söndag 25 juli 2010

Hanne Kjöller förnekar sig inte

Idag skriver DN:s Hanne Kjöller om Monica Renstigs bok Sjukskrivning på lösa boliner, en oseriös propagandapamflett maskerad till populärvetenskap.

Jag fick boken i handen i samband med ett seminarium under Almedalsveckan, ett oerhört pinsamt seminarium där begåvade paneldeltagare som frilansjournalisten Isobel Hadley-Kamptz och Maria Abrahamsson (M) stod och vred sig av olust under tiden som Karin Pilsäter (FP) och Stefan Fölster (Svenskt Näringsliv) gjorde sig lustiga över alla korkade, vänstervridna journalister och forskare de hade stött på (se även denna bloggpost).

När jag började bläddra lite i Renstigs bok insåg jag omedelbart att seriositetsnivån till och med var lägre än de "rapporter" Svenskt Näringsliv brukar släppa ifrån sig på området; var och varannan sida var pepprad med fel och förbiseenden, som för en någorlunda insatt läsare var tämligen lätta att identifiera. Urvalet av forskning var gravt vinklat och flera diagram var manipulerade. Jag vek hörn på sidorna för varje gång jag hittade ett fel, och det blev fler sidor med hörn än ovikta sidor; ibland fick jag fundera noga över åt vilket håll jag borde vika hörnet.

Bara ett exempel: i två diagram som beskrev utvecklingen av sjukskrivningar respektive förtidspensioner över tid redovisade Renstig tidslinjen 1996 - 2004 - 2005 - 2006 - 2007 - 2008 - 2009. Varför byta skala och göra ett hopp från 1996 till 2004, för att sen redovisa varje år? Jo, för att låta påskina att sjukskrivningar och förtidspensioner ökade samtidigt under perioden 1996-2004. Men i själva verket var ökningen av förtidspensioner ett resultat av att Försäkringskassan till slut valde att pensionera bort tiotusentals personer som gått sjukskrivna i många år på raken.

Medveten manipulation eller dumhet är svårt att säga, men det ena behöver kanske inte utesluta det andra? Sjukskrivning på lösa boliner är bland det mest hårdvinklade och oseriösa jag överhuvudtaget har läst om sjukfrånvaron. Och ur det perspektivet är det såklart bara symptomatiskt att Hanne Kjöller skriver uppskattande om den läskiga lilla boken.

För några månader sedan skrev Kjöller om en annan bok, Svensk sjukvård till vanvett av läkaren och KBT-terapeuten Åsa Kadowaki. Jag noterade detta i en tidigare bloggpost, men var då osäker på om Kjöller verkligen gjorde Kadowakis resonemang rättvisa.

Efter att ha plågat mig igenom boken kan jag konstatera att hon faktiskt gjorde det. Kadowaki framstår i boken som läkarkårens svar på just Hanne Kjöller. Att läsa den var ungefär som att läsa sisådär trettio Kjöller-ledare om sjukfrånvaro - på raken. Jag har faktiskt gjort detta - som en del i min forskning, nota bene - men det är definitivt inget jag rekommenderar som fritidssysselsättning.

fredag 23 juli 2010

Fy skäms, Beatrice Ask

Idag försöker Beatrice Ask skrämma väljarna med att de rödgröna skulle förespråka legalisering av narkotika. Så är naturligtvis inte fallet. Vad det hela handlar om är att Vänsterpartiet, som enda parti i Riksdagen, har ryggrad nog att driva på för en avkriminalisering av själva konsumtionsförbudet, alltså av "eget bruk", som det brukar kallas.

Kriminaliseringen av eget bruk infördes 1988 och skärptes 1993. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan inbilla sig att Sverige förde en drogliberal narkotikapolitik före denna kriminalisering - tvärtom har den svenska narkotikapolitiken gradvis skärpts ända sedan 1960-talet, med kriminaliseringen av eget bruk som "kronan på verket".

Därefter rakade såväl det tunga missbruket som andelen ungdomar som testat narkotika i höjden under 1990-talet. Detta hade rimligen inget med konsumtionsförbudet att göra, men det går heller inte att hävda att förbudet skulle ha motverkat narkotikaanvändningen i samhället.

Problemet är att konsumtionsförbudet - som ursprungligen infördes för att möjliggöra tidigare upptäckter och för att skapa "konsistens" i narkotikakedjan (all hantering av narkotika, från framställning och smuggling till att ha det i kroppen skulle vara olaglig) - knappast har fungerat som det var tänkt. Ingen utvärdering har gjorts av lagen, men av de fåtal studier som gjorts - framför allt polisforskaren Stefan Holgerssons studie härom året, som tydde på att konsumtionsförbundet användes för att bättra på polisens uppklarandestatistik.

Enkelt uttryckt: istället för att användas för tidiga upptäckter utnyttjades förbudet till att plocka in redan kända narkomaner, ibland flera gånger i veckan, för att på så sätt skapa fler uppklarade brott. Om polisen hade kunnat slussa vidare de personer de plockar upp till vård hade det varit en sak, men resultatet blir i allmänhet böter som narkomanen ändå inte betalar. Resursslöseri är bara förnamnet.

Ska konsumtionsförbudet kunna motiveras måste man rimligen kunna visa att det leder till någon form av mervärde för samhället. Trots att förbudet har mer än 20 år på nacken har ingen ännu visat detta, eller ens försökt; tvärtom finns klara indikationer på att förbudet har negativa effekter, både genom att polisens resurser styrs till "småbrott" utan tydliga brottsoffer och genom att den ytterligare bidrar till att stigmatisera och stöta bort personer i behov av samhällets hjälp.

Att Vänsterpartiet lyft upp denna problematik, och sedan ett par år tillbaka kräver en avkriminalisering av det egna bruket, är både modigt och hedervärt. Efter en sådan förändring skulle det fortfarande vara olagligt med framställning, smuggling, överlåtelse och innehav av narkotika, men själva narkomanerna skulle inte längre vara kriminaliserade. Polisen skulle få ta fram andra, och förhoppningsvis mer ändamålsenliga, sätt att bekämpa narkotikan.

