Nya myter om sjukfrånvaron

Denna artikel publiceras även på Newsmill.

Häromdagen blev jag kontaktad av SVT:s Debattredaktion, som förberedde ett inslag om sjukfrånvaron (sändes torsdagen den 14 april 2011). Jag tackade nej till att medverka och avrådde dessutom redaktionen från att ta upp ämnet. Skälet är att sjukförsäkringsfrågan innehåller så enormt mycket undertext att en förnuftig diskussion blivit näst intill omöjlig.

Den offentliga debatten om frågan har i åratal dominerats av missförstånd, myter och fakta som ryckts ur sitt sammanhang. Lögner och andra medvetna försök att vilseleda förekommer också, även från socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och andra ledande politiker. Att delta i ett program som Debatt är svårt för en forskare på de premisserna. Man hinner knappt börja bemöta alla felaktigheter förrän ordet går till någon annan.

I boken Kampen om sjukfrånvaron (Arkiv 2010) och i ett antal debattartiklar har jag kritiserat några av de vanligaste föreställningarna om den höga sjukfrånvaron kring millennieskiftet. Påståendet att vi hade den friskaste befolkningen i Europa men ändå den högsta sjukfrånvaron är till exempel mycket problematiskt.



Faktum är att vi inte ens hade någon ”sjukskrivningsepidemi”. Huvudproblemet var istället att sjukskrivningstiderna blev allt längre. Detta orsakades inte av ökat fusk och överutnyttjande, som många ville göra gällande, och inte av att arbetslösa gömdes undan i sjukförsäkringen. Det berodde inte på lata norrlänningar eller överkänsliga kvinnor. Sjukskrivningstiderna ökade på grund av att långtidssjuka inte längre erbjöds den hjälp de behövde för att kunna återvända till arbetslivet.

Huvudansvaret för den situation som uppkom var utan tvekan Socialdemokraternas, men det är värt att poängtera att de riksdagsbeslut som låg bakom problemen fattades i politisk enighet över blockgränserna.

Det finns fler och mer aktuella felaktigheter som behöver lyftas fram i ljuset. I medierna har det vuxit fram en vrångbild även av den sjunkande sjukfrånvaron. Alliansregeringen menar att det är till följd av deras ”helt nödvändiga” sjukförsäkringsreform som sjukfrånvaron minskat. Denna verklighetsbeskrivning har medierna stillatigande accepterat. Men den är falsk, och det är lätt att visa.

Nyligen påstod Ulf Kristersson att det främsta syftet med sjukförsäkringsreformen har uppnåtts: ”Hälften så många är borta från jobbet hälften så länge jämfört med tidigare” (Svenska Dagbladet 1 april 2011). Vad han inte nämnde var att den största delen av minskningen skedde redan innan regeringens reformer trädde i kraft. I det följande diagrammet redovisas sjuktalet 1999–2010, det vill säga utvecklingen av det genomsnittliga antalet sjukpenningdagar per person och år.



Av diagrammet framgår att sjukfrånvaron vände nedåt redan 2003, en minskning som sedan fortgick ända fram till förra året.

Det bör poängteras att en del av minskningen 2003–2004 hängde samman med att man då valde att förtidspensionera ett stort antal personer som gått sjukskrivna under många år. Men alliansregeringens påståenden om att över 70 000 personer om året förtidspensionerades bort från arbetsmarknaden stämmer inte. Visserligen beviljades 73 000 nya förtidspensioner (sjukersättningar) 2004, toppåret i statistiken. 40 procent av dessa var dock på deltid, oftast 50 eller 25 procent. Att hävda att dessa personer ”lämnade arbetsmarknaden” är naturligtvis inte korrekt.

Efter toppåret 2004 minskade även förtidspensionerna kraftigt. År 2008, alltså innan sjukförsäkringsreformen trädde i kraft, var antalet nya förtidspensioner nere på 36 000 (varav 14 000 på deltid).

Orsakerna till den minskande sjukfrånvaron är långtifrån klarlagda, men det är tydligt att de till stor del måste sökas i förändringar som skedde innan alliansregeringen ens hade tillträtt. Alliansens sjukförsäkringsreform – där rehabiliteringskedjan och rehabiliteringsgarantin är de viktigaste beståndsdelarna – var nämligen inte på plats förrän 2008–2009.

Påståendet att den socialdemokratiska regeringen inte gjorde något för att råda bot på sjukfrånvaroproblemet är alltså felaktigt. Visserligen var Socialdemokraterna sena ur startblocken, de åstadkom inte mycket under den period som sjukfrånvaron ökade som mest. Men efter valet 2002 fattades ett stort antal beslut. Några av de viktigaste var förstatligandet av Försäkringskassan och att Socialstyrelsen fick i uppdrag att ta fram ett beslutsstöd för rekommenderade sjukskrivningstider vid olika diagnoser. S-regeringen genomförde också en ”harmonisering” av ersättningsnivåerna i a-kassan och sjukförsäkringen (allt detta dokumenteras ingående i Kampen om sjukfrånvaron).

