fredag 25 mars 2011

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Nya numret av Arena har utkommit, och med det mina kritiska reflektioner kring förra numrets temaartiklar om psykoanalys. Jag blev inbjuden av Arenaredaktören Devrim Mavi att skriva artikeln, efter att jag i en kortare diskussion på hennes Facebookvägg varit kritisk till de aktuella artiklarna. Devrim Mavi svarar i tidskriften. Diana Mulinari - som är huvudföremålet för min kritik - svarar dock inte förrän i nästa nummer. Här nedan följer min artikel - en kommentar till Devrim Mavis svar återfinns på slutet.


Arena nr 1 2011: Tema psykoanalys.

”Detta är en text skriven i affekt” – som Arena-supporter blir jag bedrövad och beklämd av förra numrets temaartiklar om psykoanalys. ”Flum” är ett uttjatat skällsord i den politiska debatten, men sällan har det varit mer träffande än för att beskriva dessa artiklar. Litteraturforskaren Carin Franzén jämför ogenerat alliansregeringens arbetsmarknadspolitik med 1930-talets fascism. Statsvetaren Per-Anders Svärd gör långsökta kopplingar mellan individer som ”kastrerade subjekt” och politiska massrörelser grundade på nationell identifikation.

Genusvetaren [av någon outgrundlig anledning har detta ord bytts mot professor i den tryckta tidskriften] Diana Mulinaris text är den som gör mig mest konfunderad. Jag läser och läser igen, fyra gånger tröskar jag mig igenom texten. Som forskare är jag van vid svåra texter, men det här är obegripligt. Så mycket förstår jag att Mulinari är arg: arg på nyliberalismen, arg på läkemedelsindustrin och arg på den vänster som inte vill se psykoanalysens storhet.

Mulinari skriver att psykoanalysen är ”nödvändig” för vänstern (eller snarare för det ”antirasistiska/feministiska/queer-/vänsterprojektet”, som hon envisas med att referera till). Några argument för varför vänstern nödvändigtvis ska bekänna sig till en viss (pseudo)vetenskaplig teori om själen och det undermedvetna presenteras dock inte. Det finns inte ens några beskrivningar av vad Mulinari menar med psykoanalys.

Det finns mängder av detaljer jag reagerar på. Varför sätter Mulinari ”autistiska barn” inom citattecken? Menar hon att autism inte finns? Vad är ”kollektiv mental hälsa”? Den slentrianmässiga kritiken mot det medicinska perspektivet för tankarna till scientologikyrkans kampanjer mot psykiatrin.

Det som stör mig allra mest är Diana Mulinaris sätt att exkludera de läsare som inte hör till de redan frälsta. Låt mig ta ett konkret exempel. Mulinari skriver att psykoanalysen är grundläggande i hennes förståelse av rasismen. Men stycket där detta utvecklas (sid. 34, första stycket i andra spalten) är så kryptiskt och jargongspäckat att det är omöjligt för mig att avkoda. Vad är ”kolonial amnesi”? Vad innebär ”den sammansatta relationen av åtrå och objekt som reglerar konstituering av rasistiska emotioner”? Och ska den ”radikala kunskap om vilken roll kön och sexualitet spelade och spelar för det koloniala projektet och för konstituering av rasistiska ideologer och praktiker” verkligen anses vara så allmän att den inte behöver utvecklas och förklaras?

Mot slutet av artikeln finns en passage som blir ofrivilligt komisk. Det är när Mulinari kritiserar postmodernister för att förvandla psykoanalysen till ”en akademisk abstraktion där det grundläggande engagemanget för liv och rättvisa försvinner i myriader av ord som betyder mycket lite, men som fungerar som koder för en klubb för inbördes beundran.” Faktum är att det är precis så jag uppfattar hennes egen text.

Mitt syfte är inte bara att raljera. Jag tror att högtravande, namedroppande och dunkla texter som de om psykoanalys är det sista en krisande vänster behöver. Jag blir därför allvarligt oroad när de publiceras i Arena, en tidskrift som aspirerar på att vara Sveriges ledande samhällsmagasin. Det leder inte till någon idéutveckling och underlättar inte vänsterns politiska mobilisering.

Björn Johnson

Devrim Mavis svar i tidskriften gör mig tyvärr inte så mycket klokare, måste jag erkänna. Hon skriver först att psykoanalysen "varit en avgörande del i alla politiska befrielseprojekt under 1990-talet", ett påstående hon dock inte gör några försök att leda i bevis.

Därefter namedroppar hon ett antal kända akademiker med mer eller mindre tydlig koppling till psykoanalys, och avslutar med att hävda att Arenas temanummer "visar på just den relevans psykoanalys har för förståelsen, inte bara av begrepp som förtryck, klass, kön, sexualitet, rasism och så vidare, utan även för vad politik är, och varför vi engagerar oss politiskt."

Men se där är jag oenig. Det är nämligen skillnad på att påstå och att visa. I texterna påstods det att psykoanalysen var viktig (jag rentav nödvändig) för allt det där uppräknade. Något visande såg jag däremot inte till.

8 kommentarer:

Beholder sa...

Jag prenumererar på arena. Jag är otroligt besviken på tidningen. När jag läser den förstår jag att vänstern är i kris. Den berör helt enkelt inte de viktiga frågorna. Ekonomi, klass osv. Massa flummande om psykoanalys som ingen faktiskt kan bry sig mindre om förutom de redan frälsta. Men det kanske är svårt att vara kritisk mot borgarna när de i princip är på samma planhalva vad gäller ekonomiska politiken.

Anders B Westin sa...

Föraktet för naturvetenskap och kausalitet är monumental.

Av privata hälsoskäl så stängde jag min egen blogg.

Den socialkonstruktivistiska tsunamin är betydligt högre och mer blytung än den senaste fysikaliska japanska.

Nästa generation får ärva min plikt.

Jag orkar inte längre. Frugan och jag satsar istället på oss själva.

Vandring på bergen runt Port de Söller nästa.

En relativt vanlig slutsats när man tydligare inser att livet är ändligt.

Sjabblet fortgår i "oändlighet" och socialkonstruktivisterna vinner ständigt på ytan. Evolutionen (naturen) vinner obevekligt på sikt.

Numera har vi skattesubventionerat hobbyflum.

http://www.jamst.uadm.uu.se/Queerseminariet/Program.shtml

Stardust sa...

@Beholder, jag får erkänna att jag blev besviken på det nya numret också. Jag tycker att tidskriften blivit alldeles för smal och begränsad. Ibland får jag för mig att det är blandning av Bang och Mana jag läser, och det var inte det jag tecknade prenumerationen för.

@Anders, jag kan förstå din frustration, men jag trot att du riktar den lite slarvigt. Socialkonstruktivism är en mycket bred skola, eller snarare flera skolor, och de har många legitima studieobjekt.

Jag har exempelvis socialkonstruktivistiska utgångspunkter när jag studerar sjukfrånvaropolitiken i min bok "Kampen om sjukfrånvaron".

De stora problemen uppkommer med radikal konstruktivism som används utanför perspektivets egentliga kärnområden, till exempel för att studera naturvetenskapen. Jag har läst utmärkta böcker som "Intellectual Impostures" och "Higher Superstition", så jag vet vad en del av mina "kolleger" har ägnat sig åt.

Niclas Kuoppa sa...

"Socialkonstruktivismens nyckelpremisser har sina rötter i bland annat de franska poststrukturalistiska teorier som gjorde upp med totaliserande, universaliserande teorier som marxism och psykoanalys." läser jag i Winther Jörgensen & Phillips "Diskursanalys som teori och metod" som ett komplement till Björns svar till A B Westin.

Som jag förstår det, och jag är allt annat än inläst på psykoanalys och därmed på djupt vatten, så utgår huvudfåran, eller den klassiska och hårt kritiserade stommen, i psykoanalysen att mentala processer är inre processer. Freud såg alltså språkbruk och sociala aktiviteter som utryck för inre omedvetna motivationer. (Socialkonstruktivismen utgår istället ifrån att språkbruk är socialt konstruerat.)

När jag kollar in om psykoanalys på wikipedia ser jag att objektrelationsteorin och anknytningsteorin, som bägge betonar ett barns tidiga relationer, är på något vis associerade till psykoanalys. Om dessa har Tor Wennerberg skrivit mycket om i DN. Dan Josefsson har länkar till dem.
http://josefsson.net/blogg-arkiv/129-artiklar-av-tor-wennerberg.html

Peter Fonagy, psykoanalytiker mm, intervjuas i Psykologförbundets tidning 4/06 om anknytningsteorins användningsområde vid formandet av behandlingsmetoder för borderlinepatienter
http://www.psykologforbundet.se/Psykologtidningen/PDF%20Tidning%202006/PT0604.pdf

Så vitt jag förstår det utgår vare sig objektrelationsteori eller anknytningsteori mer än delvis från den klassiska freudianska psykoanalysen.

Så min fråga är. Kan man tala om flera psykoanalytiska strömningar? Om så, riktar sig kritiken mot alla former av psykoanalys eller enbart mot den klassiska?

elmindreda sa...

Citattecknen har antagligen sin grund i att psykoanalysen rimmar mycket illa både med psykiatrins och läkarvetenskapens syn på autism och vad autistiska personer själva berättar. Gunilla Gerland skriver i bl.a. /En riktig människa/ om ett typiskt möte mellan en autistisk person och en psykoanalytiker. För ett mer extremt exempel, läs om Freja, hon som kallades "fallet Elisabeth".

Stardust sa...

@Niclas. Min kritik gäller främst obegripligheten och de befängda anspråken i psykoanalystexterna. Men visst är jag kritisk mot psykoanalytisk teori. På missbruksområdet har psykoanalysen sannerligen inte bidragit till någon befrielse - tvärtom har den varit ett verktyg för förtryck och ovetenskap.

Ms.N00b sa...

En detalj, men det är väl inte alls särskilt obegripligt varför ordet genusvetare är utbytt mot professor. Mulinari är ju professor i genusvetenskap. http://www.lu.se/o.o.i.s/23600

Stardust sa...

Men de bytte ju inte ut de andra ämnesbeteckningarna - litteraturforskaren (Carina Franzén) och statsvetaren (Per-Anders Svärd) - mot lektorn och doktoranden.