Forskning om läckage och icke-medicinskt bruk av metadon och buprenorfin

Glada nyheter! Tillsammans med kriminologen Jessica Palm har jag just fått forskningsanslag från FAS, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Det nya forskningsprojektet handlar om läckage och icke-medicinskt bruk av metadon och buprenorfin, ett hittills ganska outforskat område i Sverige.

Underhållsbehandling med metadon eller buprenorfin för personer med opiatberoende har blivit allt vanligare i Sverige och de övriga nordiska länderna under 2000-talet. Läkemedlen är säkra och effektiva när de används enligt föreskrift av läkare, men om de används felaktigt (icke-medicinskt) eller missbrukas kan detta medföra allvarliga problem. Båda preparaten är starkt beroendeframkallande och eftertraktade som missbruksdroger. Läckage till den svarta marknaden kan leda till nyrekrytering av tunga missbrukare och i värsta fall till dödsfall.

Metadonrelaterade dödsfall ökade kraftigt i Sverige 2006-2008, från 29 fall till 84fall. Vad denna ökning beror på - en ökning av antalet metadonpatienter, bristfälligt säkerhetsarbete vid de mottagningar som etablerat sig under senare år, ökad smuggling eller något annat - är ännu så länge oklart. Förekomsten av läckage och icke-medicinskt bruk, och betydelsen av detta för den narkotikarelaterade dödligheten, är därför angelägna frågor för forskningen.

Tidigare studier i Sverige har visat att en mycket hög andel av opiatmissbrukarna har använt metadon eller buprenorfin utanför behandling - ofta i syfte att behandla sig själva eller för att minska abstinens, men även i russyfte. Internationella studier har dock indikerat att endast fem till sex procent av patienterna i underhållsbehandling uppger att de kontinuerligt sålt eller skänkt bort läkemedel. Detta är en paradox som vi vill undersöka närmare i projektet.

Att berätta att man använt metadon eller buprenorfin utanför behandling är oproblematiskt för de allra flesta droganvändare. De låga siffror som rapporterats när det gäller läckage kan dock tyda på metodproblem med just den typen av självrapporterade uppgifter. Att berätta för forskare att man läckt sin medicin kan vara känsligt även om man litar på forskarens sekretesslöften.

För att minimera den här typen av problem kommer vi att samla in våra data på två olika sätt. Hälften av intervjuerna kommer att göras av oss forskare, medan den andra hälften görs av patienter som vi specialutbildar. Genom att vi samlar in data på två olika sätt kommer vi att ha möjlighet att göra en metodmässig jämförelse inom studien. Detta kan även leda till intressanta frågeställningar när det gäller tillfärlitligheten i tidigare internationell forskning.

Även mina kolleger Bengt Svensson och Philip Lalander fick FAS-anslag, till en mycket spännande uppföljning av en grupp heroinister i Norrköping, tio år efter den första undersökningen. Läs mer om detta här.