Rapport från sprutbyteskonferensen i Stockholm

Ted Goldberg, professor i sociologi med inriktning mot socialt arbete och med bland annat missbruksforskning och narkotikapolitik på sin repertoar, skickade mig nyligen ett mail med intryck från den sprutbyteskonferens som gick av stapeln i Stockholm förra fredagen. Ted har snällt nog låtit mig publicera mailet här på bloggen - tack Ted!

Ted Goldbergs rapport:

Jag var på delar av sprutbyteskonferensen i Stockholm igår. Jag lyssnade på de fyra föredragen som hölls på f.m. och sedan återvände jag på e.m. för att lyssna på diskussionen (det gavs ingen tid för frågor i samband med föredragen).

Första föredraget hölls av Nils Stenström, som relativt nyligen försvarade sin doktorsavhandling i socialt arbete i Östersund. Avhandlingen handlade om sprutbytesprogrammet i Malmö och har fått kritik för att en del av det empiriska underlaget härstammar från intervjuer som han gjorde 1995. Själva talet han höll var OK. Han presenterade både positiva och negativa synpunkter på sprutbyte beroende på vilket teoretiskt perspektiv man hade. Han sade att han inte såg sig själv som en motståndare till sprutbyte och med lite god vilja skulle man kunna ta honom på orden.

Nästa talare var läkaren och RNS:aren Kerstin Käll från Linköping. Hon presenterade forskningsgenomgången som hon och några andra RNS:are gjorde för ca tre år sedan, och som har fått så mycket kritik av vetenskapsmän. Bl.a. har fem forskare i Skåne gjort om denna "studie" och visade att den rent av var en parodi på vetenskap. Men Käll är bra på att ge intryck av att det faktiskt är en vetenskaplig rapport hon presenterar. Den som inte är insatt kan lätt bli lurad. Naturligtvis, i linje med det som RNS alltid har sagt, kom hon fram till att det inte finns vetenskapligt stöd för att sprutbyte förebygger HIV.

Sedan kom Professor Mats Berglund från Lund. Han poängterade betydelsen av att vi använder oss av vetenskaplig forskning när vi ska formulera åtgärder. Han betonade att vi måste använda oss av forskning som har varit utsatt för "peer review", exempelvis sådant som har publicerats i tidskrifter som bara publicerar artiklar som andra forskare har läst och godkänt. För den som är insatt i situationen var det en tydlig kritik av Kerstin Käll, som publicerade sin rapport i egen regi, utan granskning av utomstående. Men jag är rädd för att människor som inte är insatta i turerna kring Källs rapport inte förstod detta. Annars talade Berglund om aktuell forskning som bedrivs på hans institution och även om det han tyckte var positivt i Nils Stenströms avhandling (Berglund var fakultetsopponent).

Den sista talaren jag hörde var Magnus Andersson, kurator på Sprutbytesprogrammet i Malmö. Trots att han verkade lite nervös gav han en bra bild av deras verksamhet och jag är övertygad om att alla som var det minsta öppna för argument förstod vilken fin insats de gör på Sprutbytet i Malmö. Hans tal var extra viktigt då jag fick intrycket att upplägget på konferensen var att den enda anledningen man kan tänka sig för att ha sprutbyte är att det hindrar spridningen av HIV. Genom Kerstin Käll kunde de då säga att vetenskaplig forskning inte visar att sprutbyte hindrar HIV. Alltså behövs det inte. Men Magnus Andersson visade hur mycket mer man gör i Malmö som t ex sociala kontakter, rådgivning, testning för HIV och hepatit, gynekologiska undersökningar, m.m.

Som sagt missade jag eftermiddagens föreläsningar men jag deltog i debatten. Jag hade med mig utlåtandet från Karolinska institutets etikråd om Kerstin Källs rapport. På konferensen läste jag upp följande två rader ur den: "Däremot anser rådet rent principiellt att den varudeklaration som författarna gör av skriften inte överensstämmer med gängse standard för systematisk granskning av ett forskningsområde." "Vi uppfattar att de artiklar som utgör basen för analysen inte kan betraktas som resultat av en systematisk granskning. Slutsatserna av granskningen kan då riskera att vilseleda läsarna. Ett sådan beteende kan skada KI:s anseende."

