torsdag 11 november 2010

Cyberbalkaniseringen i kommentarsfältens kloaker

Min nya krönika i Efter Arbetet. Finns att läsa på tidningens hemsida och här nedan.

Som samhällsforskare deltar jag gärna i den offentliga debatten kring mina forskningsområden. För att inte helt förlora tron på det mänskliga släktet försöker jag dock avhålla mig från att läsa kommentarerna på tidningarnas nätupplagor. Det är nämligen som att öppna locket till en kloakbrunn, som statsvetaren Bo Rothstein en gång uttryckte det (fast han skrev om bloggosfären).

När jag skriver om narkotikapolitik möts detta alltid med varianter på samma tema: knarkarna måste ta sig i kragen, de är parasiter som har sig själva att skylla, de förtjänar inte att ödsla skattepengar på. När jag skriver om sjukförsäkringen hävdar många att sjukskrivna är inbillningssjuka och fuskare.

Men dessa uttryck av människokärlek förbleknar i jämförelse med kommentarerna när man skriver om Sverigedemokraterna. Då fylls kommentarsfälten och mejlboxen av horderna från Mordor. Det är förolämpningar, rasistiska otidigheter och anklagelser om politisk korrekthet. Jag misstänker att alla som skriver om SD eller invandringsrelaterade frågor har liknande erfarenheter.

Frågan är varför det blivit så här. Är de främlingsfientliga verkligen så många, eller ligger det något annat bakom? Kanske någon form av organisering? ”När jag skriver något om invandring så är det som att det går en signal någonstans. Dessutom märker jag att samma typ av argumentation dyker upp i många av de mejl som skickas till mig”, sa ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus nyligen, i en intervju i Expressen.

Artikeln handlade om astroturfing, ett hittills ganska okänt fenomen i Sverige. Astroturfing är planerade kampanjer av företag, lobbyorganisationer eller partier, som maskeras för att framstå som spontana reaktioner från gräsrötter. Termen formulerades av Lloyd Bertsen, en amerikansk senator som 1985 utsattes för en kampanj regisserad av ett försäkringsbolag. Men Bertsen genomskådade upplägget. Han jämförde de ”gräsrötter” som hade hört av sig med AstroTurf, ett fabrikat av konstgräs. Konstgräsrötter alltså – en välfunnen metafor.

Rent praktiskt kan det handla om färdigskrivna insändare, brev eller mejlkampanjer. Fenomenet underlättas av de sociala medierna. Läsarkommentarer, bloggar och mejl är utmärkta och billiga verktyg för att organisera ”spontana” opinionsyttringar.

SD förnekar naturligtvis att de ägnar sig åt denna typ av verksamhet. Jag är också skeptisk till att det skulle handla om en ”konspiration”, orkestrerad av partiets ledning. SD har utan tvekan en avancerad strategi för sociala medier. I likhet med övriga partier uppmanar de sina medlemmar att blogga och sprida sina åsikter på nätet. Det finns nätverk, mejllistor och hemsidor där man tipsar varandra om SD-relaterade nyheter och om artiklar som berör invandring och integrationspolitik.

Men orsakerna till näthatet bör nog snarare sökas i den sociala dynamiken på nätet. Att torgföra främlingsfientliga eller öppet rasistiska åsikter är inte accepterat i andra offentliga sammanhang. Personer med sådana åsikter har istället funnit en ventil på nätet. Där är de sociala spärrarna lägre och man kan gömma sig bakom anonymitetens slöja.

Det finns också en exkluderingslogik som verkar till näthatarnas fördel. Personer med andra åsikter tröttnar eller skräms bort från kommentarsfälten, eftersom de bemöts med hån och glåpord. Bo Rothstein har talat om en ”cyberbalkanisering” av det politiska samtalet. Tyvärr tycks det stämma rätt väl, åtminstone i fråga om invandringsrelaterade ämnen. Läsardiskussionerna i de stora tidningarna har förvandlats till forum för rasistiska fårskallar.

