grundval av dessa efterforskningar kan därmed problemdefinitionen orimligförklaras enligt Johnson och en ny problemdefinition lanseras. Problemet är att slutsatsen om normförskjutningen baseras på studier som inte undersöker sjukfrånvaron över tid. Generellt sett finns få studier av den typen men jag saknar i sammanhanget en hänvisning till Henreksons och Perssons studie på regelverkets betydelse för användning av sjukförsäkringen från 1955 till 1999 (Persson 2003).
Till att börja med så är detta en ganska orättvis beskrivning av mitt argument. Det är inte avsaknaden av vetenskapliga belägg för normförskjutningar som är mitt huvudargument mot överutnyttjandedefintionen. Jag menar visserligen att det är märkligt att påståendena om normförändringar fick stå oemotsagda så länge, med tanke på att de inte fanns dokumenterade i några studier. Men mitt huvudargument är inte avsaknaden av belägg; det är att strukturen på sjukfrånvarons ökning inte gör det sannolikt att normförändringar spelade någon avhörande eller ens viktig roll för sjukfrånvarons ökning. Så här skriver jag i boken:
Diskussionen i det här kapitlet [kapitel 10] pekar entydigt mot att så inte är fallet. Jag har inte stött på några vetenskapliga undersökningar som kan fungera som belägg för att ett ökat överutnyttjande var en viktig orsak bakom sjukfrånvaroökningen. Däremot har jag kunnat visa av flera av de föreställningar som var centrala inom problemdefinitionen var starkt överdrivna, för att inte säga direkt felaktiga. De regionala skillnaderna ökade inte. Antalet nya sjukskrivna arbetslösa minskade. Några avgörande förändringar i de ekonomiska drivkrafterna skedde inte. Hushållsarbetets fördelning mellan kvinnor och män blev mer jämställt, inte mindre. Faktum är ingen av de förändringsfaktorer som undersökts stödjer tesen om ett ökat överutnyttjande [min kursivering i efterhand].
Dackehag nämner som synes ett exempel på en studie som skulle stödja tesen om normförändringar, nämligen Henreksson och Persson. Jag har läst studien, men av två skäl tog jag inte med den i boken. Det första skälet var att studien på grund av metodmässiga brister inte visar det den påstår sig visa, och det andra skälet var att jag tyckte att det tog för stort utrymme i anspråk att demonstrera dessa brister. Istället struntade jag i studien, vilket möjligen var fel. Studien är nämligen ett utmärkt exempel på den nationalekonomiska ”imperialism” jag kritiserar.

Målet med Henrekssons och Perssons studie var att studera hur förändringar i sjukförsäkringens ersättningsnivåer har påverkat försäkringsutnyttjandet under en lång tidsperiod, 1955–1999. Att studera detta är självklart jättesvårt – det är ju inte bara ersättningsnivåerna som ändras över tid, utan en massa andra faktorer också. Henreksson och Persson försöker kontrollera för detta, eller åtminstone för det de uppfattar som de viktigaste faktorerna. De väljer ut följande faktorer:

* Det allmänna hälsoläget, mätt som mortaliteten i befolkningen,
* Den arbetande befolkningens åldersfördelning, mätt som andel av arbetsstyrkan i åldern 45–64 år, samt
* Läget på arbetsmarknaden, mätt dels genom andelen arbetslösa, dels genom sysselsättningsfrekvensen.

Här lyser imperialismen genast igenom. Henreksson och Persson kontrollerar bara för sådana faktorer som nationalekonomer brukar studera, men de uppvisar en närmast fascinerande brist på förståelse för vad sjukfrånvaro egentligen är för fenomen.

Till att börja med kan man fråga sig om mortaliteten verkligen är ett lämpligt mått för att kontrollera för variationer i hälsoläget inom den arbetande befolkningen. Den tyngre sjukligheten som främst leder till förhöjd dödlighet - cancer, hjärtinfarkter etc - utgör en ganska liten del av den totala sjukfrånvaron.

Allvarligare är dock att forskarna inte gör några ansatser för att kontrollera för en av de faktorer som har allra störst betydelse för variationer i sjukfrånvaro, nämligen arbetsmiljön och kraven i arbetslivet. Inte heller kontrollerar man för andra förändringar i socialförsäkringens regelverk, till exempel reglerna vad gäller arbetsanpassning och rehabilitering. I min bok pekar jag – med hänvisning till Tor Larssons forskning – ut förändringar av just den typen som den viktigaste orsaken bakom ökningen av sjukfrånvaron kring millennieskiftet. Kort sammanfattat, en hårdnande arbetsmarknad i kombination med förändringar i regelverket för anpassnings- och rehabiliteringsarbetet på arbetsplatserna ledde till att det blev enormt mycket svårare att avsluta långa sjukfall. Förändringar av den typen faller dock helt utanför ramen för Henrekssons och Perssons modell. Det tyder på att de inte riktigt begripit vad det är de studerar. Vilket naturligtvis kraftigt devalverar värdet av deras studie.

Margareta Dackehag tar även upp normernas ”smittsamhet” i en avgränsad population, en faktor som varit viktig i både debatt och forskning:
Flera studier vittnar om att tillvaron som bidragstagare/sjukskriven/arbetslös etc upplevs som bättre och att sannolikheten för utträde ur systemet minskar ju fler som befinner sig i samma situation i ens omgivning (Clark 2003; Winkelmann och Winkelmann 1998; Hedström m fl 2003; Stutzer och Lalive 2004).
Jag känner tyvärr inte till de studier Dackehag nämner här, men rent generellt utgår resonemanget från att sjukfrånvaro blev väldigt mycket vanligare under slutet av 1990-talet. Som jag och andra visat bestod dock ökningen av sjukfrånvaron inte främst i ett ökat antal sjukskrivna utan i längre sjukskrivningsperioder. Antalet personer med riktigt långa sjukskrivningar ökade förvisso kraftigt, men var fortfarande tämligen litet. I Tor Larssons fallstudie av en enskilda mellansvensk kommun stod 4 procent av de anställda för över 90 procent av försäkringsutnyttjandet. Sjukfrånvaro är alltså en extremt snedfördelad variabel – de allra flesta utnyttjar över huvud taget inte sjukförsäkringen. Om normerna ”smittar” så gör de det alltså inom väldigt begränsade grupper. Sådan smittsamhet är inget övertygande argument som förklaring till det som hände i slutet av 1990-talet.

Slutligen tar Margareta Dackehag upp min kritik mot rehabiliteringskedjan. Hon skriver:
Rehabiliteringskedjan kritiseras särskilt hårt och klassas som kontraproduktiv i och med sin medicinska renodling men glömmer inte Johnson bort att syftet också var att stärka drivkrafterna för tidiga rehabiliteringsinsatser? De positiva resultat som rapporterats nyligen för de utförsäkrades situation i Malmö (Leijnse 2010) kanske tyder på att systemet fungerar åtminstone inte fullt så dåligt som Johnson prognostiserar.
Även här vill jag mena att det senaste årets utveckling har stött min tes. I den utvärdering som Inspektionen för socialförsäkringen gjorde av rehabiliteringskedjans andra steg (sexmånaderbedömningen) uppmättes blygsamma effekter – sjukfallen minskade med i genomsnitt fyra timmar, om jag inte minns fel.

När det gäller utförsäkringen i tredje steget (efter 2,5 år) så har den varit ett kapitalt misslyckande. Den referens Dackehag nämner som stöd (Lejsne 2010) är en artikel från Sydsvenskan, publicerad i mars förra året. Den väger naturligtvis lätt i förhållande till den statistik Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen senare presenterat. Vi vet nu att bara en mycket låg andel av de utförsäkrade har lyckats ta sig ut på arbetsmarknaden, under tio procent, vara de flesta med lönebidrag eller annat stöd. Och över 60 procent har återvänt till sjukförsäkringen. Se även detta blogginlägg.

Därmed avslutar jag mitt bemötande av Margareta Dackhags kritik. Margareta, du är mycket välkommen att fortsätta diskussionen här på bloggen! Vill du skriva ett längre svar så publicerar jag det gärna som ett gästinlägg.

onsdag 16 februari 2011

DN:s journalistiska heder

I morse lyssnade jag på en debatt i P1 Morgon mellan Dagens Nyheters chefredaktör Gunilla Herlitz och Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten. Det handlade givetvis om statsministerns kritik mot DN för att man (enligt honom) förvanskat det han sagt om hyresrätter i city (Stockholms City såklart, för riksmedierna finns ju inget annat).

För den som vet något om hur medier arbetar framgick det ganska tydligt att DN i det här fallet inte gjort något direkt felaktigt. Man har visserligen satt en rubrik, "Reinfeldt dömer ut hyresrätter", som inte har full täckning i intervjun (hade man lagt till "i Stockholms city" hade det varit tämligen oantastligt). Men av själv intervjun framgår sammanhanget tydligt. Rubriken ger en betydligt rimligare bild av vad Reinfeldt faktiskt sa än rubriken på det pressmeddelande statsrådsberedningen skickat ut ("Hyresrätter bra idé i city").

Jag förstår alltså inte vad statsministern ryar om. Kanske handlar det helt enkelt om att människors kritiska reaktioner blev så överväldigande att han ville skylla ifrån sig. Statsrådsberedningen räknar nog kallt med att de flesta inte orkar ta sig igenom de ljudfiler som nu lagts ut på nätet av både dem själva och DN.

Att DN inte sällan agerar tvivelaktigt i sin journalistik finns det bättre exempel på än detta. I min bok Kampen om sjukfrånvaron visade jag hur tidningens ledarredaktion bedrivit en osaklig och starkt förenklad propaganda kring orsakerna till den höga sjukfrånvaron. Jag visade också att den felaktiga bilden från ledarsidan snart spred sig in i tidningens nyhetsrapportering. Min bok fick stor uppmärksamhet, men tror ni att den recenserats, refererats eller bemötts av DN? Icke sa nicke. Den utmärkte debattredaktören publicerade visserligen en artikel där jag presenterade boken, men den artikeln mötte ingen som helst respons i tidningen, vare sig från ledarredaktionen, nyhetsredaktionen eller kulturredaktionen.

Ett annat fall - som jag ibland brukar berätta om när jag föreläser om kontakter mellan forskare och journalister inom ramen för den så kallade tredje uppgiften - handlar om sprutbytesfrågan. I juli 2007 kritiserade jag i Expressen Birgitta Rydberg (FP), landstingsrådet i Stockholm, för hennes motstånd mot sprutbytesprogram. Min huvudpoäng var att Rydberg helt bortsåg från det vetenskapliga stöd som finns för åtgärden.

I artikeln skrev jag bland annat att ett av sprutbytesmotståndarnas vanligaste argument är att den internationella forskningen inte har kunnat visa något tydligt stöd för att sprutbytesprogram verkligen fungerar.
Påståendet är felaktigt. Det är visserligen riktigt att forskningen om effekterna av sprutbytesprogram har uppvisat skiftande resultat. Detta beror bland annat på metodproblem och på att sprutor i många länder kan köpas fritt på apoteken (något som givetvis minskar behovet och nyttan av sprutbytesprogram). FN, WHO och inte mindre än sex amerikanska regeringsutredningar har dock slagit fast att sprutbytesprogram minskar spridningen av hiv bland injektionsmissbrukare, och i flertalet av de internationella forskningsöversikter som gjorts dras liknande slutsatser. Ett undantag är en svensk litteraturstudie som fyra sprutbyteskritiska organisationer lät publicera för ett par år sedan, men denna studie visade sig snabbt vara ett rent falsarium.
Några dagar senare kontaktades jag av DN, som ville göra en intervju kring min kritik. Jag förklarade då utförligt och pedagogiskt hur debatten utvecklats och hur det vetenskapliga stödet för sprutbyte ser ut.

