måndag 13 december 2010

Välfärdsmyter

Den stridbare ekonomhistorikern Daniel Ankarloo, kollega till mig på Malmö högskola, har givit ut en ny bok: Välfärdsmyter.



Boken är en riktig myth-buster. Ankarloo driver ett annorlunda och fascinerande resonemang kring de ifrågasatta möjligheterna att finansiera framtidens offentliga välfärd. Han övertygar om att det s.k. finanisieringsproblemet - att allt färre yrkesarbetande ska finansiera välfärd för allt fler pensionärer och personer utanför arbetsmarknaden - är kraftigt överdrivet.

Ankarloos bok är en välargumenterad och vass liten debattbok, som dessutom är rappt skriven. Rekommenderas!

Ikväll är det boksläpp på Inkonst i Malmö kl. 19. Daniel Ankarloo presenterar boken, varefter jag fått i uppdrag att kommentera och diskutera.

fredag 10 december 2010

Ett ljus i det kriminalpolitiska (M)örkret

Moderat kriminal- och narkotikapolitik är vanligtvis en sorglig och kunskapsföraktande historia. I morse skrev jag om justitieminister Beatrice Asks kritik mot Brå, en kritik som sannolikt motiveras av att Brå ifrågasätter och problematiserar den kriminalpolitik som omhuldas av Moderaterna.

Många läsare minns säkert sommarens och höstens debatt om kriminaliseringen av det egna narkotikabruket, där Ask och Maria Larsson (KD) avfärdade Björn Fries och mitt förslag om en utvärdering. Fakta kring hur kriminaliseringen fungerar är nämligen inte relevanta eftersom den förda politikens syfte inte är instrumentellt utan symbolpolitiskt; narkotikan spelar rollen av "den goda fienden", och narkomaner är per definition lagbrytade och omoraliska syndare som ska straffas.

Därför är det enormt uppfriskande att läsa Mattias Svensson intervju med Maria Abrahamsson i dagens Neo. Maria Abrahamsson är en tung moderat politiker. Abrahamsson är dessutom, som Mattias Svensson konstaterar, en fritänkare. Hon ifrågasätter både det ena och det andra i den moderata rätts- och kriminalpolitiken. Bland annat ifrågasätter hon det omoderna nämndemannasystemet:
I alla andra sammanhang så accepterar vi inte en lekman som inte besitter rätt faktakunskap, det räcker att du går till skomakaren eller till hårfrisörskan. Men i domstol, där du till och med kan bli dömd till livstids fängelse, där ska inte denna fackkunskap vara ledande. Den ska blandas upp med något slags allmänt förnuft. Men i det ligger ju också fördomar och okunskap, bristande logiskt tänkande, rasism, ja... allt.

Fast politiker tycker att det är hemskt kul att vara nämndemän. Det är ett statusuppdrag. Och partierna tycker det är ganska bekvämt att kunna placera sina antingen hopplösa eller lojala partiarbetare på en nämndemannaplats.
Om narkotikapolitiken säger hon:
Jag jobbade ju med Gun Hellsvik i 7-8 år och var lika rabiat emot exempelvis sprutbyten som hon. I dag tycker jag att rena sprutor nog ändå är att föredra. Jag är väldigt glad att Stockholms landsting tagit det beslutet, även om Filippa Reinfeldt drev en ren obstruktionspolitik. Gärna också en vårdgaranti för missbrukare, varför inte? Att vara missbrukare är inte att vara brottsling.
När det gäller kriminaliseringen av det egna bruket säger Abrahamsson att hon "tycker det är lite problematisk om jag ska vara ärlig". Hon fortsätter:
Politiskt är det ju ingen levande fråga. Ingen vågar säga att man vill avskaffa kriminaliseringen av eget bruk. Och det är knappt så jag vågar göra det heller. Men diskussionen är på sin plats. Jag säger inte att jag tycker det, men om vi uppfattar missbruk som en sjukdom är det ju snudd på oanständigt att se det som en kriminell handling.
Därefter lyfter Abrahamsson fram Björn Fries och säger att han "lyckades driva rätt många bra saker som narkotikasamordnare", ett uttalande med potential att reta gallfeber på både Beatrice Ask och Maria Larsson.

Läs hela intervjun här. Maria Abrahamsson är en tänkande politiker som vågar omvärdera invanda ståndpunkter - inte bara sitt partis utan även sina egna. Hon är en moderat som kan ta ordet rättssäkerhet i sin mun utan att det låter som en läpparnas bekännelse. Heder åt henne!

Stramare koppel för besvärliga Brå

Min nya krönika i Efter Arbetet (10/12) publiceras även här på bloggen.

Nyligen meddelade justitieminister Beatrice Ask att Statskontoret ska granska kvaliteten på den kriminalstatistik som Brottsförebyggande rådet, Brå, tar fram. ”För att verkligen nå framgång i ambitionen att öka rättsväsendets effektivitet, förbättra dess resultat och därigenom öka människors trygghet krävs också en korrekt bild av verkligheten”, skrev Ask på DN Debatt (22/11).

Beskedet välkomnades av Brå:s generaldirektör Jan Andersson, men det finns skäl att tvivla på att det var hans ärliga reaktion. Jag och många andra har tolkat Asks utspel som att det nu är dags för räfst och rättarting med ännu en misshaglig myndighet. Brå har kritiserats för att inte ha levererat de ”rätta” analyserna, alltså stöd för den skärpta kriminalpolitik som regeringen driver.



Ministerns artikel genomsyras av en föreställning om att det är rättsväsendet som har det avgörande inflytandet över brottslighetens omfattning. Det är rätt enfaldigt. Kriminologerna är visserligen långt ifrån överens om brottslighetens orsaker, men det finns en bred samsyn om att de viktigaste förklaringarna står att finna i människors uppväxt- och levnadsförhållanden samt i andra faktorer på strukturell nivå. Det har Brå ofta påmint om, till bestraffningsivrarnas förtrytelse.

Brå är besvärliga. För några år sedan konstaterade man att det vetenskapliga stödet för kameraövervakning som brottförebyggande åtgärd är svagt. På parkeringsplatser kan många brott förebyggas, visade studier, men det saknas belägg för att kameror på gator och torg är effektivt. Pinsamt för justitieministern, som lyft fram sådan övervakning som en prioriterad åtgärd.

Beatrice Asks idé om att Brå:s statistik bör ge en ”korrekt bild av verkligheten” är märklig, för att inte säga naiv. Statistiken består av en mängd olika sorters data: anmälda brott, dömda brottslingar, återfall i brott och uppgifter från kriminalvården. Till detta kommer självrapport- och offerundersökningar, trygghetsundersökningar och statistik över våldsutsatta personer som tvingats söka sjukvård.

Ingen av dessa källor kan dock ge någon korrekt eller heltäckande bild av den verkliga brottsligheten. Statistiken kan ge viktiga pusselbitar, men tolkningarna försvåras av att data ofta pekar i olika riktningar. Den kraftiga ökningen av polisanmälda misshandelsbrott sedan 1980-talet motsvaras till exempel inte av någon ökning i offerundersökningarna eller sjukvårdsstatistiken. Brå har därför hävdat att det inte är våldet generellt sett som ökat, utan att det snarare är acceptansen för våld som minskat, vilket lett till fler polisanmälningar.

Förmodligen är detta pudelns kärna. Beatrice Ask och andra kriminalpolitiska hökar är övertygade om att brottsligheten ständigt blir värre. Hökarna är missbelåtna över att Brå:s forskare ifrågasätter och problematiserar denna föreställning.

Kommer Brå nu att få sälla sig till de myndigheter som lagts ned för att deras arbete inte passat regeringens galoscher? Djurskyddsmyndigheten och Mobilisering mot narkotika är väl glömda vid det här laget, men många minns fortfarande Arbetslivsinstitutet, som lades ned 2007 och drog en stor del av den svenska arbetslivsforskningen med sig i fallet. Nedläggningen föregicks av en så kallad utvärdering från Statskontoret, ett av de mest bedrövliga beställningsjobb jag skådat.

Nej, jag tror knappast att regeringen tänker lägga ner Brå, åtminstone inte på kort sikt. Det rimmar dåligt med att myndigheten fått en budgetförstärkning inför 2011. Syftet med justitieministerns utspel är snarare signalpolitiskt: Brå-forskarna ska inte vara för säkra. De hör husbondens röst, och känner hur det rycker i kopplet.

tisdag 7 december 2010

Moderat prestige går före narkomaners hälsa

Moderaterna i Stockholms stad förhalar och försenar starten för den planerade sprutbytesverksamheten i staden. Tidigare var det Filippa Reinfeldts landstingsmoderater som förhalade, genom att kräva en återremiss av det förslag som allade övriga partierna i landstingsfullmäktige stod bakom.

Frågan är varför Moderaterna agerar på detta sätt; det kan knappast vara för att man på allvar är osäker över åtgärdens effekter - därtill är den alltför väl utredd. Förmodligen handlar det om prestige och om en inbillning om att moderata kärnväljare förväntar sig denna typ av agerande. Alternativt om ren elakhet.

Dagens Arena skriver, jag uttalar mig.

Läs också Dagens Medicin, Sanna Rayman i Svenska Dagbladet, Expressen, Stefan Nilsson (MP) på DN Debatt,

lördag 4 december 2010

Välfärdspolitik som ger trygghet för alla enda sättet att möta SD



Sverigedemokraternas framgångar de senaste valen kan inte förklaras av att främlingsfientligheten ökat. Istället hänger de samman med att partiet organiserat sig bättre och lyckats väl med sin väljarmobilisering. Statsvetare har lyft fram faktorer som ökad medieuppmärksamhet, internt upprensningsarbete och de strategier som använts av de etablerade partierna. Själv har jag pekat på betydelsen av att invandringen och integrationen i allt högre grad kommit att framstå som ett samhällsproblem och förknippats med religiös extremism, brottslighet och andra sociala missförhållanden (DN 12/12 2009).

Allt detta är viktiga pusselbitar för att förstå SD:s frammarsch. Men de säger inte så mycket om vilka partiets väljare är eller varför de väljer att rösta på ett högerradikalt, populistiskt och främlingsfientligt parti.

Vi vet sedan tidigare att SD:s väljare på många punkter skiljer sig från de övriga partiernas väljare. Studier av statsvetare vid Göteborgs universitet visar att SD-väljarna har mycket lågt förtroende för politiker. När det gäller kunskaper om politik ligger nivån avsevärt lägre än snittet i befolkningen. De är också mindre politiskt intresserade och har lägre utbildningsnivå.

Enligt SVT:s valundersökning klassificerar sig en klar majoritet av SD:s väljare som arbetare. Partiet är starkare på landsbygden än i städerna. SD-väljarna är också fler bland grupper som finns utanför arbetsmarknaden, som arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionärer. Slutligen är män – särskilt unga män – klart överrepresenterade.