Man bör även ha i åtanke att det skedde en mängd förändringar på andra nivåer, exempelvis sjukskrivningsprojekt och försäkringsmedicinska utbildningar inom landsting och regioner, administrativa förändringar inom Försäkringskassan, och så vidare. Dessutom får vi inte glömma den återhållande effekt som själva sjukfrånvarodebatten säkert har haft. Vilka av dessa olika förändringar som haft störst betydelse för sjukfrånvaron är svårt att veta, eftersom forskning saknas.

Även när det gäller alliansregeringens sjukförsäkringsreform är kunskapen om effekterna bristfällig. De utvärderingar som genomförts har dock inte påvisat några dramatiska effekter.

Rehabiliteringsgarantin trädde i kraft gradvis under 2008. En utvärdering baserad på data från 2009 och genomförd av forskare vid Karolinska institutet presenterades härom veckan. Den visade att de förväntade effekter hade uteblivit: rehabiliteringsgarantin hade inte minskat sjukfrånvaron.

Rehabiliteringskedjan har däremot bidragit till en snabbare och mer aktiv handläggning inom Försäkringskassan. De uppmätta effekterna på sjukfrånvaron har dock varit ganska små enligt de utvärderingar som gjorts. Undantaget är det sista steget i kedjan, alltså själva utförsäkringen. Fast att sjukfrånvaron minskar när man stänger av tiotusentals sjuka från försäkringen är väl knappast ägnat att förvåna.


Rehabiliteringskedjan, i teorin (sista steget
saknas i bilden).

Utförsäkringarna är värda en lite längre diskussion, eftersom de stått i fokus för så mycket av debatten under det senaste året. Regeringen beskrivningar av hur det gått för de utförsäkrade har ända sedan starten varit vilseledande. Man har skönmålat resultaten och avfärdat problemen som ”enstaka fall”. Parallellt med detta har man med spelad ödmjukhet infört ett antal undantagsregler, som inte förändrat något i grunden.

Exempel på regeringens vilseledande taktik är Ulf Kristersson ofta upprepade påstående om att hälften av de sjukskrivna som kommit till Arbetsförmedlingen ”är på väg närmare ett nytt jobb”. Det är rena dumheterna. Enligt den senaste uppföljningen av de drygt 12 500 personer som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/10 och därefter anmälde sig till ”arbetslivsintroduktionen” hade hälften återvänt till sjukförsäkringen tio månader senare. Det bör jämföras med regeringens ursprungliga prognos på att endast tio procent skulle återvända. Läkare har dessutom vittnat om att många av återvändarna är i betydligt sämre skick än när de utförsäkrades.

Av de återstående 6 000 personerna var 1 500 i arbete, de allra flesta med lönebidrag eller annat stöd. Det motsvarar cirka tolv procent av dem som anmälde sig till arbetslivsintroduktionen. Resten av dem som ännu inte återvänt till sjukförsäkringen (och som socialförsäkringsministern därmed ansåg var ”på väg närmare ett nytt jobb”) var arbetslösa eller i åtgärder – de flesta sjuka och utan realistisk chans på arbetsmarknaden. Resultaten är liknande för de personer som utförsäkrats senare.

När vi värderar effekterna av utförsäkringarna måste vi väga de positiva effekterna – att personer kommit i arbete eller klarar att vara jobbsökande – mot de negativa effekter som drabbat andra personer, i form av försämrad hälsosituation, ångest, oro och försörjningssvårigheter.


Annica Holmquist och hennes dotter.

Under det senaste året har vi hört mängder av berättelser om hur utförsäkrade tvingas sälja sina bostäder, söka socialbidrag, leva på anhöriga eller på sparade pengar. Ingen vet hur många dessa personer är, men enligt en undersökning TCO gjorde i maj förra året uppgav 70 procent av kommunerna att de fått ökade socialbidragskostnader som en följd av sjukförsäkringsreformen.

Vi måste också fundera över om de positiva effekterna hade kunnat uppnås på något annat sätt än genom att schablonmässigt tvinga sjuka personer att lämna sjukförsäkringen för Arbetsförmedlingen. Själv är jag övertygad om det. Klart är i alla fall att de dokumenterade fördelar jag nämnde ovan – snabbare och mer aktiv handläggning – hade kunnat åstadkommas även utan utförsäkringar.

Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola