Gästinlägg: Sprutbytesprogram och smittspridning

Jag har härmed nöjet att presentera ett gästinlägg av Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola och en av landets främsta experter på narkotikamissbruk som socialt fenomen. Bengt skriver med anledning av att sprutbytesdebatten åter har blossat upp i Stockholm.

Anders Amnell, Rolf Bromme med flera hävdar i en debattartikel i Svenska Dagbladet att sprutbyte inte har en ”bevisad skyddande effekt mot hiv eller hepatit”. De hänvisar till en forskningsgenomgång av Norah Palmateer med flera som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Addiction förra året.

Palmateers forskargrupp använder en fyragradig skala när det gäller att bedöma insatsens grad av evidens, där högsta nivån var ”tillfredställande” och den lägsta ”ingen evidens”. Effekterna av sprutbyten för att minska hiv-spridning låg på den näst högsta nivån ”tentativ”. Beträffande minskning av c-hepatit hamnade man på den näst lägsta nivån, ”otillräcklig evidens”.

En viktig del av artikeln är forskarnas kritik mot den metodik som många uppföljningar av sprutbytesprogram har använt. Forskargruppens ideal är en studie som består i att man mäter spridningen av HIV och hepatit C i en experimentgrupp som får sprutor i tillräcklig omfattning via ett program och en kontrollgrupp som är hänvisad till att skaffa sprutor illegalt. Grupperna ska vara mycket stora och man ska i mätningarna utgå ifrån laboratorietest, snarare än frågeformulär. Detta upplägg är, konstaterar forskarna, etiskt och praktiskt svårgenomförbart.

Med andra ord: orsaken till att sprutbytesprogram inte anses ha en bevisad effekt, trots att de visar goda resultat i många uppföljningar, är de speciella krav som finns i forskarsamhället idag på hur bevisföring ske se ut.

I avslutningen av artikeln skriver forskarna något som ser ut som ett budskap direkt till beslutsfattare i svenska landsting och kommuner:

Slutsatserna i denna genomgång ska inte användas som argument för att stänga sprutbytesprogram eller för att hindra att nya öppnas. Bevisen är starka när det gäller självrapporterad reduktion av riskbeteende. Dessutom finns det inte några bevis för negativa konsekvenser i de forskningsgenomgångar som granskats.

Avslutningsvis är det viktigt att påminna om att sprutbytesprogram handlar om smittskydd och hälsovård. Det är ingen insats som ersätter vård. Även i fortsättningen är det av högsta vikt att man i regionen satsar på en kvalificerad, lättillgänglig narkomanvård och att man lägger kraft på förebyggande insatser för att hindra att människor börjar använda narkotika.


Bengt Svensson, professor i
socialt arbete, Malmö högskola