Läsvärt

Helgen är egentligen ingen bra dag att blogga - trafiken till denna blogg är mindre än hälften av vad den är på en vanlig vardag. Å andra sidan har man ofta tid att skriva lite mer utförliga blogginlägg på helgen. Idag har detta märkts tydligt, flera av mina favoritbloggare har lagt ut höggradigt läsvärda inlägg.

Den danske statsvetaren Jacob Christensen bloggar på engelska. Hans senaste inlägg, The "Danish Strategy", handlar om partistrategier på båda sidor av sundet. I Danmark menar många att Venstre, Danmarks motsvarighet till det svenska Folkpartiet, underlättade för Dansk Folkeparti att bli framgångsrika och rumsrena, genom att föra upp deras frågor på dagordningen. Har motsvarande hänt även i Sverige?, frågar sig Christensen.

Det är känt att Folkpartiet vände sig till Venstre för att hämta inspiration i valet 2002 - resultatet blev språktestkravet, som sannolikt hade en viss del i partiets framgångar i det valet. Men vilka likheter och skillnader finns i övrigt? Det resonerar Christensen kring i sitt inlägg. Och jag har tidigare anknutit till liknande frågor i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Nästa lästips: Zooekologen Patrik Lindenfors driver en ateistisk, religionskritisk blogg som är värd att kika förbi. Ofta är inläggen i kortaste laget i min smak, men man får många goda länktips, inte minst till den amerikanska religionsdebatten. Idag har han ett lite länge inlägg om religionshistorikern Karen Armstrong. Mycket intressant - läs det här.

Slutligen har Johan Nordgren, Drogsociologi.se, lagt ut en utmärkt recension av Johan Kakkos nya bok Heroinberoende (Liber 2011). Som vanligt är det ett genomarbetat inlägg fyllt av intressanta observationer. Jag har också läst Kakkos bok, och instämmer i det mesta Nordgren skriver.

Ett spår som Nordgren tar upp är de etiska problem som kan finnas när man jämför läkemedel med placebo. Johan Kakko och forskningsledaren Markus Heilig fick utstå en del kritik för detta när de publicerade sin första studie av buprenorfinbehandling, som genomfördes i Stockholm kring millennieskiftet. I studien jämförde forskarna ett behandlingsprogram med psykosocial behandling och buprenorfinpreparatet Subutex med ett motsvararde placeboupplägg. 40 heroinmissbrukare lottades in i de respektive alternativen, 20 personer i varje.

Resultaten visade att 75 procent av patienterna i Subutexgruppen stannade kvar i behandlingen i över ett år - och därmed fick mycket bättre liv än de hade i missbruket. I placebogruppen hade däremot samtliga patienter lämnat behandlingen efter drygt 50 dagar. Fyra av dessa personer avled senare under upföljningsperioden av överdoser.


Johan Kakko år 2000,
från en artikel i Aftonbladet
om Subutexstudien.

Kakko och Heilig försvarade dock sitt upplägg med att försöket syftade till att utvärdera och därefter sprida en behandling som tidigare inte funnits. Det evidensbaserade alternativet, metadonbehandling, kunde inte heller erbjudas gruppen, eftersom patienterna inte uppfyllda den tidens hårda krav för att få sådan behandling.

Det tragiska utfallet i kontrollgruppen påminner starkt om resultatet i Lars Gunnes och Leif Grönbladhs välkända metadonstudie, som publicerades 1980. Jag skrev om den studien i min avhandling Policyspridning som översättning och i boken Metadon på liv och död (Studentlitteratur 2005). Jag citerade då en tidningsartikel från den aktuella tiden, "Dömda till döden av principer" av Per Olov Enquist. Jag avslutar detta blogginlägg med att citera ur Enquists artikel och vad jag skrev i anslutning till detta (ur Metadon på liv och död):

Man gjorde ett experiment vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala, ett medicinskt experiment, alls inte i hemlighet, men egentligen ett ganska kontroversiellt försök. Ändå var det hela mycket enkelt, själva förfarandet enkelt, och vad resultatet skulle bli, det visste man i stort sett redan på förhand. Kort sammanfattat: man dömde ett antal unga människor till döden, samt exekverade domen. Inget märkvärdigt kanske, men en smula ovanligt i vårt land.

Så här gick det till. En grupp på 34 grava heroinister, samtliga under 24 år men ändå sedan omkring sju år till synes räddningslöst fast i drogen, hade mot slutet av 70-talet begärt att bli behandlade med metadon. /- - -/ Man beslöt i detta läge att göra ett vetenskapligt experiment med de 34. En halva på 17 personer behandlades med metadon. Den andra hälften fick däremot nej. Av dem skapades en kontrollgrupp, för att ge experimentet vetenskaplig signifikans. Den senare gruppen fick tillgång till samtliga andra behandlingsmetoder, som man ju dock sedan åratal visste var verkningslösa. /- - -/ Resultatet av experimentet blev det väntade. 81 % av den grupp som blev behandlade med metadon blev missbruksfria, kunde återanpassas socialt, har i de flesta fall arbete, och lever. Utfallet för kontrollgruppen, de som fått nej, var också helt normalt och väntat. Kontrollgruppen strök i stort sett med, alltså dog: inte som råttor kanske, men som heroinister.

Allteftersom experimentet fortgick lät ledningen dock en viss överströmning till ja-gruppen ske, förmodligen för att kontrollgruppens ”resultat” blev alltför förfärande /…/ Man överförde alltså några till metadongruppen, där de sedan kom att tillhöra dem som upphörde med missbruket och återanpassades.

Dock återstod efter fyra år åtta personer i kontrollgruppen. Av dem hade en lyckats bli drogfri, två var grava heroinister och satt i fängelse, medan fem var döda.

Man kan alltså säga: experimentet var både tydligt, framgångsrikt, samt vetenskapligt säkerställt; inte så mycket tack vare att metadongruppen klarat sig, utan för att kontrollgruppen strukit med.

Här kan det vara på sin plats att inskjuta att forskarna när den aktuella studien inleddes, i mitten av 1970-talet, hade mycket vaga begrepp om dödligheten bland heroinnarkomaner, eftersom så få tidigare studier gjorts. Man visste inte heller ”sedan åratal” att drogfri narkomanvård var ”verkningslös”. Tvärtom fanns det inom de flesta läger en väl spridd föreställning om att den drogfria narkomanvården var mycket effektiv. Vilket den dock inte var. Åter till Enquist:

Vad är då slutsatserna? Är det att ledaren för detta experiment, professor Gunne /…/ i onödan tagit livet av minst fem unga människor för att ge vetenskaplighet åt sitt försök?

Det är kanske en första slutsats man vill dra, men därför inte nödvändigtvis vare sig en slutgiltig, eller ens särskilt relevant. Experimentet utspelas nämligen i ett politiskt fält och har en infattning. Till den hör att professor Gunne sedan många år för en kamp för tillstånd att få metadonbehandla långt fler grava heroinister. /- - -/ Det intressanta och stötande i professor Gunnes experiment var bland annat att han skapade en kontrollgrupp, vars villkor var den alldeles normala heroinistverkligheten. Kontrollgruppen var så att säga det alldeles normala tillståndet, men experimentsituationen tydliggjorde vad politiska beslut, i vilken riktning de än gick, egentligen betydde /…/ Man kunde statistiskt räkna ut vad ett uteblivet beslut kostade väntekön i form av människoliv.

Det intressanta och ovanliga i professor Gunnes experiment var att han tydliggjorde en redan existerande situation.

En klok sammanfattning. Gunne och Grönbladh hade varit inne på samma spår i sin artikel: ”Om någon vill klandra etiken i denna studie måste han samtidigt hävda att metadonbehandlingen borde få tillåtas växa, även utan den kunskap som erhållits ur föreliggande undersökning”. Det var samma argument Johan Kakko och Markus Heilig använde för att försvara sitt forskningsupplägg.

Jag menar att de forskare som försöker lösa en orimlig vårdpolitisk situation självklart inte ska behöva klandras för detta. De som ska klandras är istället de politiker, tjänstemän och organisationsföreträdare som ansvarat för den svenska narkomanvårdspolitiken.