Metadonpatienter i trafiken - som folk är mest

I tisdags publicerades Expressen en debattartikel av moderaten Mats Gerdau, partiets avgående gruppledare i socialutskottet. Mats Gerdau har tidigare uttalat sig mot bättre vetande om metadonbehandling. Denna gång gjorde han det igen, genom att hävda att patienter med metadon eller buprenorfin är trafikfaror som inte alls borde få köra bil. Jag svarade i torsdagens tidning.

På måndag ska jag diskutera ämnet i Studio Ett (17-timmen) tillsammans med Mats Gerdaus partikollega i justitieutskottet, Krister Hammarbergh.

Min Expressen-replik följer också här nedan:



Mats Gerdau och hans moderata riksdagskolleger efterlyser en ”nollvision” för narkotikaklassade läkemedel i trafiken. Gerdau pekar särskilt ut metadon och buprenorfin (Subutex), två preparat som beskrivs som ”droger som inte hör hemma på svenska vägar”.

Metadon och buprenorfin används i underhållsbehandling av personer som är beroende av heroin eller andra opiater. Många patienter som får sådan behandling har fortsatta beroendeproblem, men många blir också helt rehabiliterade och kan leva normala liv utan missbruk. Det är den senare gruppen som får inneha körkort.

Tyvärr är Mats Gerdau dåligt informerad, både vad gäller effekterna av metadon och buprenorfin på körförmågan och vad gäller de regler som redan finns för dem som behandlas med dessa läkemedel.

Psykomotoriska experiment har visat att välinställda metadonpatienter är fullt alerta, med friska människors funktioner och reaktionstider. Detta är dokumenterat i ett flertal internationella studier där forskare studerat metadonets effekter på körförmågan. De studier som finns om buprenorfin visar liknande resultat. Mats Gerdaus påstående om att metadon och buprenorfin ”inte passar ihop med att framföra ett motorfordon” är alltså felaktigt.

För att en patient i underhållsbehandling ska få inneha körkort kräver Transportstyrelsen att personen är fri från missbruk och stabil i sin behandling. För att körkortstillstånd ska medges fordras en noggrann uppföljning med drogtester och läkarintyg under minst två års tid. Patienter med körkort följs även upp kontinuerligt. Varje år krävs ett nytt läkarintyg för att dokumentera att personen är följsam till programmet och fri från missbruk. Denna uppföljning pågår så länge behandlingen pågår och därefter vid minst ytterligare ett tillfälle för de patienter som väljer att avsluta den.

Faktum är att det inte finns någon annan grupp i trafiken som det ställs lika hårda krav på som patienter med underhållsbehandling. Detta hade Mats Gerdau själv kunnat ta reda på, om han bara gjort ett minimum av research innan han skrev sin artikel. Transportstyrelsen hade kunnat informera om de studier och regler som jag nämnt ovan. Chefsläkaren på myndigheten, Lars Englund, hade kunnat berätta att han inte ser några behov av strängare bestämmelser för den nämnda patientgruppen.

Personer som fortsätter att missbruka alkohol eller andra droger parallellt med sin underhållsbehandling kan självklart vara en trafikfara, men för dem finns redan ett verksamt regelverk. Både rattfylleri och drograttfylleri är kriminaliserat och straffbelagt i trafikbrottslagen. Mats Gerdau har alltså identifierat ett icke-problem, och han bemöter det med ett kraftfullt slag i luften.

Beskrivningen av de förment trafikfarliga metadonpatienterna ligger väl i linje med den opinionsbildning som bedrivs av lobbygrupper som KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället. KRIS beskrev nyligen metadonpatienter som ”tickande bomber som kör omkring där ute”. Sådana oseriösa påståenden är elakartade – inte bara för att de är felaktiga, utan framför allt för att de bidrar till en omfattande stigmatisering av personer med underhållsbehandling.

Den svartmålning som Mats Gerdau och KRIS deltar i är allvarlig. Den bidrar till att försämra dessa människors möjligheter på arbetsmarknaden, och försvårar därmed deras rehabilitering. Jag har talat med Mats Gerdau och kan inte tänka mig att det är hans avsikt. Men det är likväl det beklagliga resultatet.

Mammorna har tyvärr rätt

Debattartikel publicerad (i något kortare version) i dagens Aftonbladet.

”Måste min son gå ner sig totalt innan han får hjälp för sitt missbruk” undrar Annika Petzäll, mamma till William Petzäll, tillsammans med Agneta Söderlund från Svenska Brukarföreningens anhöriggrupp (Aftonbladet 2/6). Det är tyvärr en motiverad fråga. Problemen inom den svenska missbruks- och beroendevården har varit kända länge. De missförhållanden som de båda mammorna tar upp – höga trösklar till vården, långa kötider, ineffektiva utredningar samt att patienter blir utkastade från vårdinsatser när de visar symptom på de beroendeproblem de sökt hjälp för – förekommer över stora delar av landet.

De båda mammornas krav på en mer human och lättillgänglig vård har starkt stöd i den internationella forskningen, men i Sverige går utvecklingen framåt med myrsteg. Från politiskt håll är det tyst. Försöker man diskutera med det ansvariga statsrådet, Maria Larsson (KD), möts man av ett substanslöst svammel, som bara avslöjar en sak: hennes totala okunnighet. Forskarna sitter på sina kammare. Inom professionerna ägnar man sig åt bevaka sina maktpositioner: inget skall förändras!

Det är nu över ett år sedan Gerhard Larsson, regeringens missbruksutredare, lämnade sitt slutbetänkande till regeringen. Sedan dess har absolut ingenting hänt. Betänkandet, som innehöll ett sjuttiotal konkreta förslag på förändringar i vårdsystemet, samlar damm i någon låda på departementet. Samtidigt fortgår den ansvarsförvirring och de missförhållanden som Annika Petzäll och Agneta Söderlund vittnar om i sin artikel.

Vi håller med mammorna om att det är skamligt. Det är skamligt att vi inte kan få till stånd en ordentlig diskussion om den svenska missbruksvården. Och det är pinsamt att det är två drabbade mammor som till slut lyckas formulera det som politiker och yrkesutövare borde ha förstått för länge sedan.

Johan Kakko, narkomanvårdsläkare och forskare
Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola

Mediebilden av metadon

Metadonbehandling är den metod inom missbruksvården som det finns mest forskning om. Det är också den metod där forskningen kunnat visa klarast och mest entydiga resultat: som grupp har opiatmissbrukare som får metadonbehandling minskad dödlighet och sjuklighet, minskat illegalt drogbruk, de blir mindre kriminella och prostituerar sig i mindre grad än aktiva heroinister. Behandlingen är, kort sagt, mycket framgångsrik. Detsamma gäller för den nyare och mindre välbeforskare buprenorfinbehandlingen (som ges med läkemedlen Subutex, Suboxone eller Buprenotex).

Metadon- och buprenorfinbehandling är inga patentlösningar, långt därifrån. Det finns problem, till exempel i form av läckage av läkemedlen till den illegala marknaden och därtill kopplad dödlighet utanför programmen. Det finns också en stark kontroll och disciplinering av patienterna samt en avsaknad av psykosociala insatser på många håll, insatser som hade kunnat hjälpa många patienter till ett ännu bättre vårdresultat. Men det hindrar inte att vården sammantaget måste ses som mycket framgångsrik - inte för alla patienter, förstås, men för en stor majoritet.

Trots detta är mediebilden av vårdformen mycket ensidig och negativ. Ibland blir den så extremt skev att totalintrycket blir rent förljuget. Härom veckan blev jag tipsad om en artikel i Norrbottens-Kuriren. Artikeln handlade egentligen om drograttfylla, men den grupp som särskilt lyftes fram var metadonpatienter, som beskrevs som "tickande bomber som kör omkring därute". Som exemplifiering är det rena dumheterna, det finns ingen grupp av beroendepatienter som kontrolleras så strikt som patienterna i metadon- och annan underhållsbehandling. I ett tidigare blogginlägg där jag diskuterade körkortsfrågan konstaterade jag:

För att en person i underhållsbehandling ska få körkort ställer Transportstyrelsen dock hårda krav på att personen ska vara stabil och missbruksfri. För att körtkortstillstånd ska medges kräver Transportstyrelsen en noggrann uppföljning med drogtester och läkarintyg under minst två års tid. Detta följs sedan upp med ytterligare läkarintyg för att dokumentera att patienten är missbruksfri. Det har gjorts omfattande psykologiska test som visat att välinställda underhållspatienter är fullt alerta och har en frisk människas funktion och reaktionstid.

Efter att jag läst artikel Norrbottens-Kuriren gjorde jag en sökning på "metadon" på tidningens nätsajt. Resultatet syns på följande bild:



Som synes har tidningen publicerat ett ganska stort antal artiklar om vårdformen, varav nästan alla är negativt vinklade. De av Norrbottens-Kurirens läsare som inte har egen erfarenhet av underhållsbehandling - och det är ju de allra flesta - måste få intrycket att det är en mycket ineffektiv och skadlig metod. Och det påverkar i förlängningen livsvillkoren för de patienter som har sådan behandling - den negativa mediebilden leder till en omfattande stigmatisering, och försvårar därmed patienternas möjligheter på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

Den bild som förmedlas genom Norrbottens-Kuriren är ingalunda unik - när jag söker i mediedatabasen Retriever är den samlade bilden från svenska medier likartad, om än inte lika entydigt negativ (mitt husorgan Sydsvenskan har exempelvis en ganska nyanserad rapportering kring behandlingsmetoden).

Vad beror då den negativa medierapporteringen på? Sannolikt hänger den till stor del samman med de källor medierna väljer att vända sig till - eller som vänder sig till medierna. En organisation som KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället, har i närmare tio år bedrivit en mycket ensidig och negativ propaganda mot läkemedelsbehandling i allmänhet och metadon- och buprenorfinbehandling i synnerhet. Detta har jag skrivit om tidigare här på bloggen, bland annat förra sommaren, efter att organisationen skämt ut sig i Almedalen (och dessutom fått pris för det!).

KRIS har omfattande mediekontakter och lobbar också hårt mot politiker, främst inom Moderaterna (det parti som har absolut sämst koll på narkomanvårdsfrågorna och dessutom delegerat ansvaret för frågorna till en samling inkompetenta bänknötare i riksdagen).

Det är säkert ingen slump att källan till Norrbottens-Kurirens påstående om metadonpatienter som "tickande bomber" i trafiken är en KRIS-medlem. Men det är tragiskt att behöva konstatera att medierna idkar så bristfällig källkritik att de inte kontrollerar uppgifter genom att vända sig till personer som vet vad de talar om. När det gäller körkortsfrågan borde man rimligen vänt sig till Transportstyrelsen, för att ta ett enkelt exempel.

I programmet för årets Almedalsvecka läser jag att KRIS nu återigen ska ägna sina lobbningsaktiviteter åt att förtala och kasta skit på opiatberoende, och på de professionella som försöker hjälpa dessa personer - läkare, sjuksköterskor och annan personal inom underhållsbehandling. Den här gången ska de tydligen presentera en "studie", genomförd av en addiktolog (läs "här" om den titeln). Det ska bli intressant att se hur politiker och medier hanterar detta i år. Förhoppningsvis med lite mer kritisk distans än förra året, men fan tro't.