Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 2.

Här följer andra delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Första delen kan läsas här.



Forskningsproblemet

Problemdefiniering
Sjukfrånvaron har varit en av de mest kontroversiella frågorna i den svenska välfärdspolitiska debatten under 2000-talet. ”Den galopperande sjukfrånvaron” diskuterades intensivt i medierna och betraktades som ett av de allra allvarligaste samhällsproblemen i landet. På bara några år, från 1998 till 2003, fördubblades sjukfrånvaron. Det noterades att Sverige hade upp till tre gånger så hög sjukfrånvaro som vissa andra västeuropeiska länder och att statens utgifter för ohälsan låg i nivå med kostnaderna för hela hälso- och sjukvården. I takt med att antalet sjukdagar vände nedåt igen förlorade frågan visserligen lite av sin sprängkraft, men sjukfrånvaron ses än idag som en central politisk fråga.

De flesta som deltagit i debatten har varit överens om att den höga sjukfrånvaron bör betraktas som ett viktigt samhällsproblem, men det har funnits en hög grad av oenighet om vilken typ av problem det har rört sig om, vilka problemets orsaker har varit och vad som bör göras åt det. Som nämndes ovan [del 1] har striden framför allt stått mellan de som velat betrakta sjukfrånvaron som en arbetsmiljö- och ohälsofråga och de som sett den som ett överutnyttjandeproblem. Sådana oenigheter kan kallas ”rivaliserande problemdefinitioner”, och det finns forskning som studerar deras uttryck, orsaker och konsekvenser. I boken tar jag avstamp i denna forskning, i syfte att beskriva och analysera utvecklingen i sjukfrånvarofrågan.

Utgångspunkten för forskningen om problemdefiniering är att samhällsproblem inte är objektiva, lättidentifierade företeelser som existerar oberoende av de samhälleliga uppfattningar vi har om dem. Världen är förvisso full av olyckliga omständigheter, men alla dessa omständigheter uppfattas inte som problem, än mindre som samhällsproblem. Samhällsproblem kan därför betraktas som ett slags sociala konstruktioner – de upptäcks och blir till politiska frågor som en följd av ett socialt skeende, en ”problemdefinieringsprocess”. Trots att den svenska sjukfrånvaron enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar till och med var högre under slutet av 1980-talet än i början av 2000-talet var det stor skillnad på hur allvarligt problemet ansågs vara och hur mycket uppmärksamhet det fick i medierna och i den politiska debatten. Bedömningen av sjukfrånvarons betydelse som samhällsproblem kan alltså inte sättas i någon självklar relation till dess storlek.

Med hjälp av ”dagordningsteorin”, en teori som kartlägger masskommunikationens betydelse för allmänhetens föreställningar om olika samhällsfrågor, har samhällsforskare kunnat demonstrera att sådana frågor som diskuteras i medierna och den offentliga debatten normalt också blir de som allmänheten anser vara de viktigaste. ”Nyhetsmediernas dagordningsfunktion innebär att de påverkar hur viktig en fråga blir och huruvida ett större antal människor verkligen anser det mödan värt att ha en åsikt om en fråga”, som medieforskaren Maxwell McCombs uttryckt det.

Överfört till sjukfrånvaroområdet betyder detta att om medierna har en omfattande rapportering om sjukfrånvaron så kommer också medborgarna att uppfatta sjukfrånvaron som en viktig samhällsfråga. Det sker en överföring av samhällsfrågor från en dagordning – mediernas – till en annan – medborgarnas.

Den här överföringen gäller även i mer kvalificerade avseenden, såtillvida att mediernas också tenderar att påverka hur människor uppfattar olika frågor. Om den allmänna debatten om sjukfrånvaron ändrar fokus – till exempel genom att medierna i mindre utsträckning framställer sjukfrånvaro som ett ohälsoproblem och i större utsträckning som ett resultat av fusk och överutnyttjande – så kommer liknande tendenser även att kunna märkas i samhället.

Till nästa del.