De regeringstrogna fruktar sjukförsäkringsdebatten

Dagens ledarkrönika av DN:s politiske chefredaktör Peter Wolodarski visar tydligt på den oro som borgerliga debattörer känner över sjukförsäkringsfrågan inför valet.

Huvudstrategin, som Wolodarskis artikel ger exempel på, verkar vara att rädda ansiktet på socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson genom att hävda att den s.k. rehabiliteringskedjan var en nödvändig, om än tekniskt sett något ofullgången, reform. Wolodarski:

Cristina Husmark Pehrsson den första socialförsäkringsminister som på allvar försökt göra någonting åt Sveriges orimligt höga sjuktal – och i flera avseenden har hon lyckats. Ytterst lite av det positiva har kommit fram i debatten.

Wolodarskis inledande påstående må vara formellt korrekt, eftersom den förra socialdemokratiska regeringen inte hade någon "socialförsäkringsminister"; ansvaret för sjukfrånvarofrågan låg på arbetslivsministern Hans Karlsson. Påståendet att den socialdemokratiska regeringen inte gjorde något för att råda bot på sjukfrånvaroproblemet är dock inte korrekt. Visserligen var s-regeringen mycket sena ur startblocken, de åstadkom nästan inget under den period som sjukfrånvaron ökade som mest (1998-2002).

Från och med Hans Karlssons tillträde fattades dock ett flertal beslut, där det viktigaste sannolikt var att regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett beslutsstöd för rekommenderade sjukskrivningstider vid olika diagnoser. Man genomförde också bland annat en uppmärksammad "harmonisering" av nivåerna i a-kassan och sjukförsäkringen för sjukskrivna arbetslösa.


Hans Karlsson, arbetslivsminister i s-regeringen 2002-2006, genomförde flera viktiga beslut på sjukförsäkringsområdet.

Vilken betydelse dessa beslut hade för nivån på sjukfrånvaron är svårt att veta, eftersom väldigt lite forskning finns om detta. Men ser man till sjukskrivningsstatistiken är det helt uppenbart att minskningen av sjukfrånvaron började 2003-2004. När alliansregeringen tillträdde hösten 2006 hade sjuktalet redan minskat ordentligt, och denna minskning fortsatte under den borgerliga regeringens första år vid makten - utan att någon rehabiliteringskedja ännu hade beslutats.

1997 11,1
1998 11,2
1999 13,8
2000 16,6
2001 19,4
2002 20,9
2003 20,4
2004 18
2005 15,5
2006 14
2007 12,3
2008 10,2

Sjuktalet 1997-2008. Källa: Försäkringskassan.

Den politiska debatten om sjukfrånvaron, samt de beslut som fattats av de olika regeringarna, beskrivs utförligt i min kommande bok (Kampen om sjukfrånvaron). Jag argumenterar där för att rehabiliteringskedjan är en utomordentligt kontraproduktiv reform, som sannolikt kommer att få långtgående negativa konsekvenser. Detta är dock inget försvar för socialdemokraternas politik på området, som under många år var enormt handfallen, ja rentav impotent.

Sjukfrånvaron är en fråga som misskötts av både s-regeringen och alliansregeringen. Nu är det dock alliansen som har ansvaret för frågan, så det är dem som väljarna kommer att straffa om frågan blir en viktig valfråga. Vilket den lär bli.