Ulf Kristersson och sanningen

Min nya krönika i Efter Arbetet handlar om socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.

Moderaten Ulf Kristersson har ett av regeringens svåraste jobb. Som socialförsäkringsminister ska han åtgärda bristerna i den nya sjukförsäkringen, och dessutom försöka återställa det förtroendekapital som regeringen förlorat genom utförsäkringarna.

Frågan är vilken arbetsbeskrivning statsministern utgått från vid tillsättningen. Ulf Kristersson har inte rykte om sig att vara någon resultatpolitiker. Han är snarare en typisk teflonpolitiker: proper, förtroendeingivande och med ett sällsynt välsmort munläder är han van att neutralisera kritik och undvika besvärliga beslut.

Drygt ett halvår efter senaste valet kvarstår bristerna i sjukförsäkringen. Trots det har Ulf Kristersson lyckats desarmera frågan, på ett sätt som hans företrädare, Christina Husmark Pehrsson, aldrig förmådde. De flesta medierna ägnar nu bara förstrött intresse åt dem som drabbats. Vid de få tillfällen ministern har ställts till svars har han parerat effektivt, med list, skicklighet och vilseledande påståenden.


Ulf Kristersson demonstrerar sin teflontaktik.

Just att vilseleda tycks vara Ulf Kristerssons huvudstrategi. Det är sällan några uppenbara lögner han levererar, men han skarvar, vantolkar och rycker saker ur sitt sammanhang. I vintras hävdade han till exempel att hälften av de sjukskrivna som kommit till Arbetsförmedlingen var ”på väg närmare ett nytt jobb” (DN 11/11). Denna kryptiska formulering fick TT att tro att hälften av de utförsäkrade faktiskt arbetade.

Men sanningen var förstås en helt annan. Majoriteten av dem som utförsäkrades i januari 2010 hade redan återvänt till sjukförsäkringen, många i sämre skick än när de lämnade den. Bara runt tio procent var i arbete, majoriteten med lönebidrag eller annat stöd. Resten var arbetslösa eller i åtgärder – de flesta sjuka och utan realistisk chans att få ett nytt jobb. Ekonomhistorikern Malin Junestav och jag påpekade detta (DN 13/11), men sådant rinner av ministern som vatten från en gås.

Nya exempel på Ulf Kristerssons teflontaktik levererades härom veckan. I Svenska Dagbladet (30/3) kritiserade ett hundratal läkare utförsäkringarna. De beskrev dystra erfarenheter av patienter som hamnat i kläm till följd av stelbenta tidsgränser och orimligt sträng arbetsförmågebedömning.

Socialförsäkringsministern svarade med att beskylla läkarna för att ”sprida felaktigheter” och skrämma upp sjuka i onödan (SvD 1/4). Han följde upp med en rad tveksamma påståenden, som tillsammans bara kan ha ett syfte: att vilseleda.

Ulf Kristersson hävdar att den som är ”allvarligt sjuk” i exempelvis cancer kan ansöka om sjukpenning utan tidsbegränsning. Det är visserligen sant, men han nämner inte att dessa regler – som tillkom i brådrasket förra vintern, sedan cancerläkare larmat om att deras döende patienter var på väg att bli utförsäkrade – är specialregler för cancersjukdomar. För patienter med andra allvarliga sjukdomar, som depression, utmattningssyndrom och reumatisk värk, gäller inte undantagsreglerna.

Socialförsäkringsministern påstår också att möjligheten till sjukersättning (förtidspension) alltid finns för den som har varaktigt nedsatt arbetsförmåga. Det är också sant, men bara i teorin. I praktiken har det blivit nästan omöjligt att få förtidspension beviljad, eftersom detta numera bara får ske om man kan visa att personens arbetsförmåga är nedsatt för all framtid – ett krav som givetvis är mycket svårt att uppfylla. Den ventil som fanns tidigare, i form av tidsbegränsad sjukersättning, har regeringen tagit bort.

Slutligen hävdar Ulf Kristersson att det främsta syftet med sjukförsäkringsreformen har uppnåtts: ”hälften så många är borta från jobbet hälften så länge jämfört med tidigare.” Men han nämner inte att den största delen av minskningen skedde redan innan regeringens reformer trädde i kraft.

Faktum är att sjukfrånvaron vände nedåt redan 2003, en minskning som sedan fortgick ända fram till förra året. Orsakerna till minskningen är inte klarlagda, men måste sannolikt till stor del sökas i policyförändringar som skedde före alliansregeringens tillträde 2006.

De utvärderingar som gjorts av regeringens egna förändringar har visat på mycket blygsamma resultat. En alldeles ny utvärdering av rehabiliteringsgarantin, gjord vid Karolinska institutet, visade att de förväntade positiva effekterna helt uteblivit. När det gäller rehabiliteringskedjan har effekterna varit små, förutom i det sista steget i kedjan, alltså själva utförsäkringen. Men att sjukfrånvaron minskar när man stänger av tiotusentals sjuka från försäkringen är väl knappast ägnat att förvåna.

Frågan är när medierna ska vakna och börja kritiskt granska Ulf Kristerssons påståenden. Hittills har man valt ett neutralt redovisande, ja ett närmast hovsamt förhållningssätt. Man har låtit sig luras av ministerns munläder. Det är ganska bedrövligt, faktiskt.


Sjuktalet 1999-2010. Rehabiliteringskedjan infördes 1 juli 2008. Rehabiliteringsgarantin trädde också i kraft 2008, men har enligt KI:s utvärdering inte minskat sjukfrånvaron. Utförsäkringarna, som ligger bakom en stor del av minskningen i sjuktalet 2010, har inträffat sedan den 1 januari 2010.