Härom veckan lämnade Missbruksutredningen sitt slutbetänkande till regeringen, två digra luntor om sammanlagt nästan 1000 sidor. Men så har utredaren Gerhard Larsson också haft ovanligt lång tid på sig att fundera, tre år – förmodligen delvis för att den ansvariga ministern Maria Larsson (KD) var obekväm med missbruksfrågorna och ville få bort dem från sitt bord.
Gerhard Larsson presenterar sitt slut-
betänkande. (Foto: Drugnews)
Totalt innehåller betänkandet ett 70-tal förslag av olika storlek och dignitet. Bland dem finns en kontroversiell huvudmannaskapsförändring: Gerhard Larsson vill flytta huvudansvaret för missbrukarvården från kommunernas socialtjänst till sjukvården. Han vill också skrota den befintliga tvångsvårdslagstiftningen, LVM, och placera all tvångsvård inom psykiatrin.
Det mest revolutionerande handlar dock inte om huvudmannaskapet eller tvångsvården, utan om utredningens tydliga argumentation för behovet av att stärka individens ställning i vårdsystemet. Brukarperspektivet löper som en röd tråd genom texten, på ett sätt som aldrig tidigare skådats i liknande sammanhang.
Gerhard Larsson föreslår en förstärkt vårdgaranti, med rätt för den enskilde att vänta sig till andra vårdgivare om myndigheterna inte klarar att erbjuda vård inom 30 dagar. Han vill ha en lagreglerad rätt till ett gott bemötande och talar om vikten av att tillvarata brukares erfarenheter och synpunkter. Och han betonar samhällets skyldighet att hjälpa även de personer som saknar kraft eller vilja att ta sig ur missbruket, bland annat genom sprutbytesprogram för injicerande narkomaner.
Det är befriande att läsa. Harm reduction, skadebegränsning, har länge varit en integerad del i drogpolitiken i de flesta EU-länder, men Sverige har strategin fram till nu brukat avfärdas som ”drogliberal” och som oförenlig med målet om ett narkotikafritt samhälle. Faktum är att ordet skadebegränsning knappt ens kunnat nämnas utan att moralpaniken visat sitt fula tryne. Gerhard Larssons utredning är ett mycket välkommet brott med den paternalistiska och moraliserande tradition som tidigare varit helt dominerande i vårt land.
Reaktionerna på utredningsförslagen har varit försiktiga, men väntade. Det är de närmast berörda som talar för sina sjuka mostrar. SKL och socionomernas fackförbund försvarar det kommunala huvudmannaskapet. Tvångsvårdföreträdare försvarar LVM. Alltmedan politikerna tiger.
Att något radikalt verkligen behöver göras tycks de flesta som arbetar inom missbruksområdet vara rätt överens om. Nackdelarna med det delade huvudmannaskap, det fragmenterade vårdutbudet och de långa väntetiderna i vården är problem som varit kända länge. Detsamma gäller bristerna i LVM, en lagstiftning som innebär att missbrukare slentrianmässigt låses in i upp till sex månader, utan att de dömts för något brott.
Men frågan är ändå om våra politiker har det mod som krävs för att rösta igenom så pass genomgripande förändringar som vi nu talar om. Inom regeringen kommer Maria Larsson få bekymmer med Moderaterna, som säkert får svårt att acceptera en del av utredningens mer progressiva och brukarorienterade förslag.
Många förslag kommer också att möta hård kritik i remissbehandlingen, för här finns starka aktörer med intressen att försvara och gott om vårdideologiska låsningar. Vi vet vad vi har, även om det inte funkar särskilt bra. Vi vet inte vad vi får. Det är en trist men begriplig logik. Men låt oss hoppas att jag har fel i min pessimism.
Inlägg
1 kommentar:
Jag håller med dig om att detta är ett glädjande besked på flera punkter som naturligtvis skakar om den stillsamma tillvaro som vården befunnit sig i.
För mig som gammal narkoman blir det nästan, men bara nästan, som lyrik då jag läser det. Utredaren ställer sig på de hjälpsökandes eller behövandes sida rakt igenom och jag måste säga att jag blir överraskad av det. I motsats till vad Akademikerförbundet SSRs ordförande Christin Johansson skriver så SER utredaren sannerligen missbrukarna.
http://www.akademssr.se/text/se-missbrukaren-istallet-for-huvudmannaskapet-gerhard-larsson4db7cc4e54651
Jag glädjs åt att det äntligen visas att det i praktiken och inte bara i fagert tal är nödvändigt med en tvärproffessionell syn på beroende och att den forskningen uppmuntras.
Att man också satsar på den stora gruppen riskbrukare är begripligt eftersom det är där man samhällsekonomiskt kan vinna mest genom tidig upptäckt.
Faran är att man politiskt kommer satsa mer här till nackdel för de tyngsta målgrupperna. Något jag tycker Maria Larsson gång på gång tar upp - nämligen det förebyggande arbetet.
Det jag hittillsdags inte riktigt får svar på i läsningen är vilka sanktioner som ev. kan tas till om huvudmännen inte följer den föreslagna pluslagen LMB eller vårdgarantin.
En inte alls oviktig fråga där man kan säga som du gjort tidigare att det kan gå från att vara ett missköt kommunalt uppdrag till ett lika illa skött sjukvårdsuppdrag. Självstyrelsen har verkligen visat sitt fula tryne gång efter annan på området.
Nu behövs debatt även om inte en remissrunda ännu aviserats som en del säger. Utredningen kräver inte det enligt min syn - detta är som sagt unikt för svensk missbruks- och beroendevård och här finns att diskutera, sanna mina ord.
Jimmy Blondin
Skicka en kommentar