Regeringen Reinfeldts avgångar

Littorinaffären har åter aktualiserat de avgångar och affärer som kantade alliansregeringens första år vid makten. Från feministiskt håll har det ofta hetat att de kvinnliga ministrarna fick gå, medan de manliga skonades. Så enkelt är det dock knappast, det är stor skillnad på de försyndelser som de aktuella makthavarna hade begått. Låt mig rekapitulera:

I samband med regeringens tillträde avslöjades det tämligen omgående att tre moderata ministrar hade fuskat med sina TV-avgifter.

Handelsminister Maria Borelius avgiftsfusk var det minsta problemet. Hon hade dessutom under 1990-talet anlitat svart städhjälp i hemmet, och hennes och makens privata sommarhus på Jersey ägdes av skattetekniska skäl av ett företag. Det som gjorde att hon fick avgå var emellertid den bottenlöst usla krishanteringen: Borelius - själv med bakgrund som journalist! - skyllde i en intervju den svarta städhjälpen på att hon inte hade haft råd att betala skatten. När det omedelbart "avslöjades" att familjen under perioden 1990-1999 haft inkomster i storleksordningen 15 miljoner kr blev pinsamheten alltför stor. Borelius fick kasta in handduken efter bara 8 dagar som minister - ett svårslaget rekord. Tidningen Expressen fick senare motta Guldspaden för avslöjandet.


Maria Borelius, fd handels-
minister och innehavare av
svårslaget rekord.

Kulturminister Cecilia Stegö Chilò - även hon journalist - hade också anlitat svart städhjälp. Hennes största problem var dock att fusket med TV-avgiften hade varat i inte mindre än 16 år(!) och att det hade motiverats av ideologiska skäl - "statlig television var fel", tyckte kulturministern. Ett sådant exempel på civil olydnad hade förmodligen kunnat accepteras om det hade handlat om någon annan ministerportfölj, men inte kulturportföljen. Stegö Chilò erbjöd sig att betala tillbaka de upplupna avgifterna, men det var för sent - hon tvingades avgå efter två veckor på posten.


Cecilia Stegö Chilò - dyster
efter avgången.

Även migrationsminister Tobias Billström hade låtit bli att betala sin TV-avgift av ideologiska skäl. Till skillnad från Stegö Chilò gjorde dock Billström omedelbart en hel pudel, bad oförbehållsamt om ursäkt och betalade tillbaka pengarna för licensskolket. Trots detta var trycket på Billström hårt, men till sist klarade han sig kvar . Att detta skulle ha haft med någon könsfaktor att göra är dock knappast troligt - snarare berodde det på att mediernas blodtörst hade stillats av de båda föregående avgångarna, kombinerat med det faktum att Billströms krishantering var betydligt skickligare än hans båda ministerkollegers.


Migrationsminister Tobias Billström:
"Så här här nära var det att jag fick
avgå!"

Nästa minister att avgå var försvarsminister Mikael Odenberg (M). Här fanns det dock ingen egentlig "affär" bakom avgången, den berodde istället på oenighet om besparingarna inom försvaret. Odenberg, själv gammal militär, ansåg inte att han kunde genomföra de besparingar som aviserades i höstbudgeten, och valde som en konsekvens av detta att avgå. Genom detta blev han hjälte för många försvarsvänliga gammelmoderater som inte längre kände igen sitt parti i de nya moderaterna. Ett skolexempel på en ministeravgång motiverad av politisk oenighet, jämförbar exempelvis med den socialdemokratiska biståndsministern Ulla Lindströms avgång ur regeringen 1966, i protest mot att regeringen inte uppfyllt ett vallöfte om höjt u-landsbistånd. Mikael Odenberg skötte avgången relativt snyggt, och belönades med en generaldirektörspost i Svenska Kraftnät.


Mikael Odenberg - dagtingade inte med sitt samvete.

Statssekreteraren Ulrica Schenström var den sista tunga moderaten som fick gå innan Littorinaffären brakade loss i förra veckan. Schenström var en av statsminister Fredrik Reinfeldts mest betrodda och uppskattade medarbetare. Hennes avgång motiverades av att hon hade blivit fotograferad när hon pussades och drack vin med TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad. Till en början handlade den mesta kritiken om Pihlblads roll - är det verkligen lämpligt att en representant för den tredje statsmakten har så vänskapliga relationer med en regeringsföreträdare? Men när det framkom att Schenström haft jour i regeringskansliet under den aktuella kvällen - och att hon dessutom hade ljugit för statsministern om hur mycket hon druckit - var det kört. Min gissning är att hon sannolikt hade klarat sig om det inte varit för kalabaliken kring Lars Danielssons jour under tsunamikrisen.


Ulrika Schenström och Anders Pihlblad
- vänskapliga relationer mellan första och
tredje statsmakten.

Till dessa affärer och avgångar bör dessutom läggas historien om Sven-Otto Littorins bluffexamen. I juni 2007 avslöjade den lilla webbtidningen Friktion att Littorin i sitt CV hade åberopat en MBA-examen från Fairfax University, ett bluffuniversitet utan fast adress som säljer amerikanska universitetstitlar som inte godkänts av berörda myndigheter. Littorin kunde vid förfrågan varken erinra sig namnet på sin handledare eller var i USA universitetet hade legat - däremot kunde han visa den uppsats han skrivit för att godkännas på examen. Men han ville inte lämna ut den till Friktion.


Littorin intervjuas om sin bluffexamen.

Som akademiker blir jag rejält förtörnad över att en arbetsmarknadsminister ståtar med en falsk examen i sitt CV; det är fullt jämförbart med kulturminister Stegö Chilòs försyndelse, om inte värre. Hade en forskare anfört något liknande vid en tjänstetillsättning hade han eller hon omedelbart varit körd om det skulle ha avslöjats. Att Littorin ändå klarade sig berodde förmodligen på att det var en liten webbtidning som gjorde avslöjandet. Hade det varit någon av de stora drakarna hade Littorin inte klarat sig kvar, det är jag tämligen övertygad om. Expressen eller Aftonbladet hade aldrig släppt en sådan sak om det varit deras avslöjande. Men synden straffade sig ju ändå till slut för Littorin.

Det mest slående med den långa listan ovan är att samtliga avgångar - inklusive den senaste härvan kring Littorin - har drabbat moderater. Uppenbarligen hade den moderata hjärntrusten kring Fredrik Reinfeldt misslyckats grovt med de interna rekryteringsprocesserna samt med den förhandsgranskning som numera oundgänglingen måste ske innan en ny ministär utses.

Det allvarligaste med Littorins brådstörtade avgång är inte själva avgången i sig, eller ens det brott som Aftonbladet har anklagat Littorin för. Nej, det allvarligaste är att de ovan redovisade händelserna från alliansregeringens första år vid makten åter dras fram i ljuset.


Fredrik Reinfeldt - har han
begått ett allvarligt misstag?

Ur det perspektivet är det möjligen förståeligt att Reinfeldt valde att göra sig av med Littorin på ett så brutalt sätt. Jag tror dock att detta kommer att visa sig vara ännu ett misstag av Moderaterna; den skoningslösa "utrensningen" av partibrodern Littorin - arbetsmarknadsminister, tidigare partisekreterare och personlig vän till flera i den moderata toppen - ger en otäck smak i munnen. Vem vill rösta på en statsminister som framstår som en hjärtlös cyniker?

Men för "etik och moral"-partiet" Kristdemokraterna kan Littorinaffären visa sig vara den bästa nyheten på länge.