Tyvärr lär knappast de rödgröna samarbetspartierna gå på samma linje som Vänsterpartiet i denna fråga. Men i bästa fall får vi i alla fall en ordentlig utvärdering av konsumtionsförbudet efter en eventuell rödgrön valseger.

Att Beatrice Ask lyfter denna fråga är naturligtvis för att hon räknar med att journalister och väljare inte riktigt begriper skillnaden mellan legalisering av narkotika och avkriminalisering av eget bruk. Detta märks också på den opinionsundersökning Ask hänvisar till. Det är helt meningslöst att fråga om sådana saker i opinionsundersökningar, om man inte samtidigt förklarar vad förändringen skulle innebära och opinionsbildar om de olika argumenten för respektive emot en förändring.

Beatrice Asks artikel.

Vänsterpartiets partimotion om narkotikapolitiken.

onsdag 21 juli 2010

Jerry Lee svänger



Jerry Lee Lewis, Chantilly Lace live från 1983. Svänger!

Folkpartist och vänsterpartist kräver avkriminalisering av sexköp

Rikdagsledamöterna Camilla Lindberg (Fp) och Marianne Berg (V) publicerar idag en gemensam debattartikel om sexköpslagen i Expressen. Från sina vitt skilda utgångspunkter anser båda att sexköp bör avkriminaliseras och avstigmatiseras.

Man får förmoda att Lindberg och Berg är tämligen marginaliserade inom sina respektive partuer. Oaktat detta är det en intressant plädering med argument som sällan hörs i den svenska debatten. Läs och diskutera!

Samtidigt publicerar idéhistorikern Susanne Dodillet en hård kritik av den utvärdering av sexköpslagen som nyligen presenterades av Anna Skarhed. Liknande kritik har även tidigare kommit i dagen. Jag har inte läst Skarheds utredning och har därför inte möjlighet att ta ställning till kritiken, men det är värt att notera att Dodillet själv utsattes för mycket hård kritik när hennes avhandling Är sex arbete? publicerades förra året. Denna kritik lyckades hon enligt min mening inte besvara på något tillfredsställande sätt (jag har läst Dodlillets avhandling, så det kan jag bedöma).

tisdag 20 juli 2010

Kommentar i Sydsvenskan

Jag har givit en kommentar till Sydsvenskan angående sjukfrånvaron i statlig verksamhet.

Artikeln innehåller en intressant aspekt, nämligen att många myndigheter (och andra organisationer och företag) kan sänka sjukfrånvaron genom att outsourca sådana verksamheter som är drabbade av hög sjukfrånvaro, till exempel lokalvård. Detta påpekas av Suzanne Jacobsson, personaldirektör på Länsstyrelsen i Skåne.

Läs hela artikeln här.

Nu: åter till semesterledigheten!

fredag 16 juli 2010

Semester

Nu börjar semestern. Det blir bara sporadiskt bloggat de följande fyra veckorna. Men välkomna att kika förbi ändå, och kommentera gärna befintliga inlägg.

Littorinaffären och Geijeraffären

Johan Frick, en för mig obekant herre, har på sin blogg skrivit en utmärkt liten betraktelse om likheterna mellan Littorinaffären och Geijeraffären.

Värt att begrunda en dag som denna, så Aftonbladet allmänt fördöms för sina skriverier om den avgångne arbetsmarknadsministern.

Liknande kritik drabbade nämligen Dagens Nyheter 1977, efter avslöjandena som blev startskottet för Geijeraffären.

För övrigt är det märkligt hur många eljest begåvade jurister som inte kan se skillnad på rättsväsendets och mediernas respektive roller i en demokrati.

"Stupstock" eller "omförsäkring"?

Arbetsförmedlingen (AF) och Försäkringskassan (FK) har publicerat en ny uppföljning av hur det gått för de 12 600 personer som påbörjade Arbetslivsintroduktion hos AF efter att de tvingades lämna sjukförsäkringen vid årsskiftet.

Resultaten debatterades i gårdagens Aktuellt, där socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (M) mötte Veronica Palm (S), vice ordförande i Riksdagens socialförsäkringsutskott. Föga förvånande var det diametralt olika värderingar de båda kombattanterna gjorde av reformen. Husmark Pehrsson menade att 60 % framgångsrikt lyckats lämna sjukförsäkringen, medan Palm talade om hur stupstocken gjort individuella bedömningar omöjliga.


Se debatten här.

Men hur bör man egentligen bedöma förändringen? Är reformen en framgång eller ett misslyckande? De viktigaste resultaten är följande:

* Endast 370 personer - färre än 3 procent av de 12 600 - hade i slutet av maj lämnat Arbetslivsintroduktionen för nya anställningar (tillsvidareanställningar eller tillfälliga dito)

* Ytterligare omkring 1 400 personer var i någon form av annat arbete, t.ex. lönebidragsanställning, i slutet av maj.

* Av dessa drygt 1 800 som jobbade i slutet av maj har sedan dess 300 återvänt till sjukförsäkringen under de senaste två månaderna.

* Sammanlagt har alltså runt 1 500 personer - knappt 12 procent av de ursprungliga 12 600 - någon form av arbete idag, drygt ett halvår efter att de lämnade sjukförsäkringen.

* I mitten av juni hade omkring 6 000 personer - alltså nästan hälften av de 12 600 - åter ansökt om sjuk- eller rehabiliteringspenning. Knappt 3 500 av dessa hade fått ersättning från FK i april och/eller maj.

* Resterande personer var kvar hos AF, antingen i någon form av program med aktivitetsstöd, inskrivna utan aktiva insatser eller som arbetssökande.