Det finns, som jag nämner i Expressen-citatet ovan, gott om belägg för att sprutbyte leder till ett minskat riskbeteende bland injicerande narkomaner. Man kan dock inte påstå att åtgärden är "evidensbaserad" i den mening ordet brukar användas. Jag förklarade för DN att evidensbegreppet hänsyftar på åtgärder som i ett flertal kontrollerade experiment kunnat visas ha tydliga effekter. Ofta är det läkemedel som studeras med denna typ av studier: en experimentgrupp får det nya läkemedlet medan en kontrollgrupp får placebo. I idealfallet ska ingen - varken patienterna eller de som utför experimentet - veta vem som får insatsen.

Problemet med sprutbytesverksamhet är att den inte låter sig studeras med experimentella studier. Dels går det inte att särskilja den grupp som får en insats från den grupp som inte får insatsen, eftersom en minskad smittspridning bland sprutbytare även kan antas leda till minskad smittspridning bland de som inte får insatsen (eftersom prevalensen av smitta minskar i hela populationen - det är enkel epidemiologi). Ett annat problem är att i de flesta länder kan man köpa sprutor fritt på apoteken (dock inte i Sverige), vilket gör kontrollförfarande svårgenomförbart. Ett tredje problem är att experimentella studier på området knappast skulle godkännas av forskningsetiska kommittéer - stödet för att sprutbyte verkligen fungerar är så starkt (från andra typer av studier) att det knappast skulle ses som etiskt försvarbart att undanhålla en kontrollgrupp åtgärden när den väl påbörjats. Med lottens hjälp skulle man ju döma ett antal i kontrollgruppen att smittas av hiv.

Allt detta förklarade jag för DN:s journalist, Hannes Delling. Men i den slutliga artikeln reducerade det hela till följande:
[Björn Johnson] håller visserligen med [Birgitta Rydberg] om att det inte finns evidensbaserad kunskap om sprutorna, men säger att om man ska ha samma krav över lag skulle man tvingas lägga ned nästan all missbruksvård.
Artikeln är sammantaget ett skolexempel på vinklad, tesdrivande journalistik. När jag beklagade mig ryckte redaktören bara på axlarna - DN medger nästan aldrig några rättelser.

Bo Rothstein har tidigare varit starkt kritisk till hur han behandlats av DN:s vetenskapsredaktion. Kontroversen ledde till att Rothstein, som tidigare skrivit mändgder av artiklar för DN Debatt, helt bröt med tidningen.

AB DN1 DN2 Expr1 Expr2 Expr3 Journalisten Dagens Media Resumé

tisdag 15 februari 2011

En förvirrad och obehaglig debatt

Härom dagen publicerade statsvetaren Andreas Johansson Heinö ett intressant blogginlägg, Vad är multikulturalism?, där han försökte bringa reda i debatten om detta begrepp. Ett problem som leder till mycket förvirring är att debattörer ofta talar om olika saker. Johansson Heinö urskiljer tre olika användningar av begreppet mångkultur/mångkulturalism:

* En normativ betydelse - mångkulturalism som en idé om hur samhället bör vara organiserat,

* En första deskriptiv betydelse - mångkultur som ett mått på den kulturella pluralismen i ett samhälle samt slutligen

* En andra deskriptiv betydelse - mångkultur som klassificering av en viss policy eller lagstiftning.

Johansson Heinö nämner exempel på dessa olika betydelser, och beskriver också hur förvirring uppstår när debattörer talar förbi varandra, eftersom de talar om olika saker.

