Kritiken mot Fredrik Reinfeldt

De senaste dagarna har statsminister Fredrik Reinfeldt fått en hel del kritik för att ha varit för osynlig i efterdyningarna av terrordådet i Norge. Först ut att formulera kritiken offentligt var något förvånande DN:s Peter Wolodarski, som menade att statsministern dragit sig undan när han istället borde visat ledarskap.

DN har också skrivit på redaktionell plats, där man gått igenom de brev statsministern fått från medborgare under den senaste veckan - många mycket kritiska.


Fredrik Reinfeldt - får kritik.

Men Fredrik Reinfeldt har också sina försvarare. Expressen skriver på ledarplats att man inte ser någon anledning att kritisera statsministern. Tidigare ledarskribenten, numera politikern Maria Abrahamsson (M) försvarar Reinfeldt och är istället kritisk till Peter Wolodarski, som "alltmer besserwisseraktigt läxar upp alla som inte delar hans uppfattning". Abrahamsson fortsätter:

Som tidigare kollega och konkurrent i åsiktsbranschen skulle jag nog ha gratulerat DN:s ledarsida till den annorlunda vinkeln på terrordåden i Norge i form av en bredsida mot Fredrik Reinfeldts ledarskap. Egen, för att inte säga skruvad, är den onekligen. Men som numera politiker charmas jag inte längre av sådana cynismer.

Själv har jag ingen uppfattning i sakfrågan, men hela diskussionen får mig att tänka på mina gamla statsvetarekollega Peter Santesson och hans avhandling om symbolpolitik. I inledningskapitlet berättar Santesson, faktiskt ganska rafflande, om när Vladimir Putin missbedömde den ryska opinionen efter atomubåten Kursks undergång. Så här skriver han:

Den första explosionen inträffade klockan 11 :29 Moskvatid. Smällen var så stor att den observerades av seismo logiska stationer i både Norge och Kanada. Det dröjde två minuter och fjorton sekunder, sedan kom ännu en explosion, denna motsvarande upp till två ton sprängämne. Det var vid lunchtid lördagen den 12 augusti 2000 som den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i vattnen utanför Murmansk.


Atomubåten Kursk.

Alla ubåtar är märkvärdiga, men Kursk hörde till de märkvärdigaste. Fartyget var uppkallat efter historiens största pansarslag, där Röda armén i juli 1943 slutgiltigt lyckades driva tillbaka de tyska ockupationsstyrkorna. Kursk gjorde skäl för namnet - hon var menad att bli krigsmaktens nya triumf. Över 150 meter lång, och med en besättning som just utnämnts till den skickligaste i hela den ryska Norra flottan, var hon bland de största och mest imponerande fartyg som Ryssland sjösatt sedan Sovjetunionens fall, ett hög teknologiskt vidunder på 14 700 ton. Kursk skulle utgöra startskottet på landets återkomst som marin stormakt. Men efter att ha tjänst gjort i fem år låg hon nu utslagen på havets botten, kapsejsad under ett övningsuppdrag, och i den sjunkna ubåten fanns 118 personer instängda.

Under veckan som följde utspelades ett förstklassigt drama inför världspressen. Det sades att man uppsnappat signaler från förmodade överlevande, som flottan nu förgäves försökte rädda. Samtidigt började hård kritik riktas mot den tidigare så populäre ryske presidenten Vladimir Putin. Han uppfattades som likgiltig inför besättningens öde, mer bekymrad över det förlorade fartyget än över manskapet, och dröjde mycket länge med att avbryta sin semester vid Svarta Havet. Putins officiella förklaring till agerandet var att hans närvaro vid räddningsoperationen inte skulle öka sannolikheten till framgång.

Det vanliga sättet att analysera politik är i instrumentella termer, det vill säga att man värderar händelser och vidtar åtgärder med utgångspunkt från de konkreta effekter händelserna och åtgärderna antas ha. Politisk kritik i den instrumentella världen inriktar sig på att vidtagna åtgärder skulle vara ineffektiva eller ha oönskade effekter. Putin levde tydligen i den världen, men Kursk-dramat och den kritik som drabbade honom var av helt annat slag.

Vidden av det inträffade kunde inte rätt förstås genom att räkna liken och värdet på det förlorade fartyget. Nej, någonting långt värre hade hänt. Kursk skulle representera Rysslands återkomst som stormakt. Därmed representerade fartygshaveriet motsatsen: ett enormt fiasko, total impotens, tragedi och ut plåning som stormakt. Den ilskna kritiken mot Putin bestod inte primärt i att han skulle ha någon kausal skuld till besättningsmännens öde, eller att hans uteblivna personliga insatser skulle kunna ha varit avgörande i räddnings arbetet. Kritiken gällde snarare den arroganta och ointresserade attityd som man ansåg att Putin givit utryck för genom sitt agerande, en inställning som ansågs vara typisk för forna dagars sovjetiska makthavare. Inte bara struntade han i att genast åka till olycksplatsen – karln fortsatte sin semester. Kan man bete sig mer likgiltigt? Kan man tydligare visa att man inte berörts av tragedin? Därför blev också Putins förklaring, som utgick från ett instrumentellt perspektiv, missriktad och verkningslös. Kritiken tilltog och Putin tvingades till en snöplig, senkommen Murmanskresa och sitt första stora politiska nederlag.

Vladimir Putin fann sig alltså till sist tvungen att resa till Murmansk, för att mildra kritiken mot hans okänsliga beteende - hans symbolpolitiska misstag.


Vladimir Putin - gjorde symbolpolitiskt misstag.

Det är förmodligen i det ljuset vi bör betrakta Fredrik Reinfeldts debattartikel i Svenska Dagbladet idag - som ett senkommet försök att mildra kritiken om ointresse och bristande ledarskap.

På lång sikt drabbades Vladimir Putin knappast av sina misstag i samband med Kursks undergång. Huruvida Fredrik Reinfeldt kommer att förlora på den aktuella debatten är för tidigt att avgöra. Det är dock värt att notera att diskussionerna ger bränsle åt en redan existerande medieberättelse - den om statsministerns kamrersmentalitet och oförmåga att visa känslor.

Peter Santessons avhandling heter Studier i symbolpolitik och kan läsas i elektronisk form.

Några kommentarer om Stoltenbergutvalget

Förra året presenterade det så kallade Stoltenbergutvalget en rapport om Norges narkotikapolitik. Stoltenbergutvalget leddes av Thorvald Stoltenberg, diplomat, tidigare minister och dessutom far till statsministern Jens Stoltenberg.

Intressant i sammanhanget är också att familjen Stoltenberg har erfarenheter av narkotikamissbruk i familjen - en av Thorvald Stoltenbergs döttrar, Nini Stoltenberg, har varit heroinmissbrukare, och har dessutom som brukarföreträdare varit mycket engagerad i den norska narkotikapolitiska debatten, där hon förespråkat harm reduction.

Den nedanstående kommentaren om Stoltenbergsutvalgets olika förslag kommer publiceras i den kommande numret av NAT, Nordisk alkohol- och narkotikatidskrift.



Stoltenbergutvalgets rapport är intressant läsning. Ur ett svenskt perspektiv är det slående hur lika de norska och de svenska problembeskrivningarna är. Särskilt påfallande är det när det gäller vårdfrågorna. De problem som tas upp av Stoltenbergutvalget - nackdelarna med ett delat huvudmannaskap, det fragmenterade vårdutbudet och de långa väntetiderna i vården - är problem som också behandlas av den svenska Missbruksutredningen, som lämnar sin slutrapport under våren 2011. Den svenska tvångsvårdslagstiftningen behandlas också av Missbruksutredningen, som väntas presentera förslag som anknyter till Stoltenbergutvalgets idé om harmoniserad lagstiftning.

