För den som vet något om hur medier arbetar framgick det ganska tydligt att DN i det här fallet inte gjort något direkt felaktigt. Man har visserligen satt en rubrik, "Reinfeldt dömer ut hyresrätter", som inte har full täckning i intervjun (hade man lagt till "i Stockholms city" hade det varit tämligen oantastligt). Men av själv intervjun framgår sammanhanget tydligt. Rubriken ger en betydligt rimligare bild av vad Reinfeldt faktiskt sa än rubriken på det pressmeddelande statsrådsberedningen skickat ut ("Hyresrätter bra idé i city").
Jag förstår alltså inte vad statsministern ryar om. Kanske handlar det helt enkelt om att människors kritiska reaktioner blev så överväldigande att han ville skylla ifrån sig. Statsrådsberedningen räknar nog kallt med att de flesta inte orkar ta sig igenom de ljudfiler som nu lagts ut på nätet av både dem själva och DN.
Att DN inte sällan agerar tvivelaktigt i sin journalistik finns det bättre exempel på än detta. I min bok Kampen om sjukfrånvaron visade jag hur tidningens ledarredaktion bedrivit en osaklig och starkt förenklad propaganda kring orsakerna till den höga sjukfrånvaron. Jag visade också att den felaktiga bilden från ledarsidan snart spred sig in i tidningens nyhetsrapportering. Min bok fick stor uppmärksamhet, men tror ni att den recenserats, refererats eller bemötts av DN? Icke sa nicke. Den utmärkte debattredaktören publicerade visserligen en artikel där jag presenterade boken, men den artikeln mötte ingen som helst respons i tidningen, vare sig från ledarredaktionen, nyhetsredaktionen eller kulturredaktionen.
Ett annat fall - som jag ibland brukar berätta om när jag föreläser om kontakter mellan forskare och journalister inom ramen för den så kallade tredje uppgiften - handlar om sprutbytesfrågan. I juli 2007 kritiserade jag i Expressen Birgitta Rydberg (FP), landstingsrådet i Stockholm, för hennes motstånd mot sprutbytesprogram. Min huvudpoäng var att Rydberg helt bortsåg från det vetenskapliga stöd som finns för åtgärden.
I artikeln skrev jag bland annat att ett av sprutbytesmotståndarnas vanligaste argument är att den internationella forskningen inte har kunnat visa något tydligt stöd för att sprutbytesprogram verkligen fungerar.
Påståendet är felaktigt. Det är visserligen riktigt att forskningen om effekterna av sprutbytesprogram har uppvisat skiftande resultat. Detta beror bland annat på metodproblem och på att sprutor i många länder kan köpas fritt på apoteken (något som givetvis minskar behovet och nyttan av sprutbytesprogram). FN, WHO och inte mindre än sex amerikanska regeringsutredningar har dock slagit fast att sprutbytesprogram minskar spridningen av hiv bland injektionsmissbrukare, och i flertalet av de internationella forskningsöversikter som gjorts dras liknande slutsatser. Ett undantag är en svensk litteraturstudie som fyra sprutbyteskritiska organisationer lät publicera för ett par år sedan, men denna studie visade sig snabbt vara ett rent falsarium.Några dagar senare kontaktades jag av DN, som ville göra en intervju kring min kritik. Jag förklarade då utförligt och pedagogiskt hur debatten utvecklats och hur det vetenskapliga stödet för sprutbyte ser ut.
Det finns, som jag nämner i Expressen-citatet ovan, gott om belägg för att sprutbyte leder till ett minskat riskbeteende bland injicerande narkomaner. Man kan dock inte påstå att åtgärden är "evidensbaserad" i den mening ordet brukar användas. Jag förklarade för DN att evidensbegreppet hänsyftar på åtgärder som i ett flertal kontrollerade experiment kunnat visas ha tydliga effekter. Ofta är det läkemedel som studeras med denna typ av studier: en experimentgrupp får det nya läkemedlet medan en kontrollgrupp får placebo. I idealfallet ska ingen - varken patienterna eller de som utför experimentet - veta vem som får insatsen.
Problemet med sprutbytesverksamhet är att den inte låter sig studeras med experimentella studier. Dels går det inte att särskilja den grupp som får en insats från den grupp som inte får insatsen, eftersom en minskad smittspridning bland sprutbytare även kan antas leda till minskad smittspridning bland de som inte får insatsen (eftersom prevalensen av smitta minskar i hela populationen - det är enkel epidemiologi). Ett annat problem är att i de flesta länder kan man köpa sprutor fritt på apoteken (dock inte i Sverige), vilket gör kontrollförfarande svårgenomförbart. Ett tredje problem är att experimentella studier på området knappast skulle godkännas av forskningsetiska kommittéer - stödet för att sprutbyte verkligen fungerar är så starkt (från andra typer av studier) att det knappast skulle ses som etiskt försvarbart att undanhålla en kontrollgrupp åtgärden när den väl påbörjats. Med lottens hjälp skulle man ju döma ett antal i kontrollgruppen att smittas av hiv.
Allt detta förklarade jag för DN:s journalist, Hannes Delling. Men i den slutliga artikeln reducerade det hela till följande:
[Björn Johnson] håller visserligen med [Birgitta Rydberg] om att det inte finns evidensbaserad kunskap om sprutorna, men säger att om man ska ha samma krav över lag skulle man tvingas lägga ned nästan all missbruksvård.Artikeln är sammantaget ett skolexempel på vinklad, tesdrivande journalistik. När jag beklagade mig ryckte redaktören bara på axlarna - DN medger nästan aldrig några rättelser.
Bo Rothstein har tidigare varit starkt kritisk till hur han behandlats av DN:s vetenskapsredaktion. Kontroversen ledde till att Rothstein, som tidigare skrivit mändgder av artiklar för DN Debatt, helt bröt med tidningen.
AB DN1 DN2 Expr1 Expr2 Expr3 Journalisten Dagens Media Resumé
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar