Forskningsfusk

Idag ska jag hålla ett litteraturseminarium för mina kolleger på HS. Ämnet är forskningsfusk, och jag kommer att utgå från den lilla spännande boken "Sanningens dödgrävare" (Betrayers of the Truth, 1982) av vetenskapsjournalisterna Nicholas Wade och William Broad.

Broads och Wades bok är en lätthanterlig liten pamflett som bidrog till att sätta frågan om vetenskaplig ohederlighet på dagordningen i USA i början av 1980-talet. Här görs en noggrann och väldokumenterad analys av några av historiens mest uppmärksammade fall av forskningsfusk. Fallen tolkas dock inte utifrån individualpsykologiska faktorer, vilket är det vanliga när fusk upptäcks. De sätts istället i relation till vetenskapssamhällets normsystem, där fenomen som objektivitet, peer review och konkurrens inte sällan råkar i konflikt med varandra.

Om jag hinner kommer jag även att fördjupa mig lite i fallet Sir Cyril Burt. Burtfallet är ett av vetenskapshistoriens mest uppmärksammade fall av – möjligt – forskningsfusk. Efter sin död 1971 anklagades Burt bland annat för att ha fabricerat material om enäggstvillingar som växt upp var för sig, i syfte att bevisa sin teori om intelligensens ärftlighet. Anklagelserna har dock bestridits och debatten fortgår än idag. Den uppfattning jag har är att Burt med största sannolikhet fuskade.

Frågan om forskningsfusk är för övrigt högaktuell just idag, eftersom sprutbytesfuskaren Kerstin Käll ska föreläsa på ett grovt vinklat seminarium som Stockholmslandstinget anordnar. Se även bloggen Sprutbytesfusk.