Intressant i sammanhanget är också att familjen Stoltenberg har erfarenheter av narkotikamissbruk i familjen - en av Thorvald Stoltenbergs döttrar, Nini Stoltenberg, har varit heroinmissbrukare, och har dessutom som brukarföreträdare varit mycket engagerad i den norska narkotikapolitiska debatten, där hon förespråkat harm reduction.
Den nedanstående kommentaren om Stoltenbergsutvalgets olika förslag kommer publiceras i den kommande numret av NAT, Nordisk alkohol- och narkotikatidskrift.
Stoltenbergutvalgets rapport är intressant läsning. Ur ett svenskt perspektiv är det slående hur lika de norska och de svenska problembeskrivningarna är. Särskilt påfallande är det när det gäller vårdfrågorna. De problem som tas upp av Stoltenbergutvalget - nackdelarna med ett delat huvudmannaskap, det fragmenterade vårdutbudet och de långa väntetiderna i vården - är problem som också behandlas av den svenska Missbruksutredningen, som lämnar sin slutrapport under våren 2011. Den svenska tvångsvårdslagstiftningen behandlas också av Missbruksutredningen, som väntas presentera förslag som anknyter till Stoltenbergutvalgets idé om harmoniserad lagstiftning.
En annan allmän reflektion rör de förändringar som skett i den nordiska narkotikadebatten under det senaste decenniet. 1985 beskrev Nils Christie och Kettil Bruun narkotikan som en ”god fiende” och narkotikaproblemet som ett sätt för konservativa krafter att avleda uppmärksamheten från verkliga samhällsproblem som arbetslöshet, fattigdom och maktlöshet. Till skillnad från alkoholen och tobaken är narkotikan inte kopplad till några legitima industriella intressen. Den är därför effektiv som syndabock och för att uppbåda moralisk panik.
Till viss del är denna beskrivning nog fortfarande giltig, men den måste modifieras på viktiga punkter. Intrycket från den norska debatten är att media ofta tagit ställning för narkotikamissbrukarna. Christies och Bruuns ”goda fiende” har därigenom fått en annan karaktär, och missbrukarna har blivit offer snarare än skurkar.
Förbudsmodellen står alltjämt stark i de nordiska länderna, men den kompletteras numera med inslag av harm reduction. Den finske statsvetaren Tuukka Tammi (2007), som studerat införandet av olika harm reduction-åtgärder i Finland, menar att detta inte inneburit någon förskjutning i riktning mot en mer liberal narkotikapolitik. Istället framstår sträng narkotikakontroll kombinerat med harm reduction som ett nytt ”dubbelspårigt paradigm” i narkotikapolitiken.
Tammis beskrivning stämmer väl in på den utveckling som hittills ägt rum i Norge. I Finland och Norge har harm reduction-åtgärder motiverats ur ett folkhälsoperspektiv. Förändringarna – där den kraftiga utbyggnaden av underhållsbehandling för opiatmissbrukare framstår som den viktigaste – hänger samman med evidenstänkandets och det medicinska paradigmets allt starkare ställning på missbruksområdet.
Medikaliseringstendenserna är tydliga även i Sverige. Missbruksutredningen diskuterar möjligheten att flytta huvudansvaret för den svenska missbrukarvården, från kommunernas socialtjänst till sjukvården, samt att placera all tvångsvård inom den psykiatriska vårdlagstiftningen.
Vissa av Stoltenbergutvalgets förslag har rejäl politisk sprängkraft. Att inleda ett försök med heroinförskrivning är förmodligen det mest kontroversiella förslaget. Det märks både genom att frågan ägnas ett oproportionerligt stort utrymme i rapporten och genom den oenighet som funnits bland utvalgets medlemmar. Ett annat kontroversiellt förslag är att efter portugisisk förebild införa alternativa, icke-straffrättsliga påföljder för bruk och innehav av narkotika. Om detta genomfördes vore det i praktiken liktydigt med en partiell avkriminalisering.
Att Stoltenbergutvalget faktiskt lanserar förslag av den här typen är ett tydligt tecken på att man kommit längre än Sverige på vägen mot det ”dubbelspåriga paradigm” som Tammi talar om. Om förslagen genomfördes vore de kanske till och med ett steg mot en mer uttalad harm reduction-modell. En liknande utveckling i Sverige är fullkomligt otänkbar i dagsläget. När jag och den tidigare svenska narkotikasamordnaren Björn Fries härom året föreslog att det svenska förbudet mot narkotikakonsumtion skulle utvärderas avfärdades vi omedelbart som drogliberaler av justitieministern, moderaten Beatrice Ask.
De olika förslag som bygger på inrättandet av en ny typ av mottagningscentraler över hela Norge – tvärprofessionella MO-centraler – är rent organisatoriskt de mest genomgripande i rapporten. Från norskt håll har det påpekats att sådana centraler skulle bli mycket kostsamma och dessutom vara oförenliga med den befintliga organisationen är naturligtvis tungt vägande invändningar. Jag vill komplettera med två andra invändningar:
Som jag uppfattar MO-centralerna innebär de att själva narkotikamissbruket skulle bli den huvudsakliga sorterings- eller kategoriseringsprincipen vid missbruksrelaterade problem, oavsett om narkotikan är huvudproblemet för den enskilde eller om det är andra problem (av medicinsk, social eller psykosocial karaktär) som dominerar. Risken med en sådan kategorisering har beskrivits väl av den svenska författaren Lo Kauppi (2007). Kauppi skriver om hur hennes problem med ätstörningar hanterades som ett missbruksproblem av de sociala myndigheterna, trots att det i grunden handlade om att hon tog amfetamin för att kunna hålla sig ”smal och snygg”. När Kauppi till sist fick kvalificerad hjälp för ätstörningarna upphörde även missbruket.
En annan risk med MO-centralerna är att de ska hantera klienter med väldigt olika problem och narkotikakarriärer. Enligt rapporten tycks Stoltenbergutvalget mena att centralerna ska ta emot alla kategorier av narkotikamissbrukare, från ungdomar med begynnande narkotikaproblem till tunga heroinister i metadonbehandling. Dessutom ska de ha en samordnande roll för fängelsedömda narkomaner. Man kan fråga sig om det är lämpligt att sammanföra dessa olika klientgrupper på samma plats, och om det verkligen är hanterbart i praktiken.
Björn Johnson
Referenser
Christie, Nils & Bruun, Kettil (1985). Den gode fiende. Oslo: Universitetsforlaget.
Kauppi, Lo (2007). Bergsprängardottern som exploderade. Stockholm: Norstedts.
Tammi, Tuukka (2007) Medicalizing Prohibition. Helsingfors: Stakes.
Inlägg
1 kommentar:
Tycker norrmännen har en intressant debatt med både bra/mindre bra saker. Frisk är den iaf. Lite intressant är att när jag själv började med underhållsbehandling för 19år sedan, sade man ofta när man "beklagade sig" att "vi har det iaf inte som i Norge". Då gick snacket att man skulle vara 30år fyllda, haft ett opiatproblem i minst 10år för att ens komma ifråga för underhållsbehandling där. Norge hade då också bara behandling på ett ställe(vad jag vet, så gick snacket) - Ullevål sjukhus. Hur det verkligen/de facto låg till med den saken vet jag faktiskt inte, inte tittat närmare på just den biten(följer det dock en del nu) men tycker trots allt att Norge sprungit ikapp, kanske rentav förbi oss när det gäller just underhåll/substitution/LAB. Men visst, händer mycket positiva saker här hemma också, Gerhard Larssons "missbruksutredning" m m!
Skicka en kommentar