Men varför väljer då dessa personer att rösta på SD? Jag tror att svaret har att göra med social status. Av uppräkningen framgår att det handlar om grupper med låg social status – grupper som förlorat på de senaste decenniernas samhällsutveckling, med stigande ungdomsarbetslöshet, ökade inkomstklyftor och avfolkning av landsbygden.

Den stora invandringen sedan 1980-talet har otvivelaktigt medfört en snabb samhällsomvandling. Sverige, förr ett homogent land i etniskt hänseende, har blivit mångkulturellt. Sådana förändringar leder ofta till att människor ser sin status som hotad.

Ett belysande exempel är sociologen Joseph Gusfields klassiska analys av bakgrunden till det amerikanska rusdrycksförbudet 1920–1933. I Symbolic Crusade (1963) argumenterade Gusfield för att förbudet var ett resultat av konflikter kring social status och invandring.

Nykterhetsivrarna – främst protestanter från medelklassen med måttlighet eller avhållsamhet som en integrerad del av livsstilen – upplevde under 1800-talet att de värden de värnade om kom att devalveras och ifrågasättas i takt med den ökande invandringen. Katolska immigranter, bosatta i de växande urbana områdena, stod för en annan syn på alkohol och på vad som mer allmänt kännetecknade ett respektabelt levnadssätt.

Mot slutet av århundradet, när de tidigare dominerande värderingarna ytterligare hade eroderats, förbyttes nykterhetsrörelsens initiala tolerans och vilja att hjälpa dem som fallit offer för alkoholen i en öppen motvilja mot alkoholisten, som sågs som en dålig människa.

Gusfield betraktade förbudstankens framryckning under decennierna kring det förra sekelskiftet som den protestantiska medelklassens sista desperata försök att försvara sin enhetskultur mot industrialisering, urbanisering och religiös diversifiering. Förbudslagstiftningen symboliserade ett återupprättande, om än tillfälligt, av nykterhetsrörelsens status och normer.

Gusfields analys har tydliga paralleller med dagens svenska situation. Bland SD:s väljare finns otvivelaktigt en grupp individer med grundmurat främlingsfientliga åsikter. Men de flesta tillhör knappast den kategorin. Troligare är att det handlar om människor som upplever att deras status och position i samhället är hotad. Detta leder till skamkänslor, vilket kan få människor att gå till ytterligheter. Sökandet efter förklaringar blir till ett sökande efter syndabockar.

Situationen accentueras av att SD-väljarna i de flesta avseenden tillhör majoritetsbefolkningen. För unga vita män, landsbygdsbor, lågutbildade och förtidspensionärer finns inga mobiliserade intressegrupper och ingen identitetspolitik. Många känner sig därför bortglömda av politikerna. En del av dem protesterar genom att rösta på SD.

Men för dessa väljare är nationalism och främlingsfientlighet knappast någon stark ideologisk drivkraft. Snarare handlar det om en nostalgisk konservatism, om en längtan tillbaka till en tid då idén om folkhemmet var levande och den egna gruppens status var högre.

Om denna analys är riktig står de demokratiska partierna inför en svår uppgift om de vill vinna tillbaka SD:s väljare. Den moralpanik som riktats mot partiet och dess väljare sedan valet är uppenbart kontraproduktiv – sådan självrättfärdig moralism kommer bara att befästa SD:s ställning som etablissemangskritiska ”sanningssägare”.

Åtgärder för att minska utanförskapet i invandrartäta områden riskerar att stärka SD-väljarna i deras uppfattning om att politikerna inte bryr sig om dem, att deras bekymmer är mindre viktiga är ”invandrarnas”. De alltmer desperata försöken att muta den storstadsbaserade medelklassen (”butlers” etc.) är inte heller någon framkomlig väg.

Det som krävs är istället att partierna lyckas formulera en effektiv och modern inkluderingspolitik. En välfärdspolitik som förmår skapa ekonomisk och social trygghet för alla – även för de bortglömda proteströstare som utgör SD:s viktigaste väljargrupper. Lättare sagt än gjort, förvisso, men sannolikt den enda möjliga vägen.

Björn Johnson, statsvetare, Malmö högskola

Denna artikel har bland annat publicerats i Värmlands Folkblad och Smålands-Posten.

fredag 3 december 2010

Fint som snus?

Artikel i Svenska Dagbladet om snus. Jag uttalar mig och säger att svenska regeringen försöker sitta på två stolar samtidigt. Man måste bestämma sig - är snus en drog eller en handelsvara?

Det kan naturligtvis vara båda, men det rimmar väldigt illa när regeringen försöker få bort EU:s exportförbud och sprida snuset till nya, "snusnaiva" länder, samtidigt som man har som officiellt mål att minska den svenska snuskonsumtionen.

Se även Drugnews.

måndag 29 november 2010

Saklig information eller drogpropaganda?

Per Johansson från Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle skriver Drugnews om att RFSL på nätsajten "Sexperterna" erbjuder drogrådgivning av harm reduction-typ, alltså saklig information om hur man kan använda droger på ett säkrare sätt. Johansson är upprörd och citerar passager som:
Tänk på att aldrig blanda med alkohol. Effekten av GHB är svår att förutsäga, en mindre dos är alltid att föredra. Välj en trygg miljö med sällskap av någon som du litar på och som kan se till att du får snabb hjälp om något skulle gå snett.

Tänk på att det är stor skillnad mellan en stark och en svag dos av LSD, en mindre är alltid att föredra. Välj en trygg miljö där du har lugn och ro, helst i sällskap av någon du litar på och som kan se till att du får snabb hjälp om något skulle gå snett.
Till skillnad från Per Johansson tycker jag att detta är helt okej. RFSL sysslar inte med drogpropaganda, som jag ser det. Istället handlar det om upplysningar som utgår från vad (vissa) människor gör och inte bara från vad vi skulle önska att de gjorde.

Det är dock notervärt att Per Johansson låter mer försonlig än han gjort tidigare. För knappt tio år sedan ledde en informationsfolder av liknande typ till en omfattande debatt i Sverige, där nästan alla var upprörda och tog avstånd från initiativet. Nu skriver Johansson:
Ordet är fritt och alla har rätt att säga och skriva (nästan) vad som helst. Men frågan är om det är rätt att skattebetalarnas pengar ska användas till att finansiera information om hur man tar olagliga droger på ett ”säkert” sätt? Jag tycker inte det.
Här är jag alltså oenig med Per Johansson. Jag menar att staten mycket väl kan finansiera den här typen av verksamheter. Faktum är att det vore bra om liknande information kunde produceras av exempelvis Folkhälsoinstitutet, så att det inte blev avhängigt av enskilda initiativ inom frivilligsektorn.

måndag 22 november 2010

Den drogpolitiska dubbelmoralen i Sverige

Idag har jag en ny debattartikel i Expressen. Den publiceras även här nedan.

Inför den kaliforniska folkomröstningen om cannabis varnade barn- och äldreminister Maria Larsson, KD, för illavarslande konsekvenser även här i Sverige. En legalisering i Kalifornien hade varit ett allvarligt bakslag för den globala narkotikapolitiken.

Maria Larssons slutsats var att vi måste värna den svenska förbudspolitiken inför hotet från den europeiska legaliseringslobbyn. Cannabis är skadligt, och dessutom främmande för svensk kultur. ”Vi har i Sverige ett unikt stöd i den allmänna opinionen för en restriktiv politik och mot att narkotikan skulle bli en naturlig del av en svensk vardag”, skrev ministern.

Bara någon vecka senare publicerade handelsminister Ewa Björling , M, och EU-parlamentarikern Christofer Fjellner , M, en debattartikel om det svenska snuset (Expressen 5/11). Under rubriken ”Hjälp oss att rädda svensk snuskultur” ondgjorde de sig över EU:s sälj- och exportförbud för svenskt snus. ”Det är det svenska folkets vilja att EU slutar bestämma att en i Sverige fullt laglig och reglerad produkt ska stoppas vid vår gräns”, skrev Björling och Fjellner. De poängterade att de drev frågan ”utifrån ett principiellt ställningstagande för frihandel”, men betonade även hur mycket den svenska tobaksindustrin hade att vinna på att exportförbudet hävdes.


Ewa Björling och Christofer Fjellner - två
snustomtar? (Foto från Expressen.)


Tydligare än så här kan inte den svenska dubbelmoralen på drogområdet illustreras. Cannabis är knark, osvenskt och ett livsfarligt hot mot svenska ungdomar. Snus, däremot, är ”kultur” – och dessutom en handelsvara som kan skapa nya arbetstillfällen. Det är märkligt att ingen journalist eller nyhetsredaktion har noterat det motsägelsefulla i regeringens drogpolitiska ståndpunkter. Intressanta vinklar saknas knappast.

En tänkbar vinkel är skadeverkningarna. Att jämföra skador av olika droger är svårt, men i de undersökningar där man försökt brukar cannabis och tobak betraktas som ganska likvärdiga. Det finns vissa indikationer på att båda preparaten kan fungera som inkörsport till andra droger. Hade tobak varit en ny drog i Sverige skulle det omedelbart ha narkotikaklassats och förbjudits.

Snus är förvisso mindre skadligt än röktobak, men nyttigt är det definitivt inte. Snuset har kopplats till cancer i bukspottskörteln och kan också öka riskerna för högt blodtryck. Det är starkt beroendeframkallande – faktiskt i betydligt högre grad än cannabis.

Ett av de viktigaste argumenten mot en legalisering av cannabis är att ökad tillgänglighet leder till ökat bruk, och därmed till ökade skador. Argument kan självfallet även appliceras på snus, och gör man det blir EU:s snusförbud fullt logiskt. Fast så tänker inte Björling och Fjellner – de ser bara vinster när europeiska rökare av hälsoskäl lockas att övergå till det mindre farliga snuset.

En annan vinkel är resonemangen om ”kultur”. Det kan visserligen diskuteras om cannabis verkligen är främmande för svensk kultur – runt 15 procent av svenska gymnasieungdomar uppger faktiskt att de har prövat drogen – men låt oss för resonemangets skulle tänka oss att argumentet är riktigt. Kan då inte liknande argument anföras när det gäller snus i Europa? Är det verkligen rimligt att regeringen bidrar till att sprida vår ”snuskultur” till andra EU-länder?

En tredje vinkel är konflikten inom regeringen. I socialdepartementets åtgärdsprogram för alkohol-, narkotika-, tobaks- och dopningsområdet formuleras ett antal mål för den svenska drogpolitiken. Ett mål är att halvera antalet svenska ungdomar som börjar röka eller snusa fram till 2014. Hur rimmar detta mål med handelsministerns önskan om att få fler européer att börja snusa? Vad tycker Maria Larsson om sin kollegas ”droglobbyism”?

Slutligen kan man fundera över hur den svenska snuslobbyismen hanteras inom EU. I den svenska narkotikadebatten är fortfarande rejält stigmatiserat att argumentera för legalisering av cannabis. Personer som argumenterar för legalisering riskerar utfrysning och får nästan alltid sina motiv ifrågasatta. Är de månne ”haschtomtar” som själva använder drogen?

