Småaktig partipolitik

Apropå Arbetslivsinstitutets nedläggning så vill jag inte undanhålla er en intressant historia från partipolitikens snarstuckna värld.

Den 15 februari 2005 publicerade 29 forskare och debattörer en mycket arg DN-debattartikel som kritiserade folkpartiets integrationspolitik. Artikelrubriken var stenhårt skruvad - "Folkpartiet driver en rasistisk politik" - och artikelinnehållet var bara aningen mindre onyanserat. Bland undertecknarna fanns fyra av Arbetslivsinstitutets anställda (noga räknat en procent av personalgruppen på ALI). Olyckligtvis hade de undertecknat med sina tjäntebeteckningar vid institutet, vilket får betecknas som en aning olämpligt.

Samma dag ringde en rosenrasande Lars Leijonborg upp den dåvarande generaldirektören på ALI, fd TCO-bossen Inger Ohlsson. Han undrade om det var ALI:s uppfattning att folkpartiet drev en rasistisk politik. Ohlsson förklarade att så inte var fallet, men att ALI:s forskare, i likhet med andra universitets- och högskoleanställda forskare, omfattades av den akademiska friheten. Innehållet i artikeln överensstämde ingalunda med ALI:s uppfattning om folkpartiet, för någon sådan uppfattning fanns överhuvudtaget inte.

Och därmed kunde historien ha varit slut, men det var den inte.

För folkpartiets del betydde debattartikeln att man intensifierade sina försök att få Arbetsinstitutet nedlagt. Flera motioner med den innebörden lades av partiet, bland annat den ekonomiska vårmotionen som inlämnades några månader efter debattartikeln.

För oss på ALI innebar artikeln en omedelbar konsekvens: Påbud utgick om att alla debattartiklar där ALI-personal medverkade skulle granskas av den allsmäktiga pressekreteraren, som själv eller i samråd med Ohlsson fick avgöra om inläggen kunde ALI-märkas eller inte (så mycket med den akademiska friheten!). För min egen del fick jag direkt känna av detta hösten samma år, då jag skulle publicera en debattartikel om den kontroversiella metadonfrågan. Efter processande fick jag beskedet att den var för kontroversiell (politiskt, inte vetenskapligt!) och att jag inte fick underteckna den med min tjänstetitel.

Detta kändes lite obehagligt, men eftersom ämnet låg ganska långt från arbetslivsforskning gjorde det mig inte speciellt mycket. En god effekt var dessutom att beslutet innebar att jag fick behålla arvodet både för artikeln och för min senare (och likaledes kontroversiella) bok "Metadon på liv och död"; normalfallet var annars att ersättning för publicering av material som tagits fram inom tjänsten skulle tillfalla ALI.

Och därmed skulle historien än en gång ha kunnat vara slut, men det var den inte.

Direkt efter den borgerliga alliansregeringens tillträde hösten 2006 aviserade regeringen att ALI skulle läggas ned. Det var hårda bananer: Alla interna anslag ströps med ett halvårs varsel, inga medel fick föras över till nya huvudmän, alla internafinaniserade projekt tokstoppades. För min egen del fick jag tillfälligt avbryta ett pågående post doc-projekt (som jag dock senare lyckades få extern finansiering till från Vetenskapsrådet och Försäkringskassan). Samtliga pågående internationella samarbeten fick avbrytas. ALI hade deltagit som svensk representant i ett stort antal internationella nätverk, men det fick också avbrytas. Arbetslivsbiblioteket, med Sveriges största samling litteratur om arbetslivet, lade också ned.

På mitt kontor, ALI Syd i Malmö, var vi rätt chockade. En neddragning hade vi väntat oss, kanske också en utfasning. Men inte ett tokstopp! Det spekulerade i vilka orsakerna kunde vara, och den infamösa debattartikeln av de fyra kollegerna nämndes som en möjlig sådan. Ingen av oss kunde dock på allvar föreställa sig att ett riksdagsparti kunde vara så otroligt småaktigt att man la ner en myndighet med 400 anställda med anledning av en förarglig debattartikel.

I efterhand har jag dock hört från flera källor i regeringens omedelbara närhet att det varit oenighet inom regeringen rörande ALI-nedläggningen. Centern ville egentligen inte lägga ner institutet. Även bland kristdemokrater fanns vissa ALI-supporters. Det parti som vägrade vika sig och som till sist trumfade igenom tokstoppet var dock folkpartiet. Enligt uppgift skulle debattartikeln ifråga ha använts som ett av argumenten i förhandlingarna.

Så vad lär oss då denna historia? Tja, inte vet jag. Att politiken ofta är irrationell och känslostyrd kanske. Eller att vissa ledande folkpartister är småaktiga och snarstuckna. Fast det var väl inget vi inte redan visste...