Ett belysande exempel på denna förvirring är några aktuella artiklar på Newsmill. Härom dagen publicerade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali en artikel med rubriken Begrav multikulturalismen en gång för alla.


Hanif Bali, M.

Det är ett rörigt och raljant inlägg där Bali blandar nedsättande uttryck ("multikulti") med fria marknaden-jargong. Här är ett par exempel:
/Multikulti/ bygger på att förvränga den fria marknad av värderingar där åsikter och yttringar konkurrerar mot varandra. Istället försöker man med politik bevara samtliga kulturer, vilket leder till att önskvärda liberala värderingar som frihet och individualism inte får konkurrera mot icke önskvärda värderingar som förtryck och hederskultur.

Våra frihetliga värderingar som yttrandefrihet och allas lika rätt är grunden till det svenska samhället och dessa värderingar tilläts under upplysningen att konkurrera mot trångsynthet, religiös dogmatism och förtryck. Det är så vi i Sverige tidigare vann det idémässiga kriget mot despoter och påvar.
Man kan naturligtvis skoja om Balis pretentiösa lilla artikel. Den är knappast något tungt vägande argument mot mångkulturalismen, och Balis verklighetsbeskrivningar framstår som tämligen diskutabla. Men samtidigt är det uppenbart att han talar om mångkultur som ideologi, alltså i normativ bemärkelse, och att han kritiserar mångkultur som statlig policy. Av artikeln kan man inte avgöra vad Bali anser om kulturell pluralism, förutom att hans tal om ett slags idéernas marknad tyder på att han förespråkar fri konkurrens mellan olika kulturella uttryck.

Det avhåller dock inte Basar Gerecci, engagemangsguide i Rinkeby Folkets hus och sociologistudent, från att beskylla Bali för att vara öppet rasistisk.


Basar Gerecci.

I artikeln Hanif Bali och nya Moderaterna hoppar på vågen av kulturrasism skriver Gerecci:
Hela integrationsdebatten har vridits långt högerut, som en tragisk men logisk följd av att drygt 5% av Sveriges befolkning numera öppet skriver under på rasismens budord. Bakom det skenheligt fria och harmlösa proklamerandet av "mångkulturens misslyckande" ligger stark rasistisk drivkraft. En drivkraft som Moderaterna nu alltså ställer sig bakom.
Bali ger uttryck för "kulturellt högmod", dundrar Gerecci.
I författarens världsuppfattning ligger en falsk tro om den svenska kulturens överlägsenhet och en omvärldssyn som bygger på extrem arrogans. En verklighetsuppfattning som har sina rötter i kolonialismen, rötter som uppenbarligen gräver djupare än den humanism och frihet som Hanif och hans partikollegor säger sig företräda.
Balis och Gereccis artiklar för naturligtvis inte den här viktiga debatten framåt. Men där Balis artikel är oklar och svagt argumenterad, där är Gereccis artikel oförskämd och nedrig. Gerecci låtsas - eller tror på allvar, jag vet inte vilket som är värst - att Bali är motståndare till kulturell pluralism, alltså mångkultur i deskriptiv bemärkelse. De hårdragna slutsatser han därvid framför framstår närmast som en sorts förtal.

Fy för ett sådant debattklimat, säger jag. Istället vill jag rekommendera ett par utmärkta artiklar, skrivna av två av mina kolleger på Malmö högskola. Pernilla Ouis skriver i Axess under rubriken Både högern och vänstern har fel, finns här. I Sociologisk forskning (nr 3, 2006) publicerade Ola Fransson om en knivskarp kritik av begreppen "strukturell diskriminering" och "strukturell rasism" i artikeln Så blev vi alla rasister (tyvärr ej på nätet, men väl värd att leta upp på ett bibliotek).

