tisdag 9 december 2008

Heroindebatten

Debatten om det danska heroinförskrivningsförsöket har, som jag skrev tidigare, varit oväntat nyanserad även här i Sverige. Ett par libelara ledarsidor har till och med vågat uttala sig positivt om heroinförskrivning i Sverige - låt vara att de gjorde detta i signerade ledarkrönikor (Johannes Forssberg i Expressen, Björn Ramel i Sydsvenskan).

I Läkartidningen har den utmärkte vetenskapsjournalisten Miki Agerberg - som bland annat skrivit den utmärkta boken Kidnappad hjärna om missbruk och beroende samt intervjuat yours truly för Kupé - intervjuat Wim van den Brink, holländsk psykiatriprofessor och en av världens främsta auktoriteter på heroinförskrivning. Van den Brink beskriver erfarenheterna från den holländska heroinförskrivningen som positiva:
Vi har inte sett några större problem med överdoser eller allvarliga biverkningar. Inte heller har vi sett något läckage av legalt heroin till den svarta marknaden. Vi lämnar ju inte ut något heroin, utan patienterna måste komma till sitt behandlingscentrum två gånger om dagen och få sina injektioner under övervakning.
/.../ Studierna visar klart att heroinbehandling är säker och effektiv för denna behandlingsresistenta grupp. Det behövs inga fler randomiserade studier för att konstatera det.

Van den Brink rekommenderar dock inte heroinförskrivning i Sverige i dagsläget, och det av ungefär samma skäl sm jag anförde, nämligen att de svenska metadon- och buprenorfinprogrammen fortfarande har för låg kapacitet.
Min rekommendation är att ni bygger ut dessa först så ni får bort köerna till behandlingen. Heroinbehandling får inte ses som annat än en sista utväg, när ingen annan behandling hjälper.

Vad jag skulle vilja tillägga är att även kvaliteten i de befintliga svenska programmen behöver förbättras. Med effektivare diagnosticering av andra neuropsykiatriska problem och en tätare och mer strukturerad psykosocial behandling kan sannolikt ganska många av de som normalt avbryter metadon- och buprenorfinbehandling hjälpas. Först efter att detta skett bör vi överväga svenska heroinprogram.

måndag 8 december 2008

Inlägg #100: Jag fick rätt

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag blev rätt upprörd över partiskheten och osakligheten i den förskräckliga SVT-dokumentären "Fördärvet" (1) (2) (3) (4).

Granskningsnämnden (GRN) är inte känd för att arbeta snabbt, men nu rapporterar Resumé om att Fördärvet, precis som jag förutspådde, blivit fällt både för partiskhet och intrång i privatlivet. Frågan om saklighet prövades inte, eftersom dessa brister "väsentligen /får/ tillskrivas den ovan påtalade partiskheten", som GRN skriver i sitt beslut.

fredag 5 december 2008

Kenneths surrealitiska däckservice

När jag får tid ska jag skriva lite längre om en enormt surrealistisk upplevelse härom dagen, då jag tillbringade nästan en hel dag med att vänta på att Kenneths däck skulle byta mina sommardäck till vinterdäck. Det hela slutade med att min bil blev påbackad av en av Kenneths firmabilar, och jag blev vansinnig. Jag berättar mer sen, men vill bara passa på att varna alla som till äventyrs tänkt skifta däcken hos Kenneth - gör för faen inte det!

onsdag 3 december 2008

Apropå sociala orsaker till missbruk

Som tidigare meddelats röstade en stor majoritet av den schweiziska befolkningen för ett permanentande av heroinförskrivningsverksamheten i landet. Med anledning av detta uttalade Sabine Geissbuhler, president i den schweiziska föräldraföreningen mot narkotika, följande:
I would never, never, put my children into a heroin prescription programme. What kind of freedom is that? I'd rather they were dead.

Fy tusan, inte undra på att den kärringens barn fastnat i missbruk!

Så här ser hon ut förresten:

tisdag 2 december 2008

Ramones

Världens bästa rockband. De är döda nu nästan allesammans, men glöm inte bort dem.

Klassiskt liveklipp från Hamburg:


Finfin låt live från London:


En underskattad låt (Do you Remember Rock'n'Roll Radio) från en underskattad platta (End of the Century, efter Pleasant Dreams den bästa från 1980-talet):


Och den här är ett tidigt liveklipp från 1974, innan de skaffade "uniformerna":

"Gratis heroin"

Det danska försöket med legal förskrivning av heroin har rönt en hel del uppmärksamhet i Sverige. Uppmärksamheten har varit märkligt nyanserad, även om rubriksättande journalister gärna velat svänga till det som att danska narkomaner nu ska få "gratis heroin" på skattebetalarnas bekostnad (som om inte det heroin narkomanerna köper på gatan kostade skattemedel; det finansieras med brottslighet, som kostar åtskilliga skattekroner).

Expressens Johannes Forssberg - alltid intressant att läsa i narkotikapolitiska frågor, även om jag långtifrån alltid håller med honom - har skrivit en intressant artikel.

Personligen är jag mycket kluven till frågan om heroinförskrivning. Heroin är inte någon bra underhållsmedicin, och förmodligen skulle man kunna hjälp de 20 procent som misslyckas grovt i sedvanliga metadonprogram (och som nämns i Forssbergs artikel) genom att förbättra diagnos och behandling. Å andra sidan är det uppenbart att de noggrannt utvärderade heroinprogrammen i Schweiz och Nederländerna har uppnått hyfsat positiva resultat med en grupp missbrukare som inget tidigare existerande behandlingsalternativ kunnat rå på.

Själv tror jag att ökad forskning kring nya, högspecialiserade och högkvalitativa metadon- och buprenorfinprogram är en bättre väg att gå, men jag förstår danskarnas bevekelsegrunder.

Heroinförskrivning är numera permanentat även i Schweiz. I Sverige lär frågan fortsätta vara en icke-fråga.

fredag 28 november 2008

Småaktig partipolitik

Apropå Arbetslivsinstitutets nedläggning så vill jag inte undanhålla er en intressant historia från partipolitikens snarstuckna värld.

Den 15 februari 2005 publicerade 29 forskare och debattörer en mycket arg DN-debattartikel som kritiserade folkpartiets integrationspolitik. Artikelrubriken var stenhårt skruvad - "Folkpartiet driver en rasistisk politik" - och artikelinnehållet var bara aningen mindre onyanserat. Bland undertecknarna fanns fyra av Arbetslivsinstitutets anställda (noga räknat en procent av personalgruppen på ALI). Olyckligtvis hade de undertecknat med sina tjäntebeteckningar vid institutet, vilket får betecknas som en aning olämpligt.

Samma dag ringde en rosenrasande Lars Leijonborg upp den dåvarande generaldirektören på ALI, fd TCO-bossen Inger Ohlsson. Han undrade om det var ALI:s uppfattning att folkpartiet drev en rasistisk politik. Ohlsson förklarade att så inte var fallet, men att ALI:s forskare, i likhet med andra universitets- och högskoleanställda forskare, omfattades av den akademiska friheten. Innehållet i artikeln överensstämde ingalunda med ALI:s uppfattning om folkpartiet, för någon sådan uppfattning fanns överhuvudtaget inte.

Och därmed kunde historien ha varit slut, men det var den inte.

För folkpartiets del betydde debattartikeln att man intensifierade sina försök att få Arbetsinstitutet nedlagt. Flera motioner med den innebörden lades av partiet, bland annat den ekonomiska vårmotionen som inlämnades några månader efter debattartikeln.

För oss på ALI innebar artikeln en omedelbar konsekvens: Påbud utgick om att alla debattartiklar där ALI-personal medverkade skulle granskas av den allsmäktiga pressekreteraren, som själv eller i samråd med Ohlsson fick avgöra om inläggen kunde ALI-märkas eller inte (så mycket med den akademiska friheten!). För min egen del fick jag direkt känna av detta hösten samma år, då jag skulle publicera en debattartikel om den kontroversiella metadonfrågan. Efter processande fick jag beskedet att den var för kontroversiell (politiskt, inte vetenskapligt!) och att jag inte fick underteckna den med min tjänstetitel.

Detta kändes lite obehagligt, men eftersom ämnet låg ganska långt från arbetslivsforskning gjorde det mig inte speciellt mycket. En god effekt var dessutom att beslutet innebar att jag fick behålla arvodet både för artikeln och för min senare (och likaledes kontroversiella) bok "Metadon på liv och död"; normalfallet var annars att ersättning för publicering av material som tagits fram inom tjänsten skulle tillfalla ALI.

Och därmed skulle historien än en gång ha kunnat vara slut, men det var den inte.

Direkt efter den borgerliga alliansregeringens tillträde hösten 2006 aviserade regeringen att ALI skulle läggas ned. Det var hårda bananer: Alla interna anslag ströps med ett halvårs varsel, inga medel fick föras över till nya huvudmän, alla internafinaniserade projekt tokstoppades. För min egen del fick jag tillfälligt avbryta ett pågående post doc-projekt (som jag dock senare lyckades få extern finansiering till från Vetenskapsrådet och Försäkringskassan). Samtliga pågående internationella samarbeten fick avbrytas. ALI hade deltagit som svensk representant i ett stort antal internationella nätverk, men det fick också avbrytas. Arbetslivsbiblioteket, med Sveriges största samling litteratur om arbetslivet, lade också ned.

På mitt kontor, ALI Syd i Malmö, var vi rätt chockade. En neddragning hade vi väntat oss, kanske också en utfasning. Men inte ett tokstopp! Det spekulerade i vilka orsakerna kunde vara, och den infamösa debattartikeln av de fyra kollegerna nämndes som en möjlig sådan. Ingen av oss kunde dock på allvar föreställa sig att ett riksdagsparti kunde vara så otroligt småaktigt att man la ner en myndighet med 400 anställda med anledning av en förarglig debattartikel.

I efterhand har jag dock hört från flera källor i regeringens omedelbara närhet att det varit oenighet inom regeringen rörande ALI-nedläggningen. Centern ville egentligen inte lägga ner institutet. Även bland kristdemokrater fanns vissa ALI-supporters. Det parti som vägrade vika sig och som till sist trumfade igenom tokstoppet var dock folkpartiet. Enligt uppgift skulle debattartikeln ifråga ha använts som ett av argumenten i förhandlingarna.

Så vad lär oss då denna historia? Tja, inte vet jag. Att politiken ofta är irrationell och känslostyrd kanske. Eller att vissa ledande folkpartister är småaktiga och snarstuckna. Fast det var väl inget vi inte redan visste...

torsdag 27 november 2008

Fler favoriter: Kicki Axén Olin

Kristina Axén Olin har gjort bort sig igen. I samband med ett seminarium i Malmö uttalade hon enligt Öresundsnytt följande:
En stad med lagom stor befolkningsmängd och bra kulturliv drar till sig folk som är kreativa och ofta har bra utbildning och är höginkomsttagare. Sedan får man en del missbrukare, homosexuella och psykiskt sjuka också, de följer med den kreativa klassen.
Man hade hoppats att Axén Olin skulle ha lärt sig något av sina egna missbruksproblem, men så är uppenbarligen inte fallet. Hon är fortfarande en moralistisk, dömande äckelpotta.

Usch, jag tror jag måste kräkas lite

Jag läser att Peter Wolodarski utsettd till ny politisk chefredaktör på DN.

Usch.*


* Jag har ett ont öga till hr Wolodarski sedan han skrev några riktigt otäcka, skadeglada artiklar med anledning av att jag och 400 av mina arbetskamrater blev av med jobben då Arbetslivsinstitutet fick siljessnöret av den nya regeringen. Jag hade i samband med detta en brevväxling med Wolodarski, varvid han hade den dåliga smaken att svara med något slags "standardbrev" som han också hade skickat till flera av mina likaledes förbannade kolleger. Wolodarski är en man utan intellektuell heder - borgerlighetens svar på Marita Ulvskog.

Debatten om dödsfallsstatistik går vidare

Debatten om dödsfallstatistiken och de metadonrelaterade dödsfallen går vidare. Versioner av den artikel som Björn Fries och jag publicerade i Expressen har även publicerats i Östgöta-Correspondenten, Västerbottens-Kuriren och Sundsvalls Tidning, i samtliga fall även med Fred Nyberg, professor i beroendeforskning vid Uppsala Universitet, som medförfattare. I samtliga tidningar har en replik från Folkhälsoinstitutet publicerats. Institutet instämmer i många av våra påpekanden, men vidhåller ändå att det var riktigt att publicera den obearbetade statistiken:
När vi finner oroväckande trender för all narkotika måste vi informera om detta. Vad gäller metadon genomförs därutöver nu mer kvalificerade analyser för att klarlägga om metadonet var legalt föreskrivet eller ej samt vilken eventuell roll det spelade för dödsfallet. Problemet med vetenskapliga studier är dock att de tar tid; under tiden kan de uppgifter som Björn Johnson efterfrågat inte lämnas ut, inte för att de är hemliga utan för att de inte är klara.

Sundsvalls Tidning har även hunnit publicera ett avslutande genmäle från oss, där vi menar att de uppgifter vi eftersökt visst finns tillgängliga:
Folkhälsoinstitutet menar att de uppgifter om metadonrelaterade dödsfall som vi efterfrågade inte kan lämnas ut eftersom de "inte är klara". Detta är rent nonsens, för det vi i första hand bad om var uppgifter om var i landet dödsfallen hade inträffat. Med sådan kunskap kan man komma ganska långt när det gäller att formulera orsakshypoteser.


Läs återstoden av debatten i Sundsvalls tidning (1) (2) (3)

måndag 24 november 2008

Metadonmotståndare

KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter - trots det fina namnet en av scientologikyrkans obehagligaste frontorganisationer - uppskattade inte den debattartikel Björn Fries och jag publicerade i Expressen härom veckan. De har författat ett pressmeddelande, som finns att garva åt här.

Pressmeddelandet är - som brukligt när KMR är i farten - en salig blandning av lösryckta fakta, lögner och kraftuttryck. Björn Fries är en "nyttig idiot" och en "marionett för dunkla syften", medan jag själv är hans "räknenisse". Kul!

Per Johansson, Riksförbundet narkotikafritt samhälles hårdsluggande förbundssekreterare, gillade inte heller vår artikel. Det Johansson är mest upprörd över är att behöva klumpas samman med scientologerna (vi angav båda organisationerna som exempel på metadonmotståndare).

Jag har viss förståelse för Johanssons irritation, men han riktar den åt fel håll. Det är inte vårt fel att RNS gjort gemensam sak med scientologerna. Det är inte vårt fel att de använder samma argumentationslinjer. Det är inte vårt fel att de hänvisar till samma "hjältar" (framför allt professor Neil McKeganey i Glasgow).

När det blåser om öronen brukar RNS hävda att de inte är generella motståndare mot metadonbehandling. Det må så vara, men RNS vill definitivt inte att behandlingen ska användas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. De vill att den ska reserveras för en liten skara "kroniker". Men idén om en restriktiv narkomanvård är helt feltänkt från början till slut.

Rent skrattretande blir det när Johansson anklagar Fries och mig för att syssla med "guilt by association"; det finns ingen svensk narkotikadebattör som är mer förknippad med den debattekniken än Johanssons själv (se till exempel denna artikel för ett tragikomiskt exempel).

måndag 17 november 2008

Metadondebatt

Här är Björn Fries och min debattartikel i dagens Expressen. Synpunkter tas gärna emot i kommentarsfältet!

Klokt

Religionen får man lägga i hjärtat eller på hyllan - inte på bordet.

Kurdisk företagare uttalar sig i P1 om hur det är att driva företag (Mormors bageri i Lund) tillsammans med personer av andra religiösa inriktningar. Tänk om alla ville resonera så underbart klokt!

söndag 16 november 2008

Kanske inte den definitiva versionen...

...men bra nära. Devo gör en cover på Rolling Stones "Satisfaction". Underbar klassiker.



Devo är så skönt spattiga när de spelar. Och apropå spattighet: Kolla in följande lilla dansuppvisning med The Electric Boogaloos från 1980. Michael Jackson, släng dig i väggen!

Myter om metadonläckage

I morgon har Björn Fries och jag inne en debattartikel i Expressen. Ämne: Folkhälsoinstitutets onyanserade statistikuppgifter om metadonläckage. Länkar här så snart den ligger ute.

fredag 14 november 2008

Stolligheter

Det är inte så lätt att vara ateist i USA. I följande klipp får Jesusstollen Bill Donahue rena tokspelet på en stackars humanistisk ateist. Riktig människovän, den där Donahue.

torsdag 13 november 2008

Moralist gör mig till pessimist

Ibland råkar jag slå på radion när det är Ring P1. Då blir jag oftast förundrad och lite rädd, för de flesta som ringer till Ring P1 är baske mig inte riktigt som de ska vara.

Idag ringde en mänska med anledning av att Livsmedelsverket nu äntligen påpekat det som jag och många andra vetat länge, nämligen att 1-2 glas vin inte är någon fara att dricka för en ammande mamma; den mängd alkohol som går över i bröstmjölken är helt försumbar. Självfallet är det ingen god idé att dricka sig berusad och fumlig om man ska hantera ett litet barn, men det gäller både mammor och pappor.

Mänskan som ringde in, Ulrika Magnander, var dock heligt upprörd, ja rent av så arg att hon höll på att explodera av indignation. Det kan knappast beskrivas, utan måste lyssnas på.

Olyckligtvis har vi en sjuhelvetes massa moralister av Magnanders sort i Sverige, och därför blir jag ibland pessimistisk över möjligheterna att lyckas med några mer genomgripande reformer på det alkohol- och drogpolitiska området. Dumheten och inbilskheten besegrar tyvärr oftast visheten - åtminstone i det korta och medellånga perspektivet.

Programmet finns i arkivet i några veckor. Välj torsdag 13 november 2008 09:20, inslaget börjar 21 minuter och 30 sekunder in i programmet.

Update: Så här ser för övrigt mänskan i fråga ut.

måndag 3 november 2008

Glömde visst...

Jag glömde visst att berätta hur det var på Way Out West i somras. Minns ni att jag berättade att jag var tvungen att åka på min första rockfestival på 4 år pga att The Sonics skulle spela, ca 40 år efter att de ursprungligen splittrades?

Så, hur var det då? Jo, det var rätt trevligt. Jag kände mig gammal, men det gjorde å andra sidan min 9 år yngre syrra också. Jag såg några trivsamma konserter och några dåliga. Bäst var Broder Daniels avskedskonsert, BD är ett av mina gamla favvisband. Hur var då Sonics? Klatr bättre än väntat, faktiskt. Ganska till åren komna och lite svajiga, men i de egna klassikerna kom de till sin rätt, och Gerry Roslie hade fortfarande bra riv i stämbanden. Här nedan är en video med "Psycho", som var en av de absoluta höjdpunkterna i konserten.

onsdag 29 oktober 2008

Intersubjektivitet

Med visst välbehag noterar jag att även DN:s recensent gör samma bedömning av "Hanteraren" och "Infiltratören" som Ira Mallik gjorde i Aftonbladet och jag gjorde i Sydsvenskan. Skönt att ha varit först ut :-)

Som om det inte räckte att heta Torkel Gregow...

Ville bara tipsa om en gammal klassiker.

tisdag 28 oktober 2008

Sundevall är sur

Dick Sundevall gillade inte min dubbelrecension av hans bok "Hanteraren" och Lasse Wierups "Infiltratören". I dagens Sydsvenskan publicerar han en replik, och jag svarar direkt. Finns inte på nätet, åtminsone inte ännu, men jag klipper in här nedan.


Sakfel om "Hanteraren"

Recensionen i Sydsvenskan av min bok "Hanteraren" och Lasse Wierups "Infiltratören" (15.10) innehåller några direkta sakfel. Recensenten hävdar att jag är en vän till Olle Liljegren (OL). Jag träffade OL första gången den 2 maj 2007. Vi sammanfördes med tanke på en eventuell bok, av författaren Börge Hellström. För den som läser min bok torde det framgå att Liljegrens och min relation knappast kan beskrivas som vänskaplig.

Vidare skriver recensenten apropå anklagelser mot OL: "De besvärande indicier som Wierup tar upp förbigår Sundevall med tystnad." Jag utelämnar ingenting som OL åtalas och döms för. Därtill påvisar jag ytterligare ett antal brott som framkommit under mina intervjuer med OL. Men jag återger inte lösa anklagelser från Wierups huvudkälla Max Åström, som under den här tiden var kriminellt aktiv och missbrukade kokain och anabola steroider.

"Tingsrätten valde att tro på Åström" påstår recensenten. Nej, tingsrätten dömde Åström till tre års fängelse mot hans nekande, för grova vapenbrott och grovt narkotikabrott!

Jag ägnade 14 månader åt att kontrollera mina källor i arbetet med boken Hanteraren. Det jag anför här och i boken – är därmed kontrollerbart.

Dick Sundevall
journalist och författare

Mitt svar:

Dick Sundevall hotade styrelsen i bostadsbolagets Stadsholmen med ”tevekamerorna” om de inte lät Olle Liljegren friköpa ett kulturhus på Långholmen. Tillsammans erbjöd Sundevall och Liljegren TV4 att köpa Sefastsson-avslöjandet för en miljon kr.

Om de är vänner, kolleger eller kumpaner må vara en öppen fråga, men det är glasklart för läsaren att Sundevall inte är något objektiv granskande reporter. Då hade han inte underlåtit att redovisa graverande uppgifter ur polisutredningen, som innehållet i inspelade telefonsamtal eller att Liljegren tagit emot anonyma insättningar om fem miljoner kr till sina konton.

Det bör också påpekas att Dick Sundevall inte nämner vilken relation han har till Liljegren i sin bok. Den läsare som känner till historierna med Sefastssonavslöjandet och kulturhuset utelämnas därför att göra sina egna tolkningar, vilket jag gjorde i min recension.

Update: Dick Sundevall är nu ännu surare. Han låter meddela att siffran 1 miljon kr (som jag hämtade från Resumé, Journalisten, Aftonbladet och divrese andra källor) är felaktig och att han och Liljegren aldrig begärt mer än 150 000 kr från TV4. Det må vara hur det vill med den saken, för min poäng var inte summan i sig, utan att Sundevall underlåtit att diskutera sin relation till Liljegren i boken. (Men rätt ska såklart vara rätt ändå.)

fredag 24 oktober 2008

Jag blir ett fan igen

Hello Saferides "Anna". Den är så bra!

Vilka rävar?

Och apropå lustigheter; min fru tipsade mig igår om ett absolut underbart svar från coola konstnären Ernst Billgren, på en fråga från en journalist om varför hans tavlor så ofta innehöll rävar:

"VILKA RÄVAR?"

Snoppsystemet har varit en framgång

Min engelska är förvisso inte vad den borde vara, men jag tillåter mig ändå att göra mig lustig över infrastrukturminister Åsa Torstenssons roliga felsägning vid en internationell trafiksäkerhetskonferens härförleden:

Yes Sweden will absolutely keep the prick system. The prick system has been working very well in Sweden.

Lånad från Paul Lindquist.

torsdag 23 oktober 2008

Dagens bästa

"Om man anställer ett pucko, och så visar det sig att puckot beter sig puckat, så är det lite egendomligt om man reagerar och sparkar den personen."

Steffo Törnquist angående Katrin Zytomierska-"affären"

onsdag 22 oktober 2008

Mer om Liljegrenaffären

Journalisten Ira Mallik recenserar Wierups "Infiltratören" och Sundevalls "Hanteraren" i dagens Aftonbladet. Det är en fartig och välskriven recension. Hon gör ungefär samma bedömning som jag gjorde om böckerna: Wierups är överlägsen.

Narkotikadebatten är död

I februari i år hävdade jag i ett anfall av optimism att narkotikadebatten levde, men om så var fallet då så har den tyvärr avlidit sedan dess.

Den nu inte längre så nya regeringen har nämligen effektivt lyckats mörda frågan. Detta har skett genom att man lagt ner Mobilisering mot narkotika, genom att man begravt de mer kontroversiella aspekterna av frågan i en "utredning" samt slutligen genom att man konsekvent vägrat att ta debatten med oppositionen och andra aktörer (t.ex. forskarvärlden).

I januari publicerade mina kolleger Bengt Svensson, Leili Laanemets och jag ett skarpt angrepp på folkhälsominister Maria Larsson. Det bevärdigades inte med något svar. I mars arrangerade SVT Debatt en narkotikadebatt, där folkhälsoministern ställde in sin medverkan i sista stund (något som till och med fick SVTs debattredaktion att lacka ur).

Det senaste tragikomiska exemplet är dagens "morgonsoffedebatt" i TV4, då Björn Fries mötte två virriga och dåligt pålästa riksdagspolitiker, Vänsterpartiets Lena Olsson och Kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren.* Syftet var att - rejält senkommet, men det är bara symptomatiskt - diskutera vänsterpartiets tänkvärda förslag om avkriminalisering av eget bruk. Lena Olsson var dock alltför dåligt förberedd för att kunna förklara vad förslaget innebar, och Chatrine Pålsson upprepade med en dåres envishet och en papegojas retoriska finess det enda argument hon verkar ha fått förklarat för sig: signalargumentet.

Jo, ni har såklart hört det till leda: En avkriminalisering av eget bruk "skickar fel signaler till medborgarna om samhällets inställning till narkotika". Det skulle förvisso kunna vara ett hedervärt argument, om det fanns några som helst belägg för att det verkligen fungerar så enkelt. Men det gör det såklart inte. Jag har tidigare argumenterat för att vare sig missbrukarna eller svenska folket kan sväva i någon okunnighet om samhällets inställning till det så demoniserade "knarket". Eget bruk kriminaliserades först 1988, och det gick utmärkt bra att signalera narkotikans fördärv redan dessförinnan. Faktum är att narkotikamissbruket började skena först under 1990-talet, efter kriminaliseringen (därmed inte sagt att det finns något som helst samband mellan dessa båda händelser).

Chatrine Pålsson och andra som gör signalargumentet till sitt huvudargument i narkotikapolitiska frågor missar också något ännu viktigare, nämligen att politiska åtgärder rimligen inte bara är ägnade att fylla symbolpolitiska syften. Åtgärderna har även instrumentella konsekvenser, och det är i det sammanhanget kriminaliseringens misslyckanden varit mest tydliga.

Polisforskaren Stefan Holgersson visade i en MOB-rapport hur kriminaliseringen lett till att polisen prioriterat upp de ringa narkotikabrotten (rimligen på bekostnad av andra brottstyper). Mycket av polisens verksamhet har gått ut på att ta in kända missbrukare, ofta flera gånger i veckan, och "kissa av dem". När missbrukar-Kalles tas in för åttonde gången samma vecka (jo, det har faktiskt förekommit och dokumenteras av Holgersson) är det väl ingen som blir förvånad när han återigen kissar positivt. Och ingen blir väl heller förvånad över att Kalle inte kan betala de dagsböter som blir resultatet av de ringa brotten.

Problemet är såklart att samhället i normalfallet bara erbjuder straff, och inte något annat what so ever (t.ex. vård och behandling). MOB visade i några intressanta försöksverksamheter att det faktiskt går att arbeta konstruktivt med polisingripanden, förutsatt att det finns ett tätt samarbete mellan polisen, socialtjänsten och sjukvården. Men så funkar det inte i Sverige idag. Fries är säkert väl medveten om att det är djupt problematiskt när han försvarar kriminaliseringen med att den skulle kunna fungera på ett positivt sätt, in den bästa av världar. För vi lever dessvärre inte i den bästa av världar.

Det var en kort debatt, men Björn Fries hann ändå se rätt uppgiven ut över sina meddebattörers uppenbara oförmåga att hantera ens de mest fundamentala positionerna och argumenten. Vänsterpartiet borde såklart ha skickat Alice Åström istället, hon har bra koll på läget och gav Fries gott motstånd i frågan i Almedalen härom året.

Den stora skandalen är dock att Kristdemokraterna envisas med att skicka fram Chatrine Pålsson till slakt vareviga gång narkotikan ska diskuteras. Pålsson är en ignorant tant som inte har en susning om ämnet och som gör mig illa berörd genom sitt papegojmässiga snack. Har människan ingen vän eller partikamrat som kan avråda henne från att ställa upp?

Från säkra källor har jag också hört att Maria Larsson vägrar att möta Björn Fries. En så märklig policy kan inte rättfärdigas med argument, och förklaras med säkerhet av att hon vet att hon skulle förlora stort. Så hon väljer istället att skicka fram fåret Pålsson Ahlgren till slakt. Det är fult, fegt och elakt. Och jag som trodde att kristdemokrater satte en ära i "medmänsklighet"...

* Enligt splitter nya svenska skrivregler ska partinamn numera stavas med stor bokstav. By way of PSW.

onsdag 15 oktober 2008

Bok står mot bok

Jag har en ny text i Sydsvenskan idag. Den handlar om Liljegrenaffären, om vilken två intressanta reportageböcker nyss utkommit. Lasse Wierups "Infiltratören" ger mig genomgående bättre vibbar än Dick Sundevalls "Hanteraren", men läs båda och bilda er en egen uppfattning. Åtminstone om ni är intresserade av svenska rättsfall.

tisdag 14 oktober 2008

Skomakare, bliv vid din läst


Björn Ranelid har skrivit en krönika om behovet av mer tvång inom narkomanvården. Det borde han inte ha gjort. Maken till sanslöst dravel var det länge sen jag såg.

måndag 13 oktober 2008

Mona Sahlins självmål

Mona Sahlin har gjort ett rejält självmål med sina många olika besked om laguppställningen inför nästa riksdagsval. Både hennes agerande och hennes timing (mitt under brinnande finanskris och dessutom inför fyra länge emotsedda debatter med statsminister Reinfeldt) kan ifrågasättas.

Jag råkade knäppa på teven under gårdagens partiledardebatt, och fick se Sahlin och Wetterstrand försöka förklara läget - alltmedan Reinfeldt, Björklund, Olofsson, Hägglund och Ohly flinade brett. Mycket pinsamt var det!

Göteborgsstatsvetaren Jonas Hinnfors hade för övrigt en mycket intressant debattartikel i ämnet i gårdagens Sydsvenskan. Jag tror att Hinnfors har helt rätt i sin bedömning. Klantigt, Sahlin!

Var Catrine da Costa inte viktigare än så?

Frilandsjournalisten Patrik Nyberg har skrivit en bra debattartikel om da Costa-fallet. Han kritiserar polisens bristande intresse för att gå vidare med den tekniska bevisning som finns. Det verkar som att polis och åklagare bara inväntar preskriptionsbeslutet.

fredag 3 oktober 2008

Mer scientologer

Det har påpekats - bland annat av Johannes Forssberg - att Uppdrag gransknings avslöjande om att svenska kommuner finansierar scientologernas frontorganisationer med miljonbelopp inte är något egentligt avslöjande. Detta har varit känt länge, ja, lika länge som Narconon funnits i Sverige. När jag gjorde arkivstudier i Socialstyrelsens gamla arkiv med anledning av min studie om metadonkonflikten hittade jag en mängd gamla papper som visade att Socialstyrelsen under 1970-talet arbetade hårt för att få bort Narconon. Uppenbarligen utan framgång.

Det som är bra med att Uppdrag granskning nu dragit fram detta i ljuset är inte att avslöjandet i sig är nytt, utan att många inom den kommunala sektorn uppenbarligen inte vet vad Narconon och de övroga frontorganisationerna är för gökar. Genom uppdrag gransknings reportage kan kunskapen sprida sig lite bättre, vilket förhoppningsvis leder till att pengaflödet minskar.

Här nedan är en kul video med Tom Cruise, producerat för internt bruk inom scientologin. Knäpp den killen är!

onsdag 1 oktober 2008

Sarah Palin - Freak!

På bloggen Inslag har min gamle vän PSW samlat ett antal skrämmande klipp med Sarah Palin, klipp som med all önskvärd tydlighet dokumenterar hennes extrema olämplighet som USA:s vicepresident. Med tanke på hur lite jag tycks förstå av amerikansk politik skulle det inte förvåna mig särdeles mycket om Palin trots detta får följa med John McCain till vita huset i höst. Bäva månde världen!

PSW:s blogg rekommenderas för övrigt varmt till alla som är intresserade av samhällsvetenskap (och som kan tolerera en eller annan "högeravvikelse" ;-)

Uppdrag granskning vs scientologikyrkan

I februari bloggade jag om Narconon, en av scientologikyrkans frontorganisationer, bland annat verksamma i Eslöv. Posterna kan läsas här och här.

Nu har Uppdrag granskning gjort ett utmärkt reportage om Narconon och scientologernas övriga frontorganisationer. De konstaterar att 156 svenska kommuner under de senaste fem åren på ett eller annat sätt stött frontorganisationerna med skattepengar. En del av dessa pengar tycks ha slussats direkt vidare till scientologernas huvudkvarter i USA.

Uppdrag gransknings reportage var utmärkt och avslöjande, granskande journalistik när den är som bäst. Förhoppningsvis kan reportaget leda till att många kommuner drar öronen åt sig och slutar skicka utsatta människor med missbruksproblem till Narconons bisarra "behandlingsverksamhet".

En av Narconons "affärsidéer" har varit att lura naiva politiker och beslutsfattare att medverka i deras propaganda. För ett par år sedan skrev folkpartipolitikern Iva Parizkova Ryggeståhl - avpolletterat kommunalråd i Malmö - en märklig insändare i Sydsvenskan. Under rubriken "Subutex bara annat missbruk" skrev Ryggeståhl (SDS 27/10 2006):

Att förskriva Subutex till narkomaner har blivit en populär men mycket omdiskuterad behandlingsmetod. Idag har jag träffat en man som var heroinmissbrukare sedan sina tretton år. Efter behandling på Narconon i Eslöv lyckades han leva fem år utan droger. Därefter bodde han utomlands. Efter flytten tillbaka till Malmö började han umgås med sina gamla vänner och började använda Subutex som säljs på svarta marknaden.

Det är svårt att se en ung man förfalla. Han har dock velat bli drogfri. Han arbetar, men får ingen hjälp.

Narconon i Eslöv som drivs av före detta heroinmissbrukare är den enda institution i Sverige som inte använder Subutexmetoden. Narconons ledare är övertygade om att Subutex bara är en annan drog och de får bekräftelse från Subutexanvändare.

Missbrukarnas värld är inte min värld. Jag är ingen expert på hur man kan hjälpa missbrukare att bli drogfria. Det verkar dock för mig att Subutexmetoden bara är en annan sorts av missbruk. Då skall man få hjälp att bli av med missbruket när man kommer fram till denna insikt.

Med de begränsade resurser som Malmö stad har tycker jag att missbrukare som själva söker hjälp för att bli drogfria skall prioriteras.

Detta finns inskrivet i Malmö stads handlingsplan mot drogmissbruk. Politisk vilja finns men någonstans brister den i själva verkligheten. Missbrukare skall inte vänta flera månader på behandling. Långa väntetider leder till människoförnedring och är dessutom en mycket kostsam affär för samhället som helhet.


Jag skrev ett kort och elakt svar på den insändaren, som jag faktiskt fortfarande är rätt nöjd med (SDS 1/11 2006):

Svar till Iva Parizkova Ryggeståhl. Jag vill påpeka några korta saker:

1. Underhållsbehandling med Subutex och metadon är de mest effektiva behandlingsmetoderna som finns att tillgå vid heroin- och annat opiatberoende. Detta har slagits fast i ett stort antal internationella studier, i SBU:s konsensusdokument om behandling vid olika beroendetillstånd och nu senast i Socialstyrelsens nya riktlinjer för missbruks- och beroendevård. Subutex och metadon kan visserligen - liksom de flesta narkotikaklassade mediciner - missbrukas, men när preparaten används i samband med underhållsbehandling är de läkemedel, inte "ersättningsdroger".

2. Det finns många behandlingshem i Sverige som arbetar utan läkemedelsassistans. Ingen behandling fungerar för alla, och även om Subutex och metadon är de mest effektiva behandlingsmetoderna för heroinister så måste även läkemedelsfri behandling av god kvalitet finnas för de klienter som efterfrågar sådan behandling.

3. Narconon är en gren av scientologikyrkan, och använder sig av den ökände L Ron Hubbards idéer. Om någon blir drogfri via Narconon har det sannolikt mer med slump eller självläkning att göra än med den "behandling" som erbjuds. Ingen vet, för det har aldrig genomförts några seriösa utvärderingar av Narconons verksamhet. Det finns dock mycket som talar för att flera av inslagen i Narconons "reningsprogram" - till exempel ideliga, utdragna bastubad och intag av stora mängder av vitaminer och mineraler - faktiskt kan vara direkt skadliga.

Allt detta kan Parizkova Ryggeståhl med fördel kontrollera i lämpligt uppslagsverk, exempelvis Nationalencyklopedin, eller genom att kontakta Socialstyrelsen. Kanske hade det till och med varit klokt om hon hade gjort det innan hon svängde ihop sin lilla artikel.

Jag förstår inte hur vissa människor är funtade (ii)

Expressen publicerade en makalöst anakronistisk debattartikel igår, signerad två gammelkommunister från KPML(r) (jo, jag vet att partiet heter KP nu, men man bör kalla saker vid deras rätta namn). Rekommenderas i avskräckande syfte.

I sammanhanget måste jag också rekommendera några bloggar som den hejdlöst roliga En man med ett skägg skrivit, angående just KPML(r): (1), (2) och (3).

tisdag 30 september 2008

lördag 27 september 2008

Snaskigheter och bristande självinsikt

Göran Skytte läser jag ibland. Han väcker ungefär samma känslor hos mig som den gamle alltingexperten och överalltkorrespondenten Ulf Nilson gör: en märklig blandning mellan ilska och skrattlusta, parat med förundran över att sådana människor verkligen finns.

Idag skriver Skytte om att han träffat en tidigare kommunistisk pamp vid en filmfestival i Rumänien. Han beskriver denna som en person som "på den gamla tiden var ... beredd att offra andra människors liv för kommun­ismen. Nu är han kristen och vill hjälpa till att ge liv."

Och jag tänker: Undrar just vem den beskrivningen annars skulle kunna gälla?

Som de flesta som läser här säkert vet är jag förtjust i debatter. Jag läser alltid de stora tidningarnas debattsidor. Aftonbladets är generellt sett den klart sämsta, det är sällan jag läser mer än rubriken. Debattredaktören Lotta Gröning odlar någon slags folklighetsmentalitet i sitt redaktörsskap, vilket i normalfallet bara blir tråkigt.

Sen ibland publicerar hon saker som får mig att höja ordentligt på ögonbrynen - inte för att det är intressant, utan för att det är rejält snaskigt. Så var det med gårdagens "författarbråk", som efter vad jag kan bedöma är bland det snaskigaste och mest onödiga som publicerats på bra länge. Anna Holt replikerar bra idag, men det är ändå Gröning som får stå med skammen för att hon upplåter sina spalter åt detta moraliska haveri, som ju inte ens är någon nyhet (samma "debatt" rasade ju senast i samband med publiceringen av Unni Drougges bok).

fredag 26 september 2008

Låtstölder

Apropå det där med låtstölder - här är ett annat klassiskt exempel, Deep Purple's "Hush" (1968) vs. The Charlatans "The Only One I Know" (1989). Fast här är det kopian som är bäst (tycker i varje fall jag).

Delge gärna fler exempel ni kan komma på i kommentarsfältet!



torsdag 25 september 2008

Flamin' Groovies

Flamin' Groovies är ett av mina absolut favoritband. Särskilt skivan Shake Some Action från 1976 är ett mästerverk. Nedanstående "video" där Groovies framför låten Slow Death är dock från 1972, och en av bandets bästa låtar. Jämför gärna med The Ark-låten nedan, som är av senare datum.




Tidelag - ett allvarligt samhällsproblem 2008?

De senaste åren har en liten men alltmer högljudd skara opinionsbildare rest frågan om förbud mot tidelag, alltså könsumgänge mellan människa och djur. Det är en rejält anakronistisk fråga.

I min undervisning i kriminologi brukar jag ibland använda tidelag som exempel på en handling som blivit avkriminaliserad. Poängen jag vill göra är att lagstiftningen utvecklas långsamt men stadigt och att man med några hundra års perspektiv kan finna en hel del exempel på handlingar som avkriminaliserats (förutom tidelag bland annat homosexualitet, självmord, häxeri och fylleri), men också en del exempel på det motsatta (icke medicinsk narkotikaanvändning för att ta det främsta exemplet).

När det gäller tidelag blir studenterna dock nästan undantagslöst mycket upprörda och arga över att sådant snusk är tillåtet. Det hade de aldrig kunnat föreställa sig, i Sverige av alla länder! Det brukar inte hjälpa nämnvärt när jag inskjuter att djurplågeri fortfarande är förbjudet, för det är ju driften i sig, det där snuskigt äckliga som man inte vill tänka på, som ska bort.

På 1600-talet ansågs tidelag vara ett så allvarligt problem att det bestraffades med döden. Faktum är att det under de svenska häxprocesserna under andra hälften av 1600-talet avrättades mer än dubbelt så många "tidelagsmän" som det avrättades "häxor" - drygt 600 mot ungefär 300. Den tidens brottsprevention gick bland annat ut på att förbjuda unga män att gå vall. När tidelagsfall upptäcktes avrättades både förövaren och djuret, eftersom man inte ville riskera en så djävulsk avkomma som skulle kunna bli fallet av övergreppet.

