John Swedenmark.
I sin iver att försvara psykoanalysen missförstår dock Swedenmark kärnan i min kritik. Låt mig därför förtydliga:
För det första vänder jag mig mot den exkluderande ansatsen i Arenas artiklar. Samtliga de tre artiklar jag nämner i min debattartikel - Per-Anders Svärds, Carin Franzéns och i synnerhet Diana Mulinaris - är späckade av intern jargong. De utestänger därmed intresserade läsare som vill kunna förstå det de läser.
Jag tycker att det är oansvarigt av en tidskrift som Arena - som gör anspråk på (och ofta lyckas) att vara en tidskrift för aktuell samhällsdiskussion ur ett vänsterperspektiv - att publicera artiklar som för förståelsen kräver att man läst Ann McClintock och Judith Butler, alternativt tagit examen i genusvetenskap.
John Swedenmark har alltså rätt i att jag inte begripit. Jag brukar inbilla mig att mina fattningsförmågor ligger något över genomsnittet och att jag dessutom är en hyfsat beläst samhällsvetare. Jag läste de aktuella artiklarna ett antal gånger, och jag lovar, det var mängder jag inte förstod. När en samhällstidskrift publicerar så svåra populärvetenskapliga texter är det något som är fel, och det felet ligger inte hos läsaren. Det finns snarare hos författarna och i den redaktionella bearbetningen.
För det andra vänder jag mig mot de långtgående anspråken, och oförmågan att konkretisera och belägga. Man kan säkert tycka att psykoanalysen är nödvändig för vänstern. Diana Mulinari tycker uppenbarligen det, och tydligen John Swedenmark också. Men då får man fanimej försöka visa varför det är så. Några belägg finns inte i de aktuella artiklarna, inte överhuvudtaget. Anspråksfullheten märks för övrigt också i Devrim Mavis replik på min artikel, när hon skriver att psykoanalysen "varit en avgörande del i alla politiska befrielseprojekt under 1900-talet". Efter ett sådant påstående väntar man sig åtminstone några belysande exempel. Vilken "avgörande roll" har psykoanalysen exempelvis spelat i när det gäller den kvinnliga rösträttens införande och i händelseutvecklingen kring Berlinmurens fall?
För det tredje är jag skeptisk mot psykoanalysen som teori. Swedenmark lyfter fram psykoanalysen som praktik, men nog tusan är den en teori också, eller snarare en mängd olika teorier. Och som sådana uppfyller de knappast de grundläggande krav man kan ställa på vetenskapliga teorier. Framför allt är de inte testbara mot empiri.
Jag var nyligen på ett föredrag i Malmö där Per-Anders Svärd talade om Jacques Lacans idéer om det splittrade subjektet. Svärd föreföll vara en rätt god pedagog, så jag tror att jag begrep ungefär vad Lacans teori gick ut på. Den tyder på att Lacan var en man med god fantasi, så långt kan jag sträcka mig. Men jag har ytterst svårt att se att teorin skulle gå att belägga, falsifiera, eller ens användas i någon form av meningsfull empirisk forskning. William Occam skulle för övrigt ha garvat häcken av sig åt de långsökta resonemangen.
Jacques Lacan? Nej, då föredrar jag Chaka Khan.
I kritiken av psykoanalysen begränsas jag av min bristande beläsenhet på området, det erkänner jag villigt. Jag har, som Swedenmark skriver, "läst vederläggningarna", men inte mycket annat. Fast jag undrar om Swedenmark själv läst vederläggningarna, exempelvis Alan Sokals och Jean Bricmonts Intellectual Impostures, som gör processen kort med Jacques Lacan och en rad andra storheter, eller Martha Nussbaums The Professor of Parody, som kritiserar Judith Butlers märkliga akademiska prosa. Om inte är det lästips, med vänlig hälsning.
Slutligen: jag kan mycket väl tänka mig att psykoanalytisk praktik kan fylla en positiv funktion för en och annan person, ja till och med att psykoanalys kan spela en roll i individers frigörelse och stimulera motstånd mot förtryck. Men psykoanalysen kan också fungera som ett verktyg för förtryck. På ett av de områden där jag har viss en expertis - missbruksområdet och narkomanvården - har detta varit alldeles uppenbart. Låt mig ta ett konkret exempel.
I början av 1970-talet förespråkade många inom vänstern psykoanalytiskt och andra psykodynamiskt inspirerade terapier som behandlingsmetod för tunga opiatnarkomaner. Samtidigt avfärdade man metadonbehandling, den enda metod som i forskning hade kunnat påvisa positiva behandlingsresultat för dessa personer.