Till dessa 12 600 personer ska läggas ytterligare runt 1 800 personer, som lämnade sjukförsäkringen utan att vare sig FK eller AF visste var de tog vägen. Denna grupp har jag tagit upp tidigare här på bloggen, i samband med att Kjell Rautio från TCO och jag riktade hård kritik mot Försäkringskassan för att dragit långtgående - och för regeringen starkt positiva - slutsatser av en helt undermålig uppföljning av hur det gått för gruppen (se tidigare inlägg här och här)

För att värdera resultaten behöver man ta i beaktande ytterligare några viktiga omständigheter:

1. En minoritet av de som lämnade sjukförsäkringen var sjukskrivna på deltid, och arbetade följaktligen redan innan de tvingades ut ur sjukförsäkringen. För att man ska kunna värdera resultaten räcker det inte med enkla siffror över hur många som jobbar eller inte jobbar; man behöver veta hur deras arbetstid har förändrats.

2. De positiva effekterna - att personer kommit i arbete eller klarar att vara jobbsökande - måste vägas mot de negativa effekter som drabbar andra personer, t.ex. i form av försörjningssvårigheter (minst 10 procent av de 1 800 som saknade kontakt med AF eller FK - sannolikt betydligtfler - tvingades leva på anhöriga, sparade pengar eller socialbidrag), försämrad hälsosituation, ångest och oro.

3. Många av de som flyttades över till AF hade i själva verket redan kontakt med myndigheten. Enligt Försäkringskassans personaltidning Dagens Socialförsäkring omfattades mer än 40 procent av de utförsäkrade som skrevs in vid AF sedan tidigare av AF:s åtgärder eller av den rehabiliteringssamverkan som AF och FK gemensamt bedrivit sedan 2003 (DS, se sid. 4).

4. Slutligen måste man också fundera på om de positiva effekterna hade kunnat uppnås på något annat sätt än genom att schablonmässigt tvinga de sjukskrivna att lämna sjukförsäkringen och hänvisa dem till AF. Hade man t.ex. kunnat arbeta med någon form av positiva drivkrafter för att pröva att återinträda på arbetsmarknaden?

Slutligen ett råd till de journalister som planerar att rapportera om dessa resultat: Nöj er inte med att intervjua politiker och chefspersoner på FK och AF! Tala även med representanter för de anställda som arbetar praktiskt med de "omförsäkrade", alltså handläggarna på AF och FK. Dessa organiseras av fackförbundet ST. ST är en part som hittills fått mycket liten uppmärksamhet i den här debatten.

Min erfarenhet, efter många föredrag om min bok Kampen om sjukfrånvaron, är att frontlinjebyråkraterna, alltså personalen "på golvet", gör en annan och mindre positiv värdering av det sista steget i rehabiliteringskedjan än vad exempelvis FK:s Stig Orustfjord gör.


Stig Orustfjord, överdirektör på Försäkrings-
kassan - snart generaldirektör?


För övrigt skulle det väl knappast förvåna någon om Orustfjord utsågs till ny generaldirektör på FK efter drygt 66-åriga Adriana Lender. Törs man i så fall gissa att en sådan utnämning sker före valet?

Corren DN1 DN2 Mattias Lundbäck Rapport SR ST SvD SVT1 SVT2 SVT3

Jigenius om AB och Littorin

Läs förre PO:n Pär-Arne Jigenius intressanta artikel DN Debatt.

torsdag 15 juli 2010

Fridolin om manipulerade opinionsmätningar

Förr brukade jag uppfatta Gustav Fridolin (Mp) som en jobbig, uppmärksamhetstörstande politikerbroiler. Jag har helt ändrat uppfattning, eftersom jag insett att jag hade ordentligt fel. Fridolin är en politisk talang som Miljöpartiet kommer att ha glädje av under lång tid framöver. Det skulle förvåna mig om han inte blir språkrör när Maria Wetterstrand avgår.


Gustav Fridolin (Mp) - ett fynd.

Idag har Fridolin en alldeles utmärkt artikel DN Debatt, som handlar om hur Shell försökt manipulera debatten om naturgas genom en hårdvinklad opinionsundersökning. Läs, Fridolins artikel utgör en utmärkt samhällsvetenskaplig analys.


En av Fridolins huvudpoänger i komisk form.

De som läst Kampen om sjukfrånvaron vet att Svenskt Näringsliv agerade på ett liknande sätt i sjukfrånvarodebatten. Se även här.

Läs även Jesper Strömbäck.

Bra av Dopping

Staffan Dopping skriver återigen bra om Littorinaffären.

onsdag 14 juli 2010

Aftonbladet och Littorinaffären

Några ytterligare reflektioner om Littorinaffären och Aftonbladet. Igår tog affären en ny men ganska väntad vändning, när Sven Otto Littorin gick ut i Dagens Nyheter och dementerade Aftonbladets uppgifter om sexköp. Vi kan nu vänta oss några dagar av hård pressetisk debatt; Lena Mellin, Aftonbladets tf ansvariga utgivare, lät ganska pressad när när hon deltog i en radiodiskussion i SR:s Studio Ett.

Själv finner jag dock ingen anledning att revidera den bedömning jag gjorde i en tidigare bloggpost.

-Det var självklart rätt av tidningen att undersöka de uppgifter som "Anna" förde fram.

-Det var nödvändigt att konfrontera Littorin med uppgifterna när tidningen hade kontrollerat det som gick att kontrollera.

-Aftonbladet, som var den enda tidning som kände till omständigheterna kring Littorins avgång, var tvungna att på något sätt offentliggöra detta; särskilt med tanke på de felaktiga skäl och tveksamma anklagelser mot kvällspressen som Littorin framförde under den presskonferens när han aviserade sin avgång. Tidningen visste ju att Littorin inte nämnde de verkliga skälen bakom avgången och att statsministerns kommentarer i bästa fall var halvsanningar.

-Det var möjligen fel av Aftonbladet att säga A (att man hade konfronterat Littorn med ett påstått brott) men inte B (vilket brott det handlade om).

-Aftonbladet har varit mycket genomskinliga och noga redovisat de publicistiska dilemman de ställts inför, samt motiverat sina val. Detta gäller såväl Lena Mellin, som har bloggat, chattat och deltagit i debatter, som Jan Helin, som kommunicerat via sin blogg. Valen de gjort kan förstås ifrågasättas och diskuteras, och det är vad de närmaste dagarna kommer att handla om.


Lena Mellin, tf ansvarig utgivare
på Aftonbladet - i blåsväder, men har
nog inte så mycket att oroa sig över.


I bloggosfären och i synnerhet bland moderata politiker och sympatisörer är upprördheten mot Aftonbladet nu stor. Detta är såklart inget att förvånas över. Men det är betecknande att ingen chefredaktör, ansvarig utgivare eller tung nyhetsjournalist, mig veterligen, gått ut och kritiserat Aftonbladets publicering (politiska journalister som Sanna Rayman undantagna). Jag är nämligen övertygad om att de flesta redaktioner skulle ha agerat på ett liknande sätt som Aftonbladet.

Diskussionen ur onsdagens Studio Ett mellan Lena Mellin, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och den förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius rekommenderas starkt i sammanhanget, liksom förljande post från Thomas Mattssons blogg.

För ett par år sedan skrev jag här på bloggen att jag var övertygad om att SVT-dokumentären Fördärvet, som handlade om konflikterna kring den svenska DAMP-forskningen, skulle fällas i granskningsnämnden. Så blev också fallet.

Idag är jag lika övertygad om att Aftonbladets publiceringar kommer att klara en framtida granskning i Pressens opinionsnämnd.

Update: Det här får dock betraktas som en något oväntad vändning. Det vore intressant att se en utskrift även av AB:s samtal med regeringskansliets presschef, då man gjorde upp om en intervju med Littorin dagen efter.

Littorinaffären blåser över?

Sven Otto Littorin låter sig idag intervjuas (via mail) i Dagens Nyheter. Han förnekar kategoriskt anklagelserna om sexköp och svarar rent allmänt konkret på de frågor som ställs.

Om Aftonbladet inte har mer att komma med (i så fall lär det komma imorgon!) tror jag att denna affär nu kommer att blåsa över, vilket i så fall är skönt. Det är positivt för demokratin om valrörelsen kan fokusera på konkret politik och ideoogiska vägval, inte personcentrerade affärer.

De rödgröna partiledningarna har hittills hållit sig förvånansvärt lugna och inte i onödan uttalat sig om affären. Låt oss hoppas att det fortsätter så. Om inget mer framkommer så har de rödgröna sannolikt inget att vinna på att försöka göra partipolitik av denna trista historia.

En längre diskussion kring enskilda politikers moral kommer bara att bidra till ökad misstro mot politiker i allmänhet. I förlängningen kan detta gynna ett parti som Sverigedemokraterna.

tisdag 13 juli 2010

Regeringen Reinfeldts avgångar

Littorinaffären har åter aktualiserat de avgångar och affärer som kantade alliansregeringens första år vid makten. Från feministiskt håll har det ofta hetat att de kvinnliga ministrarna fick gå, medan de manliga skonades. Så enkelt är det dock knappast, det är stor skillnad på de försyndelser som de aktuella makthavarna hade begått. Låt mig rekapitulera:

I samband med regeringens tillträde avslöjades det tämligen omgående att tre moderata ministrar hade fuskat med sina TV-avgifter.

Handelsminister Maria Borelius avgiftsfusk var det minsta problemet. Hon hade dessutom under 1990-talet anlitat svart städhjälp i hemmet, och hennes och makens privata sommarhus på Jersey ägdes av skattetekniska skäl av ett företag. Det som gjorde att hon fick avgå var emellertid den bottenlöst usla krishanteringen: Borelius - själv med bakgrund som journalist! - skyllde i en intervju den svarta städhjälpen på att hon inte hade haft råd att betala skatten. När det omedelbart "avslöjades" att familjen under perioden 1990-1999 haft inkomster i storleksordningen 15 miljoner kr blev pinsamheten alltför stor. Borelius fick kasta in handduken efter bara 8 dagar som minister - ett svårslaget rekord. Tidningen Expressen fick senare motta Guldspaden för avslöjandet.


Maria Borelius, fd handels-
minister och innehavare av
svårslaget rekord.


Kulturminister Cecilia Stegö Chilò - även hon journalist - hade också anlitat svart städhjälp. Hennes största problem var dock att fusket med TV-avgiften hade varat i inte mindre än 16 år(!) och att det hade motiverats av ideologiska skäl - "statlig television var fel", tyckte kulturministern. Ett sådant exempel på civil olydnad hade förmodligen kunnat accepteras om det hade handlat om någon annan ministerportfölj, men inte kulturportföljen. Stegö Chilò erbjöd sig att betala tillbaka de upplupna avgifterna, men det var för sent - hon tvingades avgå efter två veckor på posten.


Cecilia Stegö Chilò - dyster
efter avgången.


Även migrationsminister Tobias Billström hade låtit bli att betala sin TV-avgift av ideologiska skäl. Till skillnad från Stegö Chilò gjorde dock Billström omedelbart en hel pudel, bad oförbehållsamt om ursäkt och betalade tillbaka pengarna för licensskolket. Trots detta var trycket på Billström hårt, men till sist klarade han sig kvar . Att detta skulle ha haft med någon könsfaktor att göra är dock knappast troligt - snarare berodde det på att mediernas blodtörst hade stillats av de båda föregående avgångarna, kombinerat med det faktum att Billströms krishantering var betydligt skickligare än hans båda ministerkollegers.


Migrationsminister Tobias Billström:
"Så här här nära var det att jag fick
avgå!"


