Moralpanik med Siewert Öholm

Siewert Öholm är förmodligen det närmaste vi kommer den amerikanska religiösa avgrundshögern i Sverige. Siewert Öholm står för det mesta jag tycker illa om: nattstånden värdekonservatism, religiös dogmatism och utpräglat homohat. 2003 kritiserade han SVT för att Jonas Gardell och Mark Levengood ledde den svenska melodifestivalen. Öholm menade att SVT "lagt sig platt för homolobbyn" och att festivalen blivit en "manifestation för paret Gardells läggning som spottar publiken hånfullt i ansiktet". Jag undrar just vem det var som spottade.



Det Siewert Öholm är allra mest känd för är förmodligen hans osvikliga tendenser till moralpanik. Det är många i min generation som minns Öholms enorma upprördhet över hårdrockbandet W.A.S.P. på 1980-talet, ett band vars namn Öholm nämnde med tydlig avsmak (och det sämsta engelska uttal världen skådat).



För den som vill hitta exempel på Siewert Öholms moraliserande är det inte svårt, det är bara att googla runt en stund, så dyker debattinläggen upp. Igår hade han ett närmast självparodierande inlägg i Expressen, där han "textanalyserade" och ondgjorde sig över låtarna i årets melodifestival ("homolobbyn", ni vet). Denna vidriga tävling syftar uppenbarligen till att förleda ungdomen till dans, sex och annan omoral, tycker Öholm. Melodifestivalen är, kort sagt, ett "superkommersialiserat cirkussällskap med ideologiska ambitioner". "Det räcker att granska festivalens sångtexter för att inse att SVT har tappat greppet", skriver Öholm.

Och sen, mina vänner, så börjar han "textanalysen".

När samtliga 32 bidrag spelats upp fick glamrockarna i The Ark i den fjärde deltävlingen knyta samman säcken, och de gjorde det med sin "Breaking up with God". Låten är dessutom avsedd att bli bandets allra sista teveframträdande, vilket gjorde budskapet från den ideologiskt mycket medvetne Ola Salo än mer centralt med sin skarpa udd mot Gud.

När The Ark i texten vill göra slut med såväl Gud som djävul tvingas de snart inse att det inte alls är lika lätt att göra sig av med Guds motpart. Budskap där Gud avsätts och ersätts med att "dance the night away" får sin spegelbild i framför allt de två förhandsfavoriterna till slutsegern, Dannys "In the club" och Erik Saades "Popular". Den förra är väl mest larvig i sitt extremt torftiga tuggande av texten "In the club, the club, oh-oh". Men bakom ligger samma filosofi. Det är på klubben, i discodansen, som livets hela mening ligger. Men vad är kvar när klubben och puben stänger?

Sen fortsätter det på samma sätt en stund till. För en sekulär, liberal läsare är det rena humorfesten! Och ännu roligare blir det när jag föreställer mig hur värdekonservativa gubbstruttar som Roland Poirier Martinsson och Göran Skytte sitter hemma och hummar instämmande åt Öholms debila moraliserande (ni minns väl Martinssons och Skyttes artiklar om analsex?).

Men för att bli lite mer allvarlig en stund. Om någon vill läsa akademiska analyser av moralpaniker kan jag rekommendera de två främsta klassikerna på området. Stanley Cohens Folk Devils and Moral Panics är en analys av medierapporteringen och samhällets reaktioner på de "kravaller" mellan ungdomsgängen mods och rockers som utspelade sig på brittiska badorter under några år på 1960-talet. Cohen menar att kravallerna var ett starkt uppförstorat problem, som främst drevs på av mediernas bevakning. Det var faktiskt Cohen som myntade uttrycket moralpanik, som senare letat sig in i vardagsspråket. Där har det blivit synonymt med överdrivna och stereotypa reaktioner på nya kulturfenomen – allt som oftast relaterade till olika ungdomsgrupper – som på ett eller annat sätt upplevs som hot mot etablerade samhällsnormer.

Den andra klassikern är Erich Goode och Nachman Ben-Yehudas Moral Panics - The Social Construction of Deviance, som redovisar ett stort antal exempel på moralpaniker, från 1600-talets häxbränningar till den amerikanska crackpaniken på 1980-talet. Goode och Ben-Yehuda går också igenom vad som driver panikerna, hur olika moralentreprenörer agerar och hur medielogiken fungerar. Två mycket läsvärda böcker, och ett perspektiv som är en livsviktig motvikt till de fenomen som drivs på av personer som Siewert Öholm.