Förespråkarna av dessa terapier ansåg att metadonet var en samhällsfarlig metod som kunde leda till att missbruket ökade. Och även om behandlingen fungerade så var det bara ”symptombehandling” – eftersom narkotikamissbruket ansågs vara en följd av det kapitalistiska samhället och dess utstötningsmekanismer riskerade behandlingen att ”medikalisera” missbruket och flytta fokus från den radikala samhällsomvandling som var nödvändig. Här använde man alltså explicit politiska befrielseargument för att förespråka psykoanalys framför andra behandlingsmetoder.
Konflikten tilltog under hela 1970-talet och ledde bland annat till ett intagningsstopp i metadonprogrammet 1979–84, under vilket hälften av de ca 100 människorna i kön till behandlingen avled. Genom åren har hundratals och åter hundratals narkomaner gått en onödig och förödmjukande död till mötes till följd av att effektiva metoder hållits tillbaka till förmån för psykoanalys, miljöterapi och andra modenycker.
Den som vill läsa om konflikten kring metadonet och den roll psykoanalytiska/psykodynamiska metoder spelade rekommenderas att läsa min bok Metadon på liv och död (Studentlitteratur 2005). Där får man också en del av förklaringen till min skepsis mot psykoanalys.
Uppdatering: Jag har gjort några förtydliganden i texten ovan. Före 1970-talet behandlades narkomaner med individualterapeutisk psykoanalys - läkaren och psykoanalytikern Marie Nyswander, en av grundarna till metadonbehandlingen, skrev exempelvis en avhandling runt 1960 om hur hon försökte bota heroinister med psykoanalys, och misslyckades i varje enskilt fall. Men i början av 1970-talet hade man insett att psykoanalys inte fungerade. Det som var på modet då var främst psykodynamisk miljöterapi (terapeutiska samhällen), en gruppbaserad behandlingsmetod som byggde vidare på psykoanalytiska resonemang. Tack till Bengt Svensson som påpekade att det behövde förtydligas.
Inlägg
12 kommentarer:
Återigen ett bra inlägg. Jag recenserar just nu en del böcker om hjärnforskning, bland annat Torkel Klingbergs Den lärande hjärnan, och det är uppenbart att forskningen nu kommit så långt att man kan börja uttala sig om hur hjärnans konstruktion, på cellnivå, svarar mot hur tänkandet och i viss mån medvetandet är uppbyggt. Och naturligtvis påminner dessa slutsatser inte alls om psykoanalytikernas spekulationer. Det kommer dock att ta lång tid innan det sjunker in: det handlar om att en hel forskningsdisciplin, med långtgående och politiserade anspråk på att förklara människans medvetande, till stora delar måste avskaffas. Och det gör den inte frivilligt.
Thanks, Mr G-Smuft!
Det finns en rätt intressant bok som försöker gifta ihop hjärnforskningen med de bästa bitarna av psykoanalysen. Fast nu kommer jag naturligtvis inte ihåg vad den heter, får kolla i bokhyllan hemma...
Hej,
har inget emot ditt inlägg Björn, men däremot är det självbelåtna frustandet från den s k "G-smurfen" motbjudande. Är det sådan empiricism som man ska erbjudas i framtiden när man mår dåligt? Jag tycker det är viktigt att beakta, när man diskuterar psykoanalys, terapi etc att dessa inriktningar (i sina bästa stunder) försöker se till hela människan i sin situation, inte bara till "cellernas konstruktion". Många människor som mår psykiskt dåligt är säkerligen inte behjälpta av någon psykoanalys, men jag är övertygad om att de heller aldrig någonsin kommer att medicineras till lycka.
Något som den självbelåtne G-smurfen inte heller verkar ha koll på under sina studier av hjärnans uppbyggnad är att psykoanalysen redan håller på att dö ut. Av diskussionerna på den här bloggen att döma kan man få intrycket att den är totalt dominerande i svensk psykiatri idag. Ingenting kunde vara mer felaktigt.
I framtiden kommer experterna att bestämma. Då blir allt jättebra.
Patrik Hall,
statsvetare
Tack för redigt svar. Men varför ger du mig kontrollordet "kastrat" när jag vill logga in som kommenterare?
Jag återkommer i annat sammanhang kring varför jag tror att idén om "det kluvna subjektet" skulle kunna bli samhällsvetenskapligt nyttigt, bara inte debatten gjorde halt vid avfärdanden.
Och det skulle kunna förklaras utan mystifikationer. Men kanske via en del omvägar och liknelser, som - och det är viktigt - måste uppfattas som såna! T ex uppfattade jag Mulinaris artikel först och främst som ett vittnesbörd om att "det psykoanalytiska tänkandet lärde oss förstå förtrycket". Men där du stänger av, blir jag nyfiken på att veta mer.