Nästa minister att avgå var försvarsminister Mikael Odenberg (M). Här fanns det dock ingen egentlig "affär" bakom avgången, den berodde istället på oenighet om besparingarna inom försvaret. Odenberg, själv gammal militär, ansåg inte att han kunde genomföra de besparingar som aviserades i höstbudgeten, och valde som en konsekvens av detta att avgå. Genom detta blev han hjälte för många försvarsvänliga gammelmoderater som inte längre kände igen sitt parti i de nya moderaterna. Ett skolexempel på en ministeravgång motiverad av politisk oenighet, jämförbar exempelvis med den socialdemokratiska biståndsministern Ulla Lindströms avgång ur regeringen 1966, i protest mot att regeringen inte uppfyllt ett vallöfte om höjt u-landsbistånd. Mikael Odenberg skötte avgången relativt snyggt, och belönades med en generaldirektörspost i Svenska Kraftnät.


Mikael Odenberg - dagtingade inte med sitt samvete.

Statssekreteraren Ulrica Schenström var den sista tunga moderaten som fick gå innan Littorinaffären brakade loss i förra veckan. Schenström var en av statsminister Fredrik Reinfeldts mest betrodda och uppskattade medarbetare. Hennes avgång motiverades av att hon hade blivit fotograferad när hon pussades och drack vin med TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad. Till en början handlade den mesta kritiken om Pihlblads roll - är det verkligen lämpligt att en representant för den tredje statsmakten har så vänskapliga relationer med en regeringsföreträdare? Men när det framkom att Schenström haft jour i regeringskansliet under den aktuella kvällen - och att hon dessutom hade ljugit för statsministern om hur mycket hon druckit - var det kört. Min gissning är att hon sannolikt hade klarat sig om det inte varit för kalabaliken kring Lars Danielssons jour under tsunamikrisen.


Ulrika Schenström och Anders Pihlblad
- vänskapliga relationer mellan första och
tredje statsmakten.


Till dessa affärer och avgångar bör dessutom läggas historien om Sven-Otto Littorins bluffexamen. I juni 2007 avslöjade den lilla webbtidningen Friktion att Littorin i sitt CV hade åberopat en MBA-examen från Fairfax University, ett bluffuniversitet utan fast adress som säljer amerikanska universitetstitlar som inte godkänts av berörda myndigheter. Littorin kunde vid förfrågan varken erinra sig namnet på sin handledare eller var i USA universitetet hade legat - däremot kunde han visa den uppsats han skrivit för att godkännas på examen. Men han ville inte lämna ut den till Friktion.


Littorin intervjuas om sin bluffexamen.

Som akademiker blir jag rejält förtörnad över att en arbetsmarknadsminister ståtar med en falsk examen i sitt CV; det är fullt jämförbart med kulturminister Stegö Chilòs försyndelse, om inte värre. Hade en forskare anfört något liknande vid en tjänstetillsättning hade han eller hon omedelbart varit körd om det skulle ha avslöjats. Att Littorin ändå klarade sig berodde förmodligen på att det var en liten webbtidning som gjorde avslöjandet. Hade det varit någon av de stora drakarna hade Littorin inte klarat sig kvar, det är jag tämligen övertygad om. Expressen eller Aftonbladet hade aldrig släppt en sådan sak om det varit deras avslöjande. Men synden straffade sig ju ändå till slut för Littorin.

Det mest slående med den långa listan ovan är att samtliga avgångar - inklusive den senaste härvan kring Littorin - har drabbat moderater. Uppenbarligen hade den moderata hjärntrusten kring Fredrik Reinfeldt misslyckats grovt med de interna rekryteringsprocesserna samt med den förhandsgranskning som numera oundgänglingen måste ske innan en ny ministär utses.

Det allvarligaste med Littorins brådstörtade avgång är inte själva avgången i sig, eller ens det brott som Aftonbladet har anklagat Littorin för. Nej, det allvarligaste är att de ovan redovisade händelserna från alliansregeringens första år vid makten åter dras fram i ljuset.


Fredrik Reinfeldt - har han
begått ett allvarligt misstag?


Ur det perspektivet är det möjligen förståeligt att Reinfeldt valde att göra sig av med Littorin på ett så brutalt sätt. Jag tror dock att detta kommer att visa sig vara ännu ett misstag av Moderaterna; den skoningslösa "utrensningen" av partibrodern Littorin - arbetsmarknadsminister, tidigare partisekreterare och personlig vän till flera i den moderata toppen - ger en otäck smak i munnen. Vem vill rösta på en statsminister som framstår som en hjärtlös cyniker?

Men för "etik och moral"-partiet" Kristdemokraterna kan Littorinaffären visa sig vara den bästa nyheten på länge.

måndag 12 juli 2010

Littorinaffären: om regeringens krishantering

Mycket klokt har redan skrivit om regeringens märkliga krishantering i samband med Littorinaffären. Jag har inte så mycket att tillägga om de omedelbara aspekterna, utan vill istället hänvisa till följande artiklar och bloggposter, som tillsammans ger en bra bild av problemen med statsminister Fredrik Reinfeldts och Sven-Otto Littorins agerande.

Medierådgivaren Paul Ronge skriver om "en iskallt cynisk krishantering".

PR-konsulten Staffan Dopping skriver om hur regeringen och Littorin borde ha agerat.

Dagens Nyheters ledarsida är starkt kritiska till att både Littorin och Reinfeldt spridit en felaktig bild av händelserna som föregick avgången.

Statvetarprofessorn Ulf Bjereld sammanfattar kritiken mot regeringens bristande krishantering.

Min gissning är att Littorin hoppades att Aftonbladet skulle avstå från att publicera sina anklagelser om han avgick och hänvisade till privata problem. Ur det perspektivet var det dock helt förkastligt att samtidigt angripa kvällspressen, i synnerhet Aftonbladet, för de tidigare publiceringarna kring Littorins vårdnadstvist; detta tvingade ju mer eller mindre tidningen att offentliggöra de verkliga skälen bakom avgången.