Jag funderar en stund på det när jag läser de båda legaliseringsivrarna Björlings och Fjellners debattartikel. Jag undrar hur de betraktas av sina europeiska kolleger. Som snustomtar?

fredag 19 november 2010

Forskning om läckage och icke-medicinskt bruk av metadon och buprenorfin

Glada nyheter! Tillsammans med kriminologen Jessica Palm har jag just fått forskningsanslag från FAS, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Det nya forskningsprojektet handlar om läckage och icke-medicinskt bruk av metadon och buprenorfin, ett hittills ganska outforskat område i Sverige.

Underhållsbehandling med metadon eller buprenorfin för personer med opiatberoende har blivit allt vanligare i Sverige och de övriga nordiska länderna under 2000-talet. Läkemedlen är säkra och effektiva när de används enligt föreskrift av läkare, men om de används felaktigt (icke-medicinskt) eller missbrukas kan detta medföra allvarliga problem. Båda preparaten är starkt beroendeframkallande och eftertraktade som missbruksdroger. Läckage till den svarta marknaden kan leda till nyrekrytering av tunga missbrukare och i värsta fall till dödsfall.

Metadonrelaterade dödsfall ökade kraftigt i Sverige 2006-2008, från 29 fall till 84fall. Vad denna ökning beror på - en ökning av antalet metadonpatienter, bristfälligt säkerhetsarbete vid de mottagningar som etablerat sig under senare år, ökad smuggling eller något annat - är ännu så länge oklart. Förekomsten av läckage och icke-medicinskt bruk, och betydelsen av detta för den narkotikarelaterade dödligheten, är därför angelägna frågor för forskningen.

Tidigare studier i Sverige har visat att en mycket hög andel av opiatmissbrukarna har använt metadon eller buprenorfin utanför behandling - ofta i syfte att behandla sig själva eller för att minska abstinens, men även i russyfte. Internationella studier har dock indikerat att endast fem till sex procent av patienterna i underhållsbehandling uppger att de kontinuerligt sålt eller skänkt bort läkemedel. Detta är en paradox som vi vill undersöka närmare i projektet.

Att berätta att man använt metadon eller buprenorfin utanför behandling är oproblematiskt för de allra flesta droganvändare. De låga siffror som rapporterats när det gäller läckage kan dock tyda på metodproblem med just den typen av självrapporterade uppgifter. Att berätta för forskare att man läckt sin medicin kan vara känsligt även om man litar på forskarens sekretesslöften.

För att minimera den här typen av problem kommer vi att samla in våra data på två olika sätt. Hälften av intervjuerna kommer att göras av oss forskare, medan den andra hälften görs av patienter som vi specialutbildar. Genom att vi samlar in data på två olika sätt kommer vi att ha möjlighet att göra en metodmässig jämförelse inom studien. Detta kan även leda till intressanta frågeställningar när det gäller tillfärlitligheten i tidigare internationell forskning.

Även mina kolleger Bengt Svensson och Philip Lalander fick FAS-anslag, till en mycket spännande uppföljning av en grupp heroinister i Norrköping, tio år efter den första undersökningen. Läs mer om detta här.

tisdag 16 november 2010

Mer medicin, säger Gerhard Larsson

Dagens Nyheter rapporterar om fler kommande förslag från Gerhard Larssons missbruksutredning. Larsson talar om behovet av att i högre grad använda de verksamma mediciner som finns att tillgå. Metadon, Subutex och Suboxone vid opiatberoende nämns, liksom antisugmedicin vid alkoholberoende (Campral, Revia). Även Antabus tar upp.

Jag gillar självfallet dessa förslag, men vill poängtera att medicinerna ofta behöver erbjudas tillsammans med psykosociala insatser av olika slag för att nå optimal effekt.

Larssons förslag ligger för övrigt väl i linje med de slutsatser och förslag som jag lanserade i Metadon på liv och död för nästan exakt fem år sedan. De konkreta förslag jag då lanserade var:

* Gör underhållsbehandling mer lättillgänglig

* Betrakta narkotikaberoende som en sjukdom

* Inför effektiva åtgärder för att lindra skadorna av narkotikamissbruket

* Bygg ut den socialtjänstbaserade missbruksvården och överför den till landstingen

* Utvärdera och kvalitetssäkra missbruksvården

* Ompröva det orealistiska målet om det narkotikafria samhället

Det går att konstatera att utvecklingen de senaste åren har gått i den riktning jag hoppades på, även om det gått långsamt. Skadelindring är fortfarande ett kraftigt underprioriterar område, och idén om det narkotikafria samhället är nog svår att släppa för partierna. Det ska bli intressant att se var Missbruksutredningen landar när det gäller huvudmannaskapsfrågan.

Nedan följer en gammal debattartikel jag publicerade i Expressen i för drygt åtta år sedan. Den utvecklar några av problemen med målet om det narkotikafria samhället. Den känns fortfarande ganska relevant, faktiskt.

Den farliga myten om det narkotikafria samhället
Expressen den 22 augusti 2002

År 1977 beslutade riksdagen för första gången att målet för narkotikapolitiken skulle vara ett narkotikafritt samhälle. Alltsedan dess har detta verklighetsfrämmande mål varit ledstjärnan för den svenska narkotikapolitiken.

Föreställningen om det narkotikafria samhället kan möjligen te sig som en vacker utopi. Dessvärre har de svenska statsmakterna betraktat utopin som en realistisk målsättning, trots att inget land som respekterar de mänskliga rättigheterna rimligen kan hoppas på att eliminera narkotikamissbruket. Detta kan man nämligen knappast lyckas med om man inte samtidigt och slutgiltigt eliminerar efterfrågan på narkotika, det vill säga missbrukarna själva.

I samband med regeringens narkotikaproposition härom året fastställdes målet om det narkotikafria samhället återigen, utan hänsyn till att den svenska narkotikasituationen förvärrats dramatiskt under de 25 år som förflutit sedan målet ursprungligen formulerades.

Problemet är inte enbart att det narkotikafria samhället är ett orealistiskt mål; värre är att det faktiskt ofta tenderat att förvärra situationen för de svenska narkotikamissbrukarna. Vid flera tillfällen har det effektivt bidragit till att försvåra för eller omintetgöra lovande initiativ på narkomanvårdsområdet, eftersom dessa initiativ ansetts strida mot den svenska narkotikapolitiken.

Ett sådant exempel är metadonbehandling för heroinnarkomaner. Metadonbehandlingen motarbetades under lång tid och utnyttjas än i dag på ett otillfredsställande sätt och i för liten omfattning. Detta sker trots att vi vet att väl kontrollerade metadonprogram är den mest effektiva behandling som finns mot svår heroinnarkomani och trots att vi vet att nästan inga narkotikafria behandlingar kunnat visa bättre resultat än självläkningsfrekvensen (ingen behandling alls).

Ett annat exempel är sprutbytesprogram för injektionsmissbrukare. Sprutbytesprogram är i dag endast tillåtna i Malmö och i Lund, trots att sådana program rekommenderas av WHO och trots att internationell forskning pekar på att de är effektiva mot spridning av såväl hiv som andra infektionssjukdomar.

De skånska sprutbytesprogrammen är mycket välskötta med utpräglade socialkurativa ambitioner. De fokuserar inte enbart på själva sprutbytet, utan fungerar även som en kontaktyta mellan missbrukarna och samhället. Genom programmens försorg sker hiv-testning och hepatitvaccinering. Missbrukarna kan vid behov få hjälp med att komma i kontakt med såväl andra delar av sjukvården som socialtjänsten.

Trots detta säger regeringens narkotikasamordnare Björn Fries att hans ”ryggmärgsreflex” är att rena sprutor står i motsättning till målet om det narkotikafria samhället. Fries säger sig välkomna fler nyanser i debatten – men bara så länge som de handlar om hur man uppnår målet om det narkotikafria samhället (DN 7/4 2002).

Föreställningen om det narkotikafria samhället har emellertid inte bara lagt hinder i vägen för ett nödvändigt nytänkande på narkotikaområdet. Den har dessutom bidragit till att vidmakthålla ett antal misslyckade inslag i den svenska narkotikapolitiken. Ett exempel på detta är tvångsvården för vuxna missbrukare (LVM). Trots att utvärderingsforskningen ständigt visat på dåliga vårdresultat har de tvångsvårdande institutionerna överlevt.

Ett ytterligare exempel är de kontrollpolitiska åtgärder som syftar till att stoppa narkotikan i missbrukarledet. I takt med att narkomanvården nedmonterats har de kontrollpolitiska inslagen i narkotikapolitiken blivit alltmer repressiva. Jakten på samhällets svagaste och mest utstötta människor har intensifierats, trots att åtgärder som höjda straff för narkotikabrott och kriminalisering av narkotikakonsumtionen aldrig har kunnat påvisas ha några positiva effekter på narkotikamissbruket. Narkomani är numera en sjukdom som inte bara anses moraliskt klandervärd, utan som dessutom är förbjuden i lag.

Drömmen om det narkotikafria samhället riskerar sammanfattningsvis att bli en veritabel mardröm för de människor som sitter fast i narkotikaträsket.

Tyvärr är det i dagsläget knappast realistiskt att tro att det narkotikapolitiska målet skulle kunna omformuleras, hur orealistiskt och kontraproduktivt det än må vara. Därtill är det politiska stödet fortfarande alldeles för stort. Vad bör vi då istället göra, medan vi väntar på att verkligheten ska förpassa myten om det narkotikafria samhället till historiens skräphög?

* Sluta att bedriva skrämselpropaganda mot narkotika. Basera de preventiva åtgärderna på fakta, inte på myter. Att jämställa hasch och marijuana med tung narkotika riskerar i förlängningen att motverka sitt syfte.

* Inled omgående en återuppbyggnad av den kommunala narkomanvården till 1980-talets nivå.

* Utnyttja i större utsträckning resultaten från utvärderingsforskningen för att prioritera mellan olika narkomanvårdande åtgärder. Upphör med åtgärder som inte kunnat visa positiva resultat.

* Acceptera olika behandlingsmål för olika missbrukare. Det är inte realistiskt att målet alltid ska vara drogfrihet

* Satsa mer på skadereducerande åtgärder. Sådana åtgärder, till exempel sprutbytesprogram, är förhållandevis billiga och räddar liv.

Ovanstående är förhållandevis konkreta åtgärder som skulle bidra till att minska narkotikamissbrukets skadliga konsekvenser för både missbrukarna och samhället. Det finns ingen anledning att avstå från sådana åtgärder med hänvisning till en enfaldig föreställning om ett ouppnåeligt idealsamhälle.

måndag 15 november 2010

Den maskerade proggaren

Den maskerade proggaren heter en ovanlig seriehjälte, vars skapare heter David Nessle. Finns ny i albumform, Den maskerade proggarens stora röda.



