Mot forskningsråden

Leif Lewin, emeritusprofessor i statsvetenskap från Uppsala, har idag publicerat en intressant debattartikel i DN. Lewin argumenterar för att mer pengar bör fördelas via fakulteterna och mindre via forskningråden, och han gör det främst utifrån effektivitets- och kvalitetsskäl. Argumentationen är inte ny, tvärtom, liknande tongångar har jag hört åtminstone så länge som jag varit anställd inom akademin (dvs. sedan 1998). Högskolepolitiker har dock haft märkvärdigt svårt att greppa det hela, möjligen för att de är ideologiskt förblindade av idén om den allenasaliggörande konkurrensen.

Under de senaste årtiondena har vi sett en systematisk nedmontering av fakulteterna till förmån för andra forskningsutförande organ; "The New Production of Knowledge" heter den signifikativa titeln på en inflytelserik programskrift. Pengarna har i stället främst gått till forskningsråden, som ansetts mera lyhörda för tidens krav. Ja, det har gått så långt att en utredningsman häromåret föreslog att fakulteterna skulle fråntas all ekonomisk makt och degraderas till blott ett remissorgan för andra och mer framstegsvänliga instanser inom universitetet.

Lewin beskriver den politiska prioriteringen av forskningsråden som ett medvetet sätt att bekämpa fakulterernas tidigare makt över forskningen:

Den officiella motiveringen var att forskningsråden var bättre rustade att göra vetenskapliga prioriteringar och bedömningar än fakulteterna. En koalition av drivande forskningsrådssekreterare, reform- och maktivriga politiker och forskare som ansåg sig misshandlade av fakulteterna hamrade in budskapet att råden stod för förnyelse och fakulteterna för förstockelse.

Det märkliga är bara att samma gamla professorer togs i bruk av bådadera organen. När de satte sig på tåget för att resa till rådssammanträden i Stockholm ansågs de nämligen genomgå en magisk förvandling från inskränkta revirbevakare till visionära företrädare för det vetenskapliga allmänintresset.

Spetsigt formulerat, och helt klart en paradox. Lewin menar - och jag tror att han har rätt - att råden tvärtom är mindre effektiva än fakulteterna. Skälet är att professorerna tvingas uttala sig i frågor som ligger långt från deras verkliga kompetensområden.

Jag tror att de politiker som skrivit under på myten om forskningsrådens överlägsenhet skulle bli chockerade om de fick bevista ett rådssammanträde. Där är uttrycken legio i stil med "detta är visserligen inte mitt kompetensområde, men jag anser att ", "jag känner ju inte närmare till hur man resonerar inom den sökandes disciplin, så därför " , "det här är ju inte precis mitt ämne, men " Ämnesföreträdarna inom fakulteterna, däremot, visste precis vad de talade om.

Tilläggas kan att forskningsråden även har en annan stor brist, nämligen att de har skapat ett system där enormt mycket tid ägnas åt att formulera forskningsansökningar, varav dock bara en bråkdel kan få finansiering. Jag tror att jag för egen del under de senaste åren har tillbringat runt 15 % av min arbetstid med att författa forskningsansökningar, med ganska magert resultat (totalt två års 70%-ig finansiering).

En intressant analys som ligger någorlunda i linje med Lewins återfinns för övrigt i min alldeles nygifte gamle kompis Fredrik Melanders avhandling i statsvetenskap, Lokal forskningspolitik. Den är lång och akademisk, men ändå läsvärd.