Fredrik Reinfeldt verkar besynnerligt nog ha chansat på att historien aldrig skulle nå offentlighetens ljus; någon annan förklaring till varför han valde att inte berätta sanningen från början har jag svårt att finna. Att det skulle handla om någon slags omtanke om Littorin, som Svenska Dagbladets Sanna Rayman spekulerade om i dagens Studio Ett, har jag ytterst svårt att tänka mig - särskilt med tanke på hur Moderaterna har agerat de senaste dagarna.

Imorgon kommer jag att publicera en längre post om de affärer och avgångar som kantade alliansregeringens första tid vid makten.

Littorinaffären: om Aftonbladets publicering

Bloggosfären bubblar och sjuder av spekulationer, rykten och indignation i kölvattnet av Littorinaffären. Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om Aftonbladets hantering av avslöjandet - en hantering som jag med ett undantag uppfattar som pressetiskt oantastlig - men märker att tidningens chefredaktör Jan Helin redan skrivit ett uttömmande och bra inlägg på sin blogg (Helin är på semester och hans roll som ansvarig utgivare har tillfälligt tagits över av Lena Mellin). Några reflektioner dock:

I stort sett har tidningen gjort precis det man kan förvänta sig av pressen i ett demokratiskt samhälle. Man kan naturligtvis ha synpunkter på om sexköp bör vara kriminaliserat eller inte, men så är faktiskt fallet och Moderaterna, Littorins eget parti, pläderar dessutom för en skärpning av lagen. Om Aftonbladet får indikationer på att Sven-Otto Littorin - en högt uppsatt minister, tidigare partisekreterare - har köpt sex så vore det närmast tjänstefel att inte undersöka detta.


Sven-Otto Littorin - avgången minister, påstådd
sexköpare.


Aftonbladet konfronterade Littorin med uppgifterna och gav honom dessutom extra tid att bemöta dem. Tidningen utlovades en intervju, men istället avgick Littorin och angav helt andra skäl än det påstådda sexköpet. Littorin hävdade dessutom att en kvällstidning hade ringt upp hans 15-åriga dotter när han låg på sjukhuset med hjärtbesvär, och frågat henne om hon visste att pappa låg på sjukhus. Enligt Almedalsskvallret var denna kvällstidning just Aftonbladet. Påståendena har dock kraftfullt dementerats av Lena Mellin. "Vi intervjuar inte barn utan målsmans godkännande", sa Mellin till tidningen Resumé.

Efter Littorins avgång stod alltå Aftonbladet i en situation där man visste att det låg fler och viktigare skäl bakom avgången än vad Littorin uppgav under presskonferensen. Det var ju uppenbart - för Aftonbladet, men inte för oss andra, nota bene - att det var tidningens frågor som hade orsakat det brådstörtade avhoppet. Man visste också att statsminister Fredrik Reinfeldt rimligen måste vara informerad om vad som hänt, och att hans tystad därmed fordrade en förklaring.

I det läget anser jag att tidningen definitivt bör publicera det man vet - särskilt som Littorin vid upprepade tillfällen givits möjlighet att dementera uppgifterna (Lena Mellin har sagt att tidningen skulle ha avstått från hela publiceringen om Littorin redan från början hade dementerat; ord hade då stått mot ord om ett påstått brott, som dessutom hade varit preskriberat).

Noterbart i sammanhanget är att Littorins pressekreterare bad att få veta vilka bevis tidningen hade innan man kommenterade dem: "Det är väldigt kraftiga påståenden ni kommer med, vi måste veta vad ni har för bevis för att kunna bemöta dem", sa pressekreteraren enligt Aftonbladet.

Därmed kommer vi in på det jag tycker är det enda tveksamma i Aftonbladets agerande, nämligen att man valde att säga A - att man hade konfronterat Littorin med ett påstått brott - men inte B, vilket brott det handlade om. Denna osäkerhet ledde till en omfattande ryktesspridning i Almedalen och en explosion av illasinnade rykten i bloggosfären, där snart sagt alla brott från sexköp (lägst odds) till mord figuerade.

Jag diskuterade detta med en journalistvän innan Aftonbladet hade gått ut med vilket brott det handlade om, och han menade att jag var naiv och hade glömt bort mediedramaturgins spelregler: självklart drar man ut på avslöjandet en eller ett par dagar extra - historien blir mer intressant, och lösnummerförsäljningen rakar dessutom i höjden. Oaktat detta menar jag att Aftonbladet gott kunde ha gått ut med uppgifterna om sexköp redan dagen efter Littorins avgång - det var ju uppenbart att ex-ministern inte hade för avsikt att kommentera dem.

Ett par ytterligare reflektioner: Moderaterna har släppt Littorin som en skållhet potatis. Man raderade omedelbart hans pressbilder och uppgifter från regeringskansliet, och när medier försökte få tag på honom via departementet fick man svaret att han "inte jobbade där längre", att de "inte visste var han fanns" och att han "inte hade rätt till regeringskansliets stödfunktioner längre". Detta är ett minst sagt märkligt agerande när det gäller en moderat trotjänare, som dessutom varit ansiktet utåt för en stor del av regeringens arbetslinjereformer. Som Johanne Hildebrant påpekar är det nästan lite Stalinkänsla över utrensningen. Jag ska återkomma till detta i ett kommande inlägg om regeringens krishantering.

Från vissa borgerliga håll (detta är ett exempel av det mer nyanserade slaget) har det hävdats att Aftonbladets agerande skulle bero på tidningens politiska färg. Det är, med förlov sagt, ren bullshit. Det finns förmodligen inte en seriös tidning i Sverige som inte hade agerat på ett liknande sätt som Aftonbladet i denna situation (Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har flera intressanta inlägg på sin blogg som anknyter till detta tema). Tidningens och den aktuella ministerns partifärg har inte ett dugg med saken att göra - förutom det faktum att Moderaterna stödjer en skärpning av sexköpslagen, vilket såklart är relevant i sammanhanget.


Lena Mellin, tf ansvarig utgivare
- har hanterat affären bra.


Det för mig över på min sista reflektion: varför tidningen väntade så länge med sitt avslöjande. Enligt Aftonbladet själva hade man suttit på uppgifterna i flera veckor. Var det Almedalsveckan man väntade in, för att på så sätt få maximal utdelning i valrörelsen? Nej, knappast; i så fall borde man ha väntat ytterligare med att släppa uppgifterna, tills valrörelsen gick in i sin slutfas. Min gissning är att man inväntade den utredning om sexköpslagen som presenterades bara några dagar innan Almedalsveckan, för att se om denna skulle leda till några politiska utspel från Moderaternas sida.

För övrigt är jag övertygad om att de rödgröna har allra mest att vinna på att låta bli att engagera sig i Littorinaffären, och istället låta granskningen och ansvarsutkrävandet skötas av medierna. "Den som är utan skuld..." och så vidare.

Update: Vissa bloggare har uppmärksammat en intressant formulering i Jan Helins bloggpostning, som jag länkade till ovan. Helin skriver:
Under några veckors tid har Aftonbladet undersökt uppgifter som handlar om att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin brutit mot sexköpslagen och köpt sex. I början på denna vecka hade vi tillräcklig substans i uppgifterna kring ett fall för att konfrontera Littorin med dem för en kommentar eller dementi.
Kursiveringen är min. Fortsättning följer?

lördag 3 juli 2010

Sveriges avvikande narkotikapolitik


(Bild: Lotta Sjöberg, ur Praktik & Teori nr 1-2010)

Nedanstående text har publicerats i det nya numret av Praktik & Teori, Malmö högskolas tidskrift om forskning, bildning och utbildning. Numret är ett temanummer om Danmark/Sverige, med anledning av Öresundsbrons 10-årsjubileum.

– Varför har Danmark en så annorlunda och avvikande narkotikapolitik?, frågade redaktören över en lunch. Bakgrunden: de fördömande svenska reaktionerna på beskedet att danskarna startar en försöksverksamhet med heroinförskrivning i Köpenhamn. Både folkhälsominister Maria Larsson (KD) och hennes företrädare Morgan Johansson (S) har tagit starkt avstånd från verksamheten, som riktar sig till de mest nedgångna heroinisterna.

– Det är inte Danmarks politik som är avvikande, det är Sveriges, svarade jag. Jag fick naturligtvis genast i uppdrag att utveckla detta i Praktik & Teori.

Sveriges narkotikapolitik utgår från en förbudsmodell och bygger på nolltolerans. All icke-medicinsk användning av narkotika ses automatiskt som missbruk. All hantering av narkotika för sådana ändamål – framställning, smugglig, överlåtelse och bruk – är olaglig.

Narkotikapolitiken har tre fundament: prevention, narkomanvård och kontrollpolitik. Formellt sett är dessa jämbördiga, men politikens tyngdpunkt har otvivelaktigt legat på kontrollpolitiken, som gradvis skärpts sedan 1970-talet. 1977 beslutade riksdagen att målet för politiken skulle vara ett narkotikafritt samhälle. Denna målsättning – som måste betraktas som utomordentligt optimistisk, ja rentav en smula verklighetsfrämmande – har alltsedan dess varit rådande.

Förbudsmodellen är förstås inget svenskt påfund. Den ligger till grund för FN:s tre narkotikakonventioner och har också varit vägledande för narkotikapolitiken i många andra länder, däribland USA och våra grannländer Finland och Norge.

Men under de senaste decennierna har förbudsmodellen utmanats av en alternativ modell, som brukar kallas ”harm reduction” – skadereducering på svenska. Begreppet är en samlingsbeteckning för olika åtgärder som syftar till att minska de hälsorelaterade, sociala och ekonomiska skadorna av drogbruk. Åtgärderna syftar till att möta missbrukaren där han eller hon befinner sig, utan att ställa några direkta krav på drogfrihet. Förespråkarna för skadereducering förnekar inte önskvärdheten av drogfrihet, men de menar att det inte är ett rimligt mål för alla narkomaner. Det är detta tankesätt som ligger bakom den danska heroinförskrivningen.

Skadereducering växte fram som en narkotikapolitisk rörelse i Västeuropa under 1980-talet. Upprinnelsen var behovet av åtgärder för att minska HIV-spridningen bland injektionsmissbrukare; sprutbytesverksamhet och utökade metadonprogram stod högt på dagordningen.

Rörelsen växte snabbt under 1990-talet. Dess framgångar har inneburit ett paradigmskifte inom europeisk narkotikapolitik, i takt med att allt fler länder nedprioriterat narkotikabekämpningen till förmån för en mer folkhälsoorienterad politik. Länder som Nederländerna, Schweiz och Storbritannien satsade tidigt på skadereducering. Danmark, som ända sedan 1960-talet haft den mest liberala narkotikapolitiken av de nordiska länderna, var också tidigt ute. Senare har ett stort antal europeiska länder följt efter.

Att skadereduceringsstrategin kunnat vinna mark även i traditionellt förbudsorienterade länder förklaras troligen av att debatten har dominerats av ett folkhälsoperspektiv. I Finland och Norge har skadereducering framstått som pragmatiska åtgärder för att minska drogbrukets skadliga konsekvenser. I den svenska debatten, däremot, blev begreppet redan från början starkt förknippat med ”drogliberalism”. Detta ledde till ett unisont politiskt avståndstagande, från höger till vänster.

Vad är det då som skiljer den svenska narkotikapolitiken från narkotikapolitiken i Danmark och övriga Västeuropa? Skillnader finns naturligtvis mellan alla länder, men om jag tillåter mig att generalisera grovt – det må vara tillåtet i en populärvetenskaplig text – så kan jag urskilja några viktiga skiljelinjer. Låt oss för enkelhetens skull återknyta till de tre fundamenten i den svenska förbudsmodellen: prevention, narkomanvård och kontrollpolitik.