I en notis i Sydsvenskan gör Mattias Oscarsson en underbar sammanfattning av ett fantastiskt kul seriealbum. Jag citerar:
Här möter vi den urspårade hippien Jarl Sandberg, som 1968 får en uppenbarelse av Karl Marx vålnad som laddar honom med ”kraften från en fjärdedel av produktivkraften från alla världens kolchoser”. Sandberg förvandlades till den Den maskerade proggaren, en revolutionär superhjälte i näbbstövlar som ger sig i kast med att nedkämpa borgerligheten. Som satir är det tämligen menlöst – en smocka som träffar årtionden för sent – men Nessles metod att kärleksfullt blanda svenskt sjuttiotal med science fiction är bitvis hysteriskt roligt. Vi får bland annat se Televinkens mordförsök på Staffan Westerberg, Ola Ullsten hjärntvätta Hasse Alfredson till kärnkrafts­anhängare och Thorbjörn Fälldin under sitt hemliga alias: den pipsvängande superhjälten Lantmannen. Den maskerade proggaren klarar alla fall tills han möter sin överman i superskurken Poztmodernisten, som dekonstruerar berättelsen och placerar honom i ett ”narrativt vakuum”.
Albumet damt ner min brelåda i fredags. Mycket njutbart. Skaffa och läs!

söndag 14 november 2010

Ministerns kreativa bokföring

I torsdags publicerade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson en artikel där han öppnade för vissa förändringar i den nya sjukförsäkringen.

Det är positivt att regeringen nu börjar tänka om kring rehabiliteringskedjan, men ministerns artikel ger en starkt förskönad, på gränsen till förljugen bild av reformen. Tillsammans med ekonomhistorikern Malin Junestav har jag pekat på några av de värsta vinklingarna i en kort replik.

Kristerssons artikel kan läsas här. Malins och min replik kan läsas här, men publiceras även nedan.

”Ministerns kreativa bokföring framstår som stötande”

Regeringens sjukförsäkringsreform kommer att kvala in bland de stora i svensk socialpolitik, tror Ulf Kristersson, den nye socialförsäkringsministern. Det tror inte vi. Ministerns skönmålning av den nya rehabiliteringskedjan har mycket lite med verkligheten att skaffa.

Ulf Kristerssons artikel är späckad av tveksamheter och siffror ryckta ur sitt sammanhang. Att ”upp till 70 000 personer om året förtidspensionerades bort från arbetsmarknaden” stämmer exempelvis inte. Visserligen beviljades 73 000 nya förtidspensioner (sjukersättningar) 2004, toppåret i statistiken, men 40 procent var på deltid, oftast 50 eller 25 procent. Att hävda att dessa personer lämnade arbetsmarknaden är felaktigt.

Behändigt nog underlåter Ulf Kristersson att nämna att sjukfrånvaron hade minskat dramatiskt redan innan rehabiliteringskedjan trädde i kraft. År 2008 var sjuktalet faktiskt lägre än 1997, det år då ökningen började. Antalet nya förtidspensioner var nere på 36 000, varav 14 000 på deltid.

Rehabiliteringskedjans uppmätta effekter har varit blygsamma. Undantaget är effekterna av det sista steget i kedjan, alltså själva utförsäkringen. Men att försäkringsutnyttjandet minskar när man stänger av tiotusentals sjuka från försäkringen är kanske inte så konstigt.

Ulf Kristerssons beskrivning av hur det gått för de utförsäkrade är också vilseledande. ”Av de sjukskrivna som kommit till Arbetsförmedlingen är hälften på väg närmare ett nytt jobb”, skriver han kryptisk, en formulering som fick TT att tro att hälften av de utförsäkrade faktiskt arbetade.

Sanningen är en helt annan. Av de 12 568 personer som utförsäkrades vid årsskiftet och anmälde sig till arbetslivsintroduktionen hade 47 procent återvänt till sjukförsäkringen den 31 augusti (att jämföra med regeringens ursprungliga prognos på 10 procent). Bara 1 508 personer – 12 procent – var i arbete, majoriteten med lönebidrag eller annat stöd. Resten var arbetslösa eller i åtgärder, de flesta sjuka och utan realistisk chans att få ett nytt jobb.

Bakom siffrorna finns tusentals enskilda människoöden. Ministerns kreativa bokföring framstår därför som stötande.

Försäkringar bygger på förtroende, skriver Ulf Kristersson. Det är i alla fall sant. Att tusentals människor nu fått sitt försäkringsstöd urholkat, i många fall till och med upphävt, är dock inte ägnat att öka förtroendet för välfärdsstaten.

Björn Johnson
statsvetare och socialförsäkrings­forskare, Malmö högskola

Malin Junestav
ekonomhistoriker, arbetsmarknads- och välfärdsforskare, Uppsala universitet och Mälardalens högskola

torsdag 11 november 2010

Cyberbalkaniseringen i kommentarsfältens kloaker

Min nya krönika i Efter Arbetet. Finns att läsa på tidningens hemsida och här nedan.

Som samhällsforskare deltar jag gärna i den offentliga debatten kring mina forskningsområden. För att inte helt förlora tron på det mänskliga släktet försöker jag dock avhålla mig från att läsa kommentarerna på tidningarnas nätupplagor. Det är nämligen som att öppna locket till en kloakbrunn, som statsvetaren Bo Rothstein en gång uttryckte det (fast han skrev om bloggosfären).

När jag skriver om narkotikapolitik möts detta alltid med varianter på samma tema: knarkarna måste ta sig i kragen, de är parasiter som har sig själva att skylla, de förtjänar inte att ödsla skattepengar på. När jag skriver om sjukförsäkringen hävdar många att sjukskrivna är inbillningssjuka och fuskare.

Men dessa uttryck av människokärlek förbleknar i jämförelse med kommentarerna när man skriver om Sverigedemokraterna. Då fylls kommentarsfälten och mejlboxen av horderna från Mordor. Det är förolämpningar, rasistiska otidigheter och anklagelser om politisk korrekthet. Jag misstänker att alla som skriver om SD eller invandringsrelaterade frågor har liknande erfarenheter.

Frågan är varför det blivit så här. Är de främlingsfientliga verkligen så många, eller ligger det något annat bakom? Kanske någon form av organisering? ”När jag skriver något om invandring så är det som att det går en signal någonstans. Dessutom märker jag att samma typ av argumentation dyker upp i många av de mejl som skickas till mig”, sa ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus nyligen, i en intervju i Expressen.

Artikeln handlade om astroturfing, ett hittills ganska okänt fenomen i Sverige. Astroturfing är planerade kampanjer av företag, lobbyorganisationer eller partier, som maskeras för att framstå som spontana reaktioner från gräsrötter. Termen formulerades av Lloyd Bertsen, en amerikansk senator som 1985 utsattes för en kampanj regisserad av ett försäkringsbolag. Men Bertsen genomskådade upplägget. Han jämförde de ”gräsrötter” som hade hört av sig med AstroTurf, ett fabrikat av konstgräs. Konstgräsrötter alltså – en välfunnen metafor.

Rent praktiskt kan det handla om färdigskrivna insändare, brev eller mejlkampanjer. Fenomenet underlättas av de sociala medierna. Läsarkommentarer, bloggar och mejl är utmärkta och billiga verktyg för att organisera ”spontana” opinionsyttringar.

SD förnekar naturligtvis att de ägnar sig åt denna typ av verksamhet. Jag är också skeptisk till att det skulle handla om en ”konspiration”, orkestrerad av partiets ledning. SD har utan tvekan en avancerad strategi för sociala medier. I likhet med övriga partier uppmanar de sina medlemmar att blogga och sprida sina åsikter på nätet. Det finns nätverk, mejllistor och hemsidor där man tipsar varandra om SD-relaterade nyheter och om artiklar som berör invandring och integrationspolitik.

Men orsakerna till näthatet bör nog snarare sökas i den sociala dynamiken på nätet. Att torgföra främlingsfientliga eller öppet rasistiska åsikter är inte accepterat i andra offentliga sammanhang. Personer med sådana åsikter har istället funnit en ventil på nätet. Där är de sociala spärrarna lägre och man kan gömma sig bakom anonymitetens slöja.

Det finns också en exkluderingslogik som verkar till näthatarnas fördel. Personer med andra åsikter tröttnar eller skräms bort från kommentarsfälten, eftersom de bemöts med hån och glåpord. Bo Rothstein har talat om en ”cyberbalkanisering” av det politiska samtalet. Tyvärr tycks det stämma rätt väl, åtminstone i fråga om invandringsrelaterade ämnen. Läsardiskussionerna i de stora tidningarna har förvandlats till forum för rasistiska fårskallar.

Frågan är hur medierna bör agera. Själv menar jag att en mer aktiv redaktionell granskning är nödvändig – även om det skulle innebära minskad nättrafik och färre klick för tidningarnas nätupplagor. Några demokratiska problem med en sådan granskning kan jag inte se. Tvärtom, faktiskt.

söndag 7 november 2010

Fascinerande dubbelmoral

Härom veckan debatterades cannabis intensivt i Sverige. Utgångspunkten var den kaliforniska folkomröstningen om legalisering. Maria Larsson (KD), moral- och symbolpolitikminister i regeringen, luftade okunskap och fördomar om narkotikapolitik som borde ha fått medierna att gå i taket.

Tyvärr ägnar sig svenska tidningsredaktioner betydligt mer åt politikers moral än åt deras sakpolitiska göranden och låtanden. Det skrivs spaltkilometrar om Sofia Arkelstens bjudresor, men knappast något om Maria Larssons förfärande inkompetens.

Ingen journalist tycks heller ha noterat det motsägelsefulla i regeringens drogpolitiska ställningstaganden. Maria Larsson har inrangerat tobak och doping i under ett gemensamt folkhälsoparaply inom socialdelartementet - en tanke som påminner rätt mycket om forna tiders ANT-tänkande inom skolpreventionen (ANT = alkohol, narkotika och tobak).

Men tobaksfrågorna verkar i praktiken sortera under handelsminister Ewa Björling (M) på utrikesdepartementet. Åtminstone att döma av den debattartikel Björling publicerade tillsammans med EU-parlamentarikern Christofer Fjellner härom dagen, under rubriken "Hjälp oss att rädda svensk snuskultur".


Handelsminister Ewa Björling (M).

Cannabis är alltså knark, men snus är "kultur" (och dessutom en handelsvara som inbringar skattemiljarder åt statskassan).

Tydligare än så kan knappast den drogpolitiska dubbelmoralen formuleras.

Update. Andra har också reagerat.

lördag 6 november 2010

Recension: The Immortal Game – A History of Chess

Denna recension har tidigare publicerats i tidskriften Axess.

The Immortal Game – A History of Chess
Av David Shenk (Doubleday 2006)



Schack är ett märkvärdigt spel. Frans G Bengtsson tillbringade sin studietid i Lund med att spela schack på stadens caféer. Han hoppades in i det längsta att det skulle visa sig att han hade talang för spelet, som han beskrev som ”fascinerande, intellektuellt och helt och hållet onyttigt”. Marcel Duchamp var så fängslad av spelet att han ägnade sin smekmånad åt att studera schack – med följden att äktenskapet snabbt upplöstes. Och i Bagdad år 813 blev kalif Muhammad al-Amin tillfångatagen och avrättad, sedan han vägrat att avsluta ett schackparti mot sin hovman Kauthar, trots att fientliga styrkor närmade sig hans högkvarter.