En annan allmän reflektion rör de förändringar som skett i den nordiska narkotikadebatten under det senaste decenniet. 1985 beskrev Nils Christie och Kettil Bruun narkotikan som en ”god fiende” och narkotikaproblemet som ett sätt för konservativa krafter att avleda uppmärksamheten från verkliga samhällsproblem som arbetslöshet, fattigdom och maktlöshet. Till skillnad från alkoholen och tobaken är narkotikan inte kopplad till några legitima industriella intressen. Den är därför effektiv som syndabock och för att uppbåda moralisk panik.

Till viss del är denna beskrivning nog fortfarande giltig, men den måste modifieras på viktiga punkter. Intrycket från den norska debatten är att media ofta tagit ställning för narkotikamissbrukarna. Christies och Bruuns ”goda fiende” har därigenom fått en annan karaktär, och missbrukarna har blivit offer snarare än skurkar.

Förbudsmodellen står alltjämt stark i de nordiska länderna, men den kompletteras numera med inslag av harm reduction. Den finske statsvetaren Tuukka Tammi (2007), som studerat införandet av olika harm reduction-åtgärder i Finland, menar att detta inte inneburit någon förskjutning i riktning mot en mer liberal narkotikapolitik. Istället framstår sträng narkotikakontroll kombinerat med harm reduction som ett nytt ”dubbelspårigt paradigm” i narkotikapolitiken.

Tammis beskrivning stämmer väl in på den utveckling som hittills ägt rum i Norge. I Finland och Norge har harm reduction-åtgärder motiverats ur ett folkhälsoperspektiv. Förändringarna – där den kraftiga utbyggnaden av underhållsbehandling för opiatmissbrukare framstår som den viktigaste – hänger samman med evidenstänkandets och det medicinska paradigmets allt starkare ställning på missbruksområdet.

Medikaliseringstendenserna är tydliga även i Sverige. Missbruksutredningen diskuterar möjligheten att flytta huvudansvaret för den svenska missbrukarvården, från kommunernas socialtjänst till sjukvården, samt att placera all tvångsvård inom den psykiatriska vårdlagstiftningen.

Vissa av Stoltenbergutvalgets förslag har rejäl politisk sprängkraft. Att inleda ett försök med heroinförskrivning är förmodligen det mest kontroversiella förslaget. Det märks både genom att frågan ägnas ett oproportionerligt stort utrymme i rapporten och genom den oenighet som funnits bland utvalgets medlemmar. Ett annat kontroversiellt förslag är att efter portugisisk förebild införa alternativa, icke-straffrättsliga påföljder för bruk och innehav av narkotika. Om detta genomfördes vore det i praktiken liktydigt med en partiell avkriminalisering.

Att Stoltenbergutvalget faktiskt lanserar förslag av den här typen är ett tydligt tecken på att man kommit längre än Sverige på vägen mot det ”dubbelspåriga paradigm” som Tammi talar om. Om förslagen genomfördes vore de kanske till och med ett steg mot en mer uttalad harm reduction-modell. En liknande utveckling i Sverige är fullkomligt otänkbar i dagsläget. När jag och den tidigare svenska narkotikasamordnaren Björn Fries härom året föreslog att det svenska förbudet mot narkotikakonsumtion skulle utvärderas avfärdades vi omedelbart som drogliberaler av justitieministern, moderaten Beatrice Ask.

De olika förslag som bygger på inrättandet av en ny typ av mottagningscentraler över hela Norge – tvärprofessionella MO-centraler – är rent organisatoriskt de mest genomgripande i rapporten. Från norskt håll har det påpekats att sådana centraler skulle bli mycket kostsamma och dessutom vara oförenliga med den befintliga organisationen är naturligtvis tungt vägande invändningar. Jag vill komplettera med två andra invändningar:

Som jag uppfattar MO-centralerna innebär de att själva narkotikamissbruket skulle bli den huvudsakliga sorterings- eller kategoriseringsprincipen vid missbruksrelaterade problem, oavsett om narkotikan är huvudproblemet för den enskilde eller om det är andra problem (av medicinsk, social eller psykosocial karaktär) som dominerar. Risken med en sådan kategorisering har beskrivits väl av den svenska författaren Lo Kauppi (2007). Kauppi skriver om hur hennes problem med ätstörningar hanterades som ett missbruksproblem av de sociala myndigheterna, trots att det i grunden handlade om att hon tog amfetamin för att kunna hålla sig ”smal och snygg”. När Kauppi till sist fick kvalificerad hjälp för ätstörningarna upphörde även missbruket.

En annan risk med MO-centralerna är att de ska hantera klienter med väldigt olika problem och narkotikakarriärer. Enligt rapporten tycks Stoltenbergutvalget mena att centralerna ska ta emot alla kategorier av narkotikamissbrukare, från ungdomar med begynnande narkotikaproblem till tunga heroinister i metadonbehandling. Dessutom ska de ha en samordnande roll för fängelsedömda narkomaner. Man kan fråga sig om det är lämpligt att sammanföra dessa olika klientgrupper på samma plats, och om det verkligen är hanterbart i praktiken.

Björn Johnson

Referenser

Christie, Nils & Bruun, Kettil (1985). Den gode fiende. Oslo: Universitetsforlaget.

Kauppi, Lo (2007). Bergsprängardottern som exploderade. Stockholm: Norstedts.

Tammi, Tuukka (2007) Medicalizing Prohibition. Helsingfors: Stakes.

Sveriges avvikande narkotikapolitik

(Bild: Lotta Sjöberg, ur Praktik & Teori nr 1-2010)

Nedanstående text har publicerats i det nya numret av Praktik & Teori, Malmö högskolas tidskrift om forskning, bildning och utbildning. Numret är ett temanummer om Danmark/Sverige, med anledning av Öresundsbrons 10-årsjubileum.

– Varför har Danmark en så annorlunda och avvikande narkotikapolitik?, frågade redaktören över en lunch. Bakgrunden: de fördömande svenska reaktionerna på beskedet att danskarna startar en försöksverksamhet med heroinförskrivning i Köpenhamn. Både folkhälsominister Maria Larsson (KD) och hennes företrädare Morgan Johansson (S) har tagit starkt avstånd från verksamheten, som riktar sig till de mest nedgångna heroinisterna.

– Det är inte Danmarks politik som är avvikande, det är Sveriges, svarade jag. Jag fick naturligtvis genast i uppdrag att utveckla detta i Praktik & Teori.

Sveriges narkotikapolitik utgår från en förbudsmodell och bygger på nolltolerans. All icke-medicinsk användning av narkotika ses automatiskt som missbruk. All hantering av narkotika för sådana ändamål – framställning, smugglig, överlåtelse och bruk – är olaglig.

Narkotikapolitiken har tre fundament: prevention, narkomanvård och kontrollpolitik. Formellt sett är dessa jämbördiga, men politikens tyngdpunkt har otvivelaktigt legat på kontrollpolitiken, som gradvis skärpts sedan 1970-talet. 1977 beslutade riksdagen att målet för politiken skulle vara ett narkotikafritt samhälle. Denna målsättning – som måste betraktas som utomordentligt optimistisk, ja rentav en smula verklighetsfrämmande – har alltsedan dess varit rådande.

Förbudsmodellen är förstås inget svenskt påfund. Den ligger till grund för FN:s tre narkotikakonventioner och har också varit vägledande för narkotikapolitiken i många andra länder, däribland USA och våra grannländer Finland och Norge.

Men under de senaste decennierna har förbudsmodellen utmanats av en alternativ modell, som brukar kallas ”harm reduction” – skadereducering på svenska. Begreppet är en samlingsbeteckning för olika åtgärder som syftar till att minska de hälsorelaterade, sociala och ekonomiska skadorna av drogbruk. Åtgärderna syftar till att möta missbrukaren där han eller hon befinner sig, utan att ställa några direkta krav på drogfrihet. Förespråkarna för skadereducering förnekar inte önskvärdheten av drogfrihet, men de menar att det inte är ett rimligt mål för alla narkomaner. Det är detta tankesätt som ligger bakom den danska heroinförskrivningen.