Update: Isobel Hadley-Kamptz har redan skrivit klokt på samma tema i Expressen. Kan inte Isobel och Johannes Forssberg starta en egen tidning? Jag skulle teckna mig för en prenumeration på stört.

söndag 13 februari 2011

SD borde tacka Expo

Sverigedemokraterna är ofta starkt upprörda över stiftelsen Expo, som ger ut tidningen med samma namn. Expo bedriver klappjakt på sverigedemokrater, menar man.

Men frågan är om inte SD snarare borde vara tacksamma mot Expo, som hjälper partiet med deras interna renhållningsarbete. Det är ju inte så sällan som Expos avslöjanden leder till att rasistiska SD-medlemmar utesluts ur partiet. Att bli av med bruna löss och annat rasistiskt böss borde väl SD uppskatta, eller?

Senaste fallet: Isak Nygren som motsätter sig "rasblandning". Vi får väl förutsätta att SD inte kände till Nygrens åsikter, för annars hade man väl gjort sig av med honom tidigare?

Se även Expressen.

fredag 11 februari 2011

Petzällaffären - blir Sverigedemokraterna särbehandlade i medierna?

Min nya krönika i Efter Arbetet publiceras även här på bloggen.

Förra veckan hamnade SD-riksdagsledamoten William Petzäll i fyllecell efter något som brukar beskrivas som ett "lägenhetsbråk" hos ex-flickvännen. Vad som mer i detalj utspelade sig vet vi inte, men det är mindre intressant än reaktionerna på nyheten.

Från Sverigedemokraternas sida valde man en kombination av de två strategier man brukar använda när någon partiföreträdare gjort bort sig. Dels tog man, naturligt nog, avstånd från William Petzälls agerande och tvingade honom att ta ”time out” från riksdagsuppdraget och ordförandeskapet i Sverigedemokratisk Ungdom, SDU. Dels försökte man som vanligt spela ut martyrkortet: William Petzälls snedfylla berodde på att han mår psykiskt dåligt efter ett knivhot förra året. Krishanteringen verkar hittills ha fungerat ganska väl. Medieuppmärksamheten har varit måttlig.

Detta för mig över på mitt verkliga ärende: mediernas agerande. Kvällstidningarna har slagit upp fallet, men radio, teve och de stora morgontidningarna har hållit sig till korta inslag och notiser. Vilket har lett till en rätt ovanlig diskussion: är det så att SD blir positivt särbehandlade när skandaler av det här slaget inträffar?

Min statsvetarkollega Ulf Bjereld bloggade på det temat härom dagen. Han menar att medierna behandlar SD-politiker på ett annat sätt än politiker från andra partier. Vad hade till exempel hänt om SSU-ordföranden Jytte Guteland försatt sig i en motsvarande situation, det vill säga omhändertagits av polisen, efter att kraftigt berusad ha bråkat med sin ex-pojkvän? ”Sannolikt hade hon varit huvudnyhet i Ekots nyhetssändningar och hennes politiska framtid tett sig ytterst osäker”, tror Ulf Bjereld. Han påminner också om att Kalibers avslöjade härom året – att Jimmie Åkesson sjungit hånfulla sånger om Palmemordet under en SDU-organiserad fylleresa med Tallinnfärjan – inte ledde till några avgångskrav.

Ulf Bjerelds tes är tänkvärd, men jag tror inte att den är korrekt. Det mediedrev som drabbade förra SSU-ordföranden Anna Sjödin efter hennes riksbekanta fylla på krogen Crazy Horse i januari 2006 var förvisso av en helt annan magnitud. Men Anna Sjödin var faktiskt brottsmisstänkt, och blev sedermera också dömd för bland annat våldsamt motstånd och förolämpning. William Petzäll misstänks däremot inte för något brott.