Varje år spelas fler än 100 miljoner schackpartier på Internet. Varför är detta uråldriga krigsspel, med regler som inte genomgått några väsentliga förändringar på över 500 år, så populärt? Hur kan det komma sig att det överlevt i över 1500 år, när tusentals andra spel kommit och gått? Detta är frågor som står i fokus för David Shenks bok The Immortal Game – A History of Chess.

Det genomgående temat i Shenks bok är schackets utveckling genom historien och hur spelet använts. Shenk går igenom dess kopplingar till bland annat politik, kultur, religion, krig, vetenskap och konst. Boken är dock inte primärt – eller ens sekundärt – en historia om schackspelare; den innehåller bara ett fåtal partier och är fri från jargong. Den kan därför läsas med god behållning även av personer som knappt vet hur pjäserna går – allt som fordras är ett minimum av intresse för ”det odödliga spelet”.

Amerikanen Shenk har tidigare skrivit en handfull böcker, varav den hittills mest uppmärksammade är The Forgetting (2001), en populärvetenskaplig bok om Alzheimers sjukdom som blev en bestseller i USA. Shenk har medverkat med essäer i publikationer som National Geographic, Harper’s och The New Yorker, och skrivit om så olikartade ämnen som pandemier, musik, högteknologisk övervakning och leksaker. Men nu har han alltså – otvivelaktigt efter mönstergilla efterforskningar – tagit sig an schack.

Shenk spårar spelets geografiska spridning, från tidiga former av schack i Indien och Persien under 500- och 600-talen, via det moderna schackets födelse i Sydeuropa under 1400- och 1500-talet, till efterkrigstidens alltmer kommersialiserade tävlingsschack, där människan nu till sist fått böja sig inför datorernas övermänskliga kalkyleringsförmåga. Boken är både kronologiskt och tematiskt upplagd. Schack och militärstrategi, schack som diplomatiskt medel och det eventuella sambandet mellan schack och psykisk sjukdom tas upp, liksom schackets betydelse för kognitionsvetenskapen och forskningen om artificiell intelligens. Frans G Bengtsson hade fundamentalt fel: Schack är ingalunda någon onyttig sysselsättning.

Även om boken inte är någon historia över schackspelare figurerar en lång rad kända och okända mästare. Boken handlar dock lika mycket om kända personer som spelat schack som om kända schackspelare. Många framstående personer passerar revy, till exempel Voltaire, Karl Marx och Benjamin Franklin – politikern och diplomaten som deltog i utformandet av den amerikanska självständighetsförklaringen var Nordamerikas starkaste schackspelare under slutet av 1700-talet. Napoleon I spelade ofta schack med sina generaler, och under sina sista år på Sankt Helena använde han ett schackbräde som innehöll en detaljerad flyktplan. Planen hade utarbetats av Napoleons anhängare, men Napoleon fick aldrig veta något eftersom officeren som skulle överlämna spelet avled under överfärden till ön. Bland mer moderna schackspelande kändisar märks bland andra Madonna och Arnold Schwarzenegger – den sistnämnde hade ett specialgjort schackbord i sin trailer under filminspelningarna, med skyltarna ”winner” på sin egen stol och ”loser” på motståndarens.

Shenk håller tempot uppe genom att varva de tematiska kapitlen med en genomgång av ett av världshistoriens mest kända partier. Partiet, ”det odödliga”, spelades mellan tysken Adolf Anderssen och tysk-balten Lionel Kieseritzky i samband med den första stora internationella schackturneringen i London 1851. Turneringen vanns av Anderssen, som därefter allmänt betraktades som den starkaste spelaren i världen. De flesta som passerat nybörjarstadiet har någon gång spelat igenom det odödliga partiet: Anderssen sätter matt i 23:e draget efter att ha offrat först en löpare, därefter båda tornen och slutligen damen! Få känner dock till omständigheterna kring partiet. Faktum är att det inte spelades i turneringen, utan som ett vänskapligt parti på en bar mellan de ordinarie ronderna.

Bland många läsvärda kapitel är redogörelsen för schackspelets betydelse för utvecklingen av kognitionsvetenskapen avgjort ett av de mest intressanta. Under slutet av 1890-talet blev den franske psykologen Alfred Binet intresserad av fenomenet blindschack. Vid den här tiden var det vanligt att stormästare tjänade pengar på simultanuppvisningar där de spelade blint – utan bräde och pjäser – mot flera motståndare samtidigt. Binet antog att stormästarna hade förmågan att visualisera schackställningarna i huvudet, genom ett slags fotografiskt schackminne. Efter studier fick han dock revidera sin hypotes – vad spelarna ”såg” var inte de distinkta ställningarna, utan snarare abstrakta mönster, meningsfulla endast i ljuset av deras enorma expertkunskaper. Det visuella minnet fungerade inte som en ”kamera”, utan genom att lagra och koda information i en meningsfull kontext.

Binets forskning följdes upp under 1940-talet, då den holländske psykologen Adriaan de Groot undersökte färdigheter och spelstilar hos schackspelare på olika nivåer, från nybörjare till stormästare. En av de Groots slutsatser var att stormästarna varken räknade mer än sämre spelare eller att de hade bättre detaljminne; den främsta skillnaden var istället att stormästarna var bättre på att känna igen mönster och tematiska idéer. De kunde därför göra mer relevanta och träffsäkra beräkningar.

De Groots upptäckt var en av de byggstenar som bidrog till att lägga grunden för kognitionsvetenskapen under 1960-talet. 1973 skedde nästa schackrelaterade genombrott inom denna unga vetenskap, när kognitionsforskarna William Chase och Herbert Simon lanserade begreppet ”chunking” som en modell för hur långtidsminnet och arbetsminnet interagerade. Även de hade studerat spelare med olika spelstyrka, och när jag själv för många år sedan läste psykologi deltog jag i en demonstration av hur delar av experimentet hade gått till. Jag – en någorlunda god schackspelare – och en av mina kurskamrater, novis på området, fick betrakta en schackställning under en sekund i taget. Uppgiften var sedan att vi var för sig skulle reproducera ställningen på ett annat bräde. När vi inte klarade mer fick vi be om en ny sekund, tills vi hade lyckats ställa alla pjäserna rätt. Jag klarade uppgiften på tre sekunder, medan min kamrat behövde hela nio sekunder. Förklaringen till detta är enligt chunkingmodellen att expertkunskaper beror mer på vad experten redan vet än på hur mycket ny information han eller hon förmår behandla. En skicklig schackspelare behöver helt enkelt inte reproducera ställningen pjäs för pjäs – han känner istället igen välbekanta pjäskonstellationer, ”chunks”, som är meningsfulla för honom, men inte för novisen.

Som Shenk påpekar har forskningen genom dessa och liknande resultat bidragit till att punktera en del vanligt förekommande föreställningar om underbarn och genier; självfallet kan det delvis vara skillnader i den medfödda utrustningen som bidragit till att Garri Kasparov är Garri Kasparov, medan den här artikelns författare bara är en hyfsad amatör. Men den springande punkten är att schackgenier inte föds som sådana – de blir det. Nästan alla stora mästare har börjat spela vid mycket låg ålder, för att därefter lägga ner tusentals och åter tusentals timmar på träning.

Det mest spektakulära exemplet är kanske systrarna Polgár från Ungern, de tre döttrarna till László och Klara Polgár (den förstnämnde ungersk psykolog, den senare pedagog från Ukraina). När László och Klara gifte sig i slutet av 1960-talet var det med det uttalade syftet att skaffa barn och träna dessa till att bli experter på något. Genom en slump föll valet på schack. Från fyraårsåldern ägnade systrarna mellan åtta och tio timmar om dagen åt träning. Susan (Zsuzsa), den äldsta, blev 1991 som 21-åring den första kvinnan i världen att meritera sig för (den ”manliga”) stormästartiteln. 1996 blev hon världsmästare för damer. Mellansystern Zsófia gjorde som 14-åring ett av historiens främsta resultat i en öppen turnering, när hon vann Rome Open 1989. Hon blev senare internationell mästare. Den mest fantastiska karriären har dock den yngsta systern Judit gjort. Redan som 13-åring rankades hon som världsetta på damsidan och som 15-åring blev hon den dittills yngsta stormästaren i historien – en månad yngre än Bobby Fischer. 1995 rankades Judit Polgár för första gången som en av världens tio starkaste spelare, och som bäst har hon varit nummer åtta (2004–05).

Shenk berättar kortfattat om familjen Polgár, men han berör tyvärr inte frågan om orsakerna till de påfallande könsskillnaderna inom tävlingsschacket. Vad beror det på att det hittills bara är en enda kvinna – Judit Polgár – som lyckats slå sig in bland världens 100 starkaste stormästare? Beror det främst på sociala faktorer (schackvärlden är en extremt manlig värld), eller har det snarare med hormonnivåer eller andra biologiska faktorer att göra? Susan Polgár, som deltagit som försöksperson i olika kognitiva studier, menar att det viktigaste skälet är de könsmässiga variationer som finns när det gäller spatial-visuell förmåga. Hon förklarar sina egna och systrarnas framgångar med den hårda träning de genomgick under unga år, då hjärnans plasticitet är som störst.

Shenks bok är den mest välskrivna introduktion jag läst till schackspelets historia. Med nödvändighet är den dock bitvis något summarisk. Den som vill läsa en mer uttömmande schackhistoria får därför söka sig vidare, förslagsvis till Harold Murrays klassiker The History of Chess, Garri Kasparovs My Great Predecessors-serie om schackets världsmästare eller Graham Burgess, John Nunn och John Emms formidabla partisamling The Mammoth Book of the World’s Greatest Chess Games. Men börja med The Immortal Game.

Fotnot: Mina främsta schackmeriter är två lundamästerskap och en tredjeplats i korrespondenschack-SM 1997.

torsdag 4 november 2010

Kampen om sjukfrånvaron - i media

Här är en sammanställning av olika medieinslag som berört Kampen om sjukfrånvaron. Kronologisk ordning, uppdateras fortlöpande. Det har tillkommit ett antal nya klipp med anledning av Dagens Arbetes och Dagens Arenas granskning av "sjukfusket".



