Missbrukarvården behöver mod och nytänkande

Idag publiceras en debattartikel om narkotikapolitik i Expressen, undertecknad av en bred koalition av politiker från V till KD och forskare från socialt arbete/statsvetenskap (jag) till psykiatri. Artikeln tar sin utgångspunkt i Missbruksutredningen och innehåller en hel del kontroversiellt stoff. Bland annat argumenterar vi för ett ökat fokus på skadebegränsning (harm reduction). Här nedan följer en något längre version av artikeln.

Kasta de ideologiska skygglapparna – missbrukarvården behöver mod och nytänkande

Den svenska missbrukarvården har under decennier kännetecknats av ideologiska låsningar. Stelbenta principer och rädsla för nytänkande har inneburit att misslyckade inslag i vården bevarats. Ett exempel är LVM, tvångsvården för vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare. Trots att utvärderingsforskningen ständigt pekat på bristande vårdresultat har LVM-institutionerna överlevt.

Principiella argument om vikten av att samhället ”skickar rätt signaler” har också gjort att effektiva insatser hållits tillbaka. Konflikterna om metadonbehandling och sprutbytesprogram är de tydligaste exemplen.

De största förlorarna på dessa missförhållanden är missbrukarna och deras anhöriga. Tusentals människor har gått en onödig och förödmjukande död till mötes när politiskt korrekta men ineffektiva insatser getts företräde framför insatser med dokumenterade effekter.

Men även skattebetalarna har anledning att vara missnöjda. Genom åren har många miljarder kronor slängts bort på ”behandlingar” som i bästa fall varit verkningslösa. Ett antal svenska kommuner skickar exempelvis fortfarande missbrukare till behandlingshem som drivs enligt Scientologikyrkans lära.

Nu finns ett gyllene tillfälle att ompröva politiken. I början av förra mandatperioden tillsatte alliansregeringen Missbruksutredningen, ledd av Gerhard Larsson. Det som hittills blivit känt tyder på att utredningen gjort ett gediget arbete och att Larsson inte fjärmat sig från de känsliga frågorna.

Den mest centrala frågan är att tillgängligheten till vård måste öka och samordningen mellan olika insatser förbättras. För att uppnå detta krävs sannolikt att ansvarförhållandena inom missbrukarvården ändras. Det delade huvudmannaskapet, där socialtjänsten har huvudansvaret medan sjukvården står för medicinska insatser, har lett till en oklar situation där människor ofta faller mellan stolarna. Missbrukare som också har andra psykiska problem är särskilt hårt drabbade.

Vissa av Missbruksutredningens förslag har redan blivit kända. Utredningen har till exempel betonat att läkemedel för behandling av alkohol- och narkotikaberoende måste utnyttjas mer – en kontroversiell fråga bland många drogpolitiska lobbyorganisationer. En utökad läkemedelsförskrivning är utan tvivel nödvändigt, i synnerhet när det gäller de moderna läkemedel som finns för behandling av alkoholberoende. Men vi vill samtidigt betona att det inte får ske på bekostnad av psykosociala insatser. Vården av tunga missbrukare måste i högre grad än tidigare bygga på ett integrerat synsätt där sociala och medicinska åtgärder kombineras.

Att utredningen lyfter frågan om skadebegränsning (”harm reduction”) är också politiskt kontroversiellt, men mycket välkommet. Insatser för att minska skadorna av pågående missbruk behöver utvecklas och spridas över landet. Sprutbytesprogram, en internationellt sett mycket välbeprövad smittskyddsåtgärd, finns alltjämt bara i Skåne. Lågtröskelboenden för äldre alkoholister och information om säkrare droganvändning är effektiva insatser, men betraktats ofta som oförenliga med de övergripande målen för drogpolitiken. Här finns mycket att lära av andra EU-länder.

Skadebegränsning handlar också om att acceptera andra mål än absolut drogfrihet inom missbrukarvården. Många gånger är minskad dödlighet och sjuklighet samt förbättrad social situation i fråga om kriminalitet, boende och försörjning både rimligare och bättre behandlingsmål än kategoriska krav på nykterhet och drogfrihet. Men i Sverige kan återfall i missbruk leda till att klienter stängs av från såväl vårdinsatser som sysselsättning och boende – ofta med tragiska konsekvenser.

Den höga svenska narkotikadödligheten är till stor del en följd av att vi avstått från att använda oss av effektiva skadebegränsande åtgärder. Det är skamligt, och ovärdigt en modern välfärdsstat.

Gerhard Larsson har också påpekat att tvångsvården måste förändras. Sverige har Europas mest långtgående tvångsvårdslagstiftning: med stöd i LVM, Lagen om vård av missbrukare, kan alkohol- och narkotikamissbrukare låsas in i upp till sex månader. Detta hade möjligen varit acceptabelt om tvångsvård varit en fungerande insats, men så är inte fallet. Forskning visar att den ”vård” missbrukarna underkastas mest påminner om förvaring.

De problemområden vi nu tagit upp har i åratal varit välkända bland forskare och många yrkesverksamma inom området. Att det trots detta hänt så lite beror på det kunskapsförakt och den förlamande ”vi är bäst i världen”-inställning som styrt den svenska alkohol- och narkotikapolitiken.

Vår förhoppning är att Missbruksutredningens slutbetänkande markerar slutet på detta. Det har blivit dags för oss svenskar att kasta av oss de ideologiska skygglapparna och ta oss an dessa frågor på ett öppet, modernt och kunskapsbaserat sätt. För att åstadkomma en mer effektiv och human missbrukarvård fordras mod, nytänkande och politiska reformer.

Vi hoppas därför att Missbruksutredningens förslag leder till en livaktig och konstruktiv debatt. Förslagen är alldeles för viktiga för att dras i långbänk eller gömmas undan i någon låda på regeringskansliet.

Adam Cwejman, FP, förbundsordförande LUF
Claudia Fahlke, professor i psykologi
Björn Fries, S, f d narkotikapolitisk samordnare
Markus Heilig, professor i psykiatri
Björn Johnson, statsvetare, docent i socialt arbete
Stig Nyman, KD, landstingsråd
Alice Åström, V, f d riksdagsledamot