Frågan är hur medierna bör agera. Själv menar jag att en mer aktiv redaktionell granskning är nödvändig – även om det skulle innebära minskad nättrafik och färre klick för tidningarnas nätupplagor. Några demokratiska problem med en sådan granskning kan jag inte se. Tvärtom, faktiskt.

8 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

En del väl lästa bloggare lyckas hålla undan trollen genom hård sovring. Exempelvis Anders Svensson. Medan andra har kapitulerat för dom. Exempelvis Ali Esbati. Svenssons kommentatorer är ofta intressanta, men Esbati drar man sig för att resonera med eftersom man drunknar bland alla illvilliga och unkna rasister.

Priset för ett seriöst kommentarsfält är alltså att man måste hålla koll och sortera bort knäppgökarna. Din blogg är din egendom och du utövar samma makt där som en tidningsredaktion över sina spalter.

Johan Lundgren sa...

Ett annat sätt än att gallra bort kommentarer är att gå in för att bemöta hatarna och syna trollen.

Eftersom det här ofta drar ut på tiden, då båda grupperna är rättshaverister som skriver nya teorier eller påhopp så fort något tidigare har blivit bemött, så blir det ofta väl mycket jobb för en enskild bloggare.

Därför kan det vara bra att försöka bygga upp en kommentarskultur som lockar rationella och respektfulla röster, som kan föra debatten mot hatarna när bloggaren inte är tillräcklig, eller som kan komplettera bloggaren och inge motivation till dets arbete.

Se exempelvis Antigayretorik för hur återkommande röster hjälper till mot hatarna.

I övrigt, bra jobb med bloggen, du skriver intressanta inlägg.

MJV71 sa...

Jan Wiklund: Jag håller med dig om att det är deprimerande att läsa i Esbatis kommentarsfält ibland. Samtidigt tänker jag mig att de värsta dras dit just FÖR ATT Ali inte heter Anders.
Esbati har många bra postningar, och därför följer jag den ändå. Frågan är om det kanske är en strategi _i sig_ att släppa igenom dårarna?

Johan sa...

Jag vet inte om den sociala dynamiken på nätet är annorlunda, och jag tror man bör avfärda alla förklaringar som börjar med 'cyber', eftersom de bygger på att nätet på något sätt är en plats som är väsensskild vårt sociala liv i övrigt (jfr. debatten om AFK vs IRL och Copyriots klokheter om 'cyberspace')

För troll fanns ju redan på Gutenbergmediernas tid: Jag fick alltid anonyma beundrarbrev, och ibland arga telefonsamtal och enstaka anonyma mejl, från tokmuppar när jag skrev om SD, invandring och liknande som ledarskribent på GT.

Men att skriva ett anonymt brev på papper, stoppa i ett kuvert, frankera och lägga på lådan har helt enkelt en högre tröskel än att drämma i väg en kommentar till något man läser på nätet.

Påståendet om bloggkloak är ju däremot missriktat eftersom det inte är på bloggarnas mikropubliker som den här sortens troll hopar sig, utan framför allt i gammelmediernas kommentarsfält. Så inte nog med att kostnaden för att uttrycka dina dumheter har imploderat, räckvidden har samtidigt exploderat. Problemet är alltså kombinationen av gammelmedial massmedialitet och nymedial direkthet. Och då bör man nog, som du skriver, ha lika nära till den redaktionella papperskorgen som tidigare (fast jag brukade i o f s sätta upp breven på kylskåpet som underhållning.)

Bloggarnas fragmentering av det offentliga samtalet kanske därför i själva verket motverkar fördumningen och förtrollningen. I bloggekologins decentraliserade mångfald blir balkaniseringen ett strukturellt hinder för dumheterna att sprida sig, medan de snabbt slår ut existerande intelligent liv i massmediernas hierarkiska monokulturer.

Å andra sidan, vem läser egentligen massmediernas kommentarsfält?

Anonym sa...

Journalister och krönikörer koketterar ju med att inte läsa kommentarer. Det känns lite dubbelt. Någonstans anar jag ett folkförakt och en motvilja mot att fler får tycka offentligt.