Egna debattartiklar
Dagens Nyheter 30/1
Sydsvenskan 8/2
Velferd nr 2-2010 (Norge - ej på nätet)
Newsmill 15/3
Kollega 22/3
Expressen/Kvälls-Posten/Göteborgs-Posten (med Daniel Melén) 1/4
Landsortspressen (Blekinge Läns Tidning 7/4, Kristianstadsbladet 8/4, Länstidningen Östersund 8/4, Västerbottens-Kuriren 14/4, Smålänningen 15/4, Jönköpings-Posten 16/4, Vestmanlands Läns Tidning 19/4, Nerikes Allehanda 22/4, Arbetarbladet 10/5, Eskilstuna-Kuriren 12/5, Norrköpings Tidningar 14/5, Nya Wermlands-Tidningen 14/5, Allehanda 14/5, Helsingborgs Dagblad 14/5, Norrbottens-Kuriren 15/5, Värmlands Folkblad 18/5, Hela Gotland 25/5)
Läkartidningen nr 19-20, 2010
Du & Jobbet nr 5-2010
Newsmill (med Daniel Melén) 17/5
ST Press 25/5
Arena nr 4-2010
Tvärdrag nr 5-2010 (ej på nätet)
Qvintensen nr 2-1010 (ej på nätet)

Recensioner
Aftonbladet, Petter Larsson (23/2)
Borås Tidning, Widar Andersson (26/2)
Vänstra stranden (Marie Demker) (27/2)
Jesper Strömbäck (28/2)
Dagens Socialförsäkring nr 2-2010 (se sid 24f)
Arbetaren/Zenit, Anna-Clara Bratt (26/3)
Svenska Dagbladet, Annika Berg (28/3)
Upsala Nya Tidning, MarieLouise Samuelsson (6/4)
BTJ-häfte 9-2010 (ej på nätet)
Socionomen nr 3-2010 (ej på nätet)
Folket i Bild/Kulturfront , Peter Karlsson, nr 4-2010
LO-tidningen , Vendela Fredricson (23/4)
Allmänmedicin Norrbotten, Peter Olsson (26/4)
Läkartidningen, Bengt Järhult (11/5)
Arena nr 3-2010 (pdf)
Tiden nr 2-2010 (ej på nätet)
Läkartidningen (2), nr 21-2010, Catarina Canivet
Socialmedicinsk tidskrift, nr 2-2010, Åke Thörn
Svensson, Hans Norebrink (1/7)
Dala-Demokraten, Börje Henningsson (10/7)
Allmänmedicin, 3-2010
Göteborgs Fria Tidning (11/8)
Ekonomisk Debatt nr 7, 2010

Intervjuer, nyhetsartiklar, reportage
Sydsvenskan/Trelleborgs Allehanda, Niklas Orrenius & Emma Leijnse (3/2)
SR P1 Morgon (4/2)
Efter arbetet, Johanna Forsberg (8/2)
Du och jobbet, Hans Lundgren (8/2)
SR P4, Skåne Direkt (8/2)
Sydsvenskan, Niklas Orrenius (10/2)
TCO-Tidningen nr 2-2010
Arbeidsliv i Norden, Gunhild Wallin (24/2)
Sunt Liv, Åsa Hammar (26/2)
SR P4, Radio Jönköping (1/3)
Socialpolitik nr 1-2010
Dagens Nyheter, Annica Carlsson (9/3)
Fria Tidningen Göteborg, Maria-Pia Cabero (12/3)
SR P1, Medierna (13/3)
Dagens Samhälle, Anna Eriksson (18/3)
Skånska Dagbladet, Lars Johansson (21/3)
Läkartidningen, Fredrik Hedlund (23/3)
ÅSS Emellan nr 1-2010 (Svenska Ångestsyndromsällskapet)
Dagens Arbete, Anna Tiberg (pdf, april 2010)
Arbetsliv, Peter Rhenfeldt (5/5)
Arena, Isobel Hadley-Kamptz nr 3-2010
Östersunds-Posten, Tord Andersson (15/5)
Dagens Nyheter, Maciej Zaremba (30/5)
LIV nr 2-2010
Kommunalarbetaren nr 11-2010
Göteborgs-Posten 8/8
Etc 29/8
Nerikes Allehanda, Tina Enström 5/9 (ej på nätet)
Dagens Arena, Yonna Waltersson, 6/9
ST Press, Ann Dahlin, 8/9
Nerikes Allehanda, Tina Enström 10/9
Etc, Jonna Sima 11/9
Upsala Nya Tidning, Staffan Wolters 27/9
Proletären, Nils Littorin 29/9
Sunt Liv, Michael Nyhaga 22/10
Dagens Arbete/Dagens Arena (1/11)
Pockettidningen R nr 4, 2010
Svenska Dagbladet, Anna D Öberg 2/12

Ledare, opinionsartiklar, debatt
Socialmedicinsk tidskrift, ledare nr 6-2009
Aftonbladet, Katrine Kielos (27/1)
Folkbladet, Widar Andersson (30/1)
Gotlands Tidningar, Håkan Ericsson (1/2)
Dagens Arena, Björn Elmbrandt (3/2)
NE, Arne Järtelius (3/2)
Dagens Etc, Johan Ehrenberg (5/2)
Helsingborgs Dagblad/Nordvästra Skånes Tidningar, Lotta Hördin (5/2)
Expressen, ledare (5/2)
Västerbottens Folkblad, Lars Bodén (5/2)
LO-Tidningen, Anna Norling (10/2)
Karlskoga-Kuriren, Monica Sundberg (13/2)
Dagsavisen, Ali Esbati (Norge 20/2)
Svenskt Näringsliv, Sofia Bergström (25/2)
Folkbladet, Widar Andersson (1/3)
Aftonbladet, Kennet Andreasson (3/3)
ST Press, Alexander Armiento (24/3)
Västerbottens Folkblad, Lars Bodén (11/4)
Läkartidningen, Åke Thörn (12/4)
Läkartidningen, Lars Englund (12/4)
Göteborgs-Posten, Eva-Lotta Hultén (krönika 13/4)
Läkartidningen, Lars Englund (10/5)
Läkartidningen, Åke Thörn (10/5)
Läkartidningen, Lars Englund (11/5)
Newsmill, Bengt Järhult (17/5)
Arena nr 3-2010, Isobel Hadley-Kamptz
Norrländska Socialdemokraten 21/5
Norrländska Socialdemokraten 24/5
Folkbladet, Widar Andersson 29/5
Borås Tidning, Widar Andersson 3/6
Västerbottens Folkblad 31/7
Expressen, Isobel Hadley-Kamptz (14/8)
Folket, Hans Hjälte (24/8)
Allehanda, Susanne Sjöstedt (26/8)
Södra Dalarnes Tidning 28/8 (ej på nätet)
Newsmill, Klara Tovhult m fl (6/9)
Newsmill, Bengt Järhult (7/9)
Dagens Arbete, Hans Larsson (1/11)
Dagens Arena, Nisha Besara (1/11)
Värmlands Folkblad (2/11)
Karlskoga-Kuriren, Monika Sundberg (3/11)
Västerbottens Folkblad, Lena Sandling (5/11)
Tidningen Ångermanland, Peter Franke (8/11)
Aftonbladet, Martin Ezpeleta (8/12)

Notiser, ledarstick, pressgrannar
ST Press (notis 1/2)
Västerbottens Folkblad (notis 2/2)
Helsingborgs Dagblad (pressklipp 4/2)
Östgöta Correspondenten
Gotlands Tidningar (pressklipp 4/2)
Trelleborgs Allehanda (pressklipp 5/2)
Göteborgs-Posten (pressklipp 6/2)
Hallands Nyheter (pressklipp 9/2)
Smålands-Posten (notis 17/2)
Akademikern (notis 2/3)
Trelleborgs Allehanda (pressklipp 2/3)

tisdag 2 november 2010

En fantastisk felsyftning

Idag stötte jag på en enormt kul felsyftning, i en artikel om alkohol, cannabis och förbud:
Som polis stöter man både på de fall när människors på ytan välordnade liv håller på att falla sönder på grund av missbruk som gör att de kör berusade, de fall när missbruket har gått längre och har lett till att bostaden mer och mer förfaller, till de individer som inte längre har någon bostad och som vi, ofta nedkissade och ibland nedbajsade, behöver plocka upp på gatan och föra till beroendeakuten.
Läs resten av artikeln här.

Sprutbytesdebatten...

...har flyttat till Göteborg, där den förs med exakt samma argument som tidigare tröskats på det nationella planet och i Stockholm. Det känns lite tröttsamt, och själv står jag nog inte pall för en vända till - det finns ju andra frågor som behöver debatteras.

Idag publiceras ett tungt inlägg i Göteborgs-Posten, undertecknat av ett antal representanter för sjukvården.
Göteborgs kommunstyrelse ser ingen anledning att inleda en dialog med Västra Götalandsregionen om ett regionalt sprututbytesprogram. Vi ser närmare 3 000 anledningar, vilket motsvarar det antal tunga missbrukare som beräknas finnas i vår region, skriver bland andra smittskyddsläkare Ann Söderström.

Kommunstyrelsen hänvisar till att det inte finns vetenskapliga bevis för att sprututbytesprogram fungerar. Är detta verkligen sant? Det beror på vilka studier man väljer att läsa, hur man väljer att tolka de studier som finns och om man litar mer till organisationer som har en ren narkotikapolitisk agenda, än till nationella myndigheter som anser att detta i första hand är en folkhälsopolitisk fråga. Göteborgs kommunstyrelse gör alltså en helt annan tolkning än WHO, UNAIDS, Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Statens Folkhälsoinstitut samt flera andra företrädare för beroende- och infektionssjukvård, och är inte heller beredd att öppna upp för en diskussion.
Läs resten.

måndag 1 november 2010

Kriminalisering av eget bruk

De som försvarar konsumtionsförbudet mot narkotika gör det utifrån en föreställning om att förbudet självklart och per automatik minskar konsumtionen och missbruket av narkotika. Det låter som ett rimligt antagande, men problemet är att det inte bekräftas av data.

Nedanstående diagram (från CAN; klicka på diagrammen för större version) beskriver några olika dataserier: narkotikadödsfall, gatuprisutvecklingen samt andel ungdomar som någon gång testat narkotika. Samtliga serier beskriver en narkotikasituation som förvärras kraftigt under 1990-talet: dödligheten ökar, narkotikapriserna sjunker och andelen testande ungdomar ökar. Konsumtionsförbudet infördes 1988 och skärptes 1993, då fängelse infördes i straffskalan.


Andel ungdomar som testat narkotika


Gatuprisutvecklingen på droger


Narkotikarelaterade dödsfall

Det går naturligtvis inte att påstå att den förvärrade drogsituationen beror på kriminaliseringen av det egna bruket - det verkar ganska osannolikt. Vi kan heller inte veta hur situationen hade sett ut utan kriminaliseringen - kanske hade den varit ännu värre. Jag håller det dock inte för speciellt troligt.

Poängen är att de som sjunger kriminaliseringens lov gör det utan ordentliga argument att falla tillbaka på. En gedigen vetenskaplig utvärdering är det minsta man kan begära. Ska man förbjuda och straffbelägga ett beteende måste det kunna motiveras med andra argument än att vi inte tycker om beteendet ifråga.

Maria Larsson svarar Björn Fries

Idag har Maria Larsson en slutreplik till Björn Fries i Expressens narkotikadebatt. Finns ännu inte på nätet, men jag citerar texten här, med korta kommentarer insprängda.