Prevention har alltid prioriterats högt i Sverige. Problemet är att preventiva åtgärder generellt sett inte varit särskilt effektiva, vare sig i Sverige eller andra länder. Narkotikakonsumtionen i samhället påverkas sannolikt mer av generella socialpolitiska faktorer, ungdomsarbetslöshet och kulturskillnader än av satsningar på förebyggande åtgärder. Det är först under senare år som forskare lyckats påvisa att vissa preventionsprogram – framför allt föräldrastödsprogram för riskgrupper – faktiskt fungerar.

När det gäller kontrollpolitiken har Sverige en mycket långtgående kriminalisering. Skillnaderna mot andra europeiska länder ska visserligen inte överdrivas, de flesta länder har hårda straff för smuggling och försäljning av droger som amfetamin, heroin och kokain. Men Sverige avviker genom att ha hårda straff även när det gäller ”lättare droger” som hasch och marijuana, som är tillåtna eller oprioriterade av rättsväsendet i länder som Nederländerna, Portugal och Spanien. Den officiella svenska linjen är att det inte går att skilja på lättare och tyngre droger; hasch och marijuana är en ”inkörsport” till tyngre missbruk. Under flera decennier har svenska politiker försökt förmå sina danska kolleger att stänga fristaden Christiania, där handel med lättare droger skedde helt öppet fram till början av 2000-talet.

En annan skillnad är att den svenska kriminaliseringen sedan 1988 även rör själva drogbruket. I många länder bestraffas inte innehav av illegala droger, om det handlar om små kvantiteter för eget bruk. I Sverige är det till och med olagligt att ha illegala droger i kroppen (såvida man inte bor i Skåne, där man kan komma undan genom att hävda att man intagit drogerna i Danmark).

När det gäller narkomanvården har Sverige historiskt sett haft ett mycket väl utbyggt system med drogfri behandling. Det finns dessutom långtgående möjligheter att tvinga missbrukare till vård, genom två lagar från början av 1980-talet, LVM och LVU (Lag om vård av missbrukare i vissa fall, samt Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga).

Däremot hade Sverige fram till början av 2000-talet en mycket bristfälligt utbyggd medicinsk beroendevård; endast en liten minoritet av de svenska heroinisterna har till exempel kunnat erbjudas metadonbehandling, den vårdform som enligt forskningen är mest effektiv vid opiatmissbruk. Skälet till detta är att narkotikamissbruket framför allt har betraktats som ett moraliskt, rättsligt och socialt problem, och inte som ett medicinskt problem eller ett folkhälsoproblem. Medikalisering av sociala problem ska undvikas, har det ofta hetat.

Detta för oss över på den kanske mest väsentliga skillnaden mellan svensk och västeuropeisk narkotikapolitik: att Sverige i hög grad saknar åtgärder riktade till narkomaner i aktivt missbruk. Den vedertagna uppfattningen i Sverige har varit att det ska vara ”svårt att knarka”, och åtgärder som ansetts strida mot den devisen har omöjliggjorts eller försvårats. Utbyggnaden av metadonprogram motarbetades länge, bland annat med argumentet att sådan vård skulle kunna uppmuntra människor att pröva heroin.

Sprutbytesprogram för att minska spridning av hiv och andra blodsmittor är ett annat exempel. Sådana program är vanliga inom hela EU, men i Sverige har frågan lett till väldiga politiska konvulsioner. Det är knappast en slump att de enda programmen som finns i Sverige ligger i Malmö och Lund, nära gränsen till Danmark. Det tog riksdagen 20 år att godkänna de skånska programmen som permanenta verksamheter.

Vissa åtgärder som varit helt okontroversiella i den internationella debatten – som upplysningar om hur missbrukare kan skydda sig mot överdoser – har brännmärkts som drogliberala i Sverige. Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, har berättat att han i flera år förgäves sökte pengar från olika myndigheter för att ta fram en informationsfilm om hur man bör agera i händelse av att en kamrat tar en överdos (lägga personen i framstupa sidoläge och ringa 112). Filmen blev verklighet först 2006, då finansiering erbjudits av den okonventionelle narkotikapolitiske samordnaren Björn Fries, chef för myndigheten ”Mobilisering mot narkotika”.

Det är alltså inte Danmark som har en avvikande narkotikapolitik ur ett europeiskt perspektiv – det är Sverige. Detta har säkert varit både på gott och ont. I ett europeiskt perspektiv har Sverige mycket låg narkotikakonsumtion. När det gäller tungt missbruk ligger dock Sverige kring genomsnittet inom EU. Även den svenska narkotikadödligheten är hög – svenska heroinister har exempelvis en högre dödlighet än motsvarande grupper i ”drogliberala” länder som Nederländerna och Schweiz. Sannolikt beror detta i hög grad på brister i det svenska vårdsystemet och avsaknaden av satsningar på skadereducering.

Under 2000-talet har skadereduceringstänkandet vunnit terräng även i Sverige. Detta har främst yttrat sig i form av en kraftig utbyggnad av metadonbehandling och annan medicinsk behandling för samt genom en lag från 2006 som gjort det möjligt att starta nya sprutbytesprogram. Bakgrunden till dessa förändringar är bland annat Mobilisering mot narkotikas verksamhet och en internationell trend mot ”evidensbasering” av sociala och medicinska insatser.

Konflikterna är dock långtifrån avslutade; att åtgärder som säkra injektionsrum (lokaler där missbrukare kan injicera under medicinsk övervakning) och heroinförskrivning skulle kunna inrättas i Sverige inom överskådlig framtid framstår som helt orealistiskt.

Björn Johnson

Texten är delvis en bearbetning av en längre text som tidigare publicerats i antologin Straffa syndare eller hjälpa människor, red. Louise Persson & Waldemar Ingdahl (Eudoxa 2009).