/Roid Ragge

Anonym sa...

På sätt och vis är det rätt så mycket intressantare att kunna studera hur folk beter sig i 'fri form' än med nån sorts socialt polityr applicerat, det ger onekligen ytterligare en dimension till det mänskliga psykets irrgångar.

Men visst är det väl så att astroturfing är något som har börjat dyka upp allt mer, fr.a. moderaterna kan misstänkas ha lyckats mobilisera ett betydande antal professionella kommentatorer inför valet, arketypen för dessa var väl den speedade M som kommenterade socialförsäkringen på Veronica Palms blogg.

citydweller sa...

Personligen tror jag inte på att någon taktik eller strategi skulle ligga bakom de många kommentarerna och e-mailen, men det är alltså min tro och jag inser att jag inte kan övertyga dem som tror motsatsen.

Jag tror att det finns en folklig motvilja mot en "elit" som går Någon Annans ärenden, och jag tror att mytologin om "elitens svek mot folket" fungerar ungefär som förra sekelskiftets antisemitism, eller motsättningen mellan amerikanska småstäder och metropoler.

Vill man slippa se dessa uttryck för folklig misstro i kommentarsfälten tror jag att det hade räckt att kräva att kommentatorerna skrev i eget namn med säker identifiering, t.ex. med hjälp av e-legitimation.

Man hade då fått dagens kommentatorer att känna sig färre. Men jag undrar om de därmed verkligen hade blivit färre.

Vän av ordning frågar sig då vad jag har för skäl att tro på det här sättet.

Svar: Jag, en misslyckad akademiker som försörjer mig i ett typiskt arbetarklassyrke har hört de här stämningarna växa till sig långt innan tidningarnas webbsajter fick kommentarsfunktioner.

Därför tror jag att ursinnet är äkta och känt av många människor.

Anders Hammarlind sa...

Nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson(M) skriver i DN att de nymoderata strama regelverken i sjukförsäkringen är nödvändiga. Bara i ett samhälle - där de flesta - jobbar ”kommer det att finnas resurser att hjälpa dem som inte kan det”. Så långt kan väl de flesta hålla med utan att få yviga Ohlyproblem. Pengarna måste naturligtvis arbetas ihop. Men sedan kommer tomma (M)-fraser staplade på varandra. Ingen ska falla mellan stolarna, vi har en rehabiliteringskedja, av de tidigare sjuka är ”hälften på väg närmare ett nytt jobb”. Bara tomt prat. Verklighetens sjuka på riktigt drabbas hårt i praktiken vilket alla hundratals artiklar i media obönhörligt vittnar om. När företrädare för såväl KD som C vittnar om att sjukförsäkringsreformen är svårt att försvara så träffar de förstås huvudet på spiken. Det här går inte att försvara. Jo, att sjuktalen måste ned men inte med den här metodiken och det går på tok för långt. Men allt ryms inom ramarna för Reinfeldts långsikta strategi, sjukförsäkringen ska minimeras.
Men så kommer nu ledarskribenten i SvD Sanna Rayman som skriver det oerhört överraskande att sjukförsäkringsreformen inte alls var en 100-procentig produkt från socialdepartementet utan att det var i själva verket finansdepartementet (Anders Borg) som drev igenom de hårda regelverken om den maximala längden på en sjukskrivning. Och att Folkpartiet också var hårt pådrivande för den här infanterilinjen, dvs. de flesta sjuka är egentlighen simulanter. Och plötsligt uppstår frågor om finansdepartementets insteg i socialpolitiken; Hur är det möjligt att ingen författat en enda liten journalisttext alls och överhuvudtaget om detta i något av våra hundratals media? Och då blir förra socialförsäkringsministerns ”försvunna” PM ännu mer intressant. För vem av oss har hört att Finansministerns fögderi – och Folkpartiet - hade en sådan aktiv del i de hårdföra regelverken för sjukförsäkringsförändringen? Plötsligt faller bitarna på plats, åtminstone i förflyttning till Anders Borgs departement.
http://andershammarlind.blogspot.com