Den statistik som är möjlig att jämföra visar att svensk narkotikapolitik lyckas förhållandevis väl. [Nej, det är fel, vilket Fries visade i sitt inlägg. Sverige är medelmåttigt ur ett EU-perspektiv.] Därmed inte sagt att det inte finns stora problem som vi har anledning att ta på allvar. Där delar vi nog ändå uppfattning, jag och Björn Fries.

Men när Fries resonerar i termer av att ifrågasätta förbudet mot konsumtion av droger, ja, då är vi oeniga. Om vi jämför med alkoholens skadeverkningar – social misär, dödsfall, utslagning – vad skulle ett fritt eget bruk av droger innebära? [Här blandar Larsson återigen ihop avkriminalisering och legalisering. En avkriminalisering av eget bruk skulle inte innebär att droger släpptes "fria".]

Min tro [Sic!] är att vi skulle få ytterst stora problem. Som regering har man att hantera målkonflikter – i den ena vågskålen lägger vi minskade kostnader för en restriktiv politik (polis, tull, kriminalvård), i den andra lägger vi effekterna av en legalisering av drogbruk [Sic!] på människors liv och hälsa. För min del är valet enkelt.

Ibland framställs det som om kriminaliseringen av eget bruk ersätter – och försvårar tillgången till – vård, hjälp och stöd. Men dessa två delar i politiken hänger tvärtom ihop. [I teorin ja, men hur är det i praktiken? Det vet vi inte, eftersom lagen aldrig utvärderats.] Genom att eget bruk inte är tillåtet finns möjligheten att upptäcka och beivra narkotikamissbruk och i förlängningen ge vård och socialt stöd. [Återigen, vi vet inte om lagen verkligen fungerar så.]

Det är en total missuppfattning att svensk narkotikapolitik enbart bygger på repressiva åtgärder. [Det har varken Fries eller jag någonsin påstått. Men fakta är att polisen och rättsväsendet sväljer omkring 75 procent av resurserna, vilekt Fries nämnde i sin artikel. Skadelindring får 0,1 procent, enligt en studie av drogforskaren Mats Ramstedt.]

söndag 31 oktober 2010

Jesper Strömbäck om Tea Party-rörelsen

Härom dagen tipsade jag om Jesper Strömbäcks blogg. Idag har han en utmärkt post om det amerikanska mellanvalet och Tea Party-rörelsen. Högaktuell, angelägen och skrämmande läsning.

lördag 30 oktober 2010

Lästips: knark och korruption

Två intressanta artiklar i dagens nyhetsflöde:

Moderata Borås Tidning refererar debatten mellan Maria Larsson och Björn Fries. De tycks ha insett att Larssons position är ohållbar, och anknyter till Missbruksutredningens hittillsvarande rapporter.

Tyvärr fastnar dock den allmänna debatten i ett skyttegravskrig mellan "drogliberaler" och "moralister". Frågan om hur det kan komma sig att drogliberala länder som Portugal och Nederländerna har en lägre narkotikadödlighet än Sverige, ställer på något sätt frågan på sin spets. En mer tillåtande attityd till droger kommer oundvikligen att leda till att fler fastnar i missbruk, men tydligen har även drogliberala länder något att lära oss.

Detta är baske mig kungsord när det komme från en moderat ledarsida. En invänding dock: när tidningen talar om att "det förebyggande upplysningsarbetet och diskussionerna riktat till ungdomar är A och O inom narkotikabekämpningen" gör de det mot bättre vetande. Detta är samma linje som Maria Larsson har drivit sedan hon tillträdde. Men enligt tämligen samstämmig forskning fungerar varken skrämelspropaganda eller saklig skolupplysning som drogprevention.*

I Sydsvenskan skriver min gamle vän och doktorandkollega från förr, Gissur Ó Erlingsson, om korruption tillsammans med Jonas Linde . De menar att det finns all anledning att ta den svenska korruptionen på allvar. Avslutningen är intressant, och anknyter till den pågående diskussionen kring Sofia Arkelsten:
I det värsta scenariot har korruptionsökningen skett gradvis, så att problemen i tysthet blivit svårhanterliga. Här kan självbilden av Sverige som korruptionsbefriat varit direkt skadlig.

När frånvaron av korruption tas för given uppstår goda lägen för maktmissbruk.

En pågående offentlig debatt om gränserna mellan etiska och oetiska beteenden är sannolikt korruptionshämmande i sig.

Gissur Ó Erlingsson - stilig och smart.

* För referenser och diskussion, se t.ex. Kerstin Svenssons kapitel om drogprevention i antologin Nytta och fördärv (red. Verner Denvall & Bo Vinnerljung, 2006) eller Ted Goldbergs nya Hur blir man narkoman? (2010). Se även Brå:s utvärdering av skolpreventionsprogrammet "Våga" (en översättning av amerikanska "Dare"), som bl.a. genomfördes av min vän Robert Svensson.

fredag 29 oktober 2010

Debatt om narkotikapolitik: Maria Larsson vs. Björn Fries

I tisdags publicerade Expressen en debattartikel av barn- och äldreminister Maria Larsson, där hon ondgjorde sig över den kaliforniska folkomröstningen om legalisering av cannabis. Hon angrep också Björn Fries, som hon genom guilt by association ville utmåla som "drogliberal".

Idag svarar Fries i Expressen. Eftersom jag är en aning jävig i sammanhanget överlåter jag åt läsekretsen att avgöra exakt hur mycket Fries skåpar ut Larsson.

De båda kontrahenterna debatterade även i TV4:s Nyhetsmorgon igår morse. Debatten finns att se på länken nedan. Fries vinner naturligtvis, men debatten illustrerar ändå lite av problemen med att debattera de här frågorna: tittarna har inte kunskap att bedöma när debattörerna skarvar.



Jag hittar fyra direkta felaktigheter i Maria Larssons inlägg: (1) hon påstår att färre ungdomar fastar i drogmissbruk i Sverige än i övriga Europa, (2) hon påstår att Björn Fries förespråkat en avkriminalisering av eget bruk, (3) hon hävdar att sprutbytesprogram finns i flera landsting och (4) hon påstår att den ur ett europeiskt perspektiv höga svenska narkotikadödligheten beror på att vi rapporterar på ett annat sätt än övriga EU. Allt detta är fel. Dessutom påstår Larsson ytterligare ett par saker som inte är belagda, men som eventuellt kan stämma. Allt Fries sa var korrekt, efter vad jag kan bedöma.

onsdag 27 oktober 2010

Trovärdighet på toaletten

Den utmärkta populärvetenskapliga tidskriften Alkohol & Narkotika har kommit med ett nytt nummer, med temat "Unga dricker mindre". Jag medverkar med en krönika om narkotikapolitiken i valrörelsen. Den publiceras även här:

Valet är över för den här gången. I skymundan av de verkligt stora frågorna – jobben, skatterna, sjukförsäkringen – fick även narkotikapolitiken ett visst utrymme. Det var nog första gången sedan 1988, då Folkpartiet gick till val under parollen ”Det ska vara förbjudet att knarka”.

Tyvärr blev debatten lika ytlig och opportunistisk som man kunnat befara. Det mesta handlade om drogtester, eller snarare om vilken justitieministerkandidat som kunde tänka sig att kissa inför publik (Beatrice Ask) och vilken som inte ville det (Thomas Bodström, som först sa ja men sen avböjde med motiveringen att han var ”för svettig”).

Integritet diskuteras förvånansvärt sällan i den svenska narkotikadebatten. I den bästa av världar hade därför drogtestexperimentet, som gjordes av radions P3 Nyheter, kunnat lyfta några viktiga frågor. Alliansen har gjort det lagligt att drogtesta barn mot deras och föräldrarnas vilja. Kan detta verkligen berättigas, när testerna är integritetskränkande och saknar stöd i forskningen? Och hur frivilliga är egentligen de ”frivilliga drogtester” som Thomas Bodström och hans socialdemokrater förespråkar?

Om dessa frågor ställdes så märktes det i varje fall inte i medierna. Istället urartade det hela omedelbart i spekulationer om att Bodström knarkade. ”Om du är mindre svettig idag kan vi drogtesta oss tillsammans. Vuxna måste vara ett föredöme” skojade Maria Larsson, folkhälsoministern, på Twitter (@MinisterMaria).

Centerledaren Maud Olofsson var den som tydligast underblåste spekulationerna. ”Misstanken kring Thomas Bodström är ju inte bra”, sa Olofsson bland annat till Expressen. Därför var det inte mer än rätt när det avslöjades att Centern i samband med FRA-omröstningen 2008 hade bestraffat den motspänstige riksdagsledamoten Fredrick Federley genom att först sprida rykten om att han använde droger och därefter tvinga honom till ett ”frivilligt” drogtest. Federley vittnade i Expressen om hur kränkande han upplevt partiets agerande.

Den skarpaste iakttagelsen om drogtesterna formulerade Paulina Neuding från tidskriften Neo: ”Medan alla skrattar åt Bodström i dag verkar Beatrice Ask ha lyckats hävda sin politiska trovärdighet inne på den där toaletten på Rosenbad. Det är det riktigt bedrövliga med den här historien.”

Det, kära läsare, skriver jag gärna under på.

lördag 23 oktober 2010

Erik Ullenhag och Malmöskjutningarna

Var det rätt av regeringen att skicka integrationsminister Erik Ullenhag till Malmö igår? Varför skickade man inte justitieminister Beatrice Ask istället? Eller varför inte statsministern? Så går en del av diskussionerna på Internet just nu.

Kan det inte vara så att de drog lott, helt enkelt? Det framstår inte direkt som något toppenuppdrag, med tanke på Birgit Friggebos erfarenheter.

Ullenhag såg närmast vettskrämd ut i de intervjuer han gav igår, och darrade på rösten. "Nu får jag fan inte gå utanför manuset, tänk om jag gör en Birgit och blir utskrattad i decennier framöver", tänkte han nog.

fredag 22 oktober 2010

SD och Malmöskjutningarna

Sverigedemokraternas reaktioner på Malmöskjutningarna och farhågorna om en ny "laserman" har varit belysande. Partisekreteraren Björn Söder sa följande till Aftonbladet:
Våldet som sverigedemokrater har utsatts för har knappast rönt några rubriker, medan i sådana här fall blir det debatt. När hade vi tv-debatter om det våld sverigedemokrater har utsatts för systematiskt under 20 års tid?
Fascinerande. Även när invandrare skjuts på öppen gata är det alltså SD det är synd om.

