torsdag 25 september 2008

Tidelag - ett allvarligt samhällsproblem 2008?

De senaste åren har en liten men alltmer högljudd skara opinionsbildare rest frågan om förbud mot tidelag, alltså könsumgänge mellan människa och djur. Det är en rejält anakronistisk fråga.

I min undervisning i kriminologi brukar jag ibland använda tidelag som exempel på en handling som blivit avkriminaliserad. Poängen jag vill göra är att lagstiftningen utvecklas långsamt men stadigt och att man med några hundra års perspektiv kan finna en hel del exempel på handlingar som avkriminaliserats (förutom tidelag bland annat homosexualitet, självmord, häxeri och fylleri), men också en del exempel på det motsatta (icke medicinsk narkotikaanvändning för att ta det främsta exemplet).

När det gäller tidelag blir studenterna dock nästan undantagslöst mycket upprörda och arga över att sådant snusk är tillåtet. Det hade de aldrig kunnat föreställa sig, i Sverige av alla länder! Det brukar inte hjälpa nämnvärt när jag inskjuter att djurplågeri fortfarande är förbjudet, för det är ju driften i sig, det där snuskigt äckliga som man inte vill tänka på, som ska bort.

På 1600-talet ansågs tidelag vara ett så allvarligt problem att det bestraffades med döden. Faktum är att det under de svenska häxprocesserna under andra hälften av 1600-talet avrättades mer än dubbelt så många "tidelagsmän" som det avrättades "häxor" - drygt 600 mot ungefär 300. Den tidens brottsprevention gick bland annat ut på att förbjuda unga män att gå vall. När tidelagsfall upptäcktes avrättades både förövaren och djuret, eftersom man inte ville riskera en så djävulsk avkomma som skulle kunna bli fallet av övergreppet.

Dödsstraff för tidelag avskaffades i praktiken 1778, även om det fanns kvar i lagboken till 1864. 1944 avskaffades så en allmän "perversionsparagraf" i lagboken, där bland annat tidelag och homosexualitet ingick, och därefter har djursex inte varit kriminaliserat i Sverige. Och detta är något som Sverige har gemensamt med en lång rad jämförbara länder. Men det betyder alltså inte att tidelag definitionsmässigt är tillåtet heller; många tidelagshandlingar torde falla under förbudet mot djurplågeri.

Som jag nämnde inledningsvis har dock en opinion för en ny kriminalisering börjat mobiliseras på senare tid. Denna opinion hävdar att djurplågeriparagraferna aldrig används vid tidelag, och att lagstiftningen därför är för tandlös. Att detta skulle kunna hänga samman med att handlingen är extremt ovanlig verkar inte ha fallit någon in.

Den nya opinionen har lett till en del komiska poänger, som till exempel när jordbruksministern härom månaden svarade på en interpellation i riksdagen, och då försökte sig på att ge exempel på den gränsdragningsproblematik som skulle uppkomma vid en eventuell kriminalisering.

Det var många som gjorde sig lustiga över jordbruksministern, men egentligen var det nog en rätt viktigt poäng han ville formulera, även om han gjorde det lite klantigt (förmodligen för att han kände obehag inför ämnet). Sanna Rayman på Svenska Dagbladet har kommenterat det hela på ett tankeväckande sätt i ett par roliga bloggposter.

Som vid alla försök att lansera ett nytt samhällsproblem - problemdefiniering som det brukar heta på samhällsvetarprosa - är det viktigt för problementreprenörerna att visa vilket allvarligt och hemskt problem man uppmärksammat. Allmänt sett brukar man göra detta med hjälp av hokus pokus-statistik, som blåses upp till groteska proportioner. I allmänhet handlar det om grovt överdrivna uppskattningar eller myter som publiceras på något ställe, och som en förs vidare i andra medier till dess att den ursprungliga källan till uppgiften försvunnit i glömska och statistiken blivit till en "sanning". Sociologen Joel Best har beskrivit hur detta kan gå till i två roliga böcker, Lies, Damned Lies and Statistics och More Damned Lies and Statistics. Båda böckerna är pepprade med komiska exempel.

När det gäller tidelagsbrotten så tipsar Sanna Rayman om ett gammalt avsnitt av Vår grundade mening, där uppkomsten av en modern svensk tidelagsmyt beskrivs. Enligt denna myt våldtas hundratals djur i Sverige varje år, ofa till döds. Siffrorna saknade helt vetenskaplig grund, men spreds ändå ända in i riksdagens kammare.

Själv brukar jag mest skrocka lite roat när tidelag kommer på tal. Allt tyder nämligen på att detta fenomen är extremt ovanligt i Sverige, förutom i opinionsbildarnas fantasier förstås. Tidelag är helt enkelt något som hörde bondesamhället till. Men onekligen kan fenomenet idag leda till en del komiska höjdpunkter, om än ofrivilliga sådana. Här är mitt favoritexempel, en frilansjournalist som förläst sig på småungars tramshistorier på Flashback. Expressens redigerare måste ha haft en högtidsstund då han/hon satte rubriken...

3 kommentarer:

Sara sa...

Mycket bra artikel eller vad man ska kalla det!

Van sa...

Kan verkligen inte annat än att hålla med, helt underbart skrivet. Har du några källor på detta? Är väldigt intresserad av ämnet.

Johan Dalén sa...

Ja, mycket bra och underhållande, Björn. Ett litet tillägg, bara, som man sällan tänker på: När Eskil och
andra vill försvara rätten att "kärleksfullt smeka juvret på en ko" eller "smörja in sitt könsorgan med någonting som för hunden luktar och smakar gott" och vad det nu är han säger i talarstolen, ministern - när de talar mot en kriminalisering är det enbart av ekonomiska intressen. Ett förbud mot tidelag skulle kunna omöjliggöra avel av exempelvis kalkoner - ett djur som är så sönderavlat att det inte längre kan fortplanta sig på naturlig väg. Utan att köttbonden grep in och "tupprunkade", skulle det helt enkelt inte bli fler kalkoner, men det är en stötande uppgift som man inte gärna vill dra fram i debatten och därför leder in diskussionen på andra, betydligt dråpligare spår. Samma tendens finns förstås när det gäller riktigt köttiga biffnötdjur, inom hästavel och liknande, där man smörjer in en plint med hormoner och samlar upp satsen. Den som utför sådana gärningar skulle kunna lagsökas om vi hade en lag mot tidelag, och det skulle försvåra djurböndernas genmanipulerade värv väsentligt.