De fall som påminner om William Petzälls har, så vitt jag kan bedöma, hanterats på ungefär samma sätt av medierna. Det gäller till exempel den välbeskänkte S-riksdagsman som efter en julfest 2009 ”uppvaktade” en kollega mitt i natten, endast iförd skjorta och kalsonger. Väktare fick tillkallas för att avhysa mannen. Det gäller också SSU-skandalen i Bryssel hösten 2007, då tre SSU:are lämnade ett hotellrum i bedrövligt skick efter ett fylleslag. I båda fallen var uppmärksamheten stor i kvällstidningarna men måttlig i övriga medier. [Update: jämför även detta fall.]

Jag tror dock att Ulf Bjereld har helt rätt när han poängterar att svenska medier bevakar SD ”som om det var ett fenomen, inte ett politiskt parti från vilket man kan utkräva politiskt ansvar”. Ett parti som SD – vars själva grundidé är att organisera nationalistiska, främlingsfientliga och rasistiska krafter – borde vara en tacksam måltavla för granskande journalistik. Eftersom partiet dessutom är moralkonservativt och förespråkar hårdare straff för lagöverträdelser är det naturligt känsligt för klavertramp bland de förtroendevalda.

Den dag medierna börjar bruka allvar i sin granskning av SD tror jag att partiets krishanteringsstrategier kommer sättas på hårda prov.

AB1 AB2 AB3 AB4 Expr1 Expr2 Expr3 Expr4

Mer om William Petzäll

Ett annat fall av politikerfylla

torsdag 10 februari 2011

Slutreplik i debatten om fusk och felaktigheter

Förra året publicerade jag en artikel i Statistikfrämjandets tidskrift Qvintensen , "Mjuka fakta och osannolik noggrannhet" (även här på bloggen). I artikeln kritiserade jag bland annat Försäkringskassans beräkningar av fusk och felaktiga utbetalningar i socialförsäkringssystemet.

Senare fick jag svar av doktoranden Johan Ekstedt, professorn Peter Juslin och försäkringskassedirektören Gunnar Johansson. Svaret finns att läsa i Qvintensen nr 4/2010, sidan 18.

Här följer min slutreplik, som också publiceras i Qvintensen nr 1-2011:

I min artikel ”Mjuka fakta och osannolik noggrannhet” (Qvintensen nr 3/2010) nämnde jag några exempel på missuppfattningar och tveksam statistikanvändning i debatten om den höga sjukfrånvaron. Huvudpoängen i artikeln var en kritik av Försäkringskassans och FUT-delegationens beräkningar av fusk och felaktiga utbetalningar inom socialförsäkringssystemet. Jag menar att dessa beräkningar inte är stort mer än gissningar. De har dessutom utnyttjats av politiker och organisationer som haft intresse av att sprida myten om svenskarna som ett folk av bidragsfuskare.

I en replik av Jonas Ekstedt, Gunnar Johansson och Peter Juslin (Qvintensen nr 4/2010) avfärdas denna kritik. Dels anför de att både inflöde och sjukfallslängd låg bakom den ökade sjukfrånvaron (vilket jag också nämnde i min artikel). Dels menar de att de expertbedömningar som legat bakom beräkningarna varit välgrundade och redovisats på ett transparent sätt.

När det gäller den första punkten skriver författarna att ökningen av antalet fall kan presenteras på olika sätt, som ”bara” 20 procent eller nästan 50 procent. Det är ett underligt påstående, kommande från statistiker. I min artikel talade jag nämligen specifikt om ökningen av antalet sjukpenningdagar 1996–2002 och hur stor del av denna ökning som kan förklaras av ökat inflöde respektive längre sjukskrivningsperioder. Det har genomförts flera oberoende beräkningar av detta, av SCB, Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning och Arbetslivsinstitutet. De har alla kommit fram till samma resultat: att mellan 80 och 85 procent av ökningen berodde på de förlängda sjukskrivningsperioderna. Någon ”väl dold hemlighet” har detta naturligtvis inte varit, men det har definitivt inte varit känt för någon bredare allmänhet utanför Försäkringskassans analysenhet.

