Upprördheten inför premiären på Kanal 5:s nya serie "Jobbjägaren" var stor, inte minst i Aftonbladet, där programmet igår behandlades i tre av tidningen avdelningar.
Ingvar Persson påpekade att det som samhällsanalys är "klent att beskriva massarbetslösheten som ett attitydproblem hos de arbetslösa". Petter Larsson skrev om "uppfostrings-tv för arbetslösa" och "underhållningsmobbning" och menade att "den verkliga tragedin är att samma filosofi i dag är regeringspolitik". Elin Grelsson ansåg att programmet är "den perfekta propagandan för att spä på fördomar kring att arbetslösa är lata, bekväma och att det är deras eget fel att de saknar jobb".
Efter att ha sett drygt halva första programmet kan jag bara konstatera att allt detta var rättvist och riktigt beskrivet. Tilläggas kan att dramaturgin var sällsynt seg - jag pallade inte se klart programmet, och det berodde bara delvis på att jag uppfattade det som ärkecynisk skit. Serien kommer knappast att bli någon långkörare för femman.
Men låt mig också ta en lite mer seriös vinkel på problematiken. Jobbjägaren beskriver alltså långtidsarbetslöshet i första hand som ett attitydproblem hos den anställde. Detta attitydproblem kan lösas med coaching, är tesen. Den filosofin har implicit också legat bakom alliansregeringens sönderkritiserade satsning på jobbcoacher. Den enda positiva effekten av denna satsning tycks vara att ett antal new age-profeter och nyandliga skojare kunnat få jobb - som coacher alltså. Många av dessa skulle otvivelaktigt haft svårt att få jobb på den reguljära arbetsmarknaden, som Johannes Forssberg så riktigt påpekat.
Missförstå mig nu rätt: det är alldeles självklart att attityder kan påverka individers möjligheter att få jobb. Men detta kan inte vara kärnan i problemet. Den typ av attityder vi talar om utvecklas inte i ett vacuum, och de förändras inte särskilt snabbt, inte på samhällsplanet i alla fall.
Attityder, självkänsla, utbildning, alternativ, nätverk och alla andra individfaktorer som påverkar chansen att få ett jobb samspelar med situationen på arbetsmarknaden och med arbetsmarknadspolitiken. Det är i dessa mer strukturella omständigheter vi måste söka orsakerna till den ökade långtidsarbetslösheten.
Låt mig ta ett konkret exempel, som jag ofta tar upp när jag föreläser om sjukfrånvaro. På 1970-talet fanns en metadonprogram i Uppsala, som tog emot opiatberoende narkomaner från hela landet. Det handlade om mycket hårt belastade personer, de flesta hade använt droger sedan tonåren och varit tunga narkomaner i fem, tio år, ibland längre än så. Många hade misskött skolan och aldrig skaffat sig någon ordentlig utbildning. Nästan inga hade jobb när de kom in i programmet. Men efter fyra år i behandling hade i genomsnitt mellan 70 och 80 procent av patienterna lyckats skaffa sig sysselsättning - riktiga jobb eller studier (andelen som studerade var cirka 10 procent).
Idag finns motsvarande behandling (metadon- eller buprenorfinbehandling) spridd över hela landet. Kraven för att få hjälp har sänkts, vilket innebär att de som tas in i programmen i genomsnitt är betydligt mindre tungt belastade än 70-talets metadonpatienter. Trots det är det idag bara runt 30 procent av patienterna som har sysselsättning - resten har försörjningsstöd, sjukpenning, förtidspension eller försörjs av närstående.
Ingen ska försöka inbilla mig att dagens narkomaner är mycket mindre arbetsbenägna eller har sämre attityder till att försörja sig själva än vad 1970-talet narkomaner hade. Skillnaden förklaras istället av situationen på arbetsmarknaden. På 1970-talet existerade nästan ingen arbetslöshet. Det fanns en stor efterfrågan på okvalificerad, outbildad arbetskraft. När metadonpatienterna fick ordning på sina liv var de därför eftertraktade av arbetsgivarna.
Idag är läget helt annorlunda. Vem vill anställa en "gammal narkoman" när det finns legioner av arbetslösa ungdomar som köar för jobb? Förändringarna på arbetsmarknaden slår hårdast mot de svagaste grupperna - lågutbildade, personer med krämpor och sjukdomar, de som aldrig varit etablerade på arbetsmarknaden, människor med missbruksproblem...