Skadereducering växte fram som en narkotikapolitisk rörelse i Västeuropa under 1980-talet. Upprinnelsen var behovet av åtgärder för att minska HIV-spridningen bland injektionsmissbrukare; sprutbytesverksamhet och utökade metadonprogram stod högt på dagordningen.

Rörelsen växte snabbt under 1990-talet. Dess framgångar har inneburit ett paradigmskifte inom europeisk narkotikapolitik, i takt med att allt fler länder nedprioriterat narkotikabekämpningen till förmån för en mer folkhälsoorienterad politik. Länder som Nederländerna, Schweiz och Storbritannien satsade tidigt på skadereducering. Danmark, som ända sedan 1960-talet haft den mest liberala narkotikapolitiken av de nordiska länderna, var också tidigt ute. Senare har ett stort antal europeiska länder följt efter.

Att skadereduceringsstrategin kunnat vinna mark även i traditionellt förbudsorienterade länder förklaras troligen av att debatten har dominerats av ett folkhälsoperspektiv. I Finland och Norge har skadereducering framstått som pragmatiska åtgärder för att minska drogbrukets skadliga konsekvenser. I den svenska debatten, däremot, blev begreppet redan från början starkt förknippat med ”drogliberalism”. Detta ledde till ett unisont politiskt avståndstagande, från höger till vänster.

Vad är det då som skiljer den svenska narkotikapolitiken från narkotikapolitiken i Danmark och övriga Västeuropa? Skillnader finns naturligtvis mellan alla länder, men om jag tillåter mig att generalisera grovt – det må vara tillåtet i en populärvetenskaplig text – så kan jag urskilja några viktiga skiljelinjer. Låt oss för enkelhetens skull återknyta till de tre fundamenten i den svenska förbudsmodellen: prevention, narkomanvård och kontrollpolitik.

Prevention har alltid prioriterats högt i Sverige. Problemet är att preventiva åtgärder generellt sett inte varit särskilt effektiva, vare sig i Sverige eller andra länder. Narkotikakonsumtionen i samhället påverkas sannolikt mer av generella socialpolitiska faktorer, ungdomsarbetslöshet och kulturskillnader än av satsningar på förebyggande åtgärder. Det är först under senare år som forskare lyckats påvisa att vissa preventionsprogram – framför allt föräldrastödsprogram för riskgrupper – faktiskt fungerar.

När det gäller kontrollpolitiken har Sverige en mycket långtgående kriminalisering. Skillnaderna mot andra europeiska länder ska visserligen inte överdrivas, de flesta länder har hårda straff för smuggling och försäljning av droger som amfetamin, heroin och kokain. Men Sverige avviker genom att ha hårda straff även när det gäller ”lättare droger” som hasch och marijuana, som är tillåtna eller oprioriterade av rättsväsendet i länder som Nederländerna, Portugal och Spanien. Den officiella svenska linjen är att det inte går att skilja på lättare och tyngre droger; hasch och marijuana är en ”inkörsport” till tyngre missbruk. Under flera decennier har svenska politiker försökt förmå sina danska kolleger att stänga fristaden Christiania, där handel med lättare droger skedde helt öppet fram till början av 2000-talet.

En annan skillnad är att den svenska kriminaliseringen sedan 1988 även rör själva drogbruket. I många länder bestraffas inte innehav av illegala droger, om det handlar om små kvantiteter för eget bruk. I Sverige är det till och med olagligt att ha illegala droger i kroppen (såvida man inte bor i Skåne, där man kan komma undan genom att hävda att man intagit drogerna i Danmark).

När det gäller narkomanvården har Sverige historiskt sett haft ett mycket väl utbyggt system med drogfri behandling. Det finns dessutom långtgående möjligheter att tvinga missbrukare till vård, genom två lagar från början av 1980-talet, LVM och LVU (Lag om vård av missbrukare i vissa fall, samt Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga).

Däremot hade Sverige fram till början av 2000-talet en mycket bristfälligt utbyggd medicinsk beroendevård; endast en liten minoritet av de svenska heroinisterna har till exempel kunnat erbjudas metadonbehandling, den vårdform som enligt forskningen är mest effektiv vid opiatmissbruk. Skälet till detta är att narkotikamissbruket framför allt har betraktats som ett moraliskt, rättsligt och socialt problem, och inte som ett medicinskt problem eller ett folkhälsoproblem. Medikalisering av sociala problem ska undvikas, har det ofta hetat.

Detta för oss över på den kanske mest väsentliga skillnaden mellan svensk och västeuropeisk narkotikapolitik: att Sverige i hög grad saknar åtgärder riktade till narkomaner i aktivt missbruk. Den vedertagna uppfattningen i Sverige har varit att det ska vara ”svårt att knarka”, och åtgärder som ansetts strida mot den devisen har omöjliggjorts eller försvårats. Utbyggnaden av metadonprogram motarbetades länge, bland annat med argumentet att sådan vård skulle kunna uppmuntra människor att pröva heroin.

Sprutbytesprogram för att minska spridning av hiv och andra blodsmittor är ett annat exempel. Sådana program är vanliga inom hela EU, men i Sverige har frågan lett till väldiga politiska konvulsioner. Det är knappast en slump att de enda programmen som finns i Sverige ligger i Malmö och Lund, nära gränsen till Danmark. Det tog riksdagen 20 år att godkänna de skånska programmen som permanenta verksamheter.

Vissa åtgärder som varit helt okontroversiella i den internationella debatten – som upplysningar om hur missbrukare kan skydda sig mot överdoser – har brännmärkts som drogliberala i Sverige. Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, har berättat att han i flera år förgäves sökte pengar från olika myndigheter för att ta fram en informationsfilm om hur man bör agera i händelse av att en kamrat tar en överdos (lägga personen i framstupa sidoläge och ringa 112). Filmen blev verklighet först 2006, då finansiering erbjudits av den okonventionelle narkotikapolitiske samordnaren Björn Fries, chef för myndigheten ”Mobilisering mot narkotika”.

Det är alltså inte Danmark som har en avvikande narkotikapolitik ur ett europeiskt perspektiv – det är Sverige. Detta har säkert varit både på gott och ont. I ett europeiskt perspektiv har Sverige mycket låg narkotikakonsumtion. När det gäller tungt missbruk ligger dock Sverige kring genomsnittet inom EU. Även den svenska narkotikadödligheten är hög – svenska heroinister har exempelvis en högre dödlighet än motsvarande grupper i ”drogliberala” länder som Nederländerna och Schweiz. Sannolikt beror detta i hög grad på brister i det svenska vårdsystemet och avsaknaden av satsningar på skadereducering.

Under 2000-talet har skadereduceringstänkandet vunnit terräng även i Sverige. Detta har främst yttrat sig i form av en kraftig utbyggnad av metadonbehandling och annan medicinsk behandling för samt genom en lag från 2006 som gjort det möjligt att starta nya sprutbytesprogram. Bakgrunden till dessa förändringar är bland annat Mobilisering mot narkotikas verksamhet och en internationell trend mot ”evidensbasering” av sociala och medicinska insatser.

Konflikterna är dock långtifrån avslutade; att åtgärder som säkra injektionsrum (lokaler där missbrukare kan injicera under medicinsk övervakning) och heroinförskrivning skulle kunna inrättas i Sverige inom överskådlig framtid framstår som helt orealistiskt.

Björn Johnson

Texten är delvis en bearbetning av en längre text som tidigare publicerats i antologin Straffa syndare eller hjälpa människor, red. Louise Persson & Waldemar Ingdahl (Eudoxa 2009).