När det gäller beräkningarna av fusk och felaktigheter är det närmast skrattretande att kalla dem ”transparenta, välgrundade och objektiva”. I FUT-delegationens skrift Vad kostar felen? (2007) redovisas nästan ingenting om hur experterna kommit fram till de siffror som presenteras för de olika socialförsäkringsslagen. När jag läste skriften första gången häpnade jag över hur en så bristfällig rapport kunnat få så stort genomslag.

Min huvudpoäng är att delegationens gissningar rimligen varit starkt påverkade av den offentliga debatten. Mediebilderna av sjukfrånvaron förändrades dramatiskt i början av 2000-talet, vilket jag visar i boken Kampen om sjukfrånvaron (2010). Vid millennieskiftet ansåg nästan alla att sjukfrånvaron främst var ett arbetsmiljöproblem. Sju år senare, då FUT-delegationens beräkningar togs fram, ansågs den höga sjukfrånvaron istället bottna i överutnyttjande och en grasserande ”sjukskrivningsepidemi” i befolkningen. Det är min fasta övertygelse att delegationen hade landat i helt andra siffror om man gjort sina beräkningar 2000 istället för 2007. Vad säger det om beräkningarnas trovärdighet?

BJÖRN JOHNSON, MALMÖ HÖGSKOLA

Fotnot: FUT-delegationens skrift Vad kostar felen? finns tillgänglig på regeringens webbplats. En pedagogisk analys av inflödets respektive sjukskrivningperiodernas bidrag till den ökade sjukfrånvaron finns i statistikern Anders Wikmans artikel ”Utsorterad från arbetslivet – en fördjupad analys” (2006). Den ingår i antologin Vägar till en öppnare arbetsmarknad och kan laddas ner från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskaps, FAS, webbplats.

fredag 4 februari 2011

Rasistisk dårpippi

Förlåt min långa bortavaro från bloggen, men tiden har helt enkelt inte räckt till i december och januari. Nu har allt dock lättat och det är därför dags att dra igång igen så smått.

Jag börjar med en kort kommentar om Leif Vogel, sverigedemokraten i Knivsta som uteslututs ur partiet efter rasistiskt uttalanden. Vogel skickade e-post med rasistiska tirader till Upsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Så här skrev han bland annat:
När jag bodde i Barkarby så tyckte jag det var jobbigt att se dessa svartingar sitta på Cafe /pitzeria på bästa arbetstid. Nu upplever jag samma sak i Knivsta. Och jag frågar dig: Varför skall vi stressa fram för att försörja dina negrer? I kväll var det 4 st svartingar på pitzerian och 5 st på sträckan mellan posten och Thunmanskolan.
Felstavningarna är Vogels. För SD blev uppmärksamheten så pinsam att man fann för gott att propellera Vogel ut ur partiet på studs. I BBC:s Hardtalk skyllde Jimmie Åkesson på att SD är ett litet och snabbt växande parti och att det är svårt att undvika problem av det här slaget.

Det är en dålig ursäkt. SD har naturligtvis inte varit ovetande om Leif Vogels åsikter. Vogel var partiets gruppledare i Knivstas kommunfullmäktige, och det var inte första gången han skickade rasistiska e-postmeddelanden. Efter min artikel om SD på DN Debatt härom året fick jag själv ett flertal förvirrade, uppenbart främlingsfientliga meddelanden från dårpippin ifråga, men jag visste inte då att han var faktiskt var SD-politiker. Jag trodde att han var en vanlig knäpp rasist, inte en organiserad sådan.

Nej, att SD tvingas utesluta medlemmar efter rasistiska uttalanden beror inte på att SD är litet och snabbt växande. Det beror på att SD är ett parti som organiserar just rasister, främlingsfientliga och annat böss. Ett skitparti, helt enkelt.

Läs även Niklas Orrenius i Sydsvenskan.

UNT1 UNT2 TV4 Uppland SvD