Dödsstraff för tidelag avskaffades i praktiken 1778, även om det fanns kvar i lagboken till 1864. 1944 avskaffades så en allmän "perversionsparagraf" i lagboken, där bland annat tidelag och homosexualitet ingick, och därefter har djursex inte varit kriminaliserat i Sverige. Och detta är något som Sverige har gemensamt med en lång rad jämförbara länder. Men det betyder alltså inte att tidelag definitionsmässigt är tillåtet heller; många tidelagshandlingar torde falla under förbudet mot djurplågeri.

Som jag nämnde inledningsvis har dock en opinion för en ny kriminalisering börjat mobiliseras på senare tid. Denna opinion hävdar att djurplågeriparagraferna aldrig används vid tidelag, och att lagstiftningen därför är för tandlös. Att detta skulle kunna hänga samman med att handlingen är extremt ovanlig verkar inte ha fallit någon in.

Den nya opinionen har lett till en del komiska poänger, som till exempel när jordbruksministern härom månaden svarade på en interpellation i riksdagen, och då försökte sig på att ge exempel på den gränsdragningsproblematik som skulle uppkomma vid en eventuell kriminalisering.

Det var många som gjorde sig lustiga över jordbruksministern, men egentligen var det nog en rätt viktigt poäng han ville formulera, även om han gjorde det lite klantigt (förmodligen för att han kände obehag inför ämnet). Sanna Rayman på Svenska Dagbladet har kommenterat det hela på ett tankeväckande sätt i ett par roliga bloggposter.

Som vid alla försök att lansera ett nytt samhällsproblem - problemdefiniering som det brukar heta på samhällsvetarprosa - är det viktigt för problementreprenörerna att visa vilket allvarligt och hemskt problem man uppmärksammat. Allmänt sett brukar man göra detta med hjälp av hokus pokus-statistik, som blåses upp till groteska proportioner. I allmänhet handlar det om grovt överdrivna uppskattningar eller myter som publiceras på något ställe, och som en förs vidare i andra medier till dess att den ursprungliga källan till uppgiften försvunnit i glömska och statistiken blivit till en "sanning". Sociologen Joel Best har beskrivit hur detta kan gå till i två roliga böcker, Lies, Damned Lies and Statistics och More Damned Lies and Statistics. Båda böckerna är pepprade med komiska exempel.

När det gäller tidelagsbrotten så tipsar Sanna Rayman om ett gammalt avsnitt av Vår grundade mening, där uppkomsten av en modern svensk tidelagsmyt beskrivs. Enligt denna myt våldtas hundratals djur i Sverige varje år, ofa till döds. Siffrorna saknade helt vetenskaplig grund, men spreds ändå ända in i riksdagens kammare.

Själv brukar jag mest skrocka lite roat när tidelag kommer på tal. Allt tyder nämligen på att detta fenomen är extremt ovanligt i Sverige, förutom i opinionsbildarnas fantasier förstås. Tidelag är helt enkelt något som hörde bondesamhället till. Men onekligen kan fenomenet idag leda till en del komiska höjdpunkter, om än ofrivilliga sådana. Här är mitt favoritexempel, en frilansjournalist som förläst sig på småungars tramshistorier på Flashback. Expressens redigerare måste ha haft en högtidsstund då han/hon satte rubriken...

Intervju med "allmänläkaren"

Medietrycket stiger i da Costa-fallet - igen. Ikväll sänder SVT Debatt en intervju med Thomas Allgén, mer känd som "allmänläkaren". Allgén framträder helt öppet i en bandad intervju.

Jag sitter bänkad.

onsdag 24 september 2008

Dunkla teorier

Jag har just läst om Lars Borgnäs bok om da Costa-fallet, Sanningen är en sällsynt gäst. Borgnäs bok ger vid andra läsningen ett än mer befängt intryck än när jag läste den första gången. Den påminner mig om en intressant beskrivning som statsvetaren Erik Åsard gjorde av det konspirativa tänkandet, i boken Det dunkelt tänkta.

Konspirationsteoretiker har en sak gemensamt, säger Åsard, och det är att de inte tolkar några händelser som slumpmässiga eller oavsedda. Allt är en logisk del i deras favoritkonspiration och styrs av dolda beslutsfattare med dunkla syften.

Precis så verkar Borgnäs resonera. Så det är väl ingen slump att han gjort märkliga dokumentärer även om Estonia och Palmemordet. Konspirationer kommer ju sällan ensamma...

fredag 19 september 2008

Intressant läsning

Nyhetsmagasinet Fokus har publicerat ett intressant grävjobb om FRA. Bör definitivt läsas.

Catrine da Costa-fallet igen

Catrine da Costa-fallet, det så kallade styckmordsmålet, har återigen återvänt till rubrikerna och debattsidorna. Igår publicerade JK Göran Lambertz en debattartikel i DN där han argumenterade för att det är för svårt att få resning och att rättsväsendet är obenäget att rätta tidigare felaktigheter. Efter vad jag förstår finns det rätt starka belägg för att det förhåller sig så som JK säger, inte minst rapporten "Oskyldigt dömda" som kom för ett par år sedan.

I sin artikel nämner JK stockmordsmålet som ett av de fall då resning varit motiverat men ändå förvägrats. Lambertz ställningstagande ter sig för mig lite dubbelmoraliskt, med tanke på att han med näbbar och klor kämpat för att hålla de båda anklagade läkarnas skadeståndanspråk utanför domstolarna. Enligt uppgifter har Lambertz eller personer på hans kansli spelat under bordet med lagmannen på Attunda tingsrätt, där målet ska tas upp, och på så sätt lyckats få bort den tidigare utsedde domaren till följd av en märklig jävsanklagelse. Nu har dock även lagmannen fått lämna fallet till följd av jäv, sedan detta avslöjats.

Men kanske är det så som JK hävdar, att han med någon sorts märklig juridisk formalism vil hålla resningsanspråken och skadeståndsanspråken åtskiljda från varandra även i moraliskt hänseende. Olikt honom i så fall, för han brukar i normala fall vara noga med att förankra sina juridiska argument i en tydligt formulerad moralisk ståndpunkt.

Idag publicerar Per Lindeberg en intressant debattartikel i Expressen, där han menar att polisen inte gjort nog för att utreda nyagamla spår i fallet. Lindebergs argumentation är övertygande, särskilt för den som läst den nyutkomna andra upplagan av hans bok "Döden är en man".

Det är en utmärkt bok, som jag för övrigt recenserar i en kommande artikel i Sydsvenska Dagbladet. Sannolikt på söndag - jag länkar här när artikeln publicerats på nätet.

För övrigt skulle det vara intressant att höra vad de journalister och mediepersonligheter som starkt bundit upp sig för läkarnas skuld har att säga idag, då den tekniska bevisning som finns pekar starkt i riktning bort från att läkarna skulle ha något med mordet eller styckningen att göra. Eller vad säger ni, Jovan Rajs, Hanna Olsson, Ulrika Kärnborg, Christian Diesen, Lars Borgnäs, Kristina Hultman och Gunilla Bring?

Update: Här är recensionen!

lördag 13 september 2008

Helt rätt

Fredrik Strage har gått i mål med sin Youtube-lista och döm om min förvåning när han prickar helt rätt med sin förstaprisvinnare - klippet med The Cramps från Napa State som jag tipsade om häromsistens.

Här är en annan kul grej med Cramps. Youtube är för övrigt pepprat med lysande Crampsklipp, eftersom så gott som alla videos de gjort är sevärda (av ett eller annat skäl).



Beklagar den dåliga aktiviteten här på sistone förresten. Jag lovar att göra riktig blogg-comeback inom kort.

måndag 28 juli 2008

Mot forskningsråden

Leif Lewin, emeritusprofessor i statsvetenskap från Uppsala, har idag publicerat en intressant debattartikel i DN. Lewin argumenterar för att mer pengar bör fördelas via fakulteterna och mindre via forskningråden, och han gör det främst utifrån effektivitets- och kvalitetsskäl. Argumentationen är inte ny, tvärtom, liknande tongångar har jag hört åtminstone så länge som jag varit anställd inom akademin (dvs. sedan 1998). Högskolepolitiker har dock haft märkvärdigt svårt att greppa det hela, möjligen för att de är ideologiskt förblindade av idén om den allenasaliggörande konkurrensen.

Under de senaste årtiondena har vi sett en systematisk nedmontering av fakulteterna till förmån för andra forskningsutförande organ; "The New Production of Knowledge" heter den signifikativa titeln på en inflytelserik programskrift. Pengarna har i stället främst gått till forskningsråden, som ansetts mera lyhörda för tidens krav. Ja, det har gått så långt att en utredningsman häromåret föreslog att fakulteterna skulle fråntas all ekonomisk makt och degraderas till blott ett remissorgan för andra och mer framstegsvänliga instanser inom universitetet.

Lewin beskriver den politiska prioriteringen av forskningsråden som ett medvetet sätt att bekämpa fakulterernas tidigare makt över forskningen:

Den officiella motiveringen var att forskningsråden var bättre rustade att göra vetenskapliga prioriteringar och bedömningar än fakulteterna. En koalition av drivande forskningsrådssekreterare, reform- och maktivriga politiker och forskare som ansåg sig misshandlade av fakulteterna hamrade in budskapet att råden stod för förnyelse och fakulteterna för förstockelse.

Det märkliga är bara att samma gamla professorer togs i bruk av bådadera organen. När de satte sig på tåget för att resa till rådssammanträden i Stockholm ansågs de nämligen genomgå en magisk förvandling från inskränkta revirbevakare till visionära företrädare för det vetenskapliga allmänintresset.


Spetsigt formulerat, och helt klart en paradox. Lewin menar - och jag tror att han har rätt - att råden tvärtom är mindre effektiva än fakulteterna. Skälet är att professorerna tvingas uttala sig i frågor som ligger långt från deras verkliga kompetensområden.

Jag tror att de politiker som skrivit under på myten om forskningsrådens överlägsenhet skulle bli chockerade om de fick bevista ett rådssammanträde. Där är uttrycken legio i stil med "detta är visserligen inte mitt kompetensområde, men jag anser att ", "jag känner ju inte närmare till hur man resonerar inom den sökandes disciplin, så därför " , "det här är ju inte precis mitt ämne, men " Ämnesföreträdarna inom fakulteterna, däremot, visste precis vad de talade om.

Tilläggas kan att forskningsråden även har en annan stor brist, nämligen att de har skapat ett system där enormt mycket tid ägnas åt att formulera forskningsansökningar, varav dock bara en bråkdel kan få finansiering. Jag tror att jag för egen del under de senaste åren har tillbringat runt 15 % av min arbetstid med att författa forskningsansökningar, med ganska magert resultat (totalt två års 70%-ig finansiering).

En intressant analys som ligger någorlunda i linje med Lewins återfinns för övrigt i min alldeles nygifte gamle kompis Fredrik Melanders avhandling i statsvetenskap, Lokal forskningspolitik. Den är lång och akademisk, men ändå läsvärd.

lördag 26 juli 2008

Musik var bättre förr...

Det är fortfarande semester och jag har tagit paus i slappandet för en stunds surfande. På Youtube hittar man ju det mesta, och jag råkade hitta en länk till en gammal Jesus & Mary Chain-video. Så nu har jag tillbringat en timme med att botanisera i fina vintage-JAMC-grejor.

Blir dock fortfarande lite irriterat när jag tänker på den JAMC-bokning jag gjorde till Blekingska nationens arrangemang under lundakarnevalen '98, som gick i stöpet för att Ema-Jävla-Telstar ville ville ha ensamrätt till sin sunkiga Fanclub-festival...





lördag 12 juli 2008

Almedalen '08


Här är en bild från mitt framträdande i Almedalen, hämtat från Malmö högskolas hemsida. Där finns också en kort resumé av vad jag sa, eller åtminstone av min slutkläm. Fast den är väl knappast särskilt förvånande för dem av er som läst här tidigare...

På bilden ser det för övrigt snarare ut som att jag spelar synth och sjunger än som att jag debatterar :-)

Almedalen var sällsynt skojigt, även om jag var svårt undersövd när jag kom tillbaka till Skåne i går. Nu börjar semestern, vilket känns välbehövligt.

Ha det bra allesammans!

tisdag 8 juli 2008

En favoritlåt

Okej, nu kan jag äntligen bädda in filmer. Det var ju inte så svårt när jag väl fått det hela förklarat för mig.

Så för att fira: Här är "I Wanna Be Your Boyfriend", en gammal favorit med Ramones i liveversion från 1980. Den skrevs av trummisen Tommy Ramone, som numera är den enda från originalsättningen som lever. Ramones är märkliga, det är över huvud taget bara trummisarna som är kvar ibland oss. Det är tvärtemot den gamla satiren i Spinal Tap, där trummisarna gick åt i parti och minut.



Och är är en coverversion av samma låt, av ingen mindre än Per Gessle. Helt annorlunda, men man märker att han älskar låten. Det är två tredjedelar av Brainpool som kompar - David Birde saknas, i dubbel bemärkelse.

Galen video med Cramps

Eftersom jag är teknisk idiot har jag inte lärt mig ännu hur man laddar upp videor till bloggen ()berätta gärna, Gissur!). Så ni får hålla till godo med följande länk, som går till en av mina absoluta favoritvideor: Cramps spelar ett gratisgig på Napa State Mental Hospital under en turne 1978.

Det är helt galet, inspelat med ryckig handkamera, bandet står i princip på golvet och spelar, patienterna dansar på scenen och det är ett alldeles vansinnigt drag. Ljudet är överraskande bra med tanke på omständigheterna.

Jag såg Cramps på KB härom året. Det kostade 500 spänn och var värt vartenda öre. Här är samma låt från den konserten som från Napa State-videon ovan. Ljud- och bildkvaliteterna är eländiga, men ni får lita på mig när jag säger att det var ett jäkla drag även då, 28 år efteråt.

Nu är det för övrigt exakt en månad kvar till Way Out West-festivalen i Göteborg. Det blir min första rockfestival på en herrans massa år, men jag bara måste se The Sonics, som gjort comeback efter 40 år i träda.

Och apropå inget: Här är en video med Bassholes, ett band som skulle ha spelat på min gamla nation för sådär tio år sedan. Sångaren Don Howland visade sig till allas förvåning vara lärare, men lovade att komma över för en spelning under ett skollov. Tyvärr blev det hela inställt eftersom Howland istället fick använda lovet i fråga till att sitta av ett kortare fängelsestraff. Det gjorde oss mindre förvånande än yrkesvalet...

Almedalen, here I come!

Kära läsare, jag har skrivit idogt på ett antologikapitel i ett par veckor och inte riktigt känt för att blogga. Nu är dock kapitlet hyfsat klart, och jag gör mig redo för att åka till Gotland och Almedalen, politikens motsvarighet till Hultsfredsfestivalen. Jag var där för första gången förra året, och det var... minnesvärt.

I år ska jag delta i ett evenemang som läkemedelsbolaget Shering Plough arrangerar, men jag tänkte även gå också lyssna på några andra narkotikapolitiska seminarier (1) (2) (3) (4). Särskilt det fjärde seminariet ska bli spännande. Det arrangeras av Svenska Brukarföreningen, och deltar gör bland annat min jobbarkompis, Sharp Dressed Jens Sjölander, och den alltid lika kloke Björn Fries. Moderator är duktiga journalisten Hanna Solberger, och från Brukarföreningen kommer Berne Stålenkrantz.

Kom gärna och säg hej om ni har vägarna förbi!

/Snart semester-Björn

tisdag 1 juli 2008

Sandie Smiths

Det här måste ni bara se; Sandie Shaw sjunger "Hand in Glove" på Top of the Pops, uppbackad av Smiths utan skor. Sandie kör hela Morrisseyprylen inklusive golvormande. Kul!

torsdag 26 juni 2008

Medietrams

I dag ondgör sig de stora drakarna över Ylva Johanssons förskräckliga fräckhet att utnyttja det nya pigavdraget, ett skatteavdrag hon har laglig rätt till. I Svenskan ondgör sig dessutom herr Reinfeldt över Johanssons tilltag, vilket han kallar "hyckleri".

Tydligen anser både tidningarna och herr Reinfeldt att Ylva Johansson ska betala en högre skatt än andra bara för att hon var motståndare mot pigavdraget. Snacka om dubbel standard...

Det hela får mig att tänka på en av mina favoritskandaler i det mindre formatet. Den moderate riksdagsledamoten, tidningskungen och m-talesmannen i presstödsfrågor Stig Bertilsson är den första svenska riksdagsledamot som blivit avsatt av domstol, till följd av att han fälldes för grovt bedrägeri. I egenskap av presstödstalesman argumenterade han för ett avskaffande av presstödet och i egenskap av tidningskung och ägare av ett par lågtäckningstidningar i Västergötland uppbar han miljonbelopp i sådana presstöd.

När den givna dubbelmoraldebatten kom som ett brev på posten argumenterade han - helt korrekt och i likhet med Johansson i artiklarna ovan - att han var motståndare mot presstödet som idé, men att han givetvis var tvungen att anpassa sig efter den lagstiftning och de villkor som fanns på tidningsmarknaden.

Bakslaget kom när det visade sig att Bertilsson hade fuskat grovt med presstödet, och därigenom tillskansat sig mångmiljonbelopp som han och hans tidningar inte hade rätt till. Grovt bedrägeri och vanhedrande avsked från riksdagen blev resultatet, och här, kära tidningsdrakar, kan vi tala om dubbelmoral.

Så kom tillbaka när ni kan visa att Ylva Johansson fuskat med sina pigavdrag, era svajtramsare.

Update: Googlade vidare en stund på Bertilsson, och mindes då att det fanns fler tragikomiska twistar i historien. Till saken hör att Bertilssons fusk avslöjades av en gammal medarbetare till honom, journalisten Björn Gorner. Efter avslöjandet gjorde Bertilsson livet surt för Gorner på diverse olika sätt, bland annat genom att anmäla honom för förtal. Gorner stämde senare Bertilsson för falsk tillvitelse, förlorade i tingsrätten men vann i hovrätten. Märkligt nog blev Bertilsson strax därefter utsedd till "månadens profil" i Bengtsfors kommun. Den lilla banankommunen kan inte ha så höga kvalitetskriterier för sina utmärkelser...

måndag 16 juni 2008

Galet

Förra året vann mina schackklubbskamrater Linus Olsson och Nils Grandelius VM i chock (eng. bughouse), en specialvariant av schack där man spelar två och två i lag och där din medspelare får använda de pjäser du slår av din motståndare. Låter det galet? En fullkomligt helgalen video från det avgörande partiet i finalen finns här.

Nej, videon är inte uppspeedad, de flyttar verkligen så snabbt. Jo, säger jag, det gör de, jag lovar!

Noterbart är att Nils (killen i vit t-shirt som behöver klippa sig; Linus är den blonde killen bredvid honom) bara är 14 år.

Linus och Nils har för övrigt precis varit i Berlin för att försvara VM-titeln, men jag har ännu inte lyckats få klarhet i hur det hela avlöpte.

Och apropå schack, här är en intressant artikel från DN kultur av en annan tidigare klubbkamrat, Anna Lindgren. Tänkvärda reflektioner om kvinnor, män och schack.

Update: Fick just höra att Linus och Nils lyckades försvara sin VM-titel. Kul!

Bloggtips

God morgon kära läsare,

Ni får ursäkta det dåliga uppdaterandet, men dels har jag rätt mycket att stå i just nu - sommaren är ju den tid då universitetslärare forskar - och dels var det rätt länge sen jag blev riktigt sur när jag öppnade en tidning senast (vilket oftast brukar vara skälet till mina inlägg). Det senare kan i och för sig hänga samman med att jag inte läst tidningar så noga på sistone, eftersom forskning, födelsedagar och fotboll kommit i vägen.

Nåja. Jag ville egentligen bara tipsa om tre trevliga bloggar som ni bara måste kolla in: Inslag. Remissinstansen och En man med ett skägg.

Inslag är min gamla vän och statsvetarkollega Peter Santesson-Wilsons blogg. Fast blogg är nästan lite missvisande som beteckning, det handlar om en snygg, väluppdaterad och intressant hemsida med "samhällsvetenskaplig förströelse", som programförklaringen lyder. PSW bjuder på annorlunda perspektiv och nya infallsvinklar på gamla fenomen. PSW har naturvetenskapliga och rationalistiska reflexer, vilket gör det hela extra läsvärt. Uppdateras ofta flera gånger om dagen.

Remissinstansen är en blogg som drivs av en annan gammal vän och statsvetarekollega, Gissur Erlingsson. Gissur är en nog den mest utpräglat klassiska statsvetare jag träffat - han sysslar med partiforskning, en av disciplinens absoluta kärnområden. Men tänk er nu för all del inte en trist Sören Holmbergtyp a la valvakorna - nä, Gissur gör partiforskningen relevant och viktig igen. Och kul. Och det hela blir bara bättre av att han blandar seriösa och halvseriösa inlägg med fotboll och schysst musik. Sidan uppdateras sporadiskt, men oftare än denna. Så här i fotbollstider bör man inte förvänta sig några djupare statsvetenskapliga analyser från Gissurs sida, gammal spelare och tränare i Lokomotiv Lund som han är.