I SVT:s Debatt medverkade Kent Ekeroth, en av de mest obehagliga typerna bland SD:s nya riksdagsledamöter. Ekeroth tog naturligtvis tillfället i akt att insinuera att våldsdåden i Malmö beror på invandrarna själva:
Det som hänt de här personerna är givetvis fruktansvärt, och det lidande de och deras anhöriga utsatts för är helt oacceptabelt, självfallet. Att det händer i Malmö är jag inte speciellt förvånad över, för Malmö har haft en utveckling de senaste åren, eller ganska lång tid nu, med skjutningar, med kriminella gäng och så vidare och så vidare. Så det är inte så förvånande att det händer just i Malmö. Och den politik som har förts i Malmö under väldigt lång tid är den politik som vi sverigedemokrater har kritiserat hela tiden, och fortsätter att göra det. Jag menar, Malmös situation symboliserar väldigt tydligt att Sverige behöver en sverigedemokratisk kriminalpolitik med hårdare straff...
Ekeroth fortsatte debatten igenom att försöka få in diskussionen på invandringspolitik, bland annat genom att påstå att polisen inte kunde göra sitt jobb ordentligt på grund av "invandrarna".

"Relationen mellan invandrare i Malmö och polisen kanske inte hjälps när ni kastar sten på polisen, när ni kastar brandbomber", sa han, vänd till Ehsan Noroozi, programledare i P3 och boende i Malmö.

Ekeroth anser alltså att "invandrarna" - över 25 procent av Malmös befolkning - och Noroozi personligen är ansvarig för handlingar som begås av en mindre grupp rötägg. Belysande, och avslöjande.

Update: Johan Ingerö gör liknande reflektioner som jag, fast mer vältaligt. Läs även kommentarerna, där Ingerö sparkar SD-rumpa.

Mjuka fakta och osannolik noggrannhet

I det nya numret av Svenska Statistikfrämjandets tidskrift Qvintensen har jag en artikel om Försäkringskassans beräkningar av fusk och felaktiga utbetalningar i socialförsäkringen. Rubriken på artikeln är "Mjuka fakta och osannolik noggrannhet". Jag har skrivit om ämnet tidigare här på bloggen, men den nya artikeln kan ses som min slutliga kommentar. Den följer även här:

För snart tio år sedan gav den amerikanske sociologen Joel Best ut en utmärkt liten bok, Damned Lies and Statistics (University of California Press, 2001). I boken, ett slags uppdaterad efterföljare till Darrell Huffs 1950-talsklassiker Hur man ljuger med statistik, diskuterar Best hur statistik produceras, brukas och missbrukas av allt från forskare till journalister.

I boken ägnar Joel Best stor omsorg åt att förklara hur felaktiga eller tvivelaktiga sifferuppgifter används och sprids i debatter. Viss statistik kan vara acceptabel från början, men förvrängs och förvrids när den fortplantats genom mediesystemet. Annan statistik är dålig redan från början – ”born bad” som Best uttrycker det. Felaktiga uppgifter lanseras i debatten vid något tillfälle – ofta av en lobbyist eller aktör med intresse i frågan – och sprider sig sedan genom att de citeras i andra medier. Efter hand blir de tagna för givna. Alla ”vet” hur det ligger till, men ingen kan ange hur de vet det eller var uppgifterna ursprungligen kommit ifrån.

Att ange siffror är ofta ett mycket effektivt retoriskt grepp, oavsett hur siffrorna ursprungligen tagits fram. Joel Bests bok innehåller en uppsjö av exempel på mer eller mindre elakartade sifferuppgifter som han sedan, ibland med rena detektivmetoder, spårar tillbaka till deras tvivelaktiga ursprung.

Den svenska debatten om sjukfrånvaron är ett praktexempel på hur statistik kan missuppfattas och missbrukas. I min bok Kampen om sjukfrånvaron (Arkiv förlag, 2010) ger jag ett flertal exempel på hur statistiska uppgifter ryckts ur sina sammanhang, vilket lett till svåra missförstånd och feltolkningar.

Det allvarligaste exemplet är förmodligen själva idén om att Sverige upplevde en ”sjukskrivningsepidemi” under tiden kring millennieskiftet. Mellan 1996 och 2002 fördubblades visserligen sjuktalet (det genomsnittliga antalet utbetalda sjukpenningdagar per sjukförsäkrad). Men en närmare analys av ökningen ger vid handen att det i huvudsak inte var antalet nya sjukskrivningar som ökade, utan längden på sjukskrivningsperioderna; närmare 85 procent av ökningen berodde på längre sjukskrivningstider. Detta noterades av SCB 2004 och har senare bekräftats av Arbetslivsinstitutet och Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning.

Märkligt nog tog det lång tid innan det kom fram. Man visste naturligtvis att sjukskrivningstiderna ökat, men inte att detta förklarade så stor del av det ökade sjuktalet. Under tiden spreds bilden av svenskarna som ”Europas mest sjukskrivna folk”, tills denna bild blivit en del av det offentliga medvetandet.

Ett mer aktuellt exempel på tvivelaktig statistik är Försäkringskassans ”mörkertalsberäkningar” av fusk och felaktiga utbetalningar i socialförsäkringssystemet. Dessa beräkningar fick stor uppmärksamhet i våras, då Dagens Nyheter (8/3) publicerade en stort uppslagen nyhet om att hela 16,4 miljarder kronor slarvades eller fuskades bort.

Denna exakta siffra spred sig med blixtens hastighet till andra medier, däribland TT och Sveriges Televisions nyhetsredaktioner. Redan samma dag som den ursprungliga DN-artikeln publicerades gjorde Aktuellt ett stort fördjupande inslag, där programledaren Lennart Persson ställde Försäkringskassans generaldirektör, Adriana Lender, mot väggen. Hur förklarade hon att flera miljarder av skattebetalarnas pengar gick till spillo? Lender svarade att fusk och slarv inte kunde försvaras, men påminde samtidigt om att Försäkringskassans totala utbetalningar låg i storleksordningen 450 miljarder kronor per år. Svinnet utgjorde alltså bara runt 3,5 procent av denna gigantiska summa.

För att spåra bakgrunden till siffran 16,4 miljarder får vi gå några år tillbaka i tiden. I maj 2005, då debatten om ”sjukskrivningsepidemin” fortfarande rasade, tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en utredning, Delegationen mot felaktiga utbetalningar (FUT-delegationen), som skulle studera fenomenet samt uppskatta värdet av de felaktiga utbetalningarna. Den siffra man så småningom kom fram till var 20 miljarder kronor. Omkring 50 procent av denna summa utgjordes enligt delegationen av avsiktliga fel av de försäkrade, alltså fusk. Felen i sjukförsäkringen beräknades till drygt 7 miljarder kronor, varav knappt hälften antogs vara avsiktliga.

20 miljarder kronor är väldig massa pengar, och uppgifterna spreds snabbt vidare i debatten. Vad få visste var att siffran i princip var en ren gissning. Beräkningarna hade tillkommit genom att en handfull experter hade samlats under ett par dagar, för att diskutera och komma fram till en gemensam uppskattning av de felaktiga utbetalningarna. Den metod som användes kallas ”expert elicitation” och är ett arbetssätt som används då det råder stor osäkerhet inom ett område. För att metoden ska ha något värde måste de deltagande experterna ha goda kunskaper och ett bra underlag att utgå ifrån när de gör sina bedömningar.

När de svenska socialförsäkringsexperterna uppskattade felaktigheterna inom sjukförsäkringen hade de emellertid inga vetenskapliga artiklar att utgå ifrån. De utgick från endast tre rapporter, som efter vad jag kan bedöma måste ha varit näst intill oanvändbara i sammanhanget. I praktiken satte man sig alltså ned tillsammans – och gissade. De uppskattningar av svinnet som blev slutresultatet – 7 miljarder kronor för sjukförsäkringen och 20 miljarder kronor för hela socialförsäkringssystemet – var genomsnittet av experternas olika gissningar.

Den borgerliga alliansen, som när FUT-delegationens beräkningar presenterades 2007 hade efterträtt den tidigare S-regeringen, satte omgående upp en målsättning: Försäkringskassan skulle minska de felaktiga utbetalningarna. För att säkerställa detta gav man myndigheten i uppdrag att med jämna mellanrum göra om delegationens beräkningar.

Mot bakgrund av den officiella målsättningen var det knappast förvånande att de beräkningar som presenterades i mars 2010 var lägre än siffran från 2007. Genom att Försäkringskassan angav en så exakt siffra – 16,4 miljarder kronor – gavs uppskattningen ett sken av autenticitet.

Kampen om sjukfrånvaron innehåller bland annat en kritik av FUT-delegationens beräkningar. I boken menar jag att delegationens siffror mer eller mindre var gripna ur luften. Att det förekommer fusk och felaktigheter i socialförsäkringssystemet är förvisso alldeles självklart – att helt eliminera sådant beteende är inte möjligt inom någon försäkring. Men det är mycket vanskligt att sia om hur stort svinnet är.

När det gäller sjukförsäkringen så tyder faktiskt det mesta på att rent fusk är mycket ovanligt. FUT-delegationens beräkningar rimmar illa både med de stickprovsundersökningar som gjorts under tidigare år och med det magra resultatet av de förstärkta fuskkontroller som infördes 2006. Delegationen tog säkerligen, medvetet eller omedvetet, starkt intryck av de föreställningar om överutnyttjande och fusk som dominerade sjukfrånvarodebatten vid den aktuella tiden.

När Försäkringskassans nya beräkningar uppmärksammades i våras kontaktade jag det mediekritiska radioprogrammet Medierna i P1. Resultatet blev ett intressant inslag (”Osannolik noggrannhet om försäkringsfusk”, 15/8) som kan avlyssnas på programmets hemsida. I inslaget försvarade en representant från Försäkringskassan uppskattningarna, men medgav att siffrorna var mycket osäkra. Han angav ”felmarginalen” till 8–24 miljarder kronor. Att detta med all säkerhet inte var vad en statistiker skulle mena med termen felmarginal, utan mer troligt spännvidden på gissningarna, framgick inte.

Jag är generellt tveksam till det meningsfulla i att publicera beräkningar av den typ Försäkringskassan gjort här, men ska det ändå ske måste det framgå av rapporter och pressmaterial hur enormt osäkra beräkningarna är. Joel Best kallar siffror av den typ som exemplifierats av Försäkringskassans beräkningar för ”soft facts”. Detta är en term som inbegriper flera olika källor till dålig statistik, inklusive rena gissningar. ”Soft facts” är ofta dålig grund för statistik, men de är utmärkt ammunition för opinionsbildare och politiska aktörer med egna agendor.

Försäkringskassans siffror användes, föga förvånande, av borgerliga debattörer som ville lyfta fram och kritisera socialförsäkringsfusk, bidragskulturer och dåligt fungerande myndigheter. Debattörer från den rödgröna sidan invände att detta var grovt överdrivna problem och jämförde med ”skattefelet”, alltså de uteblivna skatteintäkterna från svartarbete och andra typer av skattefusk. Skattefelet utgjorde enligt Skatteverkets beräkningar över 130 miljarder kronor år 2007.

Att denna siffra också är en mörkertalsberäkning – och att den dessutom vilar på än mer lösa grunder än Försäkringskassans uppskattningar – är en historia som får anstå till en annan artikel.

Björn Johnson, Malmö högskola