Tack för besök, John! Det är riktigt att jag stängde av när jag läste Mulinari. Faktum är att min hjärna kopplade ner redan vid första snedstrecken (vänster/feminist/queer/etc), men sen lyckades jag reboota och faktiskt hjälpligt ta mig igenom hela artikeln inte mindre än fyra gånger. Och jag förstod fortfarande inte.
Jag har dock begripit av den senare diskussionen att det faktiskt kan vara möjligt att avkoda det jag uppfattar som rena mystifikationerna (och som jag ger exempel på i min Arena-artikel). Vilket stärker mig i åsikten att det exkluderande språkbruket är det allra största problemet. Men exkluderande språkbruk uppfattas av många som ett effektivt sätt att dölja att det man skriver egentligen är banaliteter.
Som Nussbaum skriver (om Butler): "It bullies the reader into granting that, since one cannot figure out what is going on, there must be something significant going on, some complexity of thought, where in reality there are often familiar or even shopworn notions, addressed too simply and too casually to add any new dimension of understanding."
Patrik Hall,
"självbelåtet frustande"? Det var ju sakligt. Jag varken tror eller påstår att alla kommer att bli fria från psykiska problem bara för att man kan uttala sig om cellstrukturer och genetik i hjärnan. Men jag har svårt att se att någonting skulle bli sämre av att man får den kunskapen?
Jag tolkar snarast Stardusts inlägg om psykoanalysen som att han vill hålla distans till en fraktion akademiker som fortfarande omhuldar föråldrade teorier om människans psykologi - och vad mera, applicerar dem på hela världshistorien.
Nej, "självbelåtet frustande" var lite taskigt skrivet - ber om ursäkt för det. Men jag undrar över din egen "saklighet". "Föråldrade teorier om människans psykologi". Huvudordet i den satsen är förstås "föråldrade", som är ett förklenande och osakligt uttryck. På vilket sätt har tidens gång en inneboende kvalitet egentligen? Jag är verkligen ingen expert på psykoanalys, men jag tror däremot att Freuds grundläggande idéer om barndomens och sexualitetens betydelse har mycket lång räckvidd. Ungefär som Gilgamesh, Odysséen, Machiavelli, Tolstoj och Dostojevskij har mycket lång räckvidd för förståelsen av samhällets och människans situation.
Björn använde ett liknande uttryck i ett mail till mig ang Freud: "Man kan dock fundera över vad en beteendevetare född på 1800-talet kan ha att säga om dagens samhälle". Dvs "föråldrad" kunskap. Jag anser mig själv någorlunda intelligent, men jag begriper inte vad det är som sägs i denna mening.
Jag lider av en inflammatorisk tarmsjukdom. Den medicinska kunskapen om denna sjukdom har förstås gått starkt framåt sedan 1800-talet (eller rättare sagt, förmågan att lindra tillståndet vilket förstås är ett mycket starkt framsteg eftersom akuta attacker tidigare ledde till döden - däremot vet man fortfarande i princip ingenting om orsakerna till tillståndet). Kunskapen om sjukdomen som fanns på 1800-talet var således "föråldrad".
När vi talar om människans psyke menar jag att vi inte kan använda samma parametrar. Det finns en ökad förmåga att lindra psykiskt lidande med hjälp av medicinering, men detta är bara en aspekt. Medan vi som lider av tarminflammation troligen har att se fram emot ännu bättre behandling i framtiden, har jag mycket svårt att föreställa mig att detsamma gäller psykiatrin, men man kan ju alltid hoppas.
Kunskapen om människans existentiella situation blir inte föråldrad - jag menar att det är hybris att uttrycka något sådant.
Patrik Hall
Judith Butler kommer till Nobelmuseet och Södra Teatern i Sthlm 24- 25/5. Men det är fullbokat. Hade helt glömt bort att boka själv. Man tycker arrangörerna borde spela in och lägga ut på hemsidorna.
"Könet brinner" är ett urval av Butlers texter gjort av Tiina Rosenberg som inleder med en introduktion.
Recension
http://www.svd.se/kultur/litteratur/feministisk-tungviktare-pa-svenska_30518.svd
http://www.nobelmuseum.se/zino.aspx?articleID=11426
"Judith Butler slog 1990 igenom stort med Gender Trouble, vilket brukar betraktas som queerteorins portalverk. Butlers senare verk har till viss del orienterat sig emot världspolitik samt freds- och konfliktfrågor, och det är kring det sistnämnda Butlers föreläsning på Nobelmuseet kommer att fokusera.
I vårt samhälle finns en rad förpliktelser och normer vi förväntas att följa, utan att de för den skull behöver vara sanktionerade i lagtexter. Dessa ofrivilliga skyldigheter går enligt Butler också att applicera i större skala, på relationer stater emellan. Betraktar vi exempelvis Israel/Palestina-konflikten rymmer den en ofrivillig närhet, vars politiska lösning är komplex. Hur kan vi använda moralfilosofer som Levinas, Arendt eller Said för att resonera kring detta? Hur kan vi omförhandla våra politiska normer för att komma till rätta med dessa ”ovalda” förpliktelser?
- I en tid då Europa omdefinieras, ser jag fram emot att komma till Stockholm för att få möjlighet att diskutera nya idéer om social mångfald och jämlikhet, säger Judith Butler. Jag vill också visa att filosofiskt tänkande kan vara behjälpligt i våra politiska liv, och att det kan hjälpa oss att hitta nya vägar framåt."
http://www.sodrateatern.com/sv/Program-och-biljetter/Evenemang/TANKEVERKET7/TankeVerket5/
"I en förläsning och ett efterföljande samtal med Edda Manga kommer Judith Butler att diskutera mångkultur och skillnadstänkande i dagens politiska kontext. Liberala friheter förstås numera som avhängiga en hegemonisk kultur, en som kallas ”moderniteten”. Men vad händer när denna okritiska domän av ”kultur”, som fungerar som en förutsättning för liberal frihet, i sin tur blir grund för att sanktionera former av kulturellt och religiöst hat? Vad händer när frihet används som ett tvångsinstrument som söker bevara Europa vitt, rent och sekulärt?"
Den här också kanske, Niklas. Hovsam, men samtidigt anar man en kritik som påminner lite om min egen. http://www.yelah.net/kultur/kritik/bokrec050830
Tack. Hade inte sett den.
Du tänker på detta!?
"Det ska erkännas, jag har inte orkat ta mig igenom en hel bok av Butler, utan bara utvalda texter. Inte för att jag inte skulle klara av att förstå dem, utan för språket är så fyllt av för akademisk prestige att det tar emot för mig att läsa dem."
och detta:
"Ett annat hinder för att jag ska kasta mig över Butlers samtliga texter är att hon kompletterar sin feministiska och queeranalys med psykoanalys (typiskt för 80-90-talets feministiska teoribildning). Visst kan det vara intressant att läsa om imitation, som för övrigt också används i socialpsykologi, avvisad identifikation och genusmyteri. Men det framställs väldigt abstrakt, vilket också gör det svårt att överföra till praktik och vardag. Dessutom går det mycket väl att få fram att exempelvis språket formar kön utan att prata med Freud eller Lacan. Jag föredrar flera kompletterande maktanalyser och en placering av det filosofiskt politiska i olika socialpsykologiska rum."
Det Bengtsson skriver om att Butler inte ägnar sig åt självreflektion är också intressant. Det är ju en viktig tanke för t ex diskursanalyser. Men det framgår inte vad Bengtsson tycker om Rosenbergs introduktionskapitel. Jag tyckte hon begripliggjorde Butler på ett bra sätt, även om det kunde kompletterats med lite mer kritisk analys. Jag kan inte heller minnas att Rosenberg diskuterade kritiken mot Butlers texter. Jag ska nog plocka fram den på bibblan och kolla lite och sen googla efter inspelade föredrag.
Patrik,
det är klart att du har rätt att det finns ett stort värde i att uttrycka människans existentiella villkor. Men Gilgameshs författare, Tolstoj och de andra var ju författare. Freud hävdade däremot att han var vetenskapsman. Man kan inte läsa honom som skönlitteratur. På dåligt underbyggda grunder förespråkade han olika behandlíngsmetoder. Odödlighetsplantan i Gilgamesh har däremot aldrig använts kliniskt.
Redan innan Freuds tid fanns det en svensk-finsk forskare, Edward Westermarck, som studerade frågan om incest med empiriska metoder. Han konstaterade att det fanns biologiska mekanismer som gjorde att vi inte attraherades av dem vi vuxit upp med (han hittade bland annat en sorts kinesiska fostersyskonsäktenskap, som nästan alltid var barnlösa.) Men det var ju förstås inte lika spännande som Freuds fantasifulla teorier om komplex döpta efter grekiska tragedier, och ignorerades länge.
Westermarck hade helt enkelt en tråkigare teori, som man inte kan göra böcker eller filmer om. Men är det ett argument för att använda Freuds teorier om det inte går att hitta några bevis för dem?
Jag måste tack för tipset om Nussbaums text. Det var rejäla tag!
Skicka en kommentar