En man med ett skägg är den svenska bloggosfärens just nu roligaste blogg, och drivs av Kalle Lind som tidigare gjorde Hej domstol! i P3. Jag gillade aldrig Hej domstol, jag är närmast allergisk mot P3-humor, men Linds blogg är helt andra grejor. Här kan man bland annat läsa fantastiska analyser av proggiga barnböcker (del 23 publicerades för några dagar sedan). Man får också fylliga sammanfattningar av helt sanslösa och bortglömda böcker, nu nyligen av Björn Afzelius urpatetiska "En gång i Havanna" och Henning Sjöströms sanslöst skrabrösa "Det glatta livet". Läs en man med ett skägg, och njut! Uppdateras ofta, men ändå alltför sällan.

torsdag 5 juni 2008

Medieglad

Jag är rätt medieglad av mig (medieglad är en snällare omskrivning för mediekåt, skulle vissa säga; själv brukar jag förnumstigt hänvisa till den så kallade tredje uppgiften).

Som många av mina medieglada kolleger säkert kan bekräfta har uppmärksamhet en tendens att leda till mer uppmärksamhet. Logiken ser ut så här: Stora Draken är intresserad av en fråga och får tips om att prata med exv. statsvetare NN. Om NN då tycker att han/hon är kompetent att uttala sig om frågan resulterar detta i en intervju. (Om inte kan NN tänkas hänvisa till den mer medieglade (mediekåte) statsvetaren OO, som uttalar sig.) Nästa gång Stora Draken behöver en forskare som uttalar sig ringer man ånyo till NN/OO, som ju levererade förra gången.

Den negativa effekten av denna logik är att den tenderar att gynna forskare som är extra medieglada, alternativt kan tänka sig att uttala sig kategoriskt eller om saker som ligger utanför forskarens kompetensområde (vilket självklart uppskattas av stressade journalister som vill hitta en spetsig vinkling utan alltför mycket vetenskapliga brasklappar och reservationer).

Vi kan kalla detta Stig-Björn Ljungren-fenomenet.

Själv försöker jag att ransonera min mediemedverkan till saker som jag med gott samvete tycker mig ha viss sakkunskap om. Narkotikapolitik alltså. Tre aktuella exempel finns här och här samt i Kupé, som finns på tågen men inte på nätet.

torsdag 29 maj 2008

Möte om vårdköerna

I tisdags arrangerade Hemlösas förening i Lund ännu ett möte om den oacceptabla situationen med årslånga köer till regionens narkomanvård. Gertrud Anljung, föreningens ordförande, är till synes outtröttlig, och denna gång hade hon lyckats få till stånd ett möte där alla viktiga aktörer var på plats.

I panelen fanns bland annat Henrik Hammar (m) och Berit Wirödal (kd) från Region Skåne, fd narkotikasamordnaren Björn Fries, större delen av Lunds kommuns socialnämnd samt Ann-Mari Ek och Anna von Reis från Kommunförbundet Skåne, projektansvariga för den regionala implementeringen av Socialstyrelsens riktlinjer för missbruks- och beroendevården.

Samt yours truly, som fick äran att inleda och därmed sätta en del av dagordningen för diskussionerna. Jag tog bland annat upp behovet av konkreta åtgärder för att reducera köerna. Min slutsats var att vi vet vad som behöver göras, vi vet hur vi ska göra det och vi vet att det räddar liv. Vi vet dessutom att alla tjänar på det. Så varför gör vi det då inte? Den frågan stod i fokus för mycket av den senare diskussionen. Efter min inledning höll Björn Fries ett som vanligt utmärkt anförande där han tog upp moralism och politisk handfallenhet som skäl till den uppkomna situationen. Han berättade också om resultat från flera av MOB:s studier, bland annat 3G-studien och Ingvar Nilssons samhällsekonomiska studie av Stockholms metadonprogram.

Efter detta var ett ett antal personer från publiken som beskrev sina respektive erfarenheter av tröstlöst köande, orimliga utskrivningar och inköp av illegala läkemedel för egenvård.

Mötet kändes överlag positivt, för en gångs skull fick jag intrycket att vi nådde fram till politikerna och att det finns en verklig vilja att försöka åtgärda problemen. Systemet jobbar långsamt, så vi ska säkert inte vänta oss några underverk, men bara det faktum att en dialog har påbörjats och att Hammar och Wirödal var där och lyssnade på patienter och köande som vältaligt berättade om sina situationer var mycket bra.

fredag 23 maj 2008

Rapport från sprutbyteskonferensen i Stockholm

Ted Goldberg, professor i sociologi med inriktning mot socialt arbete och med bland annat missbruksforskning och narkotikapolitik på sin repertoar, skickade mig nyligen ett mail med intryck från den sprutbyteskonferens som gick av stapeln i Stockholm förra fredagen. Ted har snällt nog låtit mig publicera mailet här på bloggen - tack Ted!

Ted Goldbergs rapport:

Jag var på delar av sprutbyteskonferensen i Stockholm igår. Jag lyssnade på de fyra föredragen som hölls på f.m. och sedan återvände jag på e.m. för att lyssna på diskussionen (det gavs ingen tid för frågor i samband med föredragen).

Första föredraget hölls av Nils Stenström, som relativt nyligen försvarade sin doktorsavhandling i socialt arbete i Östersund. Avhandlingen handlade om sprutbytesprogrammet i Malmö och har fått kritik för att en del av det empiriska underlaget härstammar från intervjuer som han gjorde 1995. Själva talet han höll var OK. Han presenterade både positiva och negativa synpunkter på sprutbyte beroende på vilket teoretiskt perspektiv man hade. Han sade att han inte såg sig själv som en motståndare till sprutbyte och med lite god vilja skulle man kunna ta honom på orden.

Nästa talare var läkaren och RNS:aren Kerstin Käll från Linköping. Hon presenterade forskningsgenomgången som hon och några andra RNS:are gjorde för ca tre år sedan, och som har fått så mycket kritik av vetenskapsmän. Bl.a. har fem forskare i Skåne gjort om denna "studie" och visade att den rent av var en parodi på vetenskap. Men Käll är bra på att ge intryck av att det faktiskt är en vetenskaplig rapport hon presenterar. Den som inte är insatt kan lätt bli lurad. Naturligtvis, i linje med det som RNS alltid har sagt, kom hon fram till att det inte finns vetenskapligt stöd för att sprutbyte förebygger HIV.

Sedan kom Professor Mats Berglund från Lund. Han poängterade betydelsen av att vi använder oss av vetenskaplig forskning när vi ska formulera åtgärder. Han betonade att vi måste använda oss av forskning som har varit utsatt för "peer review", exempelvis sådant som har publicerats i tidskrifter som bara publicerar artiklar som andra forskare har läst och godkänt. För den som är insatt i situationen var det en tydlig kritik av Kerstin Käll, som publicerade sin rapport i egen regi, utan granskning av utomstående. Men jag är rädd för att människor som inte är insatta i turerna kring Källs rapport inte förstod detta. Annars talade Berglund om aktuell forskning som bedrivs på hans institution och även om det han tyckte var positivt i Nils Stenströms avhandling (Berglund var fakultetsopponent).

Den sista talaren jag hörde var Magnus Andersson, kurator på Sprutbytesprogrammet i Malmö. Trots att han verkade lite nervös gav han en bra bild av deras verksamhet och jag är övertygad om att alla som var det minsta öppna för argument förstod vilken fin insats de gör på Sprutbytet i Malmö. Hans tal var extra viktigt då jag fick intrycket att upplägget på konferensen var att den enda anledningen man kan tänka sig för att ha sprutbyte är att det hindrar spridningen av HIV. Genom Kerstin Käll kunde de då säga att vetenskaplig forskning inte visar att sprutbyte hindrar HIV. Alltså behövs det inte. Men Magnus Andersson visade hur mycket mer man gör i Malmö som t ex sociala kontakter, rådgivning, testning för HIV och hepatit, gynekologiska undersökningar, m.m.

Som sagt missade jag eftermiddagens föreläsningar men jag deltog i debatten. Jag hade med mig utlåtandet från Karolinska institutets etikråd om Kerstin Källs rapport. På konferensen läste jag upp följande två rader ur den: "Däremot anser rådet rent principiellt att den varudeklaration som författarna gör av skriften inte överensstämmer med gängse standard för systematisk granskning av ett forskningsområde." "Vi uppfattar att de artiklar som utgör basen för analysen inte kan betraktas som resultat av en systematisk granskning. Slutsatserna av granskningen kan då riskera att vilseleda läsarna. Ett sådan beteende kan skada KI:s anseende."

Sedan frågade jag Käll hur hon ville kommentera detta. Hon svarade att det inte var rådet som skrev detta utan Stefan Einhorn (rådets ordförande). Dessutom menade hon att det material hon presenterade i sitt tal var annat än det som fanns i rapporten. Hon ljög på båda dessa punkter. Dels var utlåtandet skrivit på KI:s brevpapper, dels skrevs utlåtandet för att dekanus för forskning vid KI hade ombett etikrådet att göra det (man ser tydligt av citaten ovan att ordet "vi" används). Vad gäller hennes påstående att hennes anförande var annat än rapporten så visade hon själv upp en bild på rapportens omslag i inledning till sitt
anförande.

Jag avslutade mitt inlägg i diskussionen med att konstatera att Källs föredrag inte hade med vetenskap att göra utan bör betraktas som en partsinlaga från en lobbyorganisation. Jag tillade att det var helt OK att lobbyorganisationer för fram sitt budskap, men de ska inte försöka ge sken av att det de säger är vetenskapligt bevisat. Jag hoppas bara att jag inte gick så hårt åt Käll att hon vann sympatier bara för det. I varje fall var det några som klappade händer efter att jag hade talat. Det var första gången det hände under diskussionen, men efteråt var det några som klappade händerna efter så gott som varje talare.

Här kan jag tillägga att jag tror att Käll ljög på ytterligare en punkt. Jag kan tänka mig ge Nils Stenström "the benefit of the doubt" när han sade att han inte var motståndare till sprutbyte (trots att han länge varit medlem i RNS). Men när Käll senare under diskussionen sade samma sak så tror jag att hon ljuger. Hon och RNS kommer att använda vilka medel som helst för att försöka stoppa sprutbyte.

