Guillou menar att de tidigare framgångarna för partiet varit en föjd av att man varit "smygrasistiskt" och inte öppet ståtat med främlingsfientliga åsikter.
Han menar att detta är orsaken till varför politiker från de etablerade partierna tidigare haft så svårt att hantera debatter med SD, om nämner särskilt Mona Sahlins debatt mot Jimmie Åkesson:
För det första att det var smygrasism som gällde. Alla medborgare måtte förstå att är man mot invandrare skall man rösta på Sverigedemokraterna. Däremot var alla öppet rasistiska yttringar strängt förbjudna i partiet ... I partiprogrammet fanns inte en enda rasistisk formulering. Det var därför Mona Sahlin gjorde en så slät figur när hon skulle ”ta fajten” med Jimmie Åkesson i tv. Det gick inte att kalla honom rasist när han hade ett ickerasistiskt partiprogram – som han själv i huvudsak författat – i ryggen.
Efter Åkessons artikel om det "muslimska hotet" är läget dock ett annat, menar Guillou:
Hade Mona Sahlin haft den debattartikeln att tillgå när hon mötte Jimmie Åkesson i tv-debatt hade hon gjort intellektuell slarvsylta av honom. Och den förutsättningen består och gäller från och med den 19 oktober alla politiker från de demokratiska partierna. Därför var det alldeles strålande att Aftonbladet kunde publicera Jimmie Åkessons artikel. I all fortsatt politisk debatt kommer nu Jimmie Åkesson att kunna hanteras som öppen rasist.
Konsekvensen av detta är att SD kommer att tappa i opinionen, hävdar Guillou. Öppet rasistiska partier kommer inte att accepteras i svensk politik, och folket kommer knappast att rösta på ett sådant parti:
...utan den skyddande hinnan av smygrasism har det nu blivit skamligt att rösta på Sverigedemokraterna. Hade de suttit stilla och hycklande i båten hade de säkert kommit in i riksdagen. Men vill verkligen fyra procent av befolkningen rösta på ett idiotparti som förklarat sig öppet rasistiskt? Det tror jag faktiskt inte.
Problemet med Guillous resonemang är att det är fullkomligt verklighetsfrämmande. Varken teoretiskt eller empiriskt finns något som helst stöd för det Guillou hävdar. Ett parti som SD vinner så gott som alltid på att få sina favoritfrågor belysta, vilket bland andra Jesper Strömbäck, Leif Lewin och jag har skrivit om.
SD har relativt effektivt lyckats försvara sig mot motståndare som velat spela ut rasismkortet. Jag tror inte alls att Mona Sahlin hade varit så mycket mer framgångsrik om hon hade haft Åkessons artikel att hänvisa till. När Maud Olofsson prövade sina vingar i debatten mot Åkesson direkt efter artikeln blev resultatet en kraschlandning av sällan skådat slag för en politiker på den nivån. En dåligt förberedd och oprofessionell Olofsson blev (till skillnad från Sahlin, som åtminstone nådde oavgjort) överrumplad och utskåpad av Åkesson.
Rent opinionsmässigt nådde SD faktiskt sina hittills största framgångar (7,2 procent i en mätning) strax efter Aftonbladets publicering av Åkessons artikel, som jag nämnde i min artikel.
Det "råd" man kan utläsa ur Guillous artikel är rimligen att de etablerade partierna bör attackera SD och försöka utmåla partiet som öppna rasister. Detta råd är fullkomligt tossigt och saknar helt stöd i statsvetenskaplig forskning och erfarenhet. Guillous är ute och seglar, helt enkelt.
Se även: 1 2 3 4
Inlägg
4 kommentarer:
Bra rutet!
Tack!
Läs om sverigedemokraterna i min blogg
Det märkliga är att samme Guillou umgicks dygnet runt med Åkesson och SD under en veckas tid för att, som grävande journalist, "avslöja SDs svarta kärna" - och fick till sin egen förvåning lov att tillstå i de två beställda artiklarna att det inte fanns någon "svart kärna" så långt han kunde se.
Därefter "avslöjas" Guillou (i Expressen) som KGB-spion, så allt han har att säga i politiska frågor saknar trovärdighet, såvida han inte på något sätt gör avbön i SD-frågan. Vilket han alltså efter Åkessons artikel tyckte sig kunna göra med hedern i behåll. Nåja.
Pappan
Skicka en kommentar