Men visst är detta ett individuellt problem också. Resultaten i dagens metadonprogram är sämre än vad de var under 1970-talet - fler fortsätter knarka och missköter sin behandling. Jag är övertygad om att det till stor del beror på att många av dagens patienter inte har något meningsfullt att sysselsätta sig med. Med arbete kan man känna sig behövd, man får tillgång till ett nytt nätverk av drogfria kamrater och man kan skapa sig en identitet och position utanför drogvärlden.
Tillgången till ett meningsfullt arbete är sammantaget av oerhört stor betydelse för individers självkänsla och känsla av sammanhang. Regeringspolitiken borde därför i ökad utsträckning handla om att stimulera fram passande arbeten åt personer som har svårt att göra sig gällande på arbetsmarknaden.
AB Kultur AB Debatt AB Ledare GP Kultur HD Johanna Graf (S) P1 Morgon
Inlägg
Fortune cookie
1 dag sedan
10 kommentarer:
"Attityder, självkänsla, utbildning, alternativ, nätverk och alla andra individfaktorer som påverkar chansen att få ett jobb samspelar med situationen på arbetsmarknaden och med arbetsmarknadspolitiken."
Så skriver du. Grejen är att attityder mm är saker som man kan jobba med SJÄLV. Det är de redskap som den arbetssökande har och kan använda för att få jobb. Situationen på arbetsmarknaden mm är vad man måste ha rätt attityd till, och politiken tar lång tid att ändra - det hjälper ingen i nuet. I första hand är det faktiskt attityder mm som man måste jobba med som individ. Staten kan inte gå in och lösa alla individuella situationer, det måste man göra själv, oavsett vilken politik som råder för tillfället.
Anonym: Jag ser en fara i att individer anpassar sig till situationen, istället för att kollektivt försöka förändra den - det hjälper ingen i längden.
Anonym. Suck. Hade coaching varit ett framgångskoncept hade jag inte haft några invändningar, faktiskt. Men nu är det inte så - tvärtom.
Att satsa på jobbcoacher är en förevändning för att slippa ta itu med de verkliga problemen, nämligen att arbetsmarknaden blivit avsevärt mycket hårdare, samtidigt som staten bantat bort många av de arbetsmarknadspolitiska muskler man tidigare hade för att hjälpa personer med svag ställning på arbetsmarknaden eller sviktande arbetsförmåga.
Coachingen individualiserar ett problem som rätterligen är strukturellt och politiskt.
Visst kan man jobba med attityd men även den bästa attiyd tål bara så många Tack men nej tack innan den börjar errodera för att så småningom övergå i bitterhet och cynism.
Problemt är att Jobbjägarna gör det lätt för sig genom att säga att attityden är roten till bristen på anställningen när det i stället är så att en lång rad misslyckanden är det som lett till den cyniska attityden. En cynisk attityd är helt enkelt ett nödvänligt försvar för att klara av en tuff situation.
Att situationen är så tuff från början är det politska problemet. Ett problem som alliansen ens vägrar erkänna att det existerar
/Hoffa
Hej Björn.
Jag är med i våran stads opiatprogram sedan ett par år tillbaka.Jag har ingen utbildning what so ever.När jag påtalar för socialtjänsten att jag vill jobba/eller ngn sysselsättning.
Ja då säger de att jag tyvärr inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande då jag fortfarande har min medicin.Va?Var inte det hela meningen?
Opiatberoende-avgiftning-inställning på medicin-voila arbetsklar samhällsmedborgare?
Tacxk för en väldigt bra blogg.Och du,nästa val då slipper vi Maria Larsson för då får KD foten!
Jag vill börja mitt inlägg (tur att Björn gillar ”utförliga” skrivelser) med att säga att jag respekterar dig Björn för din kamp för de mest utsatta och att du dessutom gör det utifrån ett vasst forskaröga. Du nämner en annan person som jag också vill passa på att berömma, nämligen Expressens ledarskribent Johannes Forssberg som jag anser ställer sig på de mest utsattas sida, vilket får ses som ett mycket ovanligt ställningstagande i dag.
Med egna erfarenheter av gravt beroende av de flesta psykoaktiva droger, fängelsevistelser, hemlöshet, diskriminering men också möten med öppna, förstående och godhjärtade människor så vet jag vad affekt är och vad som under årens lopp utlöst starka känslor. Jag har från min omgivning också fått lära mig att man helst inte ska bli upprörd utan snarare uppträda som lugn och behärskad svensk och vara objektiv så till den milde grad att det blir absurt.
Jag vill markera att min historia eller jag själv som person inte på något sätt är representativ för alla de människor som lider av ett missbruk eller beroende. Däremot finns det gemensamma beröringspunkter och en av dem hävdar jag är diskriminering från samhället.
Diskriminering är ett strukturellt problem och som måste lösas politiskt. I Sverige reducerade borgerligheten begreppet utanförskap till att handla om arbetslöshet i stort. När det gäller missbrukare- eller beroende så ska det kallas vid sitt rätta namn menar jag - diskriminering.
Och varför då? Jo, på 70- och 80- talet då jag som aktiv beroende försökte ta mig ut eländet så fanns det ett skyddsnät där beredskapsjobb erbjöds oss inom offentlig sektor. Sett till arbetsuppgifterna menar jag att de var bra mycket mer meningsfulla än i dag. Alec Carlberg på Basta har beskrivit detta som ”pysselsättning”.
Då ska man veta att EU:s socialfonder innehåller enorma summor pengar för att skapa meningsfulla projekt för dessa människor. Tyvärr är intresset för denna grupp extremt lågt och därför sker inte mycket.
I dag är det näst intill omöjligt för en missbrukare- beroende att få erfarenhet, praktik inom den offentliga sektorn. AF har sedan många år tillbaka ett policybeslut för de som då kallades för socialmedicinskt arbetshandikappade (bl.a. missbrukare) om en s.k. ”karensperiod” av 6 månader från den dag de kontaktar en AF och därmed få tillgång till en handläggare och eventuellt kunna diskutera framtidsmöjligheter. Då spelar inte någon roll om du varit i behandling en kortare eller längre tid och har en dokumenterad drogfrihet bakom dig. 6 månader gäller från den dag du tog kontakt med AF och under tiden måste du kunna styrka drogfriheten. Detta lever fortfarande kvar inom AF än i dag.
Jag har själv erfarenhet av detta och skrev en gång till riksdagsman Johan Pehrson (fp) i frågan då jag inte blev insläppt på en AF i Hörby då jag hade ett erbjudande om att få ett fast jobb hos en arbetsgivare där jag arbetat gratis under ett halvår på mitt eget initiativ, om AF bara kunde hjälpa till den första tiden. Jag blev så kränkt av detta bemötande att jag tog upp striden med AF och till sist tog chefen på kontoret över ärendet och jag fick AMV:s dokument där det stod svart på vitt att 6 månaders karens gällde för den grupp jag ansågs tillhöra. Svaret jag fick av Johan Pehrson var att det inte finns någon lag som förbjuder detta. (Det ska sägas att jag inte fick arbetet pga. av att det var nystartat och de inte hade resurserna för tillfället. Det hade samhället via AF med lite vilja kunnat lösa.)
Slutklämmen är att om jag hade mött en s.k. coach som ansåg att mitt problem var min attityd så hade vederbörande fått en käftsmäll och därefter hade jag beordrat personen att sätta sig i skolbänken.
Om utsatta människor i det svenska samhället ska behöva tigga och be om att få bli skattebetalare och dessutom då få veta att deras problem är fel attityd, då har vi stora problem. Något att bita i för den nya sociala demokratin där solidaritet och jämlikhet är ledstjärnor.
Jimmy Blondin
Skattebetalare och sagolikt rationell, lugn och behärskad svensk
@H, tack för att du berättade om dina erfarenheter. Det du tar upp låter ju helt befängt - att vara med i opiatprogrammet är ju en utmärkt grund för att kunna komma in på arbetsmarknaden! Var i landet finns du?
@Jimmy, Tack för ditt inlägg, jäkligt viktigt det du tar upp. Det är värt att betonas och tar upp i debatten. Kanske skulle vi skriva något tillsammans om detta?
Tack Björn!
Mer än gärna skriver jag något tillsammans. Skulle vara en ära och angeläget.
Mailar dig mitt telenr så vi kan tala planering.
Jimmy
Hej, dagens politiker säger att vi ska jobba till vi blir nästa 70. Hur ska det gå till när arbetsgivare inte anställer folk över 45 idag? Pratar inte politiker och arbetsgivare med varandra eller lever de 2 i helt skilda världar?
Sen en synpunkt till arbetsgivare är alla arbetsgivare själva under 45 eller?
Skicka en kommentar