Nåja, sammanfattningsvis så tror jag att landstingsrådet Birgitta Rydberg och Stockholms stads socialborgarråd Ulf Kristersson hade tänkt att konferensen skulle följa det mönster som har varit standard vad gäller svensk narkotikapolitik; nämligen att man bara tar med dem som har den "rätta" uppfattningen och i slutet på konferensen skulle alla säga "Amen". Därefter skulle de kunna påstå att de har allmänt stöd för att inte tillstyrka sprutbyte. Jag tror inte de lyckades med detta. Det beror dels på att genom påtryckningar kom Mats Berglund med som talare. Han är en man med pondus som man inte bara kan avfärda, och han sade inte Amen. Visserligen lyckades de rata Bengt Svensson som rimligen borde ha varit där i stället för Kerstin Käll, men Källs idéer fick inte stå oemotsagda. Utöver detta hade SVT:s lokalnyheter i Stockholm (ABC-nytt) ett inslag för några dagar sedan där man avslöjade ovanstående taktik. Dessutom var det tillräckligt många med en avvikande mening som deltog i debatten och då syntes ett tydligt motstånd.

Jag avslutar med det som hände i sista stunden under konferensen. F.d. socialminister Gertrud Sigurdsson (s), som var en av konferensens moderatorer och en av de centrala figurerna bakom uppbyggandet av den svenska narkotikapolitiken, gick upp i talar stolen och frågade om det var någon som ville ändra våra narkotikalagar. Hon krävde att man skulle ställa sig upp och säga det där och då, eller så skulle hon tolka det som att alla närvarande ställde sig bakom den svenska narkotikalagstiftningen. Jag försökte få ordet men en av konferensens talare (jag vet inte vem det var) sade att det fanns motsättningar mellan olika lagstiftningar som vi behövde se över. Efter den kommentaren avslutades konferensen.

Ted Goldberg

Den som vill läsa mer om Kerstin Käll och hennes kollegers tricksande och fuskande i sprutbytesfrågan kan göra det på bloggen sprutbytesfusk.

måndag 19 maj 2008

Drogpolitiskt utspel av (s)

Idag presenterar socialdemokraterna, genom Ylva Johansson och Björn Fries, delar av ett uppdaterat socialdemokratiskt narkotikapolitiskt program i Sydsvenskan.

Det är en lovande artikel. Det skarpaste innehållet rör kortare väntetider och valfrihet inom narkomanvården, vilket rimligen måste tolkas som en avisering om någon form av verklig vårdgarantilösning:
Om vi vill att narkotika skall vara förbjudet, kan vi inte acceptera att bristen på behandling ger upphov till kriminalitet. Eftersom vårdbehovet hos missbrukare är akut bör väntetiden till behandling kortas till ett par veckor. För att behandling av missbrukare skall bli effektiv krävs också att den enskilde får större inflytande i valet av vårdform. Kunskaper om bra behandlingsmetoder kan användas som underlag för en nationell standard. Genom att skräddarsy behandlingen efter missbrukarens egna behov och önskemål ökar möjligheterna till snabb och lyckad rehabilitering.

Mest kontroversiellt är rimligen att partiet ställer sig bakom en ambition att förena en restriktiv narkotikapolitik med skadelindrande åtgärder:
För de flesta är målet total drogfrihet, men för vissa klienter kan skadelindring vara ett acceptabelt mål. Även aktiva missbrukare skall beredas möjlighet att leva ett värdigt och sjukdomsfritt liv så långt det bara går, till exempel genom sprutbytesprogram.

Skönt att läsa i ett tungt narkotikapolitiskt utspel! Tiden var verkligen mogen för detta. Det ska bli intressant att höra om det blir någon debatt mellan sossarna och regeringen.

fredag 16 maj 2008

Forskningsfusk

Idag ska jag hålla ett litteraturseminarium för mina kolleger på HS. Ämnet är forskningsfusk, och jag kommer att utgå från den lilla spännande boken "Sanningens dödgrävare" (Betrayers of the Truth, 1982) av vetenskapsjournalisterna Nicholas Wade och William Broad.

Broads och Wades bok är en lätthanterlig liten pamflett som bidrog till att sätta frågan om vetenskaplig ohederlighet på dagordningen i USA i början av 1980-talet. Här görs en noggrann och väldokumenterad analys av några av historiens mest uppmärksammade fall av forskningsfusk. Fallen tolkas dock inte utifrån individualpsykologiska faktorer, vilket är det vanliga när fusk upptäcks. De sätts istället i relation till vetenskapssamhällets normsystem, där fenomen som objektivitet, peer review och konkurrens inte sällan råkar i konflikt med varandra.

Om jag hinner kommer jag även att fördjupa mig lite i fallet Sir Cyril Burt. Burtfallet är ett av vetenskapshistoriens mest uppmärksammade fall av – möjligt – forskningsfusk. Efter sin död 1971 anklagades Burt bland annat för att ha fabricerat material om enäggstvillingar som växt upp var för sig, i syfte att bevisa sin teori om intelligensens ärftlighet. Anklagelserna har dock bestridits och debatten fortgår än idag. Den uppfattning jag har är att Burt med största sannolikhet fuskade.

Frågan om forskningsfusk är för övrigt högaktuell just idag, eftersom sprutbytesfuskaren Kerstin Käll ska föreläsa på ett grovt vinklat seminarium som Stockholmslandstinget anordnar. Se även bloggen Sprutbytesfusk.

tisdag 13 maj 2008

Ny blogg

Jag har lagt upp en ny blogg, Sprutbytesfusk, med anledning av ett förestående seminarium i Stockholm. Kika gärna förbi den och kolla!

tisdag 29 april 2008

Märkligt utspel om "Psalmtoppen"

Stig Hadenius, professor emeritus i journalistik, gick igår till hårt angrepp mot nya teveprogrammet "Psalmtoppen". I en anmälan till granksningsnämnden för radio och teve skriver han att
/p/rogrammet är ett hån mot oss som av religösa eller andra skäl önskat höra dessa psalmer/sånger vi växt upp med. Här vulgariserar en fd Bolibompa-programledare bland det finaste vi har av folklig sång.

Hadius skriver också att de som står bakom programmet borde avskedas eller få sina löner halverade. Mycket märkligt utspel, på min ära. Är det någon form av missriktad ironi, eller menar han verkligen allvar?

Psalmtoppen är en fullkomligt bisarr programidé, men inte behöver man väl gå till sådana ytterligheter som Hadenius gör? Kan vi inte bara låta programmet självdö - det lär väl inte dröja så länge...

Bredsida av Häglund

Kjell Häglund publicerar idag en veritabel bredsida i debatten om "Fördärvet".

söndag 27 april 2008

Tungt inlägg om Fördärvet

Debatten om SVT:s dokumentär Fördärvet flyttar idag in i "finrummet". Tre tunga professorer och ordföranden för Riksförbundet Attention dömer ut dokumentären som osaklig, obalanserad och irrelevant. Författarna skriver bland annat att
/d/et är fullständigt obegripligt hur "public service" television, som har folkbildning bland sina viktigaste uppdrag, kan låna sig till sådan desinformation.
Jag instämmer. Artikeln rekommenderas för läsning!

torsdag 24 april 2008

Inte någon överraskning direkt

Härom månaden lovade jag min fru att jag skulle äta upp ett par randsydda Oxfords om inte fler oegentligheter avslöjades i HSB-härvan. Det känns skönt att nu kunna konstatera att jag inte kommer att tvingas till att göra en "Steffo".

Idag presenterar folkhälsominster Maria Larsson en handlingsplan för förändringar i missbruks- och beroendevården. Jag återkommer med en kommentar, jag lovar!

måndag 14 april 2008

Sämsta SVT-dokumentären någonsin?

Frågan i rubriken är högst motiverad med tanke på det journalistiska haveri jag just bevittnat. Jag förutsätter att programmet kommer att bli anmält till granskningsnämnden för radio och teve. Till dess rekommenderar jag de av er som till äventyrs skulle vilja ta del av den andra sidans verklighetsuppfattningar (som sannerligen lyste med sin frånvaro i programmet!) att läsa Vanna Beckmans bok "Strider under hjärnåldern".

Jag hittade med lätthet flera sakfel i programmet, såsom att min gamla chef Björn Söderfeldt kallades för "professor i forskningsmetodik" (han är professor i samhällsodontologi), att Söderfeldt påstods vara neutral i konflikten (jag minns tydligt att han propagerade för att Eva Kärfve skulle anställas på ALI i början av 2000-talet) och att Gillberggruppen anklagades för att ha begärt att Eva Kärfve skulle avskedas (det var Sten Levander som gjorde det, ett praktfullt självmål förvisso, men Sten är inte medlem i någon Gillberggrupp).

Värre var att en massa intressant information saknades, såsom information om hur DAMP relaterar till ADHD (DAMP-etiketten är mycket kontroversiell internationellt, men när det gäller ADHD finns mängder av forskning och ett tämligen stort konsensus kring att diagnosen fångar ett viktigt och i högsta grad verkligt fenomen) och information om de personangrepp och flagranta felciteringar Kärfve-gänget gjort sig skyldiga till. Vidare saknades diskussionen om den moderna antipsykiatrin och dess relation till scientologin, liksom en diskussion om Kärfves deltagande i minst en scientologikonferens (nogsamt beskrivet i en artikel i British Medical Journal).

Programmet innehöll dessutom ingen ny information what so ever. Fy SVT, det här var riktigt dåligt.

onsdag 2 april 2008

Pinsamt

Historien med den finske utrikesministerns avgång hade jag egentligen inte tänkt kommentera, för det hela gör ju mest att man skäms lite å manssläktets vägnar.

Annars är saken egentligen rätt enkel: Även om jag som princip tycker att Kanervas gubbsjuka är hans egen ensak så har jag förståelse för att man inte kan ha en utrikesminister som fungerar som allmän driftkucku. (Fast varför inte förresten? Det går ju i Sverige!)

Efter att ha sett ett reportage i gårdagens Rapport där den "exotiska danserskan" intervjuades kan jag bara konstarera att Kanervas damsmak skiljer sig en hel del från min egen...

tisdag 1 april 2008

Inkastad handduk

Sydsvenskan meddelar idag att Larry Andow avgått efter ett krismöte på HSB sent igår kväll. Roy Hansson har stängts av från sin tjänst i väntan på revision. Snabbt jobbat av HSB, måste jag säga. De insåg nog att det var nödvändigt att agera efter avslöjandena parat med firma Andow/Hanssons urusla krishantering. Det ska bli spännande att följa vad revisionen visar. Erfarenheterna av liknande fall där fartblinda makthavare ertappats med fingrarna i syltburken tyder ju på att fler oegentligheter kommer att avslöjas :-)