Sedan frågade jag Käll hur hon ville kommentera detta. Hon svarade att det inte var rådet som skrev detta utan Stefan Einhorn (rådets ordförande). Dessutom menade hon att det material hon presenterade i sitt tal var annat än det som fanns i rapporten. Hon ljög på båda dessa punkter. Dels var utlåtandet skrivit på KI:s brevpapper, dels skrevs utlåtandet för att dekanus för forskning vid KI hade ombett etikrådet att göra det (man ser tydligt av citaten ovan att ordet "vi" används). Vad gäller hennes påstående att hennes anförande var annat än rapporten så visade hon själv upp en bild på rapportens omslag i inledning till sitt
anförande.

Jag avslutade mitt inlägg i diskussionen med att konstatera att Källs föredrag inte hade med vetenskap att göra utan bör betraktas som en partsinlaga från en lobbyorganisation. Jag tillade att det var helt OK att lobbyorganisationer för fram sitt budskap, men de ska inte försöka ge sken av att det de säger är vetenskapligt bevisat. Jag hoppas bara att jag inte gick så hårt åt Käll att hon vann sympatier bara för det. I varje fall var det några som klappade händer efter att jag hade talat. Det var första gången det hände under diskussionen, men efteråt var det några som klappade händerna efter så gott som varje talare.

Här kan jag tillägga att jag tror att Käll ljög på ytterligare en punkt. Jag kan tänka mig ge Nils Stenström "the benefit of the doubt" när han sade att han inte var motståndare till sprutbyte (trots att han länge varit medlem i RNS). Men när Käll senare under diskussionen sade samma sak så tror jag att hon ljuger. Hon och RNS kommer att använda vilka medel som helst för att försöka stoppa sprutbyte.

Nåja, sammanfattningsvis så tror jag att landstingsrådet Birgitta Rydberg och Stockholms stads socialborgarråd Ulf Kristersson hade tänkt att konferensen skulle följa det mönster som har varit standard vad gäller svensk narkotikapolitik; nämligen att man bara tar med dem som har den "rätta" uppfattningen och i slutet på konferensen skulle alla säga "Amen". Därefter skulle de kunna påstå att de har allmänt stöd för att inte tillstyrka sprutbyte. Jag tror inte de lyckades med detta. Det beror dels på att genom påtryckningar kom Mats Berglund med som talare. Han är en man med pondus som man inte bara kan avfärda, och han sade inte Amen. Visserligen lyckades de rata Bengt Svensson som rimligen borde ha varit där i stället för Kerstin Käll, men Källs idéer fick inte stå oemotsagda. Utöver detta hade SVT:s lokalnyheter i Stockholm (ABC-nytt) ett inslag för några dagar sedan där man avslöjade ovanstående taktik. Dessutom var det tillräckligt många med en avvikande mening som deltog i debatten och då syntes ett tydligt motstånd.

Jag avslutar med det som hände i sista stunden under konferensen. F.d. socialminister Gertrud Sigurdsson (s), som var en av konferensens moderatorer och en av de centrala figurerna bakom uppbyggandet av den svenska narkotikapolitiken, gick upp i talar stolen och frågade om det var någon som ville ändra våra narkotikalagar. Hon krävde att man skulle ställa sig upp och säga det där och då, eller så skulle hon tolka det som att alla närvarande ställde sig bakom den svenska narkotikalagstiftningen. Jag försökte få ordet men en av konferensens talare (jag vet inte vem det var) sade att det fanns motsättningar mellan olika lagstiftningar som vi behövde se över. Efter den kommentaren avslutades konferensen.

Ted Goldberg

Den som vill läsa mer om Kerstin Käll och hennes kollegers tricksande och fuskande i sprutbytesfrågan kan göra